Att vandra i Brightons centrum är som att gå lite vilse i Köpenhamn, fast ännu roligare. Det är måsar och vatten och gatuliv och småstånd med kufisk mat och gatumusikanter överallt. Som en storögd turist går jag omkring och pekar och fotograferar dumheter och allt är bara positivt. Alla ber om ursäkt hela tiden, till och med tiggaren som frågar om småpengar ber först om ursäkt och det är så trevligt.
När jag kommer hem igen, ska jag be om ursäkt sådär trevligt och ofta, det ska jag.
Idyll i Brighton.
Men här i krokarna finns även – tadaaa – en supermarket som heter ASDA! (Låster som det gamla hederliga namnet Asta när det uttalas.) Och där inne fanns all den där maten som Jamie Oliver kämpar mot: halv- eller helfärdiga rätter som kostar bra mycket mindre än ofärdig mat. Nästan alla lådor med två portioner kostar ett pund – men vacker är den inte alltid.
Ännu en resa till 1970-talet!
Hemma i Sverige står ju mamma Scan och lagar köttbullar till alla och envar. Sedan jag fick reda på att hennes köttbullar kokas i talg innan de paketeras och att det är talgen som gör att det luktar prutt när man öppnar paketen, har jag blängt ilsket på mamma Scan. Talg! Va? Hur kan de då smaka så gott som de ju gör?
Men se här hur talgfria Storbritanniens köttbullar är:
Tänk ändå. Råa köttbullar ser ju ut som jordgubbar.
Hur ser fiskpinnarna ut på ASDA då? Jo, som fisk!
Själv har jag ätit fiskbullar som inte såg ut som bullar utan som fisk.
Det är särskilt den här maten Jamie Oliver kämpar emot: den ser rolig ut och innehåller nästan bara skräp och är så billig, så billig. Barnen kan inte förmå sig att stoppa ny mat i munnen och tycker att ”smak” är helt fel. På de skolor som har infört det nya tänkandet med grönsaker och nyttig mat som smakar något utan att friteras, vägrar många barn att ens närma sig matsalen. Så då kommer deras mammor till skolan och ger dem hamburgare!
Mjölk, mjölk, mjölk.
Tänk, jag som trodde att Tetra Pak styrde mjölkvärlden. Inte en svensk tetraförpackning så långt ögat når! Lite upprörande är det väl? Och dessa plastdunkar måste man väl återvinna?
Jahadå – i containrar stora som våningar längs Strandvägen i Stockholm.
Återvinningsplatserna i Storbritannien är inte som i Sverige tre–fyra containrar med yttepyttesmå öppningar eller minimala som i Schweiz. Nej, här kliver man uppför trappor och ställer sig på en avsats för att dumpa det man har. Det tar en sekund. Och så påminner det lite om scenen i Stjärnornas krig när Luke Skywalker simmar i sopor och nästan kläms ihjäl. Dessutom tas allt användbart här tillvara och säljs på plats. Det är som en egen liten by!
Att jag inte visar upp fler bilder på hur fantastiskt stor återvinningscentralen var, beror på att jag blev tillsagd på skarpen av en återvinningsstationsbevakare.
– Stop! You have to get a permit to take pictures!
– Ah, good, can you please give me a permit?
– Are you daft? You have to apply for a permit weeks in advance! Off you go!
Om återvinningsstationsbevakaren har ett besvärligt jobb med att tillrättavisa alla idioter som kommer och tar bilder, så har denna tjej i mataffären det lite lugnare:
”Space here” står det på skylten.
Köanvisningsassistenten ställer sig som en ståndaktig soldat vid den kassa som för tillfället har kortast kö. Undrar om hon har en blogg – tänk vad hon har tid att tänka ut inlägg.
Charleston Farmhouse. Den lilla boden som sitter fast på gaveln där till vänster är en ingång till köket. Coolt sätt att öppna en dörr till ett dörrlöst rum.
Lite grann är det som att vandra i Carl och Karin Larssons Sundborn eller Zorns hus i Mora – man säger ”ooooh” och ”aaaaaah” och tänker att ”så där ska jag göra hemma” (och så åker man bara hem och sätter upp en kastrull på väggen inne på toa, vilket ingen av de stora konstnärerna ju hade). Men jag fastnade mer för livsödena än konsten och försöker (än en gång) begripa hur tidens tecken ju står där hur tydliga som helst i nuet utan att vi ser dem.
En svävande keramikdam i Charlestonträdgården. (Gjord av Quentin Bell.)
Målningarna och konstverken och porslinet och tapeterna och gardinerna i Charleston Farmhouse är otroligt moderna idag, men ansågs som rent vansinne 1913. Gah. Jag vill kunna se framtiden bara för att kontrollera om det som vi idag anser vara totalknäppt kommer att vara naturligt om hundra år. (Kommer inte riktigt på vad som anses helknäppt idag. Plattång? Nä. Bensinbilar? Hm, måste tänka tvärtom. Miljonprogrammet! Nej, tänkte fel igen. Jag umgås nog i fel kretsar.)
Till livsödena nu! Försök att hänga med i svängarna, för så här komplicerat kunde det vara förr i tiden:
Vanessa gifte sig med konstkritikern Clive Bell och de fick två söner (varav en var Quentin som blev keramiker). Sedan separerade de (ingen regelrätt skilsmässa) och Vanessa flyttade ihop med den öppet homosexuelle konstnären (och ex-pojkvän till Vanessas och Virginias bror Adrian Stephen) Duncan Grant i ett stort hus i Charleston, som för att krydda denna anrättning lite extra hade med sig sin pojkvän – författaren David Garnett. Duncan och Vanessa delade säng lika mycket som Duncan och David, och snart var Vanessa gravid. Naturligtvis tog Clive (som ju inte bodde med sin fru) på sig faderskapet för barnet – Angelica. Som inte fick reda på att hennes förmodade pappa (Clive) var hennes fosterfar förrän hon fyllde 18 och hennes bror (ok, halvbror) dog i Spanska inbördeskriget.
Puh. Men det slutar inte där.
När lilla Angelica föddes, skrev hennes biologiska pappas (alltså Duncans) pojkvän (David) i ett brev till en kompis att han minsann funderade på att gifta sig med den lilla nyfödda. Och drygt 20 år senare gjorde han det – och de fick så småningom fyra döttrar. Endast två av dem är i livet, men 82 92-åriga mamma Angelica mår finfint och kommer och besöker sitt barndomshem om bara ett par veckor. Kan man kanske uttrycka det hela i denna vetenskapliga formel?
But now to something completely different. Jag har nämligen idag lärt mig en farlig massa saker som jag måste skriva ner här för att inte glömma dem, eftersom min hjärna svämmar över av massa dumheter som jag kommer att få slänga ut nu när detta ska få plats. Det började med att jag fick äta en flapjack.
Flapjack. Den må se ut som Weetabix, men innehåller enligt alla källor osedvanligt höga halter fett och socker.
När jag då med smör och sirap rinnande ner på hakan hade klämt ner min flapjack, lärde jag mig att den finns nämnd i Shakespeares pjäs som heter Perikles (akt II, scen I):
”Come, thou shant go home, and we’ll have flesh for holidays, fish for fasting-days, and moreo’er puddings and flap-jacks, and thou shalt be welcome.”
(Fast där lär flapjack ha betytt något annat, en slags riktig maträtt med korrekt GI och så.) Och så till det mest överraskande: inte visste jag att Shakespeare hade skrivit en pjäs om Perikles.
”Du Perikles, ska man vara eller inte?” ”Vara, till evigheten vara.”
Som föreläsare på pyttipannadagar, där folk kommer för att få lyssna på många olika talare som samsas under ett någorlunda enande ämne, möts man av en moderator. Alltså en lektant, coach och reseledare.
Moderatorn inleder och presenterar, sammanfattar och avslutar samt agerar glad spelevink. Jonas Hallberg och Erik Blix är de enda jag själv har mött i moderatorsställning – och nu är jag själv en sådan. Ämnet är hjärnan (pdf) och under dagen ska jag omfamna och berömma hjärnforskare, minnesmästare och inspiratörer.
”Adams skapelse” av Michelangelo. Är det en genomskuren hjärna till höger?
På min rotvälska till amerikansk engelska med brittisk brytning ska jag dessutom inleda med poesi. I give you Emily Dickinson!
The brain is wider than the sky,
For, put them side by side,
The one the other will include
With ease, and you beside.
The brain is deeper than the sea,
For, hold them, blue to blue,
The one the other will absorb,
As sponges, buckets do.
The brain is just the weight of God,
For, lift them, pound for pound,
And they will differ, if they do,
As syllable from sound.
Min egen hjärna är som en hink full av blandsvamp, kryddad med en och annan toppig giftspindling. Himla besvärligt i lifvets omelett som steks på alltför hög värme.
Oj, nu ska jag presentera Torkel Klingberg, som har skrivit ”Den översvämmade hjärnan”. (Just den boken skickade kommentatösen Ingrid till mig efter en av mina mer besvärliga dagar.) Nu citerar jag Torkel: ”De som har bra arbetsminne är bra på att sålla bort distraktioner.” (Om ni vill arbeta upp ert arbetsminne kan ni kolla på www.cogmed.com.)
Fortsättning följer – jag ska nämligen distrahera mig med att blogga i pauserna mellan alla föreläsningar eftersom mitt arbetsminne är som en som en häst.
Ardenner. (Med en vit prick på rumpan?)
Uppdatering 1 (kl. 11:36)
Nu ska jag strax presentera Mattias Ribbing, minnesmästare från Eskilstuna. Jag gav honom nyss en hel kortlek som han på tio minuter memorerade och rabblade upp helt utan misstag.
Mattias Ribbing med en kortlek.
Och nu ska ni få lära er!
Allt handlar om kopplingar och associationer. Istället för att tänka på 16 som ”16” eller ”sexton”, ska man tänka på det som en bild. En bild av (nu hittar jag på) en kastrull. En stoooor kastrull!
Kastrull = 16.
Nu säger jag dessutom att 28 är en svart sko. En stoooooor sko!
Svart sko = 28.
När jag nu ska komma ihåg att regalskeppet Vasa sjönk år 1628, ser jag båten framför mig och på däcket står en jättestor kastrull med en gigantisk sko ovanpå. (Mitt förnuft talar förmodligen om för mig att årtalet inte är 2816 om jag skulle bli förvirrad och glömma i vilken ordning siffrorna kommer.)
Mattias har bestämt vad ruter åtta och alla de andra korten motsvaras av för sak, och så staplar han sakerna på varandra som en vision inne i huvudet. En kikare med ett smörpaket på, med en sax med en skrivmaskin med ett segel ovanpå, motsvaras av (nu hittar jag på igen) ruter sju, klöver tre, klöver åtta, ruter kung och spader sju.
När jag träffade Mattias Ribbing i höstas, förändrade han mitt liv. Jag förstod nämligen att man kan minnas om man bara anstränger sig. Tyvärr glömde jag efter bara ett par dagar bort vad han hade sagt.
Uppdatering 2 (kl. 12:25)
Kan man lära sig att lära sig saker bättre? Finns det skolor som använder den här visuella minnestekniken? När jag pluggade inför prov, läste jag och läste och hoppades att fakta skulle fastna automatiskt utan att jag behövde anstränga mig eftersom all ansträngning i tonåren är så jobbig sååå. (Det fanns klasskompisar som läste in fakta på kassettband som spelades upp medan de sov. Jomenvisst, de satte väckarklockan på ringning när bandet skulle vändas.) Jag skrev också frågor till mig själv – frågor var så ingående att jag aldrig hann förhöra mig innan det var dags att sova.
Ropen skalla – studieteknikskunskap till alla! (Redan de gamla grekerna använde sig av den här tekniken. Å andra sidan har de nog glömt den kunskapen med tanke på hur det står till i Grekland just nu.)
Uppdatering 3 (kl. 13:45)
Swooosch, hjälp, nu blev jag omkullsprungen av kreativitetskonsulten Johnny Sundin i en vansinnigt snygg kostym. Allt går så snabbt, orden flödar, bilderna flyger och övningarna aktiverar oss intensivt för att vi ska våga bryta och byta tankemönster. Hur ska jag orka vara kreativ nu?
Uppdatering 4 (kl. 15:20)
Nu kan jag andas igen. Åke Pålshammar pratar lugnt och försiktigt med oss om hjärnans förmåga att hantera stress, onödiga adrenalinpåslag och hur hippocampus och amygdala liksom kramas – och att amygdala kan förstöras av överstimulering.
– Visst blir man nyfiken på det här? Ja, jag blir också jättenyfiken, för jag vet inte riktigt vad jag kommer att säga härnäst, fnissar Åke.
Sedan berättar han om när en liten flicka blev intervjuad av Sven Jerring i radio. Hon svarade inte på frågorna som farbror Sven ställde, hur han än försökte lirka med henne. Till slut frågade han varför hon ville var med i radio när hon faktiskt inte sa något. Då öppnade hon äntligen munnen och sa klart och tydligt så att hela Sverige hörde:
– Mamma har sagt att jag inte får prata med farbröder som luktar sprit.
Alla dagens föreläsare är överens om att man mår bra av att träna – om det så är kropp eller knopp. Men att detta tar tid som inte finns. Och att det blir allt viktigare att kunna söka kunskap är att ha kunskap.
Tänk ändå att så många ändå faktiskt ägnar en hel dag åt att lyssna på föredrag.
Uppdatering 5 (kl. 15:27)
Ett intressant problem har uppstått. Mitt jobb som moderator tar slut 17:15 och planet till London lyfter 18:20. Den stress detta faktum skapar i min hjärna måste jag ta upp med Åke Pålshammar.
Uppdatering 6 (kl. 18:00)
Precis när siste talaren Olof Röhlander berättade om hur han i måndags hade dubbelbokat sig och blev tvungen att hyra ett privatplan från Kävlinge till Åre, smet jag ut ur lokalen och försummade mina plikter å det grövsta. Nu är Olof en erkänt duktig inspiratör som säkerligen klarade allt galant och lysande – men kanske skulle jag istället för att rusa till Arlanda ha bokat ett privatplan?
Nu är jag på plats. Och jag låååååååter:
Förresten kunde jag ha stannat kvar och ställt intressanta frågor och skött mig. Planet är försenat.
Här händer det inte mycket. Eller så är det det det gör. I alla fall vet jag nu varför det är så få snickare och taxichaufförer som bloggar; tangentbordet är liksom inte arbetskompatibelt.
Jag håller på att inreda ett hångelrum i källaren. Egentligen är det inte alls ett hångelrum utan bara en väldigt källarkall plats att övernatta på, men jag tänkte att om jag döper rummet till något mysigt, trevligt, nästan lite förbjudet … så blir det kanske attraktivt? Som när kalhygge kallas föryngringsyta och RUT-avdraget kan göras för parkettkosmetologer.
Därför kör jag kors och tvärs genom staden och köper billiga hyllplan, bits, finurliga, självborrande skruvar och plåster. Och så bär, kånkar, sågar, skruvar och svär jag tills händerna blir så svullna att jag inte på några som helst villkor ens kan sms:a längre.
Jag skruvade ihop en våningssäng på egen hand när en papier-maché-gris föll från taket. Då ropade jag på hjälp. En hjälp som genast drog fram kameran.
(Ni som inte har papier-machégrisar som jag, kanske undrar över denna grisdetalj. Den tillverkades för den årliga basketfesten för tre år sedan, och har sedandess målats om och pysslats med och ska i år förvandlas till sjuksköterska.)
Själv är jag i dagarna bedrövligt dålig på att hångla eftersom hela familjen är snor-, host- och halsontsförkyld och jag inte har tid med sådant trams eftersom jag ska åka till London i morgon. (Säger jag sådär nonchalant i förbigående bara.) Aha! Nu kom jag på en bra produktidé. Jag ska skriva kioskvältaren och generationsromanen ”Hångel jag minns”! Hurra!
Denna strålande majdag inleddes med att jag blev arg på vädret eftersom jag inte på några villkor tänkte jobba i trädgården som alla grannar eller gå på promenad som alla övernattningsgäster krävde. Tsssst, jag ville sitta inomhus och kura bredvid kakelugnen medan regnet smattrade och åskan dundrade. Vilket är ruskigt svårt när det varken regnar eller åskar.
Sjuåringen, trädet och bäcken.
En någorlunda rolig promenad här i trakten är den till bäverbäcken, så dit travade vi – efter långa diskussioner – med gigantisk matsäck och stora stövlar. Vi satte oss i solskenet och åt, och började sedan klättra omkring i bäverfällda träd och bara mysa.
(Ni som är bekymrade över bävrarna: var inte det. Vi är väldigt hänsynsfulla och bäcken är lång.)
Kommen så här långt blev jag uttråkad och tog fram den magiska lilla apparaten som t.ex. kan tala om vad Artonåringen har för sig i London just nu. Och såg till att min skrytstatus på Facebook visade hur idylliskt livet kan vara ibland:
Ungefär en timme senare fick jag uppdatera min status:
Sjuåringen klarade av all trädklättring med glans — det var när han skulle gå över en av människohand snickrad och förankrad spång, som han tog ett extra ninjasteg och plurrade ända ner till pannan.
Sjuåringen, lite blek i mormors kappa.
Omedelbart dök (höhö) det upp plurrhistorier ur forntiden, varför vi förstod att vi just hade fått vara med om ett minne för livet. Min mamma fick än en gång berätta om sina äventyrliga syskon:
Systern gick 1941 ner sig i Stadshusträdgårdens lilla bassäng, men blev snabbt upplockad av sin pappa (alltså min morfar – han med plommonstopet). Mamma minns tydligt vad systern hade på sig och att allt kändes som en dröm.
Brodern föll 1945 i Klara sjö såpass illa att han av en anonym man fick återupplivas och direktforslas till Serafimerlasarettet. En polis gick hem till min mormor och berättade att ”det har hänt en liten malör”. I Svenska Dagbladet stod det dagen efter att en liten gosse vid namn Karl Sebastian Englund hade ”räddats av en okänd”. Mammas starkaste minne är att det var ju fel: han heter faktiskt Karl Jakob Sebastian Englund.
Och så har vi då Broder Jakob och jag, som 1980 nästan drunknade utan att någon märkte det. Eftersom ingen såg vad som höll på att hända, finns det inga bevis för att det som hände verkligen hände. Dessutom är det ett väldigt suddigt minne för livet.
Nu är Sjuåringen stolt vinnare av den årliga tävlingen i vem som badar utomhus först. Tioåringen har på fullt allvar föreslagit att vi ska åka till badsjön för att hon också ska ha något att berätta i skolan i morgon. Beach 2010 väntar alltså runt hörnet. Själv rabblar jag mitt mantra inför bikinishoppingen som stundar:
”Whatever doesn’t kill me, makes me stronger” (Runaway Train, 1985).
Rubriken här har Översättarhelena hittat på — men det måste lyftas upp ur kommentatorsbåsets mörker nu när plommonstopet ju är så borta, så borta.
Först måste jag klargöra för nytillkomna tittare: jag har i min ägo min morfars plommonstop från förra sekelskiftet.
Morfar föddes 1878, var 24 år äldre än min mormor och dog följaktligen som en gammal man innan jag föddes.
Plommonstopet är numera sprucket, slitet och faktiskt om jag ska vara ärlig … förstört. Men det finns, och ur just detta plommonstop drar jag vinnarna i Julkalendern varje december.
Karlskrona Hattfabriks AB och Militär Ekiperings AB (MEA) i Stockholm. ”Extra lätt” – var det för små män med svag nacke?
Men jag har även en mer användarvänlig plommonstopskopia. Den går jag på disco i, den åker jag till föreläsningar i och i den har jag kul. När den senast satt på mitt huvud såg den ut så här:
I Sundsvalls stadshusfoajé den 17 april. (Foto: Tomas Öhrn.)
I vintras tappade jag fuskhatten i Malmö. Den hittades snabbt som ögat och skickades ihopknölad i ett vadderat kuvert till mig. Malmöbor kan man lita på. Det är värre med Sundsvallsborna.
Någon har hittat hatten och … och … kanske lagt den bredvid min stora rullväska med 35 kilo böcker? (Den försvann bort i fjärran på ett tomt tåg den 27 januari. Upphittaravdelningen som heter Bagport har inget att tillägga i frågan. Ni som gillar sökmotorer: kolla på Bagports och tala om för mig om det går att söka på ”svart, hård rullväska full med böcker”.)
Nu är jag ju en sådan som snubblar, slarvar, tappar, glömmer och fladdrar – så det är inte första gången jag tappar bort mig eller andra synnerligen viktiga ting. Och inte vänjer jag mig vid det heller. Se vilket minne jag har av några borttappade persedlar:
vit Crescentcykel, olåst (förvirrad skolavslutning, 1974)
cykelknippa i strypkoppelkedja (i Eva Selins föräldrars bil, 1977)
två par antika, blåa Converse (”försvann” i flytten till Stockholm 1982)
grön Monarkcykel, olåst (regn och en minusgrad på Delphi i Lund, 1986)
filmrulle (med bilder på första sonens födelse, 1992)
Redan den 25 mars utlyste jag en tävling om en ny, intresseskapande titel på denna blogg. ”En golgatavandring på legobitar” hittades på av min kåseriredaktör på Sydsvenskan – Karl G. Jönsson – för snart tio år sedan. Nu *svälj* skriver jag inte *snyft* lähäääängre *vrååål* kåseriihiiier *primalskrik* och barnen strör annat än legobitar omkring sig.
Skola i Stockholm.
PK – sedan lampinlägget kallad P(itt)K – frågar sig nu var det utlovade priset är. Jomen asså. Jag kunde inte fatta ett beslut. Här är förslagen som ramlade in:
En (ständig) kamp mot språkliga väderkvarnar
Eklektiska och elektriska epistlar
Presbyopiska betraktelser ur basketspelares språkperspektiv
Dribbelbabbel och babbelbubbel
Biblodribbel och babbelbubbel
Dråpligt och språkligt
Dråp- och språkligt
Ett dråpligt liv
En golgatavandring i gamla basketdojjor
En golgatavandring på språkligt osäkrade grunder
Lustmord och andra dråpligheter
Tänkt & tyckt i mångt & myckt
En pyttipanna med basket och mögel
Lotten – den djefla mannens andra helvft
En språklig och mänsklig fatabur
En golgatavandring på basketbollar
Nödigt och onödigt från vaggan till graven
I skuggan av ett plommonstop
Samtal om viktiga trivialiteter och triviala väsentligheter
Språkvett och basketsvett med Bergmans ätt
En golgatavandring på väderkvarnar
En daglig pendang till kommentatorsbåset
Lottens lustfyllda (eller luriga) läsning
Visuellt gillade jag ”En golgatavandring på basketbollar” eftersom jag verkligen (kom jag på först nu) tycker om ”En golgatavandring på”-temat och mitt liv verkligen är som att gå på basketbollar som bara rullar iväg under fötterna. (Bollarna som jag försöker balansera på är då t.ex. flyende föräldramöten och stulna sommarpratsuppdrag.)
Otrygg blir jag när jag saknar ord.
Men jag går ju inte bara på basketbollar utan även på t.ex. pumpen, bio och i ullstrumpor. Då passar ju ”En golgatavandring på väderkvarnar” väldigt bra. Men det lockar kanske inte till läsning som ”En golgatavandring på pyttipanna” eller ”En golgatavandring på plommonstop” samt ”En golgatavandring på den djefla mannens gamla kalsonger”.
Gah.
Tyck till, hörni! Idag ska beslutet fattas och priset utdelas – om jag så får kompromissa på köpet!
Varning för risk! (Stationen i Uppsala har på riktigt ett spår som heter ”noll”. Finns det verkligen i så fall?)
(Bilden högst upp togs inte hemma utan på Tom Tits i Södertälje.)
Uppdatering
Det finns vansinnigt många förslag i kommentatorsbåset – klicka här så får ni se. (Många läsare vet fortfarande inte att det roligaste på bloggen sker i kommentarerna.)
Jag och en korrläsare kommer inom kort att drabba samman med knytnävar och vassa tillhyggen om vi inte får svar på frågan!
/S
Språkpolissvar:
Man sparar ju oftast en fil i sin dator – på sin hårddisk, så egentligen behöver man kanske inte ange var den sparas? Man sparar den ju liksom inte i kylskåpet eller i verktygslådan.
Om ni envisas, kan jag meddela att ”på” är vanligare, men för den skull tycker jag inte att ”i” är fel.
I söndags morse klev jag av nattåget i Örebro för att invänta en buss hemåt. (Vansinne, begriper inte hur SJ placerade mig så långt västerut.) Klockan var strax efter åtta och stationshuset fullt av små barn, idrottslag, far- och morföräldrar samt både bak- och helfulla karlar.
En kille i 20-årsåldern släntrade in och satte sig några meter ifrån mig. Han var klädd i jeans och T-shirt som under en vacker julidag, medan vi andra hade både fingervantar och mössa. Han halsade ur en liten burk med energidryck när hans telefon ringde.
Telefonkillen. (Anonymiserad eftersom jag inte vågade fråga om fotograferingstillstånd.)
Detta var vad jag hörde:
– Tjena. Näh, jag är alldeles blöt ända upp till knäna för jag fixade översvämning i cellen. Ställde upp madrassen mot väggen bara och satte på vattnet i en halvtimme. Men snutarna släppte inte ut mig så jag fick sova på den där blöta madrassen. Och vet du att dom inte har öl i kiosken! Fick köpa Red Bull istället. Jamen vad skulle jag göra? Darrar som ett asplöv och har svinont i ryggen. Visste du att Pressbyrån inte säljer öl?
När han sa ”darrar som ett asplöv” plockade jag fram papper och penna och började anteckna.
– Skitont i handlederna har jag också. Mmhm, handklovar. Snutarna hoppade på mig ute på gården, grannarna hade ringt efter dom för att jag var ett störande element.
Jag antecknade ”handlederna” och ”störande element”.
– Nää, har inga pengar kvar, det sista gick till redbullen. Bussen går inte förrän om tre timmar så jag hinner sno ett busskort. Nä, hur ska jag annars komma hem? Det är lugnt, jag snor ett busskort, det brukar inte vara några problem.
Jag antecknade ”brukar inte vara några problem”. Precis bakom denne kille satte sig nu en A-lagare. (Säger man A-lagare fortfarande?) Det var en tomteskäggig man i nerkissade byxor, tre plastpåsar och en Willie Nelson-gitarr på magen. Han plockade fram en flasköl, öppnade kapsylen och började halsa. Kapsylen föll ner på marken och rullade iväg.
Den telefonpratande killen stelnade till och tystnade abrupt när ölen sade psssscht. När kapsylen klinkade mot stengolvet vände sig killen om och stirrade på A-lagaren (som faktiskt kunde ha varit just Willie Nelson). När första klunken rann ner genom strupen på Willie Nelson-typen, ställde sig telefonkillen upp och tittade på ölflaskan som om det var en ko med sju ögon eller en naken Lill-Babs. Han höll fortfarande telefonen mot örat. Han sa ingenting, han bara tittade på flaskan med folköl och stod beredd som en sumobrottare inför ett anfall. Så vaknade han upp ur ölförtrollningen.
– Va? Va? Äh, det hände en grej bara. Måste sluta nu. Tja! Nä, det ordnar sig, sa killen och satte sig ner igen.
Då kom ännu en sliten A-lagare in och började prata med Willie Nelson. Den nytillkomne såg ut lite som Morgan Freeman, fast 30 år äldre. Han pekade på gitarren och sa:
– Har du spelat länge?
– Nä, jag har precis börjat. Men jag kunde ha blivit något om jag hade börjat i tid. Annat var det när jag var 21 år 1955 och såg på Owe Thörnqvist. Men annars är livet bara skit. Har inget att leva för, man borde dö, sa Willie Nelson.
– Nejnej, varje dag som är en gåva! Jag vaknar varje dag och är lycklig för jag lever! Jag har en fru! Det är det bästa vi karlar har, det är det. Våra fruar. Är du gift? undrade
– Ja, ja. Hon är fin. Och söt. Ska se om jag minns vad hon heter, du förstår vi har inte setts på ett tag för jag skäms så för mitt dåliga beteende. När du säger sådär, då känns det faktiskt lite bättre. Du har gjort att jag är lite mer tillfreds med livet! sa Willie Nelson till den leende Morgan Freeman.
Jag skrev så att den skrivovana handen brände. Jag antecknade ”f. 1934” och ”skäms så för mitt dåliga beteende” och ”tillfreds med livet” samt en farlig massa ord som inte går att tyda. Sedan blev jag tvungen att gå till min buss. Jag läser nu det sista jag skrev i mina anteckningar från denna morgon:
”Alla som tittar på ’Hollywoodfruar’ och njuter av att förakta dem borde göra något vettigare av sin tid.”
Eller så står det bara:
”Akl fem gluppa in MaHu.fluga miolan frakta lem kunde vettizzzz a tidn.”
Jag frågade om lov, och fick ta en bild. ”Inga problem, damen!”
Djupinglotten avslutar idag med en dikt av W.B. Yeats:
Come swish around, my pretty punk,
And keep me dancing still
That I may stay a sober man
Although I drink my fill.
Sobriety is a jewel
That I do much adore;
And therefore keep me dancing
Though drunkards lie and snore.
O mind your feet, O mind your feet,
Keep dancing like a wave,
And under every dancer
A dead man in his grave.
No ups and downs, my pretty,
A mermaid, not a punk;
A drunkard is a dead man,
And all dead men are drunk.
Det finns något som heter Språkforum. Om man läspar och pratar snabbt låter det verkligen som ”Bråkforum”, vilket jag hoppas att någon tar upp som en fiffig idé till politiska sammankomster.
Några av talarna. (Olle Josephson ser plötsligt väldigt mycket yngre ut än han var nyss.)
Förra året var jag på en liknande tillställning och rapporterade om lingvisten som såg ut som ett lejon och den där blonde, blåögde språkjätten från Eskilstuna som jag är avundsjuk på. Men eftersom jag inte är kallad och inte inbjuden till årets kalas, frågade jag om jag inte kunde få komma in som något som katten släpat in, fast mer verbal och utan svans. Jodå, det skulle gå bra, men ”motprestationen är att du redan nu skriver något om Språkforum”. (Min kursivering.)
Förstår ni nu vad som håller på att hända? Jag frångår mina principer (som för övrigt snart driver mig till ruinens brant) och förvandlas till glädjeflicka – men blundar under akten och tänker på semikolon.
(Puh. Nu har jag förtjänat min entrébiljett.)
Fast nu kan vi komma in på det intressanta med estradörer. (Och min definition är här och nu: någon som ensam på scen utan spoilers och extralysen får en publik att intressera sig för nästan vad som helst.)
Jag har inte sett så vansinnigt många egentligen, men måste säga att Fredrik Lindström, Henrik Schyffert och Eddie Izzard imponerar. (Övriga jämförelser dem emellan låter sig kanske inte göras.) Men ni ser – de sorteras ju in under samma kategori och är inte ens bundna till ett ämne. Jag kommer inte på några fler! (K*y P*llack imponerar tydligen på många, men inte ett dugg på mig. Trams, säger jag bara.) Man skulle förresten kunna dra in duktiga lärare som kan levandegöra till och med bananflugors tankegångar i definitionen.
Vilka kommer ni på? Steve Jobs? Malena Ernman? Lill Lindfors?
Fotnot:
Enligt Wikipedia var det Karl Gerhard som kom på ordet ”estradör” 1962 – om sig själv.
Så här har ni garanterat aldrig sett Karl Gerhard. (Ur ”Katt bland hermeliner”, 1956.)
