Och här ligger jag i Carl Larssons säng i Sundborn. Imorrn ska jag lägga mig i den säng som Selma Lagerlöf låg i med Sophie Elkan.
(Ni vet, ibland behöver man inte säga mer, trots att man egentligen vill.)



14 kommentarer
Och här ligger jag i Carl Larssons säng i Sundborn. Imorrn ska jag lägga mig i den säng som Selma Lagerlöf låg i med Sophie Elkan.
(Ni vet, ibland behöver man inte säga mer, trots att man egentligen vill.)



14 kommentarer
Christan Olsson hoppade tresteg som nästan ingen annan och tappade därför motivationen. Man kan nämligen ha kul om man bara är bäst och inte har någon som hotar. Mitt i Stefan Holm-yran bestämde han sig då för att satsa på höjdhopp för att få tillbaka lusten. Och så blev han skadad, skadad, skadad och skadad och hoppade av och hoppade kort och hoppade på än det ena, än det andra. Men sällan över 17 meter.
Carolina Klüft var så överlägsen i sjukamp att hon också tappade motivationen och beslutade sig för att ta ett mellanår – eller om det var en paus – och bara satsa fullt ut på tresteg. Och lite längdhopp. Det gick inge vidare och vips, hade hon tusen och en skador och rehabiliteringstränar tillsammans med stackars systrarna Kallur som står i tunnor fyllda med is för att det ska visst bli bra då.
Anja Pärson slog halvt ihjäl sig i en störtloppsbacke en dag 2010, men reste sig upp och borstade av snön och tog en OS-medalj dagen efter. Hon hade så ont att hon skrek i svängarna, men va fan.
Peter Forsberg var en gigant på isen. Han spelade emellanåt hockey med dribblingar och slalomskär mellan motståndarna, men alltsomoftast låg han utsmetad mot plexiglaset som en smälld fluga: det enda sättet att stoppa Foppa.
Toppidrottsatleter har i allmänhet egen stjärnglans och behöver inte extra krydda som en egen slogan eller värdegrund som företag och kommuner anser sig tvungna att formulera. Men tänk om de hade sloganer? (Man får säga slogans, men jag är ju en stelbent och rigid språkpolis numera.) Hur hade det låtit då? Ni ser säkert att jag här ovan har stoppat in tänkbar inspiration.
Fantisera i kommentatorsbåset! Ta gärna med andra – Ulrika Knape, Ulf Samuelsson, Tina Thörner och Olof Mellberg? (Eller så lägger ni ut texten om ömtåliga kontra tåliga atleter. Och håller med om att basketspelarna alltid är bäst och smartast.)

Ni ser hur återhållsam jag är i rubriken? Well, det är bara en luring. Det är en chimär och ett understatement för egentligen vill jag skrika:
Men det är helt självklart egentligen. Där sitter de på Svenska Filminstitutet och Kungliga biblioteket och har hand om filmer, filmer och åter en och annan film. (Den första filmen som de har, gjordes 1897 och var 20 sekunder lång och den ska vi verkligen inte titta på idag för den heter Konungens av Siam landstigning vid Logårdstrappan och är förmodligen bara intressant på samma sätt som Konungens av Danmark bröstkarameller.) Naturligtvis måste de förr eller senare lägga ut rubbet till oss nostalgiker!
(Uppdateringsparentes: Jodå, kommentatorsbåset bryr sig visst om konugen av Siam. Här finns filmen.)
Och det är nu det blir besvärligt. För jag vill ju bädda in filmerna här i bloggen. Jag vill stryka dem och lakanen medhårs och rätta till kudden och se till att överlakanet med monogram och allt annat ligger rätt så att filmen ligger bekvämt inbäddad och sebar.
But nooooo. (Det är sånt man säger med lätt amerikansk brytning när man anser att något är fel.) Man kan bara länka till den. Man kan göra en helsickes massa andra saker än att bädda in den, förstås:
Men det är ju inte det jag vill! Jag vill lägga upp filmen här!
Anywhooo. (Det är sånt man säger med lätt amerikansk brytning när man inser sina begränsningar.)
Den filmsnutt som jag såg idag var inte precis en snutt. För det är en halvtimme av ert liv som ni aldrig får tillbaka. Men om ni låter bli att knyta skosnörena, duscha två gånger, bre smör på mackan och läsa onödiga Facebookstatusar som inte handlar om hotellmögel och basket, så har ni tid.
För det här handlar om Expressen och Dagens Nyheter och hur de jobbade 1975 för att få fram tidningar till hela landet varje dag. Dåförtiden räknade man upplagan – alltså antalet papperstidningar – och kunde stoltsera med 800 000 per dag. Jag måste nästan upprepa eftersom det är så mycket … men bara nästan. Eller jo: 800 000 ex. Upprepar mig gör jag ju ofta ändå. (Hotellmögel och basket! Hotellmögel och basket!) Dagens upplaga vad gäller Expressens papperstidning är av förståeliga skäl mindre. En väldigt bra dag når den 300 000 – men nu räknar man istället antalet läsare och kan vråla ”enkommaåtta miljoner!”. Well. (Det är sånt man säger med lätt amerikansk brytning när man tycker att alla ska förstå vad man menar.)
Här kommer nu länken till filmen som jag tycker att ni ska se. Men nåde er om ni inte kommer tillbaka hit och berättar hur intressant det var!
Filmen innehåller dels interiörer från redaktionerna på Dagens Nyheter och Expressen, dels exteriörer från Borg-Båstad och bedrövade bönder samt prat om borgar-Bohman.

De pratar om ”Rörelsen” och könsroller och den annars underbare Ehrenmark får på ett ovanligt tråkigt sätt rapportera från tidningskvarteren i London.

Efter 2,25 minuter in i filmen slår jag mig för pannan och vrålar lite, för då får jag se hur korrekturläsarna på DN jobbade. De sitter i små bås och läser högt för att kontrollera att ”stavning, kommatering och förkortningar blir korrekta”. Så underbart! En korrläsare läser upp en bostadsannons för att säkerställa att just stavningen, kommateringen och förkortningarna blir korrekta! Åh! Stavningen, kommateringen och förkortningarna!
Lägenheten i annonsen har kyl och sval i avokadogrönt, är på 87 kvadratmeter och kostar 15 000 kronor, vilket är bra mycket mindre än Volvon från 1973, som någon vill sälja för 21 000 kronor. Och i dagens penningvärde är 21 000 ungefär 110 000 medan 15 000 motsvarar 75 000. Say no more. (Det är sånt man säger med lätt amerikansk brytning när man tycker att folk ska tänka ett steg längre.)

Jag kan ju inte berätta allt, inser jag. Och alla bilder här har en play-knapp i centrum – den kunde jag inte trolla bort. Ni som inte anser er ha tid med filmen får här och nu en snabbgenomgång:






Någonstans mellan 20 och 25 minuter kör Expressens N.Y.-korre omkring i en bil och ser ut som Per Bjurman. Det är bara det att just han var åtta år 1975. Journalisten säger att ”stan håller på att gå i konkurs”. Och då talar vi om New York. Uppdatering: utrikeskorren hette Ernst Klein.
Nej, nu får ni se och höra själva hur Kjell-Olof Feldt går på restaurang för över tusen spänn, hur Lantbruksnämnden tar bönderna i Njurunda från sina gårdar och hur en demonstrationsinvasion sveper över Sverige. Det är 1975, mina vänner.
Och ni som vill se mera kul kan njuta av ”Andra takter” från 1985, som handlar om Sixten – en punkare i bandet Anti-Cimex. ”Han vill inte leva det vanliga Svensson-livet, utan bara festa och protestera mot svensk vapenexport.” Så himla originellt. (Det är sånt man säger när man vill vara lite drygironisk och få till ett slut.)
Uppdatering ett par dagar senare:
Tänk, nu skriver Expressen också om filmen. Och de har trollat fram bilder utan pilen i mitten! (Hur?) Men det underliga är att vi verkar ha samma smak: de väljer ut nästan samma motiv som jag. Och minsann skriver inte en av dem som syns på filmen om hur det var att 1975 vara nyanställd. Intressant!

Alltså, när det är väderkaos brukar jag befinna mig i stormens öga. Jag brukar kunna titta på tv och säga jaha hm, javisst, och sedan går jag ut och skottar så svetten rinner mellan bröna.

Men nu är jag på västkusten och kan inte delta i ujujandet alls. Det blåser bara lite. Och inte ens en regndroppe ser jag. Känns lite som ”har ni fest, eller?”. Jag ska strax föreläsa om mina älskade skrivregler, men har svårt att lämna tv-rapporterna om att alla bussar i hela Stockholm är inställda och tunnelbanor och pendeltåg som inte går.
Vi brukar ju prata om känslig infrastruktur och hur dåligt förberedda vi är på situationer när internet pajar, telefonerna inte hittar några vågor eller när tv:n flimrar. Men … nu är det ju tvärtom.
34 kommentarerIgår tänkte jag på morgondagen som en dag som alla andra. En jag-åker-bara-en-tur-till-Göteborg-dag. Liten resa, liten övernattning, litet föredrag, liten resa tillbaka men faktiskt till Stockholm för litet party i Herrängen. But noooo.
Natten till idag vaknade jag med ett ryck (eller så vaknade jag inte ett dugg ryckigt utan precis sådär slött som man ju plägar göra) och en vag obehagskänsla. Vart skulle jag egentligen? Var det verkligen till Göteborg? Ja, det var det nog. Och så somnade jag om.
Några timmar senare satt jag i SJ:s telefonkö för att i panik byta ut beställda tågbiljetter som inte passade alls. Allt gick i en rasande fart och sköttes enormt proffsigt av en SJ-dam som ska ha medaljer, fanfarer och gator uppkallade efter sig. (Alltså, medaljerna och fanfarerna behöver inte byta namn.)
För jag skulle alls inte till Göteborg. Jag ska till Salt & Sill som ligger på Klädesholmen bortom Tjorust, ute på piren på ön Danmark (!) med adress Ryttarholmen 1. Och resan dit är i sanning ett äventyr. Först tog jag ett skrammeltåg till Katrineholm. Där skakade datorn såpass att den hakade upp sig och inte kom någonstans. (Eller så var det jag som sluddrade på tangenterna och bad om ett ogiltigt kommando.) Jag skulle bara ta en bild på den svarta skärmen med den lilla snurrande hakauppsig-bollen.

I Katrineholm händer det inte mycket (om man inte räknar detta) – förutom att besöken där alltid präglas av svinkallt och dåligt väder samt försenade tåg och förlorade basketmatcher. Så även idag.

När jag såg de nya förvaringsboxarna i illgrönt och neongult strax bakom de grön-blå-turkosa staketen vid en dörr, kände jag mig som en finsmakare som fått i sig kanelkryddad surströmming. (De gamla var liksom lite gråare.)

Jag är verkligen inte en estet, det ska gudarna veta. Men … hur tänkte de här? Eller är det bara i mina ögon som färgerna krockar så att det skriker i ögonen?
När jag bytte biljetterna råkade jag få nya som var mycket billigare. Men på något sätt funkar det så att man inte får tillbaka pengar i sådana fall, utan överskottet brinner inne. Damen på SJ sa att om jag valde en trerättersmeny på tåget skulle jag inte förlora lika mycket (logiken är fantastisk), så nyss åt jag detta, som har komponerats av Leif Mannerström – han som smakar på gråtande människors mat i ”Sveriges mästerkock” – ett tv-program som liknar Robinson i grymhet:

Nu (14:24) ska jag strax kliva av i Göteborg. Om jag överlever resten av resan, återkommer jag med uppdaterande rapport. Och hur är det nu man uttalar ”sill” på öarna utanför Gööööötet, Översättarhelena?
Uppdatering i kvällningen
Det här skulle jag ju min vana trogen kunna uttrycka bra mycket längre. Men i kortversion och i kronologisk ordning:



Sedan gick jag en promenad i idyllen som visade upp sig från sin allra värsta sida: alla hus var mörka och till synes tomma, torget som hette Torget var mest en vändplats och nästan alla vägar var märkta med PRIVAT VÄG. Men en liten flåsig och snorig filmsnutt hann jag med även idag (det är alltså en serie i snor):
Nämen ojojoj, vad jobbigt. Nu måste jag gå och dricka lite champagne.
31 kommentarerEn gång såg jag en kille, dribblandes mot basketkorgen i full fart, knixa till lite ovant och vända huvudet åt fel håll (bort från korgen) och sedan kräkas huääärk över axeln för att sedan fortsätta att springa mot korgen och lägga i bollen. Naturligtvis lyckades han; hans försvarare hade helt andra saker att tänka på.
I dagboken tio år tidigare står det:
Lördag 7 april 1973.
Jag och Åsa och Lisa var på stan idag, och sen åkte vi hem till Åsa. Vi var jättekissnödiga allihopa så vi sprang allt vad vi kunde. Åsa sprang till ena toaletten och Lisa sprang till badrummet och sen fanns det ju inte flera toaletter så jag kissade i badkaret. Sedan gjorde vi negerbollar och åt upp allt direkt. Precis när dom spelade ”Sofia dansar gogo” på radion började jag må illa. När jag kom hem kräktes jag så det stänkte på min fina tapet.
Jag minns precis hur det såg ut, hur det kändes och hur jag svor att aldrig mer lyssna på Sofia dansar go-go eller äta de där n-bollarna. (Vilket jag de facto inte heller har.)

En annan gång (1973) kräktes hela min familj utom pappa på Englandsbåten. Nyårsaftonen 1984 kräktes jag i ett badkar som jag tyvärr satt i själv. År 2007 fördrack jag mig på en 18-årig whisky och kände att hela mitt liv pressades upp och ur mig. I flera timmar.
I lördags var jag med när en liten femåring kräktes i Sporthallen. Snabbt konstaterades vinterkräksjuka och en förmodad inkubationstid på 24–48 timmar. Jag satte mig att vänta och umgicks inte med vänner utan bara den lika smittade familjen och våra tankar på kräk.
Och så hungrig jag blev! Det måste vara en överlevnadsinstinkt som gör mig till en lämplig avelsko: jag tror att jag ska bli kräksjuk och svag, varför jag stoppar i mig allt som tänkas kan. Dubbelmackor, potatisgratänger, pastasåser i långa banor och ett par stora köttbitar samt godis. Hela tiden lyssnade jag på signaler som ovanlig tröttma, buller i magen, äggrapar eller olust inför lukter. Men icke.
Nu har det gått 60 timmar och jag är hur frisk som helst. Och lite besviken som på nyårsdagen: varen’te mer än så här?

Vad är det med mig? Jag är så arg idag. Istället för att skriva om det ljuvliga snöfallet eller att solljuset gör mig pigg, vill jag slå sönder tallrikar och strypa gamla tanter.
Sent igår kväll fick jag och min djefla man bängla med Silverpilen (en Volvo 745 från 1987) som hade gått och förlagt sitt oljelock. Det hela är snudd på obegripligt eftersom vi inte har fyllt på olja på säkert ett halvår. (Lugn nu, det behövs inte: den körs bara korta bitar och sällan.) Men vet ni vad som händer om ett oljelock inne i motorn bestämmer sig för att flytta hemifrån?
Oljan rymmer! Den pfuffar upp och ut och lägger sig i ett jämnt lager över hela motorn! Det är precis som med utsläppta minkar – vad skulle ni ut och göra; stanna i era burar!
Med den andra bilen for jag runt på mackar och bad diverse motorkunniga om råd, varefter det slutade med inköp av den billigaste oljan (”förhoppningsvis går det bra”), ugnsfolie och silvertejp. Jag tejpade och kladdade ner mig och så körde vi misstänkt långsamt hem de båda bilarna. Nu väntar motortvätt, vilket skulle kunna jämföras med tarmsköljning.
Det värsta är att jag ju inte kan vara arg på någon utan bara på tillståndet.
Idag skulle jag beställa sju olika tågbiljetter som ska användas de närmaste tre månaderna. Det brukar jag göra med vanligt kontokort och skickad faktura och brev i postlådan som en gammal stofil, så nu tänkte jag att det istället skulle göras med hjälp av prio-kort, mobilbiljett och bonuspoäng samt e-legitimation.
Efter en timme gav jag upp och svor långa eder mot … ingen. För vem ska jag vara arg på? SJ-tjifen? Min bank? Internet?
Jag hittade på nätet ett par örhängen i silver. Eftersom jag är svag för örhängen, ville jag köpa dem.
De kostade nämligen 88 kronor, vilket man får säga är överkomligt. Men förmodligen kommer jag att få ont i öronen: de måste väga mer än ununseptium eftersom fraktkostnaden blir 65 kronor, vilket tvåkilos bokpaket vanligtvis kostar att skicka. Sedan tillkommer expeditionsavgiften (say what?) på 25 kronor.
Varför tar man betalt för att hantera sina egna varor och distribuera dem till kunderna? Jag menar – vad skulle alternativet vara? Säg att de förbannade örhängena kostar 88+90=178 kronor och att frakt ingår istället! Sopprötter!
Men inte får jag utlopp för min ilska nu heller. Jag kan ju inte göra annat än att låta bli att köpa de där örhängena, vilket företaget inte kommer att lida särskilt mycket av. Inte jag heller, för den delen.
Krabbsaltade tångräkor, erbarmliga plattfötter och malliga mollusker kan de vara allihop!
34 kommentarerRegnet vräker ner över snöhögarna i mellersta Sverige och jag tänker att jag är glad som får sitta inne vid den varma datorn och bara röra på fingrarna, tearmen och hjärncellerna. Och så tänker jag att det är så trevligt att skriva. Och så associerar jag snabbt till att det är synd att jag inte kan rita. Och inte spela piano. Och att jag är bedrövlig på att dansa balett. Men så kommer jag på att jag i alla fall kan stava till balett och blir nöjd igen.
Igår föreläste jag i Finspång, och vi kom att diskutera det faktum att alla idag måste skriva i tjänsten oavsett om de vill eller inte, oavsett om de kan eller inte. Och att det ju faktiskt inte är särskilt ekonomiskt om man ser till talangresurserna i världen.

De som är bra på att skriva borde ju skriva åt dem som inte är bra på’t. Precis som att jag anlitar en tecknare när jag behöver en bild och en dansare när jag behöver en balett.
– Självklarheter! vrålar min läsekrets.
– Snacka om att slå in öppna dörrar! skriker dörrvakterna.
– Vaddå, ska inte alla få skriva menaru? väser de lättkränkta.
Kanske försöker jag bara trygga min skrivande ålderdom, kanske försöker jag övertyga mig själv om att min karriär har en lysande framtid. Eller så är jag kanske bara upprörd över det väldigt illa skrivna brev jag nyss fick från en känd livsmedelstillverkare. (Säger inte vilken, ska försöka övertyga företaget om att det behöver mina tjänster.)

Jag köpte häromveckan en dålig produkt som skulle smaka jättemycket och megastarkt men som var fadd. Som bara smakade papper och luft. Så jag gjorde som man ska och skickade in hela klabbet till företaget. Nu har jag fått ett brev och 85 kronor i värdecheckar – som bara duger till att betala med om man köper produkter från just det här företaget. Brevet inleds med:
”Tack för Ditt brev angående vår produkt. Vi beklagar verkligen att du har fått en produkt som du inte är nöjd med. Vi beklagar verkligen att du fått besvär med att skicka in din reklamation till oss.”
Jag förstår att företaget beklagar dubbelt upp, men besvär har jag inte alls fått. Möjligtvis har jag gjort mig besväret att skicka in reklamationen, men det är en annan sak.
Lyssna nu allihop: skriv inte Ditt med inledande versal. Det behövs inte! Det är komplett onödigt och bara tramsigt och inte alls modern svenska. (Om det hade varit ett i dessa tider naturligt sätt att uttrycka sin respekt för läsaren hade säkerligen de två påföljande du även haft versal.) Brevet fortsätter (utan versala D:n):
”Jag misstänker att din produkt var felkryddad och vårt Lab undersöker nu vad som inträffat i produktionen. Här får du en kort förklaring till hur detta kan hända. Fel kan ibland uppstå vid uppstart alternativt avslut på produktionslinjen.”
Felkryddad? Den var ju okryddad. Lab? Konstig produktionslinje, den där som kan pluppa fram fel krydda mitt i alltihop. Och här har vi även ett typiskt exempel på hur man är så inne i sin bransch att man inte kan förklara vettigt för sina kunder: vad innebär uppstart alternativt avslut? Det är ju jättespännande att få veta hur det kan bli fel och om det är en hel jättebatch med okryddade produkter som vimlar omkring ute på marknaden. Berätta mer!
”Lab och kontrollpersonal som gör regelbundna kontroller ska upptäcka detta men har uppenbarligen gjort en miss. Produkterna fångas upp och förs av linjen, troligtvis har inte alla blivit uppfångade.”
Så kontrollanterna – som gör kontroller – har ”gjort en miss” för att produkterna inte har blivit uppfångade, säger ni? Eller förlåt, de har troligtvis inte blivit uppfångade. Det här är en mystisk sörja av färdigt mallbrev och egna formuleringar, är jag rädd. Läs vidare:
”En förutsättning för att vi skall kunna komma till rätta med eventuella fel och brister, är att vi får vetskap om dem.”
Jahaja, javisstja. Jag förstår det och det är ju just därför jag har skickat in produkten. D’oh!
Är jag onödigt sur och upprörd? Ska jag bara luta mig tillbaka och tänka att det här inte spelar någon roll eftersom alla ändå fattar vad de menar?

Min poäng är denna: det handlar om ett jättejätteföretag som agerar som en liten enskild firma ”som gör så gott den kan”. Och jättejätteföretaget borde prioritera annorlunda – om inte annat så kanske föregå med gott exempel?
Vi fortsätter vår färd ner i brevet:
”Vi hoppas nu att Ni …”
Ni? Vad hände nu, lade vi fram titlarna? Vad ända in i glö… Men förlåt att jag avbröt, ni måste ju få läsa färdigt:
”Vi hoppas nu att Ni trots det inträffade, inte förlorat förtroendet för våra produkter, utan att Ni även i fortsättningen väljer oss när Ni köper vår produkt. Vi bifogar här varucheckar till ett värde av 85 kr som Ni kan lösa in i valfri butik när Ni köper vår produkt.”
Så. Brevmallen säger att man ska Dua, dua och Nia. Mallen kan alltså inte bestämma sig och den som skrev till mig fick tillåtelse att gå in och skriva in egna formuleringar. Företaget omsätter nästan 700 miljoner kronor per år och kan inte skriva brev. Anställ folk som kan skriva! Och inse att alla inte kan det.
Jag säger ungefär lika välformulerat som hovmarskalken i Pomperipossa:
– D’oh! Gah! Mäh! Pah!

Uppdatering!
Sent i eftermiddags ringde telefonen.
– Ja hejsan, det här är Göran Schultz, vd för OLW.
För texten här ovan handlar om chips och om OLW och jag passade ju på att mejla marknadsavdelningen när jag hade hävt ur mig på bloggen. Nu behöver jag inte vara hemlighetsfull längre, för Göran (vi lade bort titlarna igen) sa att han nog trodde att de skulle palla lite öppenhet på chipsavdelningen.
Jag tror att han vill vara med på bild också, för nu är vi bästisar och han ska ska skicka en påse med Fredagsmys till mig. Har ingen aning om vad den innehåller. (Eller jo, det kanske jag har.) Varför jag ska få en present? För att jag är så rolig!
Men någon skrivkurs vill de nog inte ha på OLW trots att Göran och hans kolleger höll med om vad jag tycker och erkänner att de blev förskräckta över språket i brevet.
Jag måste sikta högre. Måste hitta fadda produkter hos ännu större företag. Om jag tar en tugga av Iphonen och sedan sätter den i halsen är min lycka säkerligen gjord!
21 kommentarer