Inte nog med att jag har fått gammelögon och blivit skumögd. Vi famlar dessutom alla omkring i mörkret här hemma sedan vi blev med lågenergilampor – som jag tycker precis lika illa om som de förkättrade rullgardinerna, tv-boxarna och sladdhärvorna. För dessa produkter var bättre förr. Basta.
I ett par års tid har jag köpt både gamla vanliga högenergilampor och de nya och försökt döva mitt samvete med att allteftersom installera de fula, klumpiga lågenergilamporna som lyser kallare och … och – alla i korus nu:
SÄMRE!
Lågenergilamporna kräver nämligen en inkörningsperiod på flera minuter. Det är inte tal om att sätta på mascara inne på toa längre, för ljuset påminner om solglasögonsdis. Och det synnerligen förbjudna sker hela tiden: Bergmans matchar mörkblått med svart! Tonåringarna är visserligen mindre bekymrade över pormaskar än jag var i samma ålder, men det beror bara på att jag kunde se mina i lysrörens klara sken.
Det dummaste jag har gjort var när jag häromdagen satte in en lågenergilampa i kylskåpet. Nu ser jag knappt skillnad på isbergssallad och leverpastej utan ficklampa i handen.
Nu gör väl ni som jag: låter den miljövänliga lampan stå på och lysa hela tiden för att slippa veva igång den eller dra ut choken. Jättemiljövänligt är det säääkert. Och det är nu himlen öppnar sig och larmrapporten från paradiset landar i våra tidningar.
Nu väntar jag bara på de andra larmrapporterna som jag har beställt. Vilka, tror ni?
________ Uppdatering
Ni som vanligtvis inte läser kommentarer av hävd, gammal vana eller religiös övertygelse: sluta med det. Klicka er in i kommentatorsbåset och läs om lamporna som vi numera kallar något helt annat.
(Jag vill inte på något sätt förta ert läsintresse. Därför måste jag redan här tala om att orsaken till denna lätt underliga text uppdagas längst ner i inlägget.)
Jag läste nyss i tidningen om en cirkusbjörn som efter att otvunget och glatt (höhö) ha glidit fram på sina skridskor tillsammans med sin tränare plötsligt bestämde sig för att slå ihjäl honom. Den snälle tränaren sägs ha varit både erfaren och förfaren – vilket inte är särskilt relevant i sammanhanget. Det jag hänger upp mig på är det befängda slutet på artikeln:
”Vad som fick den femåriga björnen att gå till attack är ännu oklart.”
D’oh!
Kan det bero på att nallen
var livegen
inte fick sina björnbehov tillgodosedda
stod på skridskor – vilka måste sägas vara högst olämpliga passepartouter för björnramar
gjorde piruetter påbjudna av en direktör för den statliga cirkuskoncernen?
Och så är det björnens beteende som sätter griller i huvudet på TT-AFP!
(Jag låter mer indignerad än jag är egentligen. Värre saker har ju hänt. För alla eventualiteters skull uppmanar jag er att fortsätta läsa även om ni inte känner att fullt pådrag från min sida är befogat.)
Som fabel funkar denna historia alldeles utmärkt. Kolla här bara vad jag kan få till med talande djur, moraliserande undermening och sagotempus:
Det var en gång en björn som levde livets glada dagar den karga fjällvärlden. Han stillade sin glupande aptit genom fiske i en av alla jokkar som slingrade sig fram genom landskapet och funderade sällan på sin karriär, favoritlag i hockeyslutspelet eller huruvida hans spatiösa omgivning skulle kunna kallas ”öppen planlösning” eller ej. Sina dagar framlevde han på ett sätt som för oss människor kan synas andefattigt och tomt på formaliserande regler – sådant som gör oss till fungerande individer som kan sovra mellan rätt och fel, lämpligt och olämpligt samt dagsländor och evighetsmaskiner.
Hur underligt är det inte då att björnen av cirkusdirektör Potapov sågs vara både indolent, uttråkad och snudd på hälsofarligt korpulent. Potapov ansåg sig vara en godhjärtad samarit när han räddade björnen från dennes alltför osunda tillvaro och ensidiga kost.
– Följ med mig, du ockrafärgade skönhet, sa cirkusdirektören till björnen. Jag ska rädda dig undan tristessen i detta skövlade landskap!
– Men brummelibrum, vad pratar du för trams, svarade björnen. Fjällvärlden ser av naturen ut så här och jag trivs bäst här under …
– Men någon har ju ympat japanska minilönnar på björkarna och stängt av värmen! Kom, kom!
I sitt högmod trodde cirkusdirektör Potapov att han gjorde rätt. Hans namne – den berömde aritmetikern Alexei Potapov – kom ovetande till hans hjälp när han i publicerade formeln som anger i vilken vinkel en björnskridsko ska befinna sig i förhållande till isen för att t.ex. björnar ska stå som stadigast.
Cirkusdirektörens idé om en piruettbjörn på skridskorinken höll i blott tre dagar. Mitt i en kakofoni av brölande valrossar, hostande giraffer och trumpetande elefanter – alla på skridskor – slog björnen till. Mängden blod som stilla pulserade ur Potapovs sönderslitna strupe och ut på isen hade gjort en hematolog yr av lycka. (Aritmetikern Potapov hade däremot blivit yr av förvirring eftersom skridskovinklarna mot halvsmält is inte stämmer med de ursprungliga uträkningarna.)
Hade cirkusdirektören överlevt, hade han förstås fått sina fiskar varma av sin übercirkusdirektör. Denne drabbades dock av plötslig välvilja och skickade hem björnen till fjällen, som där fick fortsätta att njuta av livet och äta sina fiskar kalla.
Sensmoralen i fabeln är alltså att vi människor ständigt behöver regler, direktiv, råd och anvisningar. I de fall vi ändå inte finner råd, läser vi handböcker, favoritsuran, fjärde Moseboken eller lyssnar på ABBA. Och ändå gör vi fel och sätter grillor på en björn.
____
(Alla ord i årets högskoleprov – i orddelen förstås – finns med i denna text. Ni lärare som vill ha hela klabbet inklusive ordförklaringar kan använda denna pdf.)
Jag vaknade i morse som en fullständigt normal människa och hann öppna datorn innan jag ens hade öppnat ögonen.
Sa jag att jag är en fullständigt normal människa?
Nu är alla i familjen likadana, men som en fullständig galning som biter sig själv i svansen, gjorde jag även denna morgon en tabbe som jag satte upp i köket:
”Ja. Familjeterror. Förbudssamhälle. Sovjetregim. Kinesiska regler som gäller för alla. Millimeterrättvisa. Mellan 10 och 16 stänger vi av nätverket. Varje dag under hela lovet.”
Vänligen lägg märke till att man kan ansöka om dispens på de små lapparna som går att riva loss. Nu gjorde jag inte det utan bestämde mig för att lösa Det Stora Problemet, som hette:
MEN HUR GÖR MAN LAPPAR TILL ÄGGJAKTEN OM MAN INTE HAR EN DATOR?
(Jag gömmer alltså påskägg. Barnen får lappar med ledtrådar och följer ett spår, som leder dem till stora godisskatten. Pjåsklösningar som att ”skriva för hand” kommer inte på fråga.)
Jag får stå mitt kast, vilket filmas av Tioåringen. Ni som inte orkar titta fattar inte hur stort det är – detta med karbonpapper och skrivmaskiner.
Och nu vill ni se hur några av ledtrådarna såg ut innan jag klippte ut dem och placerade överallt? Ok:
Favoriterna blev ”mellan pannkakorna” och ”i en randig stövel”, för just den hade ett av barnen på sig.
Nu blir det ett hejkäradagboksinlägg här. Bafatt. Men med en aftonbladsk rubrik blir det kanske mer intressant?
Femtonåringen och jag gav oss med gipsad arm och alla lagkompisar till en basketcup i Norrköping klockan 06 i morse. Nu får man ju inte spela med gips eftersom det är ett dödligt vapen, men hon fick hoppa in i ett par minuter och känna på bollen så att hon kan få ännu en medalj. Ty hon är fortfarande i den åldern när det är viktigt med medaljer. (Så kan bara en bitter mamma med alldeles för få medaljer i sin samling skriva. Och inte fick jag hoppa in och spela med Femtonåringens lag heller.)
Förutom brutna tår och stukade händer samt brännande hälsena, lider jag nu av en ny, intressant åkomma: extensorius gluteus maximus. Det vill säga en sträckning i rumpmuskulaturen. Eftersom just detta är kroppens största muskel är smärtan stor och stark – men främst när jag sitter för länge. Och ”för länge” är t.ex. Norrköping tur och retur: när jag öppnade bildörren och klev ut, stånkade jag som Robert De Niro och Nick Nolte och gick som Harvey Keitel.
Inte blev det bättre av att jag åkte tåg till Stockholm i eftermiddags och satt och satt och satt igen.
På perrongen stod ett extremt omaka gäng med fantastiska kläder. Jag ville jag vore 16 igen – i rutiga brallor.
På tåget satt förutom skorna som ser ut som gjorda av silvertejp (på bilden ovan) även ett tyskt par, ett danskt par och Bellman. Eller … han såg ut som en hårdrocksbellman. Och som han drack! Först tre snabba starköl, sedan djupa klunkar direkt ur en whiskyflaska. Knäpptyst. Inte en rap eller nubbevisa slapp ur honom. Bara fokuserad koncentration. Han laddade förmodligen för något viktigt.
Som om min rumpa inte hade fått nog, satte jag mig sedan för att på Stadsteatern med lillasyster Orangeluvan titta på ”Födelsedagskalaset” av Harold Pinter. Där satt jag och var konfunderad och hade ont och blev lite mer förvirrad och hade ont och blev ännu lite mer förbryllad. För i den pjäs som vi tittade på, hade skådespelarna konstiga repliker som de klämde ur sig på ett stolpigt skolteatervis, underliga kläder som satt illa, klumpiga rörelser och ett utdraget agerande i beckmörker. Vad betyder det här t.ex.?
– Du utnyttjade mig! Du kom till mitt rum med din portfölj mitt i natten!
– Ja, men vem var det som öppnade portföljen?
Orangeluvan föreslog att det kanske var en missuppfattning av orden ”briefcase” och ”briefs”. Om inte: vad i hela friden fanns i portföljen? Och varför?
Men den pjäs som resten av publiken tittade på var tydligen alldeles lysande, för skådespelarna klappades in fyra gånger, folk visslade och stampade i golvet och var alldeles lyriska. Eller fulla.
(I pausen drack jag och Orangeluvan te när alla andra hinkade vin. Förmodligen var det därför de andra anade pjäsens innersta mening medan vi förtvivlat försökte förstå.)
Men stackars tekannorna hade tappat sina keramiklock. Här behövs statliga anslag en masse.
Nu till hostningarna i rubriken. Ingmar Bergman ogillade många människor – men särskilt sådana som hostade på teater. När han satte upp pjäser på Dramaten stod det alltid ”Hosta lagom!” med feta bokstäver i programmet. Ikväll hostade alla i publiken som pestsmittade sälar innan pjäsen började och som Kameliadamer under hela pjäsen. Nu är ju Harold Pinter känd för sina typiska Pinter-pauser som lär skapa en talande tystnad i replikskiften. Tyvärr fylldes alla dessa tystnader av stackare som förtvivlat försökte hosta i sina halsdukar och kväva sig själva. Och det var på väg ut som jag hörde en man säga:
– Man borde förbjuda hostningar på teatrar.
Avslutningsvis tar vi en bildgåta.
Vabaha? Är det månne en bloggtofs på huset mittemot Kulturhuset?
Vissa saker kan jag inte sluta skriva om. Det här är förmodligen inte sista gången jag yrar om Richard Scarry (1919–94). (Ex. nr 1. Ex. nr 2. Ex. nr 3.)
”ViLäser” skrev i förra veckan om mesredigerade barnböcker där ingen får röka, svära och dricka starköl. För då kan barnen tro att … att … att … det finns folk som röker, svär och dricker starköl! Usch!
Vi tar det lugnt och metodiskt nu. År 1966 kom Scarrys Allting runt omkring ut i Sverige (”Best Word Book Ever”, 1963). Den var översatt av Astrid Lindgrens dotter Karin och utkom i reviderad upplaga 1993 – och den har jag satt mig att granska lite grann. Den stora gåtan är:
Vem gjorde revideringen?
Gamla upplagan från 1977 (tyvärr inte 1966) till vänster, den nya från 1993 till höger. (Klicka på bilderna så blir de lite större.)
Jag har försökt utreda vem som har gjort vad och varför, men kommit till förvånansvärt få svar.
Är brandposten borttagen för att vi inte har sådana i Sverige? Nej, den är borta i den nya, brittiska versionen också.
Är pappan instoppad i köket för att barn inte ska få för sig att pappor inte hör hemma i köket? Ja.
Är den nya polisen en transvestit? Nej, alla poliskvinnor har ju kjol.
Är gamla fågelskrämmor skrämmande eller använder man blott kemisk bekämpning numera? Nej, men bondflickan är också ute på fälten och då fick fågelskrämman inte plats.
Är gamla tak rangliga och sneda och vinda, medan nya tak tillverkas med linjal? Ja, tydligen.
Men nu ska ni få höra. Det som är mest förvånande är att Richard Scarry himself tydligen var med och gjorde revideringarna. Med så himla taffliga teckningar, trubbig penna och pruttiga färger! Och tydligen skedde det redan 1980:
”In 1980, 17 years after he first published his Best Word Book Ever, Richard Scarry re-drew the cover to respond to claims of sexism. ’He became a target for social critics who were aware that children are influenced by the images they see,’ said children’s book historian and critic Leonard S. Marcus.”
I den reviderade, svenska upplagan är texten skriven av Stella Bonow-Hathorn. Hur ska man analysera dessa ändringar egentligen?
Pojkbjörn i gamla. En slarver.Pojkbjörn i nya. Ofta en slarver, men inte idag.Flickbjörn i gamla. Inte slarvig.Flickbjörn i nya – med säng. Ordentlig för det mesta.
Ser ni att de nya teckningarna är plattare, sämre och tristare? Kanske beror det på att Scarry drabbades av en ögonsjukdom i slutet av 1970-talet. (Japp, oooh the irony, precis som att Goya blev blind, Dalí fick Parkinson, Tranströmer har afasi och Beethoven blev döv.) Kanske beror det också på Scarrys motvilja till projektet – han ville inte alls sätta rosett i håret på vältförarnallar.
”He maintained that because his characters were animals, and because most wore trousers, it was difficult to discern whether or not a worker was a man or a woman. Besides, most of the women characters dressed just like men anyway.”
Gammal upplaga utan rosett och ny upplaga med rosett.På uppslaget med olika yrken har en underbar cowboyelefant ersatts av en synnerligen blek forskare.Men hur tänkte de nu? ”Bettan” måste väl vara en svensk revidering? När Scarry på andra ställen har pyntat med kjolar och knypplade spetskanter, görs den befintliga flickbjörnen här om till … en björn som klär sig som Lotten Bergman!
Jag hade gärna lagt ut varenda uppslag här för att vi skulle kunna diskutera vad som är vettigt och kanske till och med viktigt och det som verkar vara något helt annat. Som att en skolelev i gamla boken klipper pappersgubbar, men i nya upplagan istället klipper stjärnor och trianglar (helt utan Y-kromosomer). Men då tar blogginlägget som vanligt aldrig slut.
Därför avslutar jag nu med en konstig bild – fast tvärtom på alla sätt …
I den gamla upplagan är brevlådan puts väck! Och i den nya har förutom brevlådan även den raderade brandposten från framsidan stoppats in.
Ja, jag kollade flera gånger så att jag inte hade förväxlat bilderna – det måste ju ha funnits en brevlåda från början. Vad som krävs här och nu är att någon hittar en originalupplaga från 1966. (Enligt Libris finns det biblioteksexemplar i Lund, Karlskrona och Stockholm.)
Men. Min lycka är gjord. Jag ska bara rita och skriva en barnbok som handlar om lagom farliga flickdjur och lite gulliga pojkdjur samt krydda med lättöl och svordomar som ”sjuttsiken” och ”attans”. Alla ska prata om rökavvänjning och heta Bettan. Eller så tar jag istället Scarry på orden och gör något roligt till barnen:
”Be funny without being stupid. Don’t do it in a way they’ve seen a million times before. And whatever the cost, don’t be boring.”
Tur att jag är så himla bra på att rita streckgubbarfigurer med kjol och spetskrage samt rosett.
Förresten. Om man pga. datumet letar efter aprilskämt här idag, får man gå bakåt i tiden och lära sig allt om ”Det allra, allra bästa aprilskämtet”. (Däremot kan jag så här i en väldigt intressant parentes berätta att jag nyss gick upp ottan och bytte ut tidningarna i brevlådan mot gamla tidningar.)
_____________________ Uppdatering ZKOP delade med sig av en förtjusande länk till en jämförelse av den brittiska originalutgåvan med den reviderade. Ni måste kolla!
Jag snubblade (via Beta Alfa) över gamla reklamsnuttar från 1993–94 – som är så vansinnigt nära verkligheten idag. Någon faxar från en solstol på stranden!
David Fincher, som regisserade Benjamin Button och Fight Club, gjorde reklamsnuttarna – men det är väl egentligen inte han som ska ha äran. Framtidsvisionerna skapades nog av vetenskapsmän i vita rockar och fina glasögon och gummiträskor. Förutom det där med faxen på stranden, är nästan allt som är modernt idag med i reklamen (presenterat av Tom ”Magnum” Selleck). Det är bl.a.
GPS
pekskärm
bild-tv bild-telefon (i Japan finns det t.o.m. telefonautomater med bildskärm)
röststyrning (fast de öppnar inga dörrar än, väl?) uppdat.: jodoå, kolla i kommentatorsbåset!
videokonferens
filmnedladdning eller video-on-demand (”video”, hihihi)
varuskanning (fast vi är inte riktigt där än utan måste skanna varje vara för sig)
liten telefon (fast varför har vi dem inte på handleden?)
automatöversättning.
Men var är filmsnuttarna om framtidens uppfinningar idag? Och hohooo, var är SVT-klippet som vi har drömt om förut, där de fantiserar om hemdatorer runt 1968? Sluta jobba, göra nytta och tramsa, hjälp mig istället att hitta framtiden!
Eller kolla på Tekniskt Magasin!
Ok. Beam-me-down-Scotty-apparater, hälsenetransplantationer, flygande sekruttbilar, matlagande robotar och bollkänsledoping får jag väl fortsätta att drömma om och bara vara himla glad över att internet i alla fall har uppfunnits.
Fotnot
Bilden längst upp är en anakronism. Sådana tycker jag mycket, mycket om.
Kulturmätaren i familjen slog igår i taket när några var på teater hemma medan jag åkte till Stockholm för att även jag gå på teater. Mitt lilla kusinbarn (ok, han är 32 år, men kusinbarn är av naturen små och jag har faktiskt bytt blöjor på grabben) satte upp och agerade i ”Cloning Frankenstein”. Kan ni tänka er en skräckkomedi på en scen, fylld av allmänbildning, genetiska fakta och fruktansvärt mycket blod? There you go: succé! Broder Jakob, mina kusiner och deras barn häpnade, tjoade och dunkade skådespelarbarnet i ryggen … men glömde helt bort att vi kunde ha gett honom blommor.
Det enda som var kvar på scenen efter applåderna: ett hjärta.
Så var det dags att åka till landet igen. Eftersom SJ vill förbättra servicen för oss kunder, går tågen hemåt alltmer sällan. För tio år sedan gick de en gång i timmen; numera går de med överraskande stora mellanrum. Därför satt jag på Centralen i nästan två timmar och försökte hitta något sätt att göra länkar i min nya bloggkostym. Då kom Kulturbloggen spatserande och berättade att även hon hade varit på teater. (En vetenskaplig undersökning ger vid handen att av de människor som jag talade med under gårdagen, var 87,3 % teaterbesökare.)
När klockan var ungefär 22:01 dök städpatrullen upp i väntsalen. Med borstar och kvastar rörde de upp avgrundsdamm som vore de grävande journalister eller frenetiska arkeologer. Jag lyfte på fötterna och försökte konversera lite, men det var som förgjort. De var alla fokuserade som Ragnar Skanåker eller Janne Boklöv. Det som sopades fram, lades i små högar överallt i väntan på … något stort.
Är detta en dags damm?
Grus och sand samt pappersskräp och kaffespill tror jag på i mängder varje dag — men sickna ohemula mängder damm? Blir det det? Tappar folk sina peruker eller kammar sina hundar på Centralen? Är det alla yllekläder som fäller? Tur då att man har ett rejält muskelpaket som orkar ta hand om grovsoporna. Tada:
Den stora brum-brum-städmaskinsbilen. Centraldammsugaren?
De dammhögar som efter ihopsopandet inte hade spritts ut av stressade tågresenärernas fötter och rullväskor, for rakt upp i innanmätet på städbilen som körde i en till synes oplanerad slinga på Centralens golv.
Det är jag som sitter i den röda ringen och det gröna strecket som symboliserar städmaskinsvägen.
När jag städar, brukar jag se till att först köra ut störande element. Vad tror ni om det, SJ – för att göra städningen mer effektiv och förbättra servicen på ännu fler plan, kanske ni kan be alla väntande att gå ut på perrongerna kl 22:01 varje kväll?
Häng med nu här på en länk- och resonerings- samt citatresa! Det handlar om saker vi säger eller inte säger men borde ha sagt.
Ulrika Good skrev häromdagen om när man gärna ställer upp och hjälper till, men i förväg faktiskt vill veta vad det gäller (min tolkning):
”Men finns det något begrepp för att medvetet trivialisera eller bagatellisera något för att få en tjänst att låta mindre ansträngande? Jag pratar om när någon frågar Kan du svänga förbi och hämta mig? när man i själva verket måste köra en omväg på två mil till andra änden av stan, eller Du kan väl slänga ner några flaskor vin till mig när du ändå är på Systemet? vilket innebär att du får leta druvsorter, lägga ut hundratals kronor och får chimpansarmar på kuppen.”
Detta känner jag så väl igen. Och måste tillägga att det i de flesta fallen handlar om att man (=jag) gör skillnad på vem man (=jag, att det ska vara så svårt att skriva!) ska hjälpa. För så är det ju: en del människor är fantastiska på att be om tjänster. Men inte att återgälda dem.
Vi går tillbaka till Ulrika, som undrar hur man ska svara på sådana här frågor:
– Vad gör du nästa helg?
– Vilken väg tar du hem från jobbet idag?
– Hur ser nästa vecka ut för dig ?
En befogad fråga måste ju vara: hur tänker de som ställer frågor som dessa? Är de bara disträa och ickekommunikativa eller är de rentav lömska och luriga?
Nu tar vi ett raskt steg åt ett annat håll i bloggvärlden. (Att läsa det här inlägget är som att ta ur diskmaskinen samtidigt som man knyter skorna och äter en äggmacka.) Julia Skott skrev om att hon är tjock och att det bara är så, men att folk säger emot henne ”för att de tror att jag säger alla de där andra sakerna om mig själv, eller för att de tror att man måste säga emot, eller för att de helt enkelt inte håller med”.
Vi närmar oss pudelns kärna när Julia skriver ”för att de tror att man måste säga emot”. Men vi tar först en vända bort till Mymlan, som resonerade vidare om Julias inlägg och folks reaktioner när Mymlan själv pratar om hur svårt det är att hitta Den Stora Kärleken:
”När de säger emot Julias påstående om att hon är tjock avslöjas att de utgår ifrån att Julia inte vill vara tjock. Det utgår ifrån att tjock är fult. Eller att Julia tigger om komplimanger.
När de säger emot mig och mitt resonemang om svårigheterna att hitta en partner avslöjas att de verkar tro att en partner är allt, eller att de tror att jag tycker synd om mig själv, och att de verkar tycka att det är verkligt sorgligt att vara singel.”
Och nu kommer jag som en elefant i ett för litet kylskåp och ska försöka vända på pannkakan utan att den går sönder:
Kan det handla om att vi inte riktigt vet hur vi ska bete oss? Att vi saknar verktygen att säga rätt sak vid rätt tillfälle och bara famlar efter det rättesnöre som heter uppfostran? Att vi inte är tillräckligt väluppfostrade? Och att det alls inte handlar om värderingar om huruvida någon är tjock men borde vara smal eller singel när man borde vara dubbel?
Ur ”Grover’s Guide to Good Manners”.
Jag är inte vidare väluppfostrad och blir på cocktailpartyn gärna en av dem som bara pratar med två gamla kompisar och inte ens tittar på de nya, spännande ansiktena – än mindre hälsar på dem. Mina föräldrar lärde mig inte att skicka tackkort, men lade ner krut på att jag skulle uttrycka mig väl i telefon. Jag lärde mig inte att niga eller ta i hand när det kom främmande på besök, men ”har klarat mig bra ändå”. Ja, där kom det citattecken, jahadå. För det är ju det jag borde ha lärt mig, det hade jag haft nytta av idag på de där förkättrade cocktailpartyna.
(Liten brasklappsparentes: ta nu mina meningar om cocktailpartyn och nigningar med en nypa sallad – det behöver inte var cocktailpartyn utan t.ex. kundmöte, företagsmingel eller en helt vanlig fyllefest där man behöver ta folk i hand, titta dem i ögonen och säga något vänligt.)
Ur ”Polite Elephant” av Richard Scarry.
Jag tror alltså att man behöver artighetsredskap – och det särskilt när man är blyg. Vi behöver lära oss att om en person (som vi kanske aldrig någonsin har träffat förut) börjar prata om sin egen jättefula näsa, kan vi inte veta vad som är den ”korrekta” reaktionen. På samma sätt har vi ett ansvar för det vi säger när vi inleder ett samtal och kan inte utgå från att den som lyssnar omedelbart förstår.
Här får ni ett antal repliker som ni kan sortera in i vilka kategorier ni vill:
1.
– Vad gör du nästa helg?
– Jag vet in… skulle kanske åka ti.. måste kolla almana…
– Vad gör du nästa helg?
– Jag funderar på att ha party, du är välkommen i festkommittén!
– Vad gör du nästa helg?
– Hurså, vill du att jag ska flyttstäda din lägenhet medan du åker till Maldiverna?
2.
– Mina tänder är så himla utstående att folk inte lyssnar på vad jag säger.
– Jaså, jahaja. Och hur kom du att tänka på det nu?
– Mina tänder är så himla utstående att folk inte lyssnar på vad jag säger.
– Det är de inte alls. Och förresten har du en fantastisk personlighet så det gör inget.
– Mina tänder är så himla utstående att folk inte lyssnar på vad jag säger.
– Va?
Som ni ser har jag ingen reklam här på bloggen. Som ni vet är jag fattig som änna tesked. Som ni nu anar, ska ni nu få ta del av något lite tveeggat och komplicerat.
För två veckor sedan hamnade jag på en spelning med Electric Boys – ett gammalt band som har stadgat sig och gjort come back. Det var en så otroligt häftig upplevelse att jag skrev om det i bloggen (där händelser ju inte alls behöver vara ett dugg häftiga och ändå bli skrivna om). Musiken går rakt in i mig och jag blir hög och glad som på en basketplan.
Ett par dagar senare fick jag ett mejl:
”Vad kul att du skriver om Electric Boys. Har du lust att skriva om deras konsert på Rival nu på söndag så kan jag sätta upp dig + 1 på gästlistan?”
Avsändaren var projektledare hos en konsertarrangör. Men kan jag köpas? Vad gör jag nu om någon skriver:
”Vad kul att du har köpt en iPhone. Skriv lite mer om den så får du en extra.”
Eller om detta erbjudande dyker upp:
”Ser på din blogg att du behöver nya basketskor. Skriv om det här superdupermärket med extra reflexer på hälen och blinkande lampor fram, så får du ett par.”
Vad skulle jag ha gjort då? Inte vet jag. Jag tänkte bara på hur häftigt genommusikaliska Electric Boys är och hur alla attribut som små, snäva läderbrallor, långa sjalar och tunggung i baskaggen får mig att bli alldeles knollrig – och tackade omedelbart ja till konserten. Efter ett par dagar skrev projektledaren:
”Jag ser inte att du lagt ut något på din sida. Har du någon plan?”
Och jag blev jätteirriterad. Megairriterad. Såpass irriterad att jag dunkade iväg ett mejl nästan utan att korrläsa det:
”Ånä, så kan man inte köpa mig. Allvarligt: vill du bestämma sådär över hur jag ska bete mig och när jag ska skriva (och VAD jag ska skriva) så får det vara. Du ger mig tillgång till Electric Boys konsert på söndag – och jag skriver om min fantastiska upplevelse antingen före eller efter. Men när och hur kan du inte styra. Så funkar det. (Men det finns inte en chans att jag skriver något negativt om dem när jag väl skriver, för Electric Boys personifierar kompetens och musikalitet. Och de är fullständigt fantastiska.)”
Stackars projektledaren bad om ursäkt, medan jag bara konstaterade att jag nog tar emot mutor och presenter från vissa branscher (där det liksom ingår i konceptet) och att eftersom det nog (mitt minne sviker mig) var första gången det hände, kan jag inte säga att jag har gått på plus än. Tågbiljetterna kostade 250 kr och eftersom dumma tågen inte går senare än tio i tio, fick jag bara höra drygt halva konserten. Som var fantastisk – precis som jag anade.
Eftersom tillställningen ägde rum på Rival, satt publiken som på en bio. Sittande konserter brukar vara klassiska med t.ex. en stråkkvartett. Att sitta på rockkonsert var minsta sagt underligt.
Titta på Conny Bloom – läcker som en pirat liksom. När han pekade på trummisen och sa ”det finns bara en kung här och han är den ende som får sitta”, ställde vi oss mangrant och tacksamt upp och glömde helt bort tankar på stråkkvartetter.
Sedan gick Conny nästan upp i rök. (Har aldrig förstått poängen med att stundom och plötsligt svepa in musikerna i dimma.)
Ljuskillen var nästan lika underhållande som elpojkarna på scenen – han dansade och gungade med musiken och spelade på ljusbordet (?) som vore det ett klaviatur.
Alltså: jag tror att det i fortsättningen är ok att muta mig. Och mina basketskor är bedrövliga.
På vägen hem på det alltför tidigt avgångna tåget, klev en till synes bekant man på tåget. Kände jag honom? Hade han varit på en av mina föreläsningar? Mysko. Han hade ett emblem med ”Sveriges bouleförbund” på kavajen, så jag kastade mig över honom för att lära mig allt om boule. Vi pratade boule, boule, boule och allt hans klubb Boulsjevikerna och jag började fundera på om jag kanske hade sett honom i tv-sporten … tills han nämnde en viss skådespelare som ”kollega”.
Tänk jättestora glasögon – Varuhuset! Tänk Millenium-Birger Vanger (Sven-Bertil Taubes bror liksom): Willie Andréasson! (Den nyss nämnde kollegan ligger på bordet.)
Hm. Jag ska tydligen inte alls bli basketproffs utan istället börja spela boule och sitta här och inkassera mutor till bloggen.
När jag blir stor ska jag bli basketproffs med jättemuskler och guldkedjor.
Sent igår kväll spelades en komplett ointressant division 3-match i Linköping. Det var jag och mitt lag mot ett gäng stjärnor på uppåtgående. Den som är äldst i vårt lag fyller 50 i år, den som var äldst i deras lag var liksom knappt torr bakom öronen. (Vetenskapliga fakta säger att torkan inträder i 20-årsåldern.)
Och vi hade inte skuggan av en chans att slå dem. Förlust med 50 poäng svider, ska ni veta. Rejält.
Just nu sitter jag på tåget mot Stockholm för att där föreläsa om svenska skrivregler och sociala medier, men fokuserar faktiskt mest på en gruvlig träningsvärk i armarna. Armarna? säger alla ni och blir väldigt bekymrade för mig. Har jag månne gått på händer under matchen igår, borde det inte vara benen som man känner av när man springer där och jagar boll? Nej, inte när man spelar mot tockna ungdomar, för då spelar man vansinnigt tufft försvar med armarna – liksom stångandes som handbollsspelare längs linjen. (Och ni förstår att det smärtar nästan lika mycket som träningsvärken när jag sänker mig så lågt att jag ser likheter mellan basketspelare och handbollsspelare. Se här bara.)
På tåget sitter en ”affärsman” och berättar för sina kolleger vad de ska säga till ”Tysken”. Han heter tydligen så.
– Vaddå vårt fel, säg att det är han som har fel och säg dessutom att det inte är första gången.
– Nejmen då drar du bara upp S-798, den minns han säkert-
– Ok, haha, fråga då hur det var i München 2003. Säg ”Apfelstrudel” så kommer han inte att klaga mer.
– Nejnej, hans fru heter Marlene. Nämn gärna hennes namn i förbifarten.
På tåget sitter även en kille som ser ut precis som prins Carl Philip, men inte är det eftersom han läser Sveriges rikes lag lika intresserat som vore den … eh … Clas Ohlson-katalogen? Han har rutiga byxor instoppade i knähöga stövlar; det ser intressant ut.
Och slutligen sitter även på tåget en mamma i 21-årsåldern med sin dotter i 4-årsåldern. Mamman berättar i telefon om hur skönt det är att vara arbetslös igen. Dottern berättar samtidigt för mamman om tofsen på sin mössa.
– Mamma, min tofs här, kolla. Min tofs här är som sallad. Ja. Den känns som sallad och ser ut som sallad.
– … och det ska jag faktiskt ha som mål resten av livet. Ja, seriöst … hela …
– Som sallad. För den har såna här fladdriga, mamma, som sallad.
– … allvarligt. Ja, aldrig mer att jag jobbar. Hellre dör jag. Seriöst!
– Som sallad är den.
– Men jag får ju pengar för att göra ingenting! Fatta! Lyx!
Själv ska jag som sagt bli basketproffs.
Uppdatering
Jag är framme i Stockholm efter en spännande resa där parkeringsbromsen fastnade och vi blev (tadaa) sena.
