Lotten – Sida 129 – den skrattande språkpolisen

Uppror, upplopp och en Greta (samt lite, liiiiite OS)

Publicerat av Lotten Bergman den 14 februari 2014 00:42

Igår kväll var jag i Stockholm och lyssnade på en man som berättade vad det stod i en avhandling som han hade skrivit. Mitt sällskap somnade, föreläsaren drog över tiden och sammanfattande punktlistor prydde powerpointpresentationen.

Detta till trots lärde jag mig vad Potatisupproret 1867 och Hungerupproret 1917 var. Nu har det visat sig att jag borde ha lärt mig det redan när jag gick i sexan, men si då bodde jag i Luleå och vi lärde oss inte sådant utan läste istället Maos lilla röda och gick i demonstrationståg mot betygen. (Tydligen är Potatisupproret något som alla skolbarn i Stockholmsområdet känner lika väl som att barnen i Lund vet att ett visst slag ägde rum 1676.)

Protesterande mödrar på väg till Mjölkcentralen den 27 April 1917.

Åren 1719–1917 (lätt att komma ihåg) var det inte snack om att åka på solsemester till Thailand eller fäppla med botox för att man skulle må bra. Gång på gång var det missväxt, det var krig och pest och så kom ryssarna och brände ner alla trähus i skärgården och 1867 var ett riktigt svältår, och var det inte svält så var det problem med bönder som sålde sina grödor till återförsäljare som tripplade priserna. Det som saknades mest var utsäde och potatis – särskilt kvinnornas slagord handlade om matbrist … men det kunde låta så här:

– Vi vill ha bröd, inte brännvin! Och brännvinet ska vara billigare.

Lösningen var ganska enkel: bönderna fick sälja allt som kunde säljas under en torgdag i veckan. Om de sedan hade något kvar (och ville), sålde de sina varor till återförsäljare som fick höja priserna som de själva kände var lagom.

Efter föreläsningen om upproren fick vi alla gå ner i Stadsarkivets arkiv, eftersom det ju var där vi var. Jag märkte att jag höll andan av förväntan först när mitt sällskap påpekade att det luktade illa. Jag tog ett djupt andetag och njöt av dammiga böcker, smala gångar och spännande livsöden – en tidsresa helt enkelt.

Smällfeta böcker. (När bokbindarna plötsligt skulle få betalt per beställning och inte per band, blev böckerna så här otympliga.)

Polisens arkiv finns här – och alla rapportböcker.

Boven Lindström ställde till det för sig i mars 1917.

Någon Christer Pettersson fick livstid för mord …

Och se där, fattigbevis. (Som man har stället för bouppteckning efter alla som saknar tillgångar.)

Någons förlossning den 18/9 1905. Men vänta, vad heter modern? (Klicka på bilden.)

Det lilla barnet hette alltså Greta Gustafsson. Sedermera Garbo.

Någon stackare med ojämnt humör har tagits in på Katarina sjukhus. Han är tydligen tysk …

Jahaja. Hermann Göring har stora sympatier för Fäderneslandets åsikter om psykiatrikerna! — Jahaja. Hermann Göring har 1925 stora sympatier för Fäderneslandets åsikter om psykiatrikerna!

Lyckliga Lotten är nu hemma igen efter en resa till dåtiden.

OS-rapport: en slippery slope-trixare i för stora brallor har slagit alla med häpnad, en halvryss från Björkskatan i Luleå (där jag ju bodde!) har åkt så bra i den fria konståkningen att hela publiken bara dog av förundran innan de ställde sig upp och gav grabben stående ovationer. Och Charlotte Kalla har tagit ännu en silvermedalj!

47 kommentarer

Igår blev jag ju klippt

Publicerat av Lotten Bergman den 12 februari 2014 11:53

Hej!

Igår åkte jag till Stockholm, klippte mig, gick till en restaurang och åt med två kompisar och tog sista tåget hem.

Hejdå!

Det är ungefär så jag borde skriva. För det är verkligen allt – mer hände inte. Jag ser nästan ut som förut, fisken på restaurangen var himmelskt god (norsk torsk) och champagnen flödade så att tusenlapparna for all världens väg och … min frisör var bland det ljuvligaste jag har stött på. Jag vet inte hur mycket släkten hostade upp för att ge mig detta – men det var värt det.

Jag såg ut så här innan jag klev in:

Jag vet inte varför håret hela tiden hamnar där framför ögonen, men nu är jag van vid att kika genom draperiet.

Så kom Janne-Pelle – min frisör. Han sa att jag var snyggt klädd, varpå jag protesterade eftersom jag bara två minuter tidigare hade lagt märke till att kjolen var lite spräckt (som om den strävade efter slits) och att koftan hade ett gigantiskt hål under ena ärmen samt att de knallrandiga strumpbyxorna var lite för skrikiga för den spräckliga kappan.

– Pfffft, precis sådär ska det ser ut! sa min frisör. Det är jättehäftigt!

Jag fick sätta mig ner i stolen och från den minuten och i de 90 minuter som följde hade Janne-Pelle bara fokus på mig. Han slog sig ner bredvid mig, tittade in i mina ögon och sa:

– Berätta!

Två minuter senare visste han allt om mig. Sedan ställde han sig bakom mig och drog fingrarna genom nudelsoppefrisyren gång på gång. Och några gånger till. Han berömde mig och håret och min hy och sa allt såpass rätt att jag tänkte att jag nog inte kan leva resten av livet utan honom. Plötsligt skulle håret tvättas och skalpen masseras och som vanligt fick jag order om att slappna av. (Spänd som en fiolsträng is my middle name. Alla vill att jag ska slappna av.)

Jag klipptes, fick mer beröm, klipptes mer, blev tillfluffad, fick beröm för en perfekt placerad virvel, klipptes mer under det att vi diskuterade OS, HBT-Putin, invigningen, konståkning, axelvaddar och 50-årskalas. Veronica Lake tittade glatt på mig från spegeln, när Janne-Pelle sa:

– Ögonbrynen. Det ingår när man är hos mig. Om vi gör så här och så här och så. Hm.
– MEN SATAN VAD VACKER JAG ÄR!
– Hm. Vänta. Häääär. Så. Liiite grå ögonskugga. Mmm. Nu!
– Men! Titta på mig! Vilka blåa ögon!
– Mmm. Grått tar fram det blåa.
– Inte fan kan jag trycka ner en hatt på den här frisyren!
– Tssst. Klart att du ska ha hatt. Kom här.

Och så hjälpte Janne-Pelle mig på med kappa och hatt och tryckte till plommonstopet lite extra medan han log och glittrade med ögonen. Helt bakvänt krävde jag att få veta om han var nöjd med sitt arbete, vilket han sa att han var. Han öppnade dörren för mig, önskade mig välkommen tillbaka och jag klev ut på gatan i ett mörkt Stockholm, förvissad om att jag var absolut vackrast i världen.

Det är liksom inte en ny frisyr – men en lite iordningställd frisyr. Som när man fengshuiar ett rum eller dammsuger källartrappan.

Fyra timmar och en massa champagne senare var jag rent odrägligt hybristokig – Miss Universumtiteln låg liksom runt hörnet, Hollywood-regissörerna trampade i farstun och nästa vecka måste jag nog anställa en fem–sex personer som skriver min autograf.

Jean-Pierre Barda: tack!

84 kommentarer

Dagen efter

Publicerat av Lotten Bergman den 9 februari 2014 14:04

Marschallen på bilens tak sattes dit av barnen, som fick sköta utomhuspyntet utan övervakning. Vad bilen tyckte förtäljer inte historien.

Dagen efter öppethusfesten – som var ett socialt experiment där långväga gamla kompisar (Petter från Lund) blandades med halvlångväga nybekantingar (Brid från Uppsala), överraskningar (Johan, Egil, Hjalmar) och grannar, bloggkompisar, jobbkompisar, helt vanliga kompisar och släkt blandades huller om buller med halva kommentatorsbåset – är alla rörande överens:

– DET VAR ENA JÄVLA GODA ÄLGFÄRSBIFFAR!

Här ligger en älgfärsbiff ensam i såsen och drunknar medan hans kompisar ligger på torra land i bakgrunden.

Jag ska inte bli långrandig nu (eftersom jag trivs bättre som tvärrandig), men nu kan det meddelas:

Man kan ha öppet hus för en hur blandad skara som helst så länge alla är … som de var igår.
Man kan bjuda in denna skara via blott digitala kanaler utan anmälningsplikt.
Man kan utan att kontrollera mitbringselvalen bli mätt eftersom de flesta tar med sig lite allt möjligt ur kostcirkelns alla grupper.
Man kan inte lita på att gästerna lyder när det gäller ”vi behöver inte några presenter” eftersom vi här idag kan njuta av bl.a. (jag har kursiverat eftersom jag inte räknar upp allt) en fårskinnsfäll, tekoppar, undersköna t-shirtar med specialtryck och Hampus Lyttkens’ gamla whiskyglas med guldkant (på tillvaron).
Man kan klockan 04:01 förvånat titta på en Pressbyråisk plastbunke med fullkornspasta och körsbärstomater som hela kvällen stod mitt på matbordet utan att någon ifrågasatte detta.

PK och Pysseliten gav oss tischor inslagna i ett sådant här paket – fast egentligen är det bara jag som fattar hur fantastiskt det är: alla ställen som jag har bott på och frimärken och allt!

Någon gång under kvällen fann Orangeluvan att matbordet behövde piffas upp med allehanda helt felaktiga tating:

– Ta nu ost med sax eller ballongvisp den som kan!

– Coming up: ostbågemos och hummusfluff!

Nästan alla lyckades vi tvinga till en eller annan kråka i gästboken. Petters hittar man allra sist – så passande eftersom det även var han som kom i säng allra sist.

81 kommentarer

Be-toningar och torr tvätt

Publicerat av Lotten Bergman den 7 februari 2014 07:30

Jag tänkte samla ihop ord som betonas konstigt eller annorlunda eller på ett sätt som man inte förväntar sig eftersom jag tycker mig märka att betoningen är den nya särskrivningen.

Om man lyssnar på radions nyhetssändningar låter det ofta så här numera:

– Det är STOR brist på LÄRARvikarier i KRINGELBODAS SKOLOR. På TRULLSKOLAN fick BITRÄDANDE rektorn ULLA Jenssen hoppa IN och UNDERvisa TIDIGARE i VECKAN.

Alldeles strax ska jag prata i radio om betoningar och uttal blandat med etymologier och roliga anekdoter. (Detta skrivs i ottan.) Eftersom jag har ungefär tio minuter på mig, kommer jag att få prata med halva ord i raketfart för att få ut mig allt.

– Hej! Betona förhyrd uttal roligt ursprunget tyska 1500 och anden anden stegen stegen tomten tomten akut grav accent visst är det jättekul?

Sådär känns det. (Ni förstår att en fyratimmarsföreläsning om skrivregler känns på tok för kort?)

Har ni några exempel på ord som är svåra att säga rätt på svenska? (Svenska är ju är ett riktigt jädra krångelspråk. Tänk på franskan, där man alltid betonar sista stavelsen. Eller gör inte det – franskan som har så många onödiga bokstäver och flärpande fnuttar och som inte går att uttala om man är förkyld.)

Här är fyra ord som barnen här hemma minns – ord som de uttalade tokigt eftersom de bara hade läst dem, inte hört dem sägas (inom parentes hur de sa):

väsentligt (VÄSENtligt)
förbifarten (förBIfarten)
tafatt (taFATT)
förhyrd (eh …)

Förhyrd är ju en specialare. Inte ens vuxna vet hur man säger … och här kommer svaret: förHYRD. Det lilla föret har just i detta ord inget med saken att göra utan är bara en tysk kvarleva som vi släpar på. (Jämför med förminska och förstärka.)

– Jamen, jamen, FÖRhyrd heter det ju för att man hyr i förväg! ropar allmänheten.
– Det ligger i sakens natur att man hyr i förväg, argumenterar språkvetenskapen. Hyra betalas i förväg. Punkt.

Själv hade jag ju problem med att säga dekolletage (ett rasande trevligt ord), som jag uttalade dekollEtage till vuxen ålder.

Åh, vad bra, nu kan jag ju illustrera även detta inlägg på detta vis.

Men först ska jag inleda med en lyssnarfråga: måste man ha superavancerade hemkunskaper för att förstå dessa inställningar på ett vrede som Lena i Katrineholm har på sin nyköpta torktumlare?

Torrt (ok)
Extra torrt
Skåptorrt
Lätt fuktigt (ok)
Stryktorrt
Mangeltorrt

Hur man än vrider och vänder på detta vrede så är väl torrt just torrt och då lika torrt som extra torrt? Och hur fuktiga kan kläder vara som man lägger in i sitt klädskåp? Stryktorrt borde rimligtvis vara detsamma som lätt fuktigt och hur stor skillnad är det egentligen på stryk- och mangeltorrt? Handlar det om fuktighetsprocent med sju decimaler här?

89 kommentarer

BILD Bara en liten rapport om gårdagens aktiviteter

Publicerat av Lotten Bergman den 6 februari 2014 00:09

Igår skulle jag bara skriva tre artiklar och hinna med ett par ärenden.

Det började med att jag hade fått en läkartid på vårdcentralen eftersom jag ville ha en remiss till en ortoped och sådana inte remissas till utan förkontroll på nyss nämnda vårdcentral.

Jag hamnade hos en kardiolog som hade mustasch.

Kardiologen lyssnade storögt på mig och petade samtidigt med pekfingervalsen in alla mina ord i datorn.

Läkaren ojade och hummade, ställde motfrågor, suckade, skakade på huvudet, undrade hur det hela hade blivit som det hade blivit och sa apropå kortisonet att ”det ska inte vara mer där” samtidigt som han tog mig på stort allvar och slutligen sa:

– Vill du ha en akutremiss?
– Sure thing! sa jag.
– Bra. Här. Stackare. Men jag är ju tyvärr inte ortoped. Nu är det så här att jag trooor att du ska åka till akuten direkt.
– Ska jag? NU? Va?
– Ja, jag trooor att det är så de vill ha det.

Men jag gjorde det med ytterst dåligt samvete; jag är ju inte lika akutsjuk som trafikolycksoffer och hjärtattacker. Jag haltade blygt in på akuten … som var nästan tom på folk. Onsdagar vid elvasnåret är kanske tiden när man ska vricka fötter och drabbas av hjärnsvikt, för swoooooosch, så satt jag på en brits och blev undersökt av en äkta akutortoped.

Precis så här. Fast ortopeden var en tjej på max 17 vårar, det var vänster knä som undersöktes och jag har verkligen inte svarta strumpor. — Precis så här. Fast ortopeden var en tjej på max 17 vårar, det var vänster knä som undersöktes och jag har *verkligen* inte svarta strumpor.

Ortopeden fann mig och min historia synnerligen intressant, men kunde inte begripa varför jag har så ont. Men en remiss till stående röntgen fick jag i alla fall eftersom jag har så himla fina korsband. (Jag drar mina egna slutsatser, jag.)

Sedan skrev jag inte mina tre artiklar, vilket jag borde ha gjort. Däremot korrläste jag dagens Vi i femman-frågor, åt tre ägg, handlade croissanter, drack två liter te, tog emot en femte blombukett, förlorade tre spel i Wordfeud (Dr Feud saboterade med en konsonantattack), motionscyklade i 59 minuter, klev i en vattenpöl med nypåtagna finstrumpor och bloggade om mitt hår. Inte många kronor intjänade där, inte.

Bild tagen en sekund innan jag trots den hjälpande handen i nederkant tappade den ena vasen. (Som höll!)

Sedan skrev jag inte de tre artiklarna igen, utan åkte till en basketmatch med Eskilstuna Baskets herrlag i div I – ett lag som ju spelar rooooolig basket.

Nu ser det här inte så roligt ut, men det är 15 minuter före matchstart. Skott, stretching och funderingar präglar uppladdningen.

Där skulle jag ha skrivit matchprotokoll, men speakern dök inte upp, så jag tog speakerpositionen, tidtagaren blev sekreterare, 24-sekunders-tidtagaren blev tidtagare och en ny 24-sekunderstidtagare hämtades ner från läktaren. (Ni som vet hur det är, anar inte hur smidiga vi var. Vi bara tjoff, ploff, häpp, plupp, flytt, såja.)

Och så åkte jag till min egen basketträning där jag med sekruttknäet sprang (på order av läkarna!) mellan anfall och försvar flera gånger – utan att ta i, stanna häftigt, hoppa, ta fart eller göra poäng.

Gissa om mina lagkamrater slåss om att slippa ha mig i sitt lag …

Ojojoj vad jag inte har skrivit de där tre artiklarna.

71 kommentarer

Nämen 1964 var väl alldeles nyss?

Publicerat av Lotten Bergman den 2 februari 2014 02:27

Stockholms sydvästra del av tunnelbanan invigdes med buller och tjong 1964. Kungen gick husesyn i Mariatorgets station och tåget kördes av en autopilot. Inget nytt på den fronten, skulle jag vilja säga … tills jag läser fortsättningen:

Kvällen före invigningen hade spårvägen ordnat stort jippo för de 2 100 personer som byggt den nya T-banan. De konsumerade 400 kg skinka, ett halvt ton potatissallad, 8 000 sandwiches, ca 200 liter snaps och 100 liter konjak samt 195 specialkompinerade tunnelbanetårtor.

Och så var det ingen bild på tårtorna! Va?

Men så mycket är väl inte förändrat om man jämför med hur det såg ut i världen för 50 år sedan?

Försvarslösa fabriksarbetare fick våren 1964 en smärre chock när de en morgon möttes av sådana här planscher uppsatta i fabrikslokalerna – men det var alltså bara en uppmaning från arbetarskyddet: ”det här med skyddsglasögon är bra”. Kritikerna påpekade att det nog bara var för att se planschen bättre som man satte på sig glasögon och att risken var stor att planschen distraherade arbetarna till ännu värre olyckor.

Näe, allt är sig likt.

Tennismatcherna i Wimbledon var 1964 så trista (ingen sprang fram på nät) att domarna (som hade pumps) somnade och fick väckas av närmaste bollkalle. — Tennismatcherna i Wimbledon var 1964 så trista (ingen sprang fram på nät) att domarna (som hade pumps) ideligen somnade och fick väckas av närmaste bollkalle.

Ed ”Big Daddy” Roth skapade 1964 bilen ”Road Agent”. Ostkupan på toppen är för att man inte ska förstöra frisyren och precis bredvid ratten finns en liten tv som kan roa så att man inte somnar som på en vanlig tennismatch.

Vissa ord var förstås inte så laddade som idag.

Bildtexten till badbilden ovan får ni i sin helhet här:

Näe, inget har hänt sedan jag föddes, allt är precis som det alltid har varit!

57 kommentarer

Primalskrik: knädiagnos!

Publicerat av Lotten Bergman den 24 januari 2014 13:00

The never ending story om mina knän. Extremt kort sammanfattning:

Jag bestämde mig 2012 för att undersöka varför mina sedan 30 år svullna, värkande knän inte var vackra som på retuscherade bilder.
Kortison insprutades.
Jag föll omkull på en scen i Folkets Hus i Umeå.
Jag opererades i vänsterknät – trasig menisk och vilsna broskbitar togs bort.
Jag fick överjävligt ont och började tablettknapra.
Jag fick en kortisonspruta som visste var den tog.
Jag fick ännu en kortisonspruta och meddelades att på magnetröntgen syns ingenting.
Jag blev remitterad till smärtkliniken i Nyköping, där man tar hand om människor som har oförklarligt ont.

Nu är det så att vägen till Nyköping på kartan må se ut så här.

Därför bestämde jag mig för att ta buss till Nyköping – en resa på drygt 90 minuter med säkerhetsbälte och internetvågor samt möjlighet till tupplur.

Så länge varken Keanu eller Sandra är inblandade i bussresor, brukar det ju gå bra.

Men bussar går ju inte lika ofta eller lika snabbt som ens egen bil, så min lilla utflykt till Nyköping och 45 minuters läkarbesök tog sammanlagt sex timmar. Med internet? Säkerhetsbälte? Tupplur?

JA! (Ni trodde bombis att allt skulle gå åt skogen, men icke denna gång.)

Men hur är det nu med knät fråm hell? Varför måste jag halta, äta piller, gå med kryckor och sova ytterst sparsamt istället för att hoppa, skutta, springa och sova som vanligt folk? Enligt ortopediska idrottsläkaren med landslagsmeriter som gav mig kortison i höstas ”syns det ingenting på magnetröntgen” och smärtan beror på ”en operationsskada”.

Visst är det då lite underligt att smärtkliniksläkaren igår kunde ta fram magnetröntgenläkarens journal från i somras, där det står:

• I leden finns ökad mängd vätska. Det finns ett litet meniskganglion. Intill kanten av semimembranosus finns en oval vätskeansamling med en tunn kapsel. Den har en längd på 2,7 cm och en maximal bredd på 1,3 cm.
• Ingen ruptur av korsbanden eller meniskerna. I den mediala meniskens mellersta del finns lite diffusa signalförändringar utan påvisad rupturspalt [inte trasigt alltså].
• Medialt finns kraftig artros med långa, djupa broskdefekter i femurkondylen. Ingen artros lateralt. I patellaleden finns höggradig artros med kraftig broskdestruktion på patellan [knäskålen] och femur.

”På magnetröntgen syns ingenting” sa ortopedidrottsläkaren med landslagsmeriter, jahaja.

Okej, nu är jag artrospatient som ska rehabträna, äta antiinflammatoriska piller och sätta smärtplåster på det onda. Vad kul! Hur mycket basket tror ni ingår i artrosträningen?

65 kommentarer

Vad är roligt och vem är roligast?

Publicerat av Lotten Bergman den 21 januari 2014 00:15

En populär fråga till eller mellan alla som jobbar med humor är ”får man skoja om allt?”

Alla som tillfrågas svarar alltid prompt ”javisst”, men glider förr eller senare över till ämnet tryckfrihet och the First Amendment eftersom det inte alls är självklart. Att skämta om Olof Palmes näsa den 1 mars 1986 lät sig näppeligen göras, och skämt om koncentrationsläger är fortfarande av naturliga skäl mycket svåra att få till. Vissa skrattar åt allt som alla andra skrattar åt och andra skrattar inte åt något – men de flesta skrattar lagom mycket och åt det mesta, hur trist det egentligen än är.

Men vad är roligast? (Jag ställer lite listigt frågan som vore den retorisk fastän den inte är det eftersom jag ju vill höra vad ni andra tycker. Och nu svarar jag på den retoriska frågan som därför inte var det minsta retorisk.)

Enligt mig roliga personer i kanske inte någon ordning, fast kanske i lite ordning:

1. Eddie Izzard

2. Torsten Ehrenmark (huuuu, det här är inte alls särskilt kul)

3. Birgitta Andersson (oj, vad denna inte hade kunnat skrivas idag)

4. Goldie Hawn (försök att bortse från att de båda två läser sina repliker)

5. Hasse & Tage (tyvärr inte rörliga bilder)

6. Dave Allen (titta på hela eller inte alls, poängen kommer allra sist)

7. Monty Pythons OS

8. Galenskaparna & After Shaves gymnastikuppvisning

Men allra roligast är det kanske att läsa lustifikationer? Eller? Jo. Ruby Wax, Stephen Fry, Jo Brand, David Sedaris … Och Fakiren förstås.

En gång beskrev jag vådan av att komma hem till oss och samtidigt vara lite kaffesugen så här:

”Kaffekokning kräver att kaffekokarapparaten vrids loss från sitt skruvstäd längst ner i (s)kafferiet. Sedan ska kannornas lock hittas och filterhållaren hittas och filtrena hittas (inköpta 1986, klorblekta och fina) och sedan måste man ner till källarfrysen för att hacka loss kaffet från köttfärsen.”

Detta var tydligen det minst roliga och mest traumatiska jag någonsin har skrivit, för det har satt sig fast i alla stackars kaffedrickares minne som en racerbil sitter fast i en treårings hår. (Själv tycker jag såhär ett par år senare förstås att det är lika roligt som jag tyckte då.)

Min djefla man är också rolig. En gång glömde han bort (han glömmer allt utom sådant som hände för mer än 100 år sedan) att vid tresnåret på eftermiddagen hämta barnen på dagis. Han slet sitt hår en stund och ringde sedan med klappande hjärta till dagiset och bad om ursäkt för alla sina tillkortakommanden i telefonsvararen … samtidigt som han insåg varför han hade glömt bort barnen:

– Hej, Olle Bergman här, jag är på väg, är bara lite sen, satt och jobbade och glömde att hämta barnen men nu ko… komm… nämen, oj. Jag ber om ursäkt igen, det här kommer ni att tycka är jätteroligt när ni avlyssnar telefonsvararen på måndag. Det är ju lördag idag. Hej då!

Men egentligen blir det faktiskt inte roligare än så här:

77 kommentarer

Blire nåt födelsedagsfirande i år? BILD

Publicerat av Lotten Bergman den 16 januari 2014 10:34

Om 17 dagar fyller jag 50 och om 27 dagar fyller även Den djefla mannen 50, vilket vi inte hade planer på att fira eftersom jag håller på med andra saker just den 2/2 och DDM på samma sätt har bokat upp sig den 12/2, sådär som man ju plägar göra. Detta ses det inte med blida ögon på av allmänheten, så jag måste nog tala om det lite officiellt och pampigt i en annons i tidningen.

Ev. uppvaktning på min födelsedag undanbedes eftersom jag inte har tid och februari på alla sätt är en besvärlig månad när man ser glåmig och trött ut och trädgården inte låter sig minglas i och förresten har vi ju inte städat huset ordentligt sedan ungefär 30 november.

Nej, nu ändrade jag mig.

Ev. uppvaktning på min födelsedagskväll välkomnas eftersom jag inte har tid på dagen och februari på alla sätt är en besvärlig månad när man behöver lite tjo och tjim och party – men alla gäster måste ta med sig skaffning istället för presenter och stå ut med smulor på köksgolvet, basketbollar i bokhyllan, bortglömt julpynt samt musik på hög volym. Katter, stilettklackar och pelargoner äga ej tillträde.

Men nej! Jag fyller ju år på en söndag! Och DDM måste ju få vara med på ett hörn! Nytt försök:

Ev. uppvaktning på min födelsedag välkomnas, men måste ske en annan dag eftersom man festar så himla behärskat på söndagar och jag inte har behärskat mig sedan 1985 och min likaledes obehärskade, årfyllande man också vill fira sig. Alltså är alla som vill komma hem till oss oerhört välkomna lördagen den 8/2 med kålrötter, bananer, älgbiffar, punsch och annat som man kan stoppa i munnen eftersom vi tycker om sådant som man kan förtära. Strunta i presenter — vi har väldigt gott om böcker, kryckor, armbandsur, hattar, kristallglas och andra saker som man skulle kunna få för sig att packa in och ge bort till ett par som t.ex. fyller 50. Om man tar med sig instrument och vill jamma blir det ännu trevligare trots att pianot just nu har amaryllisjord mellan tangenterna.

Såja. Men huga vad det låter snålt.

Önskelista (ergo bevis på att det inte ska köpas presenter):

nytt knä
snyggare handstil
Johnny Depp
eltandtråd
ett samtal med en cykeltjuv
6 kg köttfärs

– Blir det pinsamt om ingen kommer? undrar ett mig närstående barn nu.
– Inte alls. I så fall lovar jag att spela Baby Goodbye och shejka loss på köksbordet. Då blir det pinsamt.

”With mirth and laughter let old wrinkles come.”
(William Shakespeare)

Uppdatering
Tillägg på förekommen anledning: ja, vi menar allvar. Välkomna på stök- och brötkalas på kvällen (definiera tiden själva) den 8 februari! Sista tåget från Eskilstuna till Stockholm går generöst nog så sent som 20:05 …

79 kommentarer

Upp med hakan – det är bara januari!

Publicerat av Lotten Bergman den 7 januari 2014 14:24

Det var då ett evigt gnällande till höger och vänster. Orättvisor och dåligt väder som vi inte kan påverka ska ju inte försura så till den milda grad att allt går i grått.

Köp en färgglad basker, gå med omaka strumpor, fäll upp ett randigt paraply och lär någon något de inte kunde nyss och skulle det nu vara så att någon borde ha gjort något som de inte har gjort, så gör det själv!

Och hur hamnade jag på detta humör? Varför vill jag pådyvla er tjo tjim, spik foten och just do it? Jo, jag har korrläst en text med två gamla brev. Och det är inte vilka gamla brev som helst, nej, för det handlar (än en gång) om Carl Larsson.

Det är på det viset att man nu håller på att iordningställa Karin och Carl Larssons trädgård så att den ser ut precis som för 100 år sedan. Det är ett himla fixande med perenner och grävande och jag vet inte allt. I våras när de skulle ta bort en gammal sandlåda på gården, dök ett trädgårdsmöblemang upp nere i jorden. Och Ami Bergöö (som vi ju har talat med tidigare) är den som ska fixa en liten skrift om de olika blommorna och buskarna och hustillbyggnader, översvämningsskydd samt blomtokerier.

Och då dök plötsligt två brev upp. Det är nu 1916 och huset i Sundborn håller på att läggas under vatten. Allt är panik och hallabaloo och alla dyrbarheter och tavlor riskerar att förstöras och mitt i alltihopa ringer AB Svenska Biografteaterns Filmbyrå och vill dokumentera förödelsen.

– Javisst! säger Carl Larsson och välkomnar filmteamet med öppna armar.

Carl Larsson ror fram till entrén. (Jämför med färgbilden ovan.)

Se filmsnutten här – spola fram till 5 minuter, för då kommer Carl Larsson och ror fram till entrédörren samtidigt som han är på ett fullständigt obegripligt gott humör. (Tänk ändå om man kunde bädda in dessa filmsnuttar. Men pga. rättighetsskäl får man inte det.)

Nämen kom in, vetja – ni blir ju alldeles blöta om fötterna! tror jag att han sa. — Nämen kom in, vetja – ni blir ju alldeles blöta om fötterna! tror jag att han sa här.

Carl skrev om detta till fru Karin:

”Här är vatten, må tro! Det är inte nog med att vattenståndet är en meter än det högsta hittills vi sett, utan det regnar och subbar utan uppehåll. Trots detta har en fotograf i dag varit och filmat mig i en eka, roende in till vårt enkla tjäll.”

Dottern Lisbeth skrev senare till sina föräldrar när de hade rest till Stockholm (?) och bara barnen var kvar i huset:

”Arnbom och Elfström har tagit upp hela salsgolvet och nu stinker det av mögel i hela huset. Dom fick lov att ta bort både skåp och soffa – knogigt värre. Det syns att vattnet har skvalpat ända under golvet och gjort rännilar i jordfyllningen, som är alldeles våt. Nu säger Arnbom att de måste kalka lite för att få bort möglet, sedan ta undan en del jord och sedan lägga dit litet sågspån. Ja, det är väl bäst att göra det riktigt nu på en gång säger Arnbom!

Det var ju väl att det upptäckes före vintern. Golvbrädorna står och solar sig utomhus!

Hjärtliga hälsningar från era ungar!”

Är det inte ljuvligt? Allt är förfärligt och jättespännande – det är ett sånt härligt schvung i deras inställning till besvärligheterna. Allt är helt åt pipan men det gör inget för man kan vara glad ändå, trallalaaaa.

– Men stå inte där och stå! Kom in sa jag ju!

Fotnot
Jag har krafsat i och moderniserat citaten ovan, så strictly speaking är det inte ordagranna citat. Men det står verkligen ”dom” i Lisbeths brev!

43 kommentarer

Lotten Inlägg