Blott fyra arbetsdagar återstår på P4. Och idag var jag med om ett scoop igen!
(Mina scoop är som fisar i vinden, som måsar på månen och som kvistar i marmor. De finns nästan inte. Men är stora för mig.)
Ibland åker radiostationerna ut och sänder från den riktiga världen – ute på gator och torg, på tåg, i slott och koja samt vid en och annan telefonkiosk. Redan för ett par veckor sedan pratade vi om gamla tiders mobiltelefoner med Nils Olander från Tekniska museet i Stockholm. Han viskade till oss att om vi nu skulle sända från Mariefred, skulle vi ju göra det storslaget genom att klämma och känna på en unik telefonkiosk.
Vi muttrade något om att alla telefonkiosker av numera utdöende slag är unika. Och stämde förstås möte med honom; i morse klockan 07 stod vi huttrande i Mariefreds hamn och skådade över vattnet, mot Gripsholms slott – och så gick vi mot Telefonkiosken med stort T. Det är en sådan där kiosk som har kjol nertill – ett glest galler som lär göra att endast exhibitionister lättar på trycket i den och ”som är skydd mot hundar”. Berätta för mig alla som vet: hur var det egentligen med hundarnas agressivitet i Stockhom för 100 år sedan?
Nils berättade ivrigt, småhoppande och samtidigt nästan andäktigt om telefonsituationen i Stockholm runt förra seklet. Mellan 1901 och 1904 tillverkades kjolkiosken (som kallas pagoden i expertmun) och bilden här nedan är från 1910 ungefär, när det rådde stor konkurrens mellan bolagen. (Känns det igen?)
Tydligen var det inte helt lätt att ringa mellan de olika näten, och Stockholmstelefon (1908–18) köptes sedermera upp av Televerket. Vad jag undrar är hur det var med abonnemangstätheten – det var väl inte helt vanligt med telefon hemma?
Det unika med telefonkiosken i Mariefred är att den är den absolut enda bevarade av Stockholmstyp … men någon gång har den rätta skylten bytts ut mot Televerkets – fastän den inte riktigt får plats!
Blixtarna syns bara nästan, ser ni? (Irk, vad den nya, lilla gröna teliaskylten skär sig.)De gamla telefonkioskerna fick förresten ett uppsving under de år när fula, fyrkantiga Epa- och Domusvaruhus sköt upp som mördarsniglar ur marken. Då ville man pynta lite – och nästan alla valde då att köpa en gammal telefonkiosk och ställa som pendang till allt det fyrkantiga.
Denna dag innehöll även
- rundvandring på Gripsholm tillsammans med Antikrundans Knut Knutsson
- intervju med en dansk blodproppsläkare
- lång konversation på tyska med rödbrusiga tyskar
- förtjusande hotellfrukost
- ettrigt ilsken lyssnare som inte hade rattat in P4 på fyra–fem år för att det ju var så dålig musik då.
Detta foto tog jag från min hotellsäng i morse. (Men då fick jag förstås lägga mig på sniskan, huvudstupa med endast vaderna och fötterna på sängen.)
Tjuvrökarkiosken, tjoho!
(Där man även kunde gömma sig för förargade tyskar som man själv förargat.)
Har du tjuvrökt i Sveriges enda telefonkiosk i sitt slag, Heléne? Vilken merit!
(Själv tjuvrökte jag med fyra kompisar i en snögrotta. Konstigt att vi överlevde.)
Ska du sluta på P4?
Japp, jag ska sluta … men det kommer säkert nya uppdrag.
*håller tummarna*
Hundskyddet gällde nog benlyft och inget annat.
Telefonkiosken, Puttetåget och Gripsholms slott har gett många fler meriter än så, men dem ska man inte räkna upp i en blogg som ens föräldrar läser.
Du fick väl förresten veta att stället ni sände ifrån också heter Lotten?
Jag trodde faktiskt inte att bolagen var konkurrenter utan monopolister på varsin marknad – Stockholmslokal och riks.
Alltså, jag kan nästan svära på att det står minst en sådan kiosk utanför Storkyrkan. Är det en kopia?
Måste passera någon gång nästa vecka och kolla – eller så kan någon annan i detta eminenta bås göra det.
Knut är en kul prick, ni hade säkert himla trevligt! [Avundsjuk.]
Dieva — Storkyrkans telefonkiosk och den på Mosebacke är väl av den andra sorten — den med diagonala pinnar som hund(kiss)skydd? (Spring och kolla!)
Bodde du på värdshuset? Där tillbragte jag min bröllopsnatt, i nån sorts drottningsvit med förfärligt lågt i tak och stolar klädda i halkiga material. Vi borde kanske ha firat decenniet där, fast nu hinner man ju inte sånt. Nej det var inte sant. Vi ägnade ju en helg åt att sitta i spöregn i Stockholm och slappa. Bröllopsdagar kommer det väl fler, pah.
Ja vad hände egentligen? Ena årtiondet samlar man på telefonkort (ni som är unga får väl googla) och nästa årtionde köper man nya mobiler vart och vartannat år.
Sverige var faktiskt tidigt ute med telefoner i var (rike)mans hem. Kring sekelskiftet lär det ha funnits 80 000 telefoner i vårt land. Eftersom det dröjde innan tekniken att föra över flera samtal i en och samma ledning (multiplexering) gick det trådar överallt. Telefontornen som höll ordning bland trådarna dominerade Stockholms skyline i många år.
Intresset för nya schyssta modeller är heller inget modernt påfund. Se till exempel den här imponerande listan över Kungliga Telegrafverkets apparater för drygt hundra år sedan.
Vaknade för tidigt och tog en titt på din blogg.
Från mig inget om telefonkiosker. Inget annat om telefoni än att jag en gång i avlägsen forntid lärde mig läsa i min faders Rikstelefonkataloger. En radda mörkblå kataloger, som var minst två hyllmeter lång. Det jag läste i dessa kataloger var varje litet telefondistrikts enkla karta med namn på alla orter som hörde till just det området. Det var på den tiden jag tänkte mig en framtid som upptäcktsresande, så jag gick hårt in för att orientera mig i världen – och anade inte att den var större än halva Sveriges telefondistrikt. Fem år var jag.
Nog om telefoni. Det jag tänkte berätta var att jag varit i Mariefred en endaste gång. Året var 1992 och dagen en solig septemberdag med hög höstluft. Jag anlände till den lilla staden från luften. Från norra Småland till Mälaren hade färden skett i ett litet pontonflygplan. Minns jag rätt var det en Cessna. Planet spakades av en tysk medicinprofesso. Hans hustru och jag var passagerare. Det var helt fantastiskt att beskåda land och sjöar och hav (Bråviken skymtade) från tämligen låg höjd. Det mesta gick att urskilja. Slingriga vägar med människans mått och spikrak E4 över östgötaslätten. Bönder på traktorer. Hästar, kor och får och även höns gick att se.
I Mariefred besåg vi Statens porträttsamling på Gripsholms slott och åt sedan en god middag på Gripsholms Värdshus (var det där du bodde?) och flög tillbaka till norra Småland och klev i land vid vår brygga. Flygturen etc. bjöds jag på eftersom jag lärt professorn att skilja på ätliga och oätliga småländska skogssvampar.
Statens porträttsamling på Gripsholms slott betade jag av tillsammans med Knut Knutsson (lärde mig extra mycket om Erik XIV:s friarporträtt från 1564 och kunde då tjoa "Shakespeares födelseår!") och visst sov jag på värdshuset.
Inget mögel ens i duschen!
Ojojoj, följ för guds skulle inte hakkes länkar, för då kommer ni inte loss. Jag fastnade och nu är jag faktiskt sen till radiojobbet.
Fy på dig hakke! Komma dragandes med intresssanta länkar på det här viset i ottan.
*ruuuuuus*
hakke: Att teletrådarna var en tidens förbannelse kände jag faktiskt till. Tydligen var det ett oherrans oväsen från dem också. Det står kanske på längen du skickade, fast det gjorde inte jag. Jag har glott på telefonapparater istället och tackat min lyckliga televerksstjärna med blixtar att jag hade tid att fastna … tack, det var kul att se! Äger själv en bakelitapparat med liten inbyggd växelvev i bottenplattan. Veven har pensionerats — dvs dess funktion understöds inte längre av telenätet — men själva apparajten funkar fint. Och ÄR fin!
agneta: Vilken fantastisk anekdot! Nån var extremt tacksam över att slippa riskera svampförgiftning, tydligen!
Mina barn hoppar högt när dom ser en telefonkiosk, senast igår i Enköping! En raritet, som dom nyligen lärt sig "känna igen".
Glad Midsommar önskar jag dig och ditt anhang!
Jag hörde trailern på Vakna om att ni skulle sända från Mariefred! Och under hela det samtalet mellan din kollega och Vakna-prataren så tänkte jag att rätt vad det är studsar Lotten in i samtalet. Men det gjorde du inte så då bestämde jag mig för att du redan hade slutat på radion.
Om telefonkiosker vet jag inte så mycket. Mer än att telefonen på ridskolan där jag var i mina yngre år tyckte om tio-öringar.
Jag har för mig att det var 25-öringar som gällde vid Folkets Hus-busshållplatsen.
Sen när jag flyttade in på korridor gick den telefonen på enkronor.
Nu finns det ens inte korridortelefoner om jag är underrättad.
(På min tid var det märkvärdigt om någon korridorare hade egen telefon. Det dröjde till 1986 innan jag skaffade det, betald av mamma.)
[…] vad står det där … va? Vid telefonnumren står det – ”Allmänna n:o” – och det låter bekant. Aha! Det var alltså så man angav vilket telefonbolag man hörde till! Det privatägda Stockholms […]