Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Kalsonger, kalsonger, överallt dessa kalsonger

Jag tyckte faktiskt om axelvaddarna på 1980-talet. Faktum är att jag inte slutade tycka om dem och sanningen är dessutom att jag har sparat dem i en låda i källaren. So shoot me.

Däremot tyckte jag aldrig om platåskor – varken på 1970- eller i början av 2000-talet. Och modet med de blottade magarna ansåg jag mig vara för gammal för. Nu ska man tydligen ha jeansleggings, vilka jag har lite svårt för. Tantturban hoppas jag att jag slipper ha på mig, särskilt i kombination med leggingsarna. Tubsockar i pumps gillade jag aldrig. Killar med bakåtslickat vaxhår tycker jag ser lite läskiga ut.

Jag är helt enkelt intresserad av mode, men vill sällan hänga med i det. So call me a mespropp.

Men nu måste vi tala om besvär – av modet orsakade syndrom och sjukdomar. Kalla kalsonger, blöta kalsonger, kalsonger av alla de slag och överallt fascinerar mig alldeles otroligt mycket. För de är banne mig lika svåra att hålla på plats som någonsin en för djup urringning och ett par flyende bröst. Det fixas och trixas och pillas och dras i dem hela tiden. (Smygfotar jag killrumpor? Javisst, och mina barn skäms inte ett dugg för mig. Harrrkl.)

Om jag har förstått saken rätt, är detta den ultimata placeringen: badbrallan strax ovanför bredaste punkten och de dyra kalsongernas märke väl synligt. Killen i bakgrunden måste snart dra upp och ordna till, för han visar för mycket kalsong.

 

De här fyra står snyggt och tryggt och med alla linningar på plats. De fixar till dem på millimetern när.

 

Se, här har vi två som ringde varandra på morgonen för att matcha så mycket som möjligt.

 

Japp, mycket lyckad posering, perfekt häng och stuk.

 

Ojojoj, ajajaj, hallåhallå, dra upp! (Intressant, den där kalsongen ser ju ut lite som en tapet.)

Vän av ordning har ju en och annan gång hjälpt pojkarna upp med brallorna när de har varit på väg söderut. Men modet och min fascination för detsamma tycks pågå utan avbrott i vad … tre år nu? Jag frågade en 22-åring i vänkretsen om det inte var obekvämt med kalla kalsonger som aldrig torkar.

– Obekvämt? Vaddå? Jag fattar inte vad du menar. Det som är obekvämt är ju de där innerbyxorna med små hål i som skaver och … skaver. Om man inte har kalsonger dårå.
– Och när grenen hänger ner i knähöjd, är det inte svårt att gå då?
– Ska ni säga, ni som har högklackade skor!

Har jag inte alls, så det så. Men nu till dagens avslöjande! Tutelitut!

Revelation och scoop i ett:
Detta mode har gett inte bara (enligt säker källa som lät som Deep Throat) urinvägsinfektioner utan även extrajobb för sjukgymnaster. Grabbarna som måste gå med speciell höftföring och krypa ihop lite som ishockeyspelare och samtidigt puta med rumpan för att inte brallorna ska halka ner från ekvatorn, drabbas av begränsad höftrörlighet. Höftböjaren måste alltså stretchas för att inte grabbarna ska drabbas av svankrygg och ankstjärt.

Sickna roliga syndrom förresten: svankrygg och ankstjärt. (Liktornar låter också roligt, men har ju ingenting med detta att göra.)

Apropå svårt mode: tänk att hantera sin tajta kjol lika smidigt som Elizabeth Taylor i inledningen här. (Cat on a Hot Tin Roof, 1958.) Snygglot Newman kommer in efter 45 sekunder – bra mycket mer bekvämt klädd.

Slutsats? Jag vet inte. Men jag föredrar nog en jeansrumpa utan kalsongvy. So call me a bakåtsträvare, jag vill ju till och med ha vårhatt.

Share
37 kommentarer

Sådant man inte har en aning om (uppdat.)

Så sent som 2005 lärde jag mig uttrycken ”han var inte den skarpaste kniven i lådan”, ”han hade inte alla flingor i paketet” och ”hon hade inte alla bananer i fruktsalladen”. Förvånat konstaterade jag att jag uppenbarligen inte hade fått gången sandad hela vägen fram eftersom alla verkade säga sådär hela tiden utan att jag hade märkt det.

Idag läste jag i tidningen att man i Storbritannien inte har id-kort. Vabaha? Inte? Men? Hur? Är jag så insnöad att jag tror att id-kort ingår i det normala livet som t.ex. dator och temugg?

Min farmor och farfars gemensamma pass från 1953 och farmors legitimation från 1965.

Jag lyfte blicken, slog med pekfingret mot artikeln, läste högt och sa till de triljoner lyssnande människorna runt omkring mig att jag inte hade den blekaste aning om detta. Reaktionerna skiftade:

– Men har de körkort?
– Före 1707 hette Storbritannien England.
– Kenny Bräck gjorde tydligen en snygg omkörning igår.
– Har de personnummer?

Nej, och de flesta vill inte heller ha ett. Men hur identifierar man sig då, för det måste man väl ibland? Jo:

”Att öppna ett bankkonto, ta ett lån eller skriva ett hyreskontrakt är i Storbritannien förenat med en hel del pappersarbete. Eftersom varken personnummer eller id-kort används måste identiteten styrkas på annat sätt. Vanligtvis duger det med kopia av pass eller andra identitetshandlingar – samt olika räkningar.”

Kopia av pass? Räkningar? Hm. Min genombrottsroman kommer av lättskrivna skäl att utspela sig i Storbritannien med en bondfångare i huvudrollen.

Uppdatering den 7 juli kl. 12:25
Jag sitter på tåget mot Stockholm bredvid en man från Danmark. Han vill köpa en biljett på tåget – med sitt betalkort. Konduktören tittar i danskens pass och frågar var personnumret står.

Men det funkar inte: den lilla apparaten accepterar inte danskens födelsedatum eftersom det inte finns någon i Sverige med just det personnumret.

– 271058, nej det går inte.
– Men vänd på det, föreslår dansken på halvsvenska.
– Det går inte. Nej, det går inte.
– Godt, godt, så jeg behøver ikke at betale?
– Jo. Jag knappar in mitt personnummer istället, säger konduktören.

Och si, då fick dansken sin biljett.

I Danmark har man personnummer som i Sverige, men inte id-kort. Om man inte har ett körkort identifierar man sig med hjälp av sjukförsäkringen, som är ett papper utan foto.

– Og det fungerer godt, säger dansken och så övergår vi till att diskutera Danmarks och Sveriges alla krig istället.

Share
47 kommentarer

Sådant man inte har en aning om

Så sent som 2005 lärde jag mig uttrycken ”han var inte den skarpaste kniven i lådan”, ”han hade inte alla flingor i paketet” och ”hon hade inte alla bananer i fruktsalladen”. Förvånat konstaterade jag att jag uppenbarligen inte hade fått gången sandad hela vägen fram eftersom alla verkade säga så hela tiden utan att jag hade märkt det.

Idag läste jag i tidningen att man i Storbritannien inte har id-kort. Jag lyfte blicken och slog med pekfingret mot artikeln, läste högt och sa till de triljoner människorna runt omkring mig att jag inte hade den blekaste aning om det. Reaktionerna skiftade:

– Men har de körkort?
– Före 1707 hette Storbritannien England.
– Kenny Bräck gjorde tydligen en snygg omkörning igår.
– Har de personnummer?

Nej, och de flesta vill inte heller ha ett. Men hur identifierar man sig, för det måste man … väl?

”Att öppna ett bankkonto, ta ett lån eller skriva ett hyreskontrakt är i Storbritannien förenat med en hel del pappersarbete. Eftersom varken personnummer eller id-kort används måste identiteten styrkas på annat sätt. Vanligtvis duger det med kopia av pass eller andra identitetshandlingar – samt olika räkningar.”

Räkningar? Min genombrottsroman kommer garanterat att utspela sig i Storbritannien med en bondfångare i huvudrollein.

Share
Lämna en kommentar

Simmaren har simmat färdigt nu

När Den djefla mannens farfar på pensionsdagen kom till jobbet, satte han sig ner, stoppade och tände sin pipa och dog. Det var förstås alldeles för tidigt i livet för en kraftkarl som han, men jag tänker ändå lite positivt på situationen ibland. Pang bom punkt, liksom.

Den djefla mannens farfar.

Igår morse gick min djefla mans pappa ner till stranden med sin hustru. Som vanligt var de iförda endast badkläder och morgonrock eftersom de bor 150 meter från det skånska havet. Min svärfar var simmare som ung (bäst i Norden), och vattnet var hans element. Morgondoppet under somrarna var den perfekta inledningen på dagen.

Den djefla mannens pappa i mitten.

De simmade lite fram och tillbaka. Förmodligen tog min svärfar som vanligt några rejäla crawl-tag sådär som bara vana simmare kan. Swooosch.

– Det svider i ögat, sa han till sin hustru när de gick upp ur vattnet.
– Jag ska kolla, sa hon och började med vana läkarhänder att undersöka ögat.

Där, i vattenbrynet, föll han i nästa sekund omkull. Död. Min ståtliga svärfar med de stora, varma händerna och de bruna, plirande ögonen samt tusen komplimanger redo, dog utan att ha en aning om att det var dags. Pang bom punkt i vattenbrynet.

Nyförlovade. De fick 52 sällsynt lyckliga år tillsammans.

Naturligtvis önskar jag mig också samma sorts pang bom punkt-död, gärna mitt i steget med en basketboll i handen. (Men oj. Får man filosofera konkret över sin egen död och tänka på sig själv redan? Ja. Änkan och jag är helt överens om att vi alla den vägen ska vandra och att det inte är något att hymla om.)

Fast hur skriver man nu kommentarer till ett blogginlägg som detta? Jo, vet ni vad – man skriver precis som vanligt. Man får det, för så här är livet. Och döden. Punkt.

Tassa inte på tå, för det gör inte jag. Hejdå, snälla svärfar.

Share
51 kommentarer

Det åskar i huset

Lattjo ordning på gräsmattan i detta nu.

Åska uppstår när kallt möter varmt.

(Detta är en förenkling som får alla naturvetare att slå sig för pannan och ta sig åt magsåret samt skaka bekymrat på huvudet, vilket faktiskt kräver en simultanförmåga utöver det vanliga. Jag tar här fram ett snabbcitat ur rockärmen [och NE] för att tillfredsställa alla bekymrade: ”Åskmullret kommer av att blixten hettar upp luften runtomkring sig så att luften formligen exploderar.”)

Slänga slänga, åk till tippen, någon!

Nu är det åska i vårt hus för att jag lever upp och spritter av energi när det blir varmt medan de andra sex blir bedövade, bedrövade, rent av deprimerade, slappa och apatiska samt ljusskygga. Vi är helt enkelt sex Draculor mot en Wall•e. Nu gömmer de sig – utspridda i källaren, under studsmattan och på andra lite svalare ställen.

Wall•e laddar batterierna i solen och blir synnerligen effektiv. (Ni som inte har sett denna film: gör det. Mycket nöje! Och den där punkten mitt i namnet gör man med alt+shift+paragraf.)

Jag har däremot på två dagar

  • satt igång källarstädning (och bett om hjälp)
  • dragit ut hela verkstaden på gräsmattan (och bett om hjälp)
  • beordrat alla att hjälpa till att olja in trädgårdsmöblerna och verandan
  • satt upp ett segelliknande tak som ger skugga
  • samlat ihop sådant som ska slängas på tippen
  • kört sönder Bästisgrannens motorgräsklippare mot en sten
  • storhandlat för 2 700 kr
  • sorterat 12 kilo skruvar (och bett om hjälp)
  • hunnit ikapp i tvättstugan.
Nämen kolla, hammocken som vi köpte förra sommaren! Den måste ju snofsas upp! Eller slängas? Vem vill sy dynor? Kan någon leta upp de saknade delarna? Hoho?

Det mullrar i leden. Tur att hösten snart är här.

Share
21 kommentarer

En Sexårings plötsliga sorg

Jag blev vid lunchtid uppringd på radioredaktionen. Femtonåringen berättade hemifrån att Sexåringen grät hysteriskt och att hon inte kunde få honom lugn.

– Har han ätit?
– Jag håller på att ge honom en macka nu.
– Vaknade han för tidigt?
– Nej, han är ledsen för att Michael Jackson är död.

Vabaha? Jag hörde hulkande, förtvivlad sexåringsgråt i bakgrunden. Men jag förstod ingenting. Inte på några villkor kunde Sexåringen veta vem Michael Jackson är. Var. Jag bad att få prata med det otröstliga barnet, som till nu har haft ett synnerligen okomplicerat förhållande till liv och död.

– Mahaammaaa! Majkel Djäcksån är död!
– Vad fint du uttalar hans namn, men när har d…
– Han är död! Tror du ahaatt han ligger uhunder en filt på ett sjukhuuuus nu?
– Ja, det gör han nog, men vet du … han var så sjuk att han … faktiskt kanske ville dö.
– Nej! Ihiiinga människor vill dö!
– Men han kanske har det bättre nu när han är död …
– Sådant där tror inte jag på, mamma, sa Sexåringen med en plötsligt vuxen, glasklar och bestämd röst.
– Men har du … har du ens sett Michael Jackson någon gång?
– Nej! Och nu kommer jag aldrig att få träffa honom! Uhuuuuuu!

Fortfarande förbryllade, enades de stora barnen och jag telefonledes om att glass på studsmattan och lite sagoläsning skulle få den lille på rätt köl igen.

Efter en stund ringde Sjuttonåringen och berättade varur den stora sorgen hade sitt ursprung: ett datorspel där en av figurerna agerar som i ”Thriller” – en figur som alla helt enkelt och självklart vet heter Majkel Djäcksån.

Plants vs. zombies. Den numera avlidne inringad.

När vi nu på kvällskvisten hörde oss blå på Jacksonlåtar och dessutom tittade på videosnuttar, konstaterade Sexåringen lyckligt mitt i Thriller detta:

– Vad kul, Plants Versus Zombies fast otecknat!

Otecknat var ordet. Min son sörjer en tecknad figur.

Min favoritvideo med Michael Jackson. (Dock inte favoritlåt.)

Ni som orkar kolla på lite basket: se när Michael Jackson ska lära sig basket av Michael Jordan och denne tvärtom ska lära sig dansa av popkungen. Eller när Magic Johnson agerar vakt i en annan video.

Share
16 kommentarer

Att dreja mitt i livet

Som ett nyfött barn.

När jag var 7–16 år, tvingades jag att spela piano. Först för en privat pianofröken i Lund, sedan i Kommunala Musikskolan i Luleå. Med noll talang, noll vilja, noll gjorda läxor och noll framsteg på nio år, kändes det tryggt som att landa i skumgummi när jag bytte ut pianot mot en basketboll.

Men under de där hemska pianoåren tog lilla Lotten sig an även andra aktiviteter. Helt på egen hand utan någon som helst hjälp, skjutsning eller initiativ från föräldrarna.

  • I trean gick jag på teaterkurs, men slutade grymt besviken efter ett helt år av ”lära känna varandra-övningar” och diskussioner om det positiva i att man kunde vända även en Shakespearepjäs till att handla om NJA eller Stålverk 80.
  • I fyran lärde jag mig teckenspråk, inspirerad av ”Upp med händerna” som var både ett tv-program och en kortlek. När min farfar blev blind, lärde jag honom helt logiskt de dövas språk ända tills han dog.
  • I femman gick jag på keramikkurs och hade julklapparna färdiga för flera år framåt: knöggliga skålar, förfärliga tavlor och ett otal konstnärliga skor med en hand uppstickande placerades i garderober, på vindar och i stängda källare i hela släkten.
  • I sexan lärde jag mig att dreja. Och som jag drejade! Tyvärr målades alla muggar och skålar i en för hälsan livsfarlig koboltblå färg, så det var ju tur att även dessa tingestar var så fula att de inte användes av släkten. Den hade helt enkelt dött ut annars.

Och det var dit jag ville komma – idag har jag drejat igen. Och som jag drejade! Schwing, snapp och tjohej, så stod tre skålar på rad. Jag hade lera på näsan och i skorna och allt däremellan, inklusive i skavsåren på händerna. Min djefla man till orienterare hade varit stolt om han hade sett mig.

Två av skålarna. Och vet ni – numera slipper man sparka fram snurret! Det finns eldrivna skivor och när man har tillverkat en tunn, smäcker sak ska man föna underverket en stund. Fönarna (inringade) ligger så fina och elektriska bland lerkladdiga pölar och vattenspill.

Så, vilka vill fira jul med mig?

(Ni som tycker att skålarna här ovan är snygga ska veta att de är de inte alls. Än en gång – precis som när jag provade att meditera – är jag sämst i klassen.)

Share
29 kommentarer

Glad midsommar på er alla!

Bara en intressefångande bild från denna eftermiddag. Femtonåringen i förgrunden, den nytrillade Sexåringen och den tålmodigt väntande Elvaåringen i bakgrunden. Bilden är delvis arrangerad.

Med skräckblandad förtjusning insåg jag plötsligt att jag brukar midsommarrapportera bloggledes. Aaaah, en tradition, så trevligt! sa jag till mig själv och smet ifrån matlagningen för att dels se på U21-landslaget, dels jobba. Förlåt, blogga.

Morgonen inleddes med radioprat som vanligt. Fast denna morgon tog jag ut svängarna och svor för första gången på 18 månader.

– Jag kan gärna hänga med och titta på de vackra folkdansarna, men tvinga mig inte att hoppa groda runt den där förbannade stången! fräste jag.

Naturligtvis ringde en arg lyssnare meddetsamma och sa att jag hade ett väldigt dåligt ordförråd och att jag måste skärpa mig. När vi sedan berättade vad det skulle bli för väder och vad SMHI tyvärr hade skådat i renmagarna, ringde en ilsken karl från en camping och sa att alla där faktiskt var trötta på att vi var så negativa hela tiden. (Vi trodde att han skojade, men icke.)

Sedan cyklade eller gick vi till midsommarstången för att bl.a. kolla om Christer Lindarw skulle vara där – han är det ibland. Fast klädd som folk är mest.

De flesta var klädda i paraply, vackert som en sommaräng var det. Men ingen hette Lindarw.

Jag slapp dansa, serverades en glass, fick beröm av folk som hade hört mig svära och svettades i regnställ och ylletröja. Motviljan till stångdans tror jag grundades i barndomen i Luleå, när det alltid snöade på midsommarafton. (Förmodligen var det bara ett år, men det var minnesvärt.)

Vägen hem var lång och plaskblöt. Femtonåringen såg en groda i diket.
Share
18 kommentarer

Telefonkiosk-scoop!

Blott fyra arbetsdagar återstår på P4. Och idag var jag med om ett scoop igen!

(Mina scoop är som fisar i vinden, som måsar på månen och som kvistar i marmor. De finns nästan inte. Men är stora för mig.)

Ibland åker radiostationerna ut och sänder från den riktiga världen – ute på gator och torg, på tåg, i slott och koja samt vid en och annan telefonkiosk. Redan för ett par veckor sedan pratade vi om gamla tiders mobiltelefoner med Nils Olander från Tekniska museet i Stockholm. Han viskade till oss att om vi nu skulle sända från Mariefred, skulle vi ju göra det storslaget genom att klämma och känna på en unik telefonkiosk.

Vi muttrade något om att alla telefonkiosker av numera utdöende slag är unika. Och stämde förstås möte med honom; i morse klockan 07 stod vi huttrande i Mariefreds hamn och skådade över vattnet, mot Gripsholms slott – och så gick vi mot Telefonkiosken med stort T. Det är en sådan där kiosk som har kjol nertill – ett glest galler som lär göra att endast exhibitionister lättar på trycket i den och ”som är skydd mot hundar”. Berätta för mig alla som vet: hur var det egentligen med hundarnas agressivitet i Stockhom för 100 år sedan?

Nils berättade ivrigt, småhoppande och samtidigt nästan andäktigt om telefonsituationen i Stockholm runt förra seklet. Mellan 1901 och 1904 tillverkades kjolkiosken (som kallas pagoden i expertmun) och bilden här nedan är från 1910 ungefär, när det rådde stor konkurrens mellan bolagen. (Känns det igen?)

Röra på Kornhamnstorg i Gamla Stan – telefonkiosker från både konkurrenten Stockholmstelefon och Rikstelefon (Televerkets namn på telefoni före monopolet) .
Röra på Kornhamnstorg i Gamla Stan – telefonkiosker från både konkurrenten Stockholmstelefon och Rikstelefon (Televerkets namn på telefoni före monopolet) .

Tydligen var det inte helt lätt att ringa mellan de olika näten, och Stockholmstelefon (1908–18) köptes sedermera upp av Televerket. Vad jag undrar är hur det var med abonnemangstätheten – det var väl inte helt vanligt med telefon hemma?

Det unika med telefonkiosken i Mariefred är att den är den absolut enda bevarade av Stockholmstyp … men någon gång har den rätta skylten bytts ut mot Televerkets – fastän den inte riktigt får plats!

Blixtarna syns bara nästan, ser ni? (Irk, vad den nya, lilla gröna teliaskylten skär sig.)

De gamla telefonkioskerna fick förresten ett uppsving under de år när fula, fyrkantiga Epa- och Domusvaruhus sköt upp som mördarsniglar ur marken. Då ville man pynta lite – och nästan alla valde då att köpa en gammal telefonkiosk och ställa som pendang till allt det fyrkantiga.

Denna dag innehöll även

  • rundvandring på Gripsholm tillsammans med Antikrundans Knut Knutsson
  • intervju med en dansk blodproppsläkare
  • lång konversation på tyska med rödbrusiga tyskar
  • förtjusande hotellfrukost
  • ettrigt ilsken lyssnare som inte hade rattat in P4 på fyra–fem år för att det ju var så dålig musik då.
Detta foto tog jag från min hotellsäng i morse. (Men då fick jag förstås lägga mig på sniskan, huvudstupa med endast vaderna och fötterna på sängen.)
Share
18 kommentarer

Men hur jävla stökigt kan det bli?

Friktion: fem barn (6–17 år) med sommarlov och två frilansande föräldrar som jobbar arslet av sig för att få ihop de där slantarna som ska räcka till skatter och avgifter (meeen så luddigt det låter), omkostnader för resor och litteratur, skatt, pensionsinbetalningar, försäkringar samt datorutrustning för inkomsternas förvärvande. Alla bor de i ett stort hus i en lagom stor, mellansvensk stad.

Inte så himla konstigt. Nästan normalt, om jag riktigt tänker till.

Men så regnar det nu. Och det regnar varenda och vareviga dag. Under junis fjortonde regniga dag regnar det 100 % av timmarna. Jag letar i mitt barndomsminne och finner blott soliga somrar med bad, solhattar, plåster på knäna och sololja på magen.

– Det regnar! Jag har inget att göra! Det här är tråkigt! säger Lotten, 11 år.
– Regnar? Nämen titta. Det drar snart förbi, säger pappa tröstande och har förstås helt rätt.

Men nu, när den globala uppvärmningen inte sköter sig som den ska, låter det inte riktigt likadant.

– Kaaan vi inte få spela på datorn nu när det regnar? säger de fem med bedjande blickar.
– Kommer inte på fråga, säger den elaka modern. Datorförbud mellan tio och fem. Förresten blir det ju enligt SMHI sol om åtta dagar!

Och vad händer? De hårt arbetande föräldrarna tillbringar helgen – visserligen hemma i huset – med redigeringsarbete och två festarrangemang och låter barnen fara vind för våg. Resultat:

  • All nysorterad tvätt hamnar på golvet i tre olika rum som inte har några som helst klädslukande garderober.
  • Papperspysselklipp ligger precis överallt.
  • Smutstvättshögarna når nya höjder trots att tonåringarna tar sitt ansvar och tvättar och hänger som vore de livegna.
  • Rullgardinerna är neddragna dygnet runt.
  • Rullgardinerna som någon ängel försöker dra upp går sönder som ju moderna rullgardiner plägar göra.
  • Nioåringens garderobsdörr trillar av sina fästen.
  • Maten tar slut fem dagar efter min handling för 2 173 kr.
  • De två yngsta leker Robin Hood ovanpå monsterkylen.
  • Tvestjärtskolonin flyttar in i vardagsrummet.
  • Jag skrattar så att vinet sprutar ur näsborrarna.
  • Barnen äter strutar med glass med – i brist på strössel – chips på toppen.

Snälla rara sommar med sol och bad och cykling samt tystnad inomhus – kom nu!

Bonus: Pippi Långstump (förlåt, Inger Nilsson, väldigt underligt det där) som provfilmar 1968. Bara för att jag än en gång ska få stökcitera henne (alltså Pippi): ”Det är ingen ordning på allting. Jag hittar inte vartenda dugg”.


Uppdatering

I kommentatorsbåset minns vi 1987 som Den Värsta Sommaren.

Share
27 kommentarer