(Jag vill inte på något sätt förta ert läsintresse. Därför måste jag redan här tala om att orsaken till denna lätt underliga text uppdagas längst ner i inlägget.)
Jag läste nyss i tidningen om en cirkusbjörn som efter att otvunget och glatt (höhö) ha glidit fram på sina skridskor tillsammans med sin tränare plötsligt bestämde sig för att slå ihjäl honom. Den snälle tränaren sägs ha varit både erfaren och förfaren – vilket inte är särskilt relevant i sammanhanget. Det jag hänger upp mig på är det befängda slutet på artikeln:
D’oh!
Kan det bero på att nallen
- var livegen
- inte fick sina björnbehov tillgodosedda
- stod på skridskor – vilka måste sägas vara högst olämpliga passepartouter för björnramar
- gjorde piruetter påbjudna av en direktör för den statliga cirkuskoncernen?
Och så är det björnens beteende som sätter griller i huvudet på TT-AFP!
(Jag låter mer indignerad än jag är egentligen. Värre saker har ju hänt. För alla eventualiteters skull uppmanar jag er att fortsätta läsa även om ni inte känner att fullt pådrag från min sida är befogat.)
Som fabel funkar denna historia alldeles utmärkt. Kolla här bara vad jag kan få till med talande djur, moraliserande undermening och sagotempus:
Det var en gång en björn som levde livets glada dagar den karga fjällvärlden. Han stillade sin glupande aptit genom fiske i en av alla jokkar som slingrade sig fram genom landskapet och funderade sällan på sin karriär, favoritlag i hockeyslutspelet eller huruvida hans spatiösa omgivning skulle kunna kallas ”öppen planlösning” eller ej. Sina dagar framlevde han på ett sätt som för oss människor kan synas andefattigt och tomt på formaliserande regler – sådant som gör oss till fungerande individer som kan sovra mellan rätt och fel, lämpligt och olämpligt samt dagsländor och evighetsmaskiner.
Hur underligt är det inte då att björnen av cirkusdirektör Potapov sågs vara både indolent, uttråkad och snudd på hälsofarligt korpulent. Potapov ansåg sig vara en godhjärtad samarit när han räddade björnen från dennes alltför osunda tillvaro och ensidiga kost.
– Följ med mig, du ockrafärgade skönhet, sa cirkusdirektören till björnen. Jag ska rädda dig undan tristessen i detta skövlade landskap!
– Men brummelibrum, vad pratar du för trams, svarade björnen. Fjällvärlden ser av naturen ut så här och jag trivs bäst här under …
– Men någon har ju ympat japanska minilönnar på björkarna och stängt av värmen! Kom, kom!I sitt högmod trodde cirkusdirektör Potapov att han gjorde rätt. Hans namne – den berömde aritmetikern Alexei Potapov – kom ovetande till hans hjälp när han i publicerade formeln som anger i vilken vinkel en björnskridsko ska befinna sig i förhållande till isen för att t.ex. björnar ska stå som stadigast.
Cirkusdirektörens idé om en piruettbjörn på skridskorinken höll i blott tre dagar. Mitt i en kakofoni av brölande valrossar, hostande giraffer och trumpetande elefanter – alla på skridskor – slog björnen till. Mängden blod som stilla pulserade ur Potapovs sönderslitna strupe och ut på isen hade gjort en hematolog yr av lycka. (Aritmetikern Potapov hade däremot blivit yr av förvirring eftersom skridskovinklarna mot halvsmält is inte stämmer med de ursprungliga uträkningarna.)
Hade cirkusdirektören överlevt, hade han förstås fått sina fiskar varma av sin übercirkusdirektör. Denne drabbades dock av plötslig välvilja och skickade hem björnen till fjällen, som där fick fortsätta att njuta av livet och äta sina fiskar kalla.
Sensmoralen i fabeln är alltså att vi människor ständigt behöver regler, direktiv, råd och anvisningar. I de fall vi ändå inte finner råd, läser vi handböcker, favoritsuran, fjärde Moseboken eller lyssnar på ABBA. Och ändå gör vi fel och sätter grillor på en björn.
____
(Alla ord i årets högskoleprov – i orddelen förstås – finns med i denna text. Ni lärare som vill ha hela klabbet inklusive ordförklaringar kan använda denna pdf.)
43 kommentarer
