Vi har alltid haft fasta rutiner med barnen på kvällarna:
mat
förberedelser inför morgondagen
bad
tandborstning
läsning
släckning kl 20.
Det är inte med militärisk precision, men det här mönstret följde vi i tio år. Fem barn i badkaret samtidigt? Jahadå, det gick alldeles utmärkt. (Numera är det bara två barn i badkaret – endast Tioåringen och Sjuåringen är ok med att visa sig nakna för varandra.) Vad jag vill säga är att nattningen faktiskt har varit en dans på rosor och mysiga sagor i olika sängar samt ett avslutande skratt precis innan lampan släcks.
Men morgonrutinerna …
Så här tycker jag att det ska gå till:
väckning
gäspning
stånk och stön
frukost
påklädning
tandborstning
kontroll av vad som behöver tas med till skolan/jobbet
hejdå!
Men så här ser det sällan ut. Det är alltid för sen uppstigning, det är halvpåklädning, det är frukost i garderoben och tjafs om tandborstar och försvunna nyckelband samt bortglömda läxor medan min djefla man sitter djupt försjunken i morgontidningen eller försöker hålla 15 halvfärdiga bollar i luften samtidigt som han sjungande går på lina mellan två deadlinear. Istället för att berömma honom för hans koncentrationsförmåga och idérikedom samt glada humör, blir jag frustrerad och gömmer tidningen samtidigt som jag pekar med hela handen och ger order som inte alls påminner om militärisk precision utan bara om den elaka häxan i Trollkarlen från Oz.
Därför har jag idag gjort ett morgonschema (medvetet utan klockslag). Det ska jag sätta upp i köket och så ska Sjuåringen och andra slarvrar få pricka av allt eftersom morgonen framskrider. Man kan laminera den och kladda med whiteboardpenna eller kanske ta en klistrig notislapp och flytta runt allt eftersom.
1. Väckning inklusive gäspning, stånk och stön. 2. Massa frukost!
3. Påklädning – men vänta ett tag med ytterkläderna. 4. Tandborstning.
5. Tänk efter vad som behövs just denna dag. 6. Ta på ytterkläderna och vråla hejdå!
Själv är jag förstås ett under av ordning och reda och behöver varken tillsägelser, påminnelser eller kom-ihåg-lappar.
Jag behöver er hjälp med en sak – och det gäller litteratur. Barnlitteratur!
Tidigare har jag ett antal gånger skrivit om Richard Scarry och de olika upplagorna av hans böcker – och berättat om mina egna förtjusande minnen av läsningen. Lilla, Lilla Lotten tyckte nämligen väldigt mycket om Scarry-böckerna.
Den ursprungliga versionen. (Richard Scarrys från 1960-talet. Klicka på bilden för större version.)
Men i jakten på nya och gamla Scarry-upplagor, talade jag med flera bibliotekarier eftersom de ibland ringer och hör om jag verkligen vill göra ett fjärrlån som kostar så mycket nu när biblioteken har så ont om pengar och Scarrys böcker ju är så himla stora till formatet.
Och bibliotekarier tycker ofta inte om Rickard Scarrys böcker.
Alltså: många bibliotekarier som jag har talat med tycker illa om Rickard Scarrys böcker. Få bibliotekarier som jag har talat med tycker om Rickard Scarrys böcker. (Säger jag helt ovetenskapligt utan stödjande statistik.)
– Det står ju inget!
– Det finns ingen handling!
– Det saknas fullständiga meningar!
– Bilderna är fula!
– Vi har dem magasinerade längst ner i källaren numera.
Lilla, Lilla Lotten hade alltså fel. Eh.
Därför behöver jag er hjälp i kommentatorsbåset! Svara på några frågor – en eller två eller alla eller ingen. Motivera om ni kan.
1. Vilka barnböcker minns du? (Både positivt och negativt.)
2. Vilka ungdomsböcker minns du? (Både positivt och negativt.)
3. Vilka barn- och ungdomsböcker tycker du om nu – när du (väl?) är vuxen?
4. Vilka barn- och ungdomsböcker tycker du inte om nu när du är vuxen?
5. Ge exempel på barn- eller ungdomsböcker som barnen obegripligt nog gillar trots att du som ju är vuxen (väl?) klart och tydligt ser att det är rena skiten.
Vill du inte svara på frågor? Skriv då om tokiga bokminnen, åsikter om moderna barnböcker eller något annat. ”Bibliotekarie”, t.ex., är ett väldigt svårt ord att få till snabbt och lätt på tangentbordet. Det kan man också skriva om.
Nya versionen. (Det är osäkert om det är Scarry själv som gjorde ändringarna.)
Igår var det söndag morgon. Söndagsmorgnar brukar vara fyllda av ”jag hittar inte andra skon!” och ”behöver du matsäck?” samt ”kör du henne så kör jag honom, ses ikväll”. Men igår var det bara min djefla man som i ottan åkte till en terrängloppstävling för att vara funktionär.
Alldeles nyvaken satt jag mycket senare och läste en inredningstidning som betonade hur bordets skarpa hörn kontrasterade mot soffans rundade former och hur kylens svärta bröt av mot gardinens skira ljushet, när telefonen ringde.
– Jag har efteranmält dig! Kom och spring!
*klick*
Alltså. Djefla man. Antingen bröts samtalet för att han lade på och inte ville höra mig skrika av ilska som ju kontrasterar mot hans glädje, eller så bröts samtalet för att han de facto satt mitt ute i en skog. Så ringde det igen.
– Fem kilometer! Bara fem kilometer Jätteku…
*klick*
Och sedan ringde han igen och igen – tills jag gav med mig. Till saken hör att jag inte tycker om att springa utan boll. Jag kan säga att jag till och med hatar att jogga, att springa intervaller, att ge mig ut på millopp och skriva träningsdagbok. Men att jag ändå gör det eftersom jag förmodligen har en svag själ och dåliga argument för mig själv att inte göra det – vilket står i bjärt kontrast till min annars extremt starka vilja.
Med blott ljust bröd och marmelad samt en liter te i magen, stod jag 27 minuter senare beredd att ge mig iväg. Startskottet small:
Lägg gärna märke till de andras pip och skrik av förtjusning när de äntligen får ge sig iväg. Hurra. Och att jag ser ut som min pappa när han är nyuppstigen. Samt att jag prioriterar filmandet istället för att komma iväg först.
Jag sprang och sprang och det ska gudarna veta att en liter te inte är det lämpligaste att ladda upp med strax före ett lopp. Efter 4,2 km stukade jag ena foten och stannade för att knyta åt skon som ett förband – och då blev jag omsprungen av de fem som jag så mödosamt nyss hade sprungit förbi! Sopprötter!
Loppet avslutades med en sprint uppför en slalombacke. Sådant har vi inte på basketplanen.
Ok, jag är nöjd med att ha gjort det och med att jag fick en banan efter målgången – och jag kommer säkert att luras till fler lopp i mitt liv eftersom min tid (31 minuter) kan slås utan vrickningar och slalombackar och jag ju är tävlingsmänniska. Men mitt terrängloppslidande är verkligen den totala motsatsen till basketspelandets totala glädje.
Typisk basketglädje.Typisk löpartävlingssorg
Allmänbildningsfotnot:
Bara lite om den ledsna tjejen på bilden. Det är Mary Decker, som i OS 1984 skulle vinna 3 000 m – om hon bara inte hade sprungit ihop med en sydafrikansk barfotalöpare (Zola Budd) och fallit. Till yttermera visso missade hon OS 1972 för att hon var för ung (14) trots att hon var snabbast i landet, hon missade OS 1976 för att hon var skadad och hon missade OS 1980 för att USA bojkottade spelen. Om hon här ovan hade vetat att hon inte skulle ta medalj 1988 heller, inte ens tas ut i truppen 1992 och till 1996 faktiskt uteslutas pga. dop(n)ing, hade hon kanske varit ännu ledsnare på bilden.
Zola Budd, däremot, har fått ge sitt namn till Sydafrikas snabbaste taxibilar.
Det är i sådana här lägen som jag egentligen vill skriva om mina tankar inför valet, den nya analysen av ”Ett moln i byxor” samt hur kommersialismen förgiftar samh…
Nope.
Men jag måste ju få berätta att denna lördag inte hade något att kräva av oss. (Väldigt underligt om man är sju personer som alla andra dagar på året försöker jämka så att inte pusselbitar från olika pussel måste filas på, slängas bort eller målas om.)
Så detta var vad som hände:
1. Ännu ett öppet flingpaket föll från kylens ovansida.
2. Blåbärsbyttan i frysen föll nästan samtidigt ut ur frysen och kräktes 1 liter blåbär på det (ehum) vita köksgolvet:
3. Jag fick hicka.
4. Toalettstolen som föddes runt 1975 tappade synnerligen viktiga småbitar som hör spolningsmekanismen till. Jag och Trettonåringen laminerade snabbt en informativ en skylt:
Toan har ätit upp en pinne som gör att den där blåa mojen lyfts upp när man drar i den omoderna spolmojen.
5. Sjuåringen och Tioåringen övertalade mig att se på ”Beverly Hills Chihuahua”. (Betyg 3,4 av 10 på IMDB. Huäärrk.)
6. Jag åkte till affärn för att handla lite:
Bacom kulisserna.
6. Hickan gick över.
7. Jag tog en fjärdedel av en pizza, högg med tänderna i den två gånger, rapade och lade tillbaka biten där jag tog den. Och ojdå, se vad som hände:
Jag är så himla romantisk. (Sorry. Dagens osanning. Jag är faktiskt helt hopplöst oromantisk. För att inte tala om min djefla man, som inte såg detta när han kom hem utan bara åt upp rubbet.)
8. Jag fick ny hicka.
9. Jag gäspade.
Men nästa lördag blir det andra bullar av: då ska jag på kräftskiva hos en familj med två katter! Hurra! Jag kommer att må pyton dagen efter! (Är ohyggligt allergisk mot katter jue.)
Sent igår satt jag med Artonåringen i ett hus i Hjärup, strax söder om Lund. Artonåringens gudmor hade serverat oss kött och potatis, vilket är bra särskilt med tanke på att Artonåringen efter tre veckors studier i Lund har dragit på sig en skörbjuggsförkylning. Plötsligt kom vi på att vi skulle gå NU-NU-NU för att hinna med nästa tåg till Lund och att den där madrassen som bara låg där på golvet i ett av husets tonårsrum borde ligga under sagde Artonåring och inte ensam och olycklig på ett golv i Hjärup.
– Ta den! skrek gudmodern. Ta den! Spring nu! Ta lakanet som sitter på! Skynda!
– Var är min telefon? skrek jag.
– Vi hinner nog inte, sa den snörvlige Artonåringen som sällan hetsar upp sig.
– Lycka till! skrek gudmodern från dörren när vi älgade iväg i kvällsmörkret.
– Nej! Jag glömde telefonen! skrek jag och sprang in i huset igen.
Det tar ungefär 15 minuter att gå till Pågatågsstationen. Vi hade en madrass och 14 minuter på oss. I ett sådant läge är det fullkomligt självklart vad man gör. Man tar upp telefonen och filmar lite:
(Ni som inte ser så mycket på filmen ska veta att det inte är mycket som syns.)
Det var tur att jag inte släppte madrassen eller filmade en liten extrasnutt med extrarepliker och omtagningar. För när vi klev upp på perrongen rullade tåget in. Raskt upp med telefonen igen!
(Ja, det är första gången Artonåringen syns och hörs så tydligt här på bloggen. Men han är nu myndig och tycker att det är helt ok. Nästan lite kul rentav.)
Jo, det hade varit mer praktiskt att rulla ihop den med ett snöre runtenom.
Sedan gick vi genom Lunds gator och torg med madrassen.
– Jag tog min säng och gick, sa jag vänligt till en stirrande man.
– Joråsåatt … sa jag och nickade vänligt mot bekymrade miner som jag tror egentligen uttryckte ”har pojkn inget hem?”.
När jag slutligen återvände till mitt granna rum på Grand, var det mycket som skulle fixas: sammanställning av Facebooktrams, Twitterfrågor och bloggreklam i kombination med basket-VM på tv, hårtvätt och ett fullständigt hopplöst strykjärn.
Jag är lika kompatibel med strykjärn som med nylonstrumpbyxor. Alltså inte alls. Och jag stryker nästan aldrig. Ett av barnen sa i treårsåldern när han för första gången såg ett strykjärn:
– Va e de? E de en båt?
Mitt problem hade inte med strykovanan att göra utan själva materialets förankring. Strykjärnet var nämligen fastlimmat på brädan.
Johodå. Jag slet och drog och vickade och vred, men det satt som järnet. (Höhö.)
Jag måste ha sett rolig ut i min kamp för att få stryka. Ett tag vände jag hela alltet uppåner. Inget resultat. Sedan pratade jag med strykjärnet om lämpligheten i skjortors skrynkelsträvan och pillade lite på konstiga pluppar. Skulle det kanske lossna som larm i affärer om jag bara kunde hitta en magnet? Skulle jag som världens starkaste man ta i från tårna medan Gunde skriker att jag inte ska ge upp? Till slut gav jag de facto upp och hängde tillbaka hela klabbet i garderoben. Ganska lättad, faktiskt. Men då lossnade strykjärnet och föll med en duns ner i garderoben och väckte hela hotellet.
Föreläsningen företogs alltså för en gångs skull i en någorlunda platt skjorta. Samt mystisk träningsvärk i armarna.
Uppdatering:
Någon som vet varför filmerna är jättesega och svåra att få fram och titta på? (Inte för att det är mycket att titta på, men nu ligger de ju där som stora bromsklossar och irriterar!)
Jag sitter på tåget mot Lund (får snart skaffa mig en övernattningslägenhet där). Tåget är fullt av arga människor. Det är inte för att vi är sena – nja, det är vi så vana vid nu. Nej, det beror på att internetet har tagit slut.
– Halleå halleå. Vi har fel på en hårdvara, så idag blir det inget trådlöst internet på detta tåget. Det är någon apparat … eller maskin … som har gåtti söndår.
Jag har ju andra resurser – men det är långsamma modemresurser. Jag klickar någonstans och tar sedan upp en bok och läser 4–5 sidor tills klicket har gett effekt. Sedan klickar jag igen och läser igen och tänker på telefonledningarna i Inre Mongoliet år 1923.
Nu är det dags att bestämma sig. Två gånger har jag bett om hjälp med min lilla underrubrik som jag ville ändra. (Del 1 och del 2.)
Golgatavandringen sker ju alltmer sällan på legobitar – oftare på obetalda räkningar och stulna cyklar. Fast som Bengt helt korrekt skrev:
”Jag ser legobitarna som en metafor. Legobitar kommer alltid att finnas i livet.”
Några (jag har valt på måfå, inte valt ut med hjärnan) av era fantastiska förslag var dessa:
En (ständig) kamp mot språkliga väderkvarnar
Eklektiska och elektriska epistlar
Presbyopiska betraktelser ur basketspelares språkperspektiv
Dribbelbabbel och babbelbubbel
Dråp- och språkligt
Tänkt & tyckt i mångt & myckt
En pyttipanna med basket och mögel
En språklig och mänsklig fatabur
En golgatavandring på basketbollar
I skuggan av ett plommonstop
Språkvett och basketsvett med Bergmans ätt.
En golgatavandring på väderkvarnar?
En daglig pendang till kommentatorsbåset
En golgatavandring med och utan plommonstop
En räkmackesurf i en champagnefontän
Bättre ett plommonstop i handen än nudelsoppa i skogen.
När Lotten är borta dansar kommentarerna i hatten
Lotten är tjockare än vatten
Lifvet och fest i perfekt, presens och futurum.
Lotten och hennes pittoreska bås
Din lysande pitt i språkmörkret.
Golgatatåg utan ströv men med pitt i plommonstop mot väderkvarnarna
Men nu. Jag har fattat ett beslut. Jag har till och med beställt en jacka med nya texten på. Bannern (heter vad på svenska?) ska göras om, jag ska ta ett djupt andetag och försöka vara lite mer proffsig och yrkesinriktad så att jobben bara faller över mig och jag belönas med … lön … och därför kommer det att stå:
LOTTEN
– den skrattande språkpolisen
Men det står sannerligen inte skrivet i sten. Dyker det upp något bättre, så ändrar jag, trallala.
– Kom igen nu då! (sa Zlatan till Råsundapubliken i fredags – med krav på att den inte skulle vara mesig).
Detsamma säger jag till er. Idag är det nämligen Den stora namnbytardagen!
Skatteverkets namnbytesblankett.
För hundra år sedan hette en gren av min pappas släkt Harnesk, men bytte till Olsson för att inte stå ut i mängden. (Mammas släkt hette samtidigt Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius och hade inga som helst problem med det.) Men det är inte mitt efternamn jag tänker byta ut.
Den förra lika stora namnbytardagen (Snellmansdagen) ägde rum den 12 maj 1906, så det är på tiden att vi har en i modern tid. Fast år 1906 var det nästan 25 000 finländare som bytte från svenska (eller ryska) till finska namn för att bättre smälta in i det finska samhället. Men vem bryr sig väl om att smälta in idag? Finskifiering i all ära, men nu handlar det om simplifiering; jag vill bara slippa heta det jag heter. (Hjälp! Vad håller jag på med?)
Men äsch, vad är jag nervös för? Författaren Magnus Ottelid hette förr Glenn Olsson och partiledaren Rick Falkvinge hette Dick Augustsson. Felix Herngren hette Tobias och Cher hade ett efternamn. Vågar de, så vågar väl jag?
Nu har jag skrivit på blanketten. Och jag djupandas nu. Detta kommer att följa mig resten av livet som en tatuering, en amputering eller en tandställningsmodifiering (nästa steg, kanske?). Eller får man ändra sig när man blir gammal och galen?
Hej kära Skatteverket! Jag skulle vilja …
Nu är brevet lagt på lådan. (Märker ni hur spännande bloggen blir såhär med realtidskänsla?) Jag har inte som andra bett om att få byta till Slafs, Grus (får man heta Sten och Stig så …), Fjorton, Chonny, Plumsan, Pilsnerflaska och Östfront. Jag har inte ens tagit bort ett av mina förnamn och ersatt det med något annat. Jag har bara bett om ett extranamn.
Stackars mina föräldrar som kämpade i drygt sex månader med att hitta en lämplig namnkombination till mig. Det skulle passa med efternamnet Stenson och det skulle vara internationellt gångbart och framför allt skulle tilltalsnamnet Charlotte kunna uttalas på engelska, franska och tyska. (Jo, förstår ni att 1964 var andra språk än engelska av vikt.) Den 19 juli döptes jag (utan pappa närvarande – han låg hemma i influensa, men mamma var med i röd shantungklänning) till Charlotte Lilly Elisabeth Stenson.
Nu får vi hoppas att Skatteverket inte bråkar för att det tror att mitt nya namn kommer att åsamka mig problem, så att jag i fortsättningen kan få heta detta: Lotten Charlotte Lilly Elisabeth Bergman.
Visst är jag väl jättemodig? Vilken enorm förändring detta kommer att bli! Sällan har man väl läst något så omvälvande?
Jag är gift med en djefla man som kan många konster men som är gräsmatteblind. Eller klippdyslektiker. Kanske till och med lite arbetsblyg? Han klipper nämligen inte gräset. Han skriver däremot poesi och sjunger och spelar gitarr och ger beröm, vilket ju är väldigt trevligt. Men gräsmattan rör han inte.
Då får ju någon annan göra det – till exempel gräsallergikern som heter Lotten. Eftersom jag har varit bortrest i en hel vecka, ligger jag efter med klippningen. Inte kul. Inte ett dugg roligt. För att göra det hela lite mindre plågsamt, satte jag på både musik i öronen och RunKeeper i Iphonen – en GPS-mojäng som mäter hur (långt) man rör sig.
Oh dear. Jag har tydligen varit inne på grannens tomt och klippt deras bilar.
För att dessutom få lite medlidande, filmade jag mitt slit och skickade till min djefla bortresta man. I mitt huvud tänkte jag att man på filmen skulle kunna se att
gräset var jättehögt
gräsklipparens handtag wobblar trots att jag har lagat det med nya bultar och muttrar
jag trots allt är en hejans quinna med spelande muskler.
Tyvärr går det inte fram. Inte alls. Jag och gräsklipparen är hur mesiga som helst. Men ljudet är bra!
Och ja, det är tungt när man måste klippa med en hand för att den andra är upptagen med filmningen. Men det var verkligen förfärligt eftersom gräset var 15–20 cm högt på sina ställen och jag kämpade i en dryg timme med en inte alls särskilt stor tomt.
Ni hör snörvlet och den lätt astmatiska andhämtningen? Tydligen låter jag alltid så. För när jag häromdagen klättrade upp på Omberg, lät det inte mycket bättre trots att jag kände mig som en kung on top of the world, på platsen som heter ”Hjässan”. Inte nog med detta. (Det måste vara syrebrist eller annat som ställer till det.)
Eh. Hrrm. Fin film. Öh. Jag
påstår att man kan se till Skåne och låtsas som ingenting när min geografiska allmänbildning sänder varningssignaler till munnen
kallar regnbågen för väderkvarn eftersom jag ser flera vindkraftverk i ögonvrån och munnen inte frågar formuleringsförmågan om lov innan den bara häver ur sig saker.
Så klättrade jag ner från utkikstornet och började min vandring neråt. Och föll pladask. En medeltida byggjobbare anade inte att han år 2010 skulle kunna få mig att stå på huvudet, där på Hjässan.
– Aj! Jag föll! Kameran! Nämen kolla, vad är det där?
(Det är helt normalt att ta en bild när man har trillat och att se till att foten syns i nederkanten så att publiken kan ana fallets överraskningsmoment.)
Visst är den medeltida?
Hade jag nu varit driftig så hade jag sett till att blodvite uppstått – kanske bankat huvudet i järnpluppen som satt fast i berget – och stämt någon på en miljard kronor. Men icke. Jag reste mig upp, borstade av knäna, satte på min RunKeeper och gick visslande ner för berget medan jag funderade på om jag skulle köra över Örebro eller Linköping. (Jag måste ha varit i mitt livs form eftersom jag körde in i Vadstena och sedan tvärändrade mig och körde mot Linköping. Som att gå över ån efter vatten eller åka till från Stockholm till Malmö via Eastbourne.)
I denna sista rapport om två skrattfyllda festivaldagar ska jag blicka tillbaka och analysera utfallet samt komma med funderingar om humorns position i samhället.
(Not.)
—–
Under pluggeåren i Lund, var AF-borgen mitt andra hem. (I alla fall under perioderna när jag hade ett första hem.) Att få komma in i Stora salen igen kändes bekant och … alldeles uppånervänt. För själva scenen, som liksom är poängen med lokalen, skulle inte användas – allt var ställt på ända genom att en annan scen hade placerats på långsidan. Ungefär som att sova under sängen, dra på sig skorna över öronen och dammsuga med en hårtork.
Bilden är tagen uppe på den RIKTIGA scenen. (Den inringade killen var rökskötare. Vilka gillar egentligen rök som sprutas på publiken i en hel halvtimme innan föreställningen börjar? Host.)
Medan vi satt i röken och inväntade improvisatörerna från Direktsänt, såg jag en alldeles underbar tjej som personifierar Lund: boknörden (här i gubbkeps).
– Utmärkt. När alla andra dricker öl och pratar, hinner jag ju läsa.
Så kom Lars Arrhed ut på scenen för att dra igång improvisationerna. Han är en teatertok som har sadlat om till en helt annan skådespelarbransch och numera försörjer sig som jurist.
Typisk advokattyp?
Han pratade och berättade och jag antecknade att ”saxofonisten i bandet påminner på ett konstigt sätt om Olof Mellberg” när jag upptäckte att jag hade strålkastarljus på mig. Ack, en så bekant och trevlig värme, hann jag tänka när Arrhed med sin mick ville veta om jag var journalist eftersom jag satt där och antecknade så frenetiskt.
Här hann jag – innan jag svarade – tänka på diverse alternativa svar som
nej, jag skrev en sak om saxofonisten, fast det stämmer inte riktigt
ja, nu jädrar ska här recenseras
förlåt, vem är du?
ja, fast egentligen inte för jag är föreläsare i ämnet svenska skrivregler och om någon här i lokalen vill att jag kommer och både roar och utbildar, så är telefonnumret 070-888 55 42
ja.
Så jag sa:
– Nej.
Konferencieren bad mig då om ett ämne som han skulle använda för att sjunga en improviserad sång. Självklart:
– Basketbollar.
– Öh. Bask…et…boll…ar. Och kan du säga tre saker som har med basketbollar att göra?
– Gummi och kärlek!
Hahahahaaaaaa, tänkte jag för mig själv och skapade raskt en story om jättebröst i kombination med gummifetischister och huruvida det skulle kunna vara kärlek inblandat i dessa två begrepp. Men jag skulle ju komma på en tredje ”sak” också. Blodpudding för att göra det läskigt? Skavsår för associationernas skull? Hårklämma för att det bara är absurt? Juridik för att få ett skratt? Nej, säg något normalt, sa jag till mig själv. Och ur min mun kom:
– Glädje.
Meeeeeeeeees! sa jag sedan till mig själv, medan Lars Arrhed äntrade scenen och sjöng. Slutet lät så här:
Så kom då teatersportsimprovisatörsskådespelarna in på scenen och fick svara på frågor tre och tre med en mun – de tittar på varandra och försöker prata i korus utan att veta riktigt vad som kommer att sägas. (Svårt att beskriva.)
– Feeeeel pååååå tääändstiiiiiifteeeeeeeen!
Jag vet inte hur jag ska få tid, men jag måste uppsöka Teatersportevenemang minst ett par gånger per år resten av mitt liv. Det är otroligt imponerande insatser – och så gillar jag ju det där med pepping och själva tävlingsmomentet.
————-
Det allra sista som hände under Lunds Humorfestival 2010 var för mig en intervju som Kristian Luuk gjorde med Sally Phillips. Men först höll jag inte på att släppas in i Stadsteatern eftersom jag hade tappat min biljett. När ni ser folk som förtvivlat klappar sig på alla fickor, tömmer väskan tre gånger, återvänder till fickan där det där som saknas ju nyss inte fanns, och letar på absurda ställen som i kamerafodralet och under skosulan – gå då fram till dem och säg åt dem att andas och att det säkert ordnar sig. För då hittar man det man letar efter. (Jodå, det är en av fysikens fem grundlagar.)
Sally Phillips var liksom Dom Joly (som intervjuades i fredags) extremt blygsam om sin egen roll som varande ”rolig”. Nej, ingen av dem var egentligen rolig. Nej, de hade inte längtat efter att få vara på tv. Och nej, de var inte roliga, de hade bara haft tur. Ideligen dyker den upp, denna förbaskade tur som gör britterna så roliga fastän de inte alls är roliga egentligen.
Sally (oj vad jag lägger bort titlarna snabbt när jag är på det humöret) berättade att vi har det så bra här i Sverige, ja i hela Norden. ”People are nice. The streets are clean and calm!” Hon och hennes man hade varit på svensexa i Norge och maken hade tagits in på sjukhus pga. alkoholens kraftiga effekt och där hade hon slagits av att hon kände sig som i en av sina Smack the Pony-sketcher eftersom alla som jobbade på sjukhuset var kvinnor. ”I Storbritannien är alla läkare män!” sa Sally och fortsatte med att vi här i Sverige har kommit så himla mycket längre när det gäller jämlikheten män och kvinnor emellan. Kristian Luuk hmmade och höll med och publiken skrattade lite försiktigt, medan jag funderade på att hoppa upp på scenen och sno Luuks mick och vråla:
– VAD SA DU ATT DIN MAN HADE DRABBATS AV FÖR NÅGOT SA DU???
I Smack the Pony hade de medvetet fattat ett beslut om att inte ha återkommande rollkaraktärer, inga dialekter och inga catch phrases (vad det nu heter på svenska – som ”ring mej sen” och ”jag har en plaaan”). Alltså precis som HippHipp-gänget inte jobbar.
Ett tag fick Luuk problem med sin intervjuteknik.
– Hur gick det till när ni filmade den här lilla sketchen som vi nyss såg?
– Jag minns inte.
– Det verkar improviserat. Var det det?
– Jag minns faktiskt inte.
– Hade ni ko…
– Jag minns verkligen inte!
Sally Phillips berättade vidare (precis som Dom Joly gjorde) att de inte har tjänat en massa pengar på sina succéer eftersom tv-bolagen får all vinst och att komedi-skaparklimatet har hårdnat betydligt på senare tid. Förr kunde de planera ett enda avsnitt i åtta månader utan att någon klagade. Sally skrev i ett manus ”de står i en affär som har toalettrengöringsmedel på alla hyllor” och vips, hade ett gäng scenarbetare ägnat tre dagar åt att bygga upp just denna affär. (Se här.)
Jag-som-alltid-fokuserar-på-väsentligheter var under hela samtalet fascinerad av Sallys fötter.
Vilka synnerligen diskreta, beigefärgade skor!
Hon förde sig världsvant där på den hööööga pallen på den hööööga scenen med sin inte alltför långa kjol utan att visa trosorna en enda gång. (Jag hade sagt ”nejnej, sätt mig i en vettig fåtölj istället!”) Men hur var det egentligen med skorna?
Jättestora ju!
Och vet ni vad? Ricky Gervais (som säkert också går omkring i för stora skor och tror att han är tråkig) skickade in en massa sketchförslag till Smack the Pony, men blev refuserad varje gång. ”Complete rubbish!” sa Sally. Däremot spelades många inskickade amatörmanus in – ”because they were funny”.
Slutligen ett citat från Sally Phillips:
– As soon as you realize that you are funny, you stop being funny.
Ojojoj, vad jag inte håller med om det.
_____
(Sydsvenskan recenserar också upplevelser på Lunds Humorfestival – från helt andra uppträdanden än ”mina”.)
Nu har jag kört hem från Lund. Råkade köra en omväg om Ängelholm och Omberg och fick på slutet äta så knastriga saker som möjligt för att jag skulle kunna hålla mig vaken. (Men hur intressant är det när det finns massa kvar att rapportera om från Lund?)
Det finns två saker som inte roar mig särskilt:
folk som är så utspökade att man liksom inte ser hur de ser ut (clowner, människor i Musse Pigg-kostymer och maskeradmasker)
teater där fjärde väggen bryts (att skådespelarna pratar med publiken och rufsar tunnhåriga män på flinten).
(Det finns faktiskt fler än två saker som inte roar mig särskilt. Dansbandskampen och nagelsvamp för att bara nämna två.) Men nu får jag faktiskt ta och skärpa mig och radera min aversion mot just utspökning och publiken-ska-deltaga-teater.
Läskigt, va? Eller?
För jag har sett två clowner som spelade upp Shakespeares Richard III utan puckel och utan handling och utan … sans och vett. Lasse Beicher Beischer och Henri Kokko for som två studsbollar med eld i baken över scenen och frångick Shakespeares repliker på ett vansinnigt roligt sätt. Inte vet jag hur mycket som var skrivet i manus, men det spelar ingen roll: de var så proffsiga att jag inte hade vett att bli röd om kinderna ens när jag skulle ta en bild på en naken rumpa där uppe på scenen och Lasse Beischer vände sig mot mig och stirrade. Han ajabajade med pekfingret och skrek till mig:
– Neeeeeej! Ta inte bild på det här! TA INTE BILD SÄGER JAG ! LÄGG NER KAMERAN!
En sekund senare kom han på andra tankar och poserade:
– Ok, ta en bild nu! Nu! NU!!! (Suddkvaliteten beror på att jag inte kunde hålla kameran stilla pga. skrattkonvulsioner.)
Sedan klättrade han resolut ut i bänkraderna för att skrämma livet ur Anders Jansson, som satt i publikhavet med sina barn:
– Vet du vad det här är? Det här är en nära-clownen-upplevelse!
Rätt som det var, tog Richard III slut och vi fick höra att grabbarna kallar sig Schtunk och att de ska turnera i hela Sverige och att vi ska rekommendera folk att gå och se föreställningen. Så det gör jag härmed.
—–
Har ni hört ståuppare berätta om hur hemskt det är när publiken inte skrattar eller skrattar på fel ställe eller bara sitter och petar sig i näsan istället för att skratta? Här kommer jag stolpande och kan berätta hur det känns när man sitter mitt i en publik som klart och tydligt inte skrattar eller skrattar på fel ställe eller bara sitter och skriver frenetiskt i sitt medhavda anteckningsblock för att stackaren på scenen inte alls har publiken med sig: det svindlar, man blir yr och tappar nästan andan. (Man = publiken. Eller man = jag.)
Det var banne mig en nära-svimning-upplevelse när ett gäng Lundaståuppare betades av i ett rasande tempo. Men allt var inte svindlande – den här Kringlan Svensson var t.ex. jätterolig:
– Limericksteasern, det är elak humor det! sa Kringlan. (Än en gång: jag tar tydligen bara bilder samtidigt som jag skrattar och skapar då den här softade oskärpan.)
En sak är dock säker – om man vill stå ut i mängden bland komikerna i Sverige idag, ska man inte som de flesta andra
berätta hur det hade varit om Facebook fanns i den verkliga världen
rabbla repliker ur gamla pilsnerfilmer (”tjenare tjenare landsfiskalen”)
skoja om Sverigedemokraterna
jämföra tomten med Gud
berätta om sina GI-erfarenheter
säga ”det här är en helt sann historia, jag lovar”.
Hej alla ståuppare! Det här är ämnen som väldigt få av er drar enmeningsskämt om:
pi kontra Fi
gäss som inte är ankor
rullgardinernas snören
snorkråkor respektive öronvax
semikolon.
Tänkte bara att ni säkert ville ha råd av mig. Ehum. Harrrkl.
—–
Nu kommer vi till den föreställning som fick mig att totalt tappa koncepterna. Jag skrattade åt Ad lib så att jag fick dra fram en halvårsgammal snutt toapapper ur ryggsäcken för att torka snor, dregel och tårar. (Skönt att jag i alla fall kan kontrollera mina andra kroppsöppningar.) Inte vet jag riktigt varför, men av någon anledning ansåg jag efteråt att just denna bild skulle illustrera det roliga:
– Se så blött mitt papper är! Eh.Förlåt, Ad lib, för att jag inte kan era namn utan bara hemliga gästernas. (Johan Wester och Måns Nilsson står trea respektive tvåa från höger.) Uppdatering: Jag har fått namnen på Ad lib-medlemmarna på bilden: Niklas Strandqvist, Kari Hamfors Wernolf, Lina Särning, Per Wernolf och Calle Stenlund.
Det handlar alltså om teatersport, som bygger på improvisationer som byggs fram med hjälp av publiken – men som styrs av teman som gör att det sällan blir bara flams och trams. Här nedan ska Johan Wester tolka ett semesterfoto som hans lagmedlemmar illustrerar:
– Här är en bild som … togs strax innan vi … klev på … båten mellan Travemünde och Ro…st…ock. Ja, det är en väldigt underlig rutt, den där båt…resan …
—-
När jag väntade på nästa föreställning på AF (Akademiska Föreningen), stördes jag i min koncentration (ok, jag blundade och försökte vila i den kalla stentrappan) av att alla skrek mitt namn gång på gång. Lotten hit och Lotten dit och heeeeeeeeeej Lotten. Dock var det inte på mig de skrek utan *svälj* … någon annan som hette Lotten. Va! Ska det vara på det viset får jag helt enkelt byta namn. Protten heter ingen väl? Fnutten? Klofsen?
(Fortsättning följer. Måste lägga mig. Klockan är mitt i natten och jag börjar fantisera om att byta namn; solklart tecken på antingen vansinne eller sömnbrist.)
