Lotten – Sida 128 – den skrattande språkpolisen

Snurrigt i Turkiet

Publicerat av Lotten Bergman den 12 mars 2014 11:00

Om ni läser detta, betyder det att jag har överlevt ballongturen som jag gick upp mitt i natten för att hinna med. Om ni inte läser detta … läser ni ju inte detta. Eller så är allt bara en chimär och kanske har jag inte alls åkt luftballong utan hittat på alltihop.

Men nu till gårdagens strapatser.

Vi är alltså 35 personer (där vi nu har börjat lära känna varandra) som reser tillsammans och går in och ut ur en stor turistbuss med iver, nyfikenhet och vetgirighet som inte känner några gränser.

– Åh! Stenformationer!
– Åh! En moské till!
– Åh! Fina sjalar till salu!
– Åh! Fina sjalar till salu!
– Åh! Fina sjalar till salu!
– Åh! Där inne har dom nog öl!
– Åh! Fina sjalar till salu!

Men igår nådde vi något slags gräns när det regnade småspik i femgradig luft precis som i Lund i november. Guiden försökte peppa oss, men avstigningen tog allt längre tid och vi kom allt oftare tillbaka till bussen långt före utsatt tid och gjorde åkarbrasor längs hela bussens mittgång.

Redana här har jag lessnat på det muminliknande fantasilandskapet och börjat ta tramsbilder på mig själv med det viktigaste i den suddiga bakgrunden. — Redan här har jag lessnat på fantasilandskapet och börjat ta tramsbilder på mig själv med det viktigaste i den suddiga bakgrunden.

I Kappadokien finns det alltså berg, odlingsmark, underliga bergsformationer och turistbussar. De underliga bergsformationerna är rester av tusentals vulkanutbrott genom tiderna.

Beroende på hur hård den stelnade askan, lavan och basalten är, har den slitits olika mycket. ”Erosion is the key word, ladies and gentlemen!” sa vår guide upphetsat.

Om det mjuka materialet finns nertill och den hårda upptill och det däremellan är jättemjukt, kan det se ut så här idag.

Och så här ser det ut överallt i Kappadokien – vissa scener i någon av Star Wars-filmerna spelades in här. Jag misstänker att Astrid Lindgren och Tove Jansson har varit här. Och manusförfattarna till Star Trek.

Det är alldeles fantastiskt, otroligt, vackert, konstigt och intressant i en hel dag. (Sedan blir man blasé och tänker åter på granskogar och björkbackar.)

Sinassas hette en stad (som förekommer flitigt i bibeln), och som numera heter Mustafapaşa. (Klicka på länken: det handlar om befolkningsutväxlingen mellan Grekland och Turkiet.) Där har man sedan urminnes tider bott i grottor som man karvade ut och lät förstora och förbättra och till slut nästan gjorde om till regelrätta hus – mitt i klipporna! Vi häpnade (igen) och frös eftersom det regnade uschligt isvatten på oss.

Här borde jag ha sett till att regnet syntes bättre, för det regnade alldeles förfärligt.

Man kan köpa sig en husgrotta för bara 2 miljoner kronor, lärde vi oss innan vi rusade in i ett litet café för att värma oss med ”hot wine”. (Vår guide sa att man säger så på turkiska.) Det smakade jul och pepparkakor och var hur mysigt som helst – och rätt som det var, erbjöd sig vår guide att massera alla som ville bli masserade. Mysstämningen visste inga gränser. (Jag visslade, tittade i taket och ~~låtsades som om~~ tänkte på att det regnade eftersom jag inte gillar att bi masserad.) När inga fler stod på kö, attackerade han en guidekollega med massage.

När det hade slutat regna, råkade jag gå in i en smyckebutik och charma ihjäl ägaren så att han utan att jag sa flasklock om prutning sänkte priset på ett månadsstenshalsband och ett par onyxörhängen till drygt 100 kronor. (Från 600 kr.) Kanske var nippret bara värt 50, men strunt samma; jag fick puss på hand och kind tre gånger.

Vår guide for under nästa färd ut i en attack på den nuvarande befolkningen i Kappadokien som han kallade ”lat”. Förut bodde man i bergen och odlade marken på slätten, men numera orkar man inte gå upp i bergen när det är dags att sova så man bygger bostäder på platten och tar då den mark som man egentligen borde odla på.

– Förr arbetade de hela dagarna och orkade ändå gå upp i bergen eftersom det var där man bodde! Nu orkar ingen någonting!

Dessutom odlas tydligen ohyggliga mängder pumpor – men bara för att ta tillvara på jättepumpornas frön. När man skördar, gröper man ur fröna och låter ”köttet” ligga kvar och ruttna bort ute på fälten. Halllå, samarbeta med USA i halloweentider, kanske? Ta fröna, skär ut vackra mönster och skicka dem med jetflyg till Amerikat!

I en liten by som heter Çavuşin, har man huggit ut ett helt jädra fort ur klippan. Det håller nu på att smulas sönder, och byn har inget annat än just detta att visa upp – så där gick vi in på Café Old Town och satte oss att dricka äppelte, vilket alla gör hela tiden.

Där inne satte vi oss bland myskuddar på golvet och … huttrade. Men så kom teet!

Det är mycket, mycket välkommet med varmt äppelte när man går omkring i blöta skor, våtskrynkliga fötter och stora blöta fläckar på brallorna. Mys!

Under promenaden efter teet (när det är meningen att man ska köpa sjalar, väskor, figuriner, smycken och mössor), såg jag den här ovanliga placeringen av en kruka. Nej, två krukor.

I Göreme åt vi samma lunch som vi har gjort hittills – en buffé. Men det gör inget att det är samma lika om och om igen: det är alltid fullständigt otroligt välsmakande soppor, fräscha grönsaker, massa grytor, smörjor och inlagda saker.

Samt efterrätter som räcker till nästa vecka. År. Århundrade!

En av deltagarna i gruppen kom på att man ju inte behöver köpa den dyra, fina turkiska drickyoghurten. Det går lika bra att ta vanlig, turkisk fil-yoghurt och hälla vatten i och röra om. — En av deltagarna i gruppen kom på att man ju inte behöver köpa den dyra, fina turkiska drickyoghurten. Det går lika bra att ta vanlig, turkisk fil-yoghurt (som finns i buffén) och hälla i vatten och röra om.

Där, i Göreme, såg jag även dagens andra ovanliga placering av en kruka. Och några andra krukor. Var det bara reklam för krukmakeriet intill eller hade de en funktion där de hängde över små nyplanterade rosor?

I Ortahisar drabbades jag av total galenskap och gjorde av med hela min ”övrigtkassa” på en gång. Jag förstår inte riktigt vad som hände – jag är ju en sansad människa i vanliga fall. Inte ruinerar jag mig på sådant som inte är fil & mjölk till barnen! Men först tittade vi på stenformationer och lyssnade på böneutroparen:

Sedan klättrade jag upp i en gigantisk stenformation som var ihålig med myshörnor på varje plan – och högst upp filmade jag min bedrift:

Därefter förvirrade jag mig ner till ”the cave man” som sålde smycken. Han ville ha 1 200 kr för två par markasitörhängen (jag tycker allra, allra mest om markasitörhängen av alla örhängen) och jag sa nejnejnejnejnej medan grottmannen tittade mig djupt i ögonen och sa att jag hade utsökt smak och att han minsann kunde sträcka sig till 800 och jag sa nejnejnejnej och han sa 700 och jag sa nejnejnej och han sa 600 och jag sa jajajajaja!

Grottmannen sa jabbadabbadoo och gömde brillorna bakom ryggen när jag tog fram kameran. — Grottmannen sa jabbadabbadoo! och gömde brillorna bakom ryggen när jag tog fram kameran.

Slutligen trippade jag med hoppsasteg ner till bussen, glömde bort det dåliga knät och solen bröt fram ur molnen och allt var underbart.

Vi stannade även och tittade på klippformationer i nära Uçhisar, särskilt en plats där man odlar de bästa brevduvorna i världen. Tydligen var Prins Charles här när han var olycklig och inte visste vad han skulle göra med sitt liv. Han älskade lugnet och stillheten och åkte sedan glad i hågen hem till Storbritannien och skilde sig från Diana. Här stod han förmodligen och funderade på lifvet:

Vi 35 tyckte inte alls att det var särskilt lugnt och skönt här utan ville egentligen bara vidare – men först köptes några sjalar och jag blev kompis med sjalplejsets unge ägare (trettiåthalvt), som sprang iväg och hämtade äppelte till mig eftersom jag tydligen var ”förtjusande”.

Turkar har verkligen bra smak när det gäller blonda, blåögda turister.

Och nu till det mesta absurda: dervischdansen. Vår guide har förklarat för oss att det handlar om inre frid och religiositet samt Mevlana (se gårdagens inlägg) och ändå begriper vi inte. Vi blev tillsagda att vara fokuserade, visa respekt och inte filma eller fotografera förrän det hela var slut och vi lydde. Guiden berättade även om Mevlanas sju råd:

Var som en flod när du visar generositet och hjälper andra.
Var som solen i medkänsla och nåd
Var som natten i det för att dölja andras fel.
Var som de döda i ilska och raseri.
Var som jorden i blygsamhet och ödmjukhet.
Var som havet i tolerans.
Antingen var som du är – eller var som du ser ut.

Bra, dem kan vi acceptera om vi tolkar dem rätt. De fanns även i jätteformat i presentshopen i entrén:

Jag föreslog att jag skulle redigera svenskan åt dervischerna, men möttes av huvudskakningar.

Vi gick nerför en lite trasig trappa och kom in i en lokal som jag vill kalla rotunda. Den runda scenen omslöts på tre sidor av åskådarläktare och där satte vi oss, kanske 100 personer. Efter fem minuter räknade jag och fann att 23 av dessa hade somnat.

Jag antecknade där vi satt i mörkret att alla hade lustiga, höga filthattar som påminde om tehuvor och att den magre flöjtistens mössa var för stor och att han inte flöjtade så bra när mössan halkade ner till näsroten. (Jo, och så var det nog inte en flöjt utan en ney, säger Christer i kommentatorsbåset som har visat sig vara något av en specialist när det gäller att tyda mina underliga instrumentchansningar.) En man spelade mandolin (Christer föreslår saz), en annan ett stränginstrument som lät som en harpa men låg i hans knä och hade knappar i överkanten (troligtvis en qanun, säger Christer) och ännu en spelade trummor och sjöng. Flöjtisten bytte till jojk och in på den runda scenen kom sex medelålders män, varav fem hade svart rock över alldeles för lång långklänning och en bara hade svart rock utan långklänning. De klänningsklädda männen påminde om luciatåg på lågstadiet, när några barn har ärvt storasyskonens linne innan det riktigt är dags.

Armarnas positionering är väldigt viktig och symboliserande.

Så började de snurra. De snurrade i tre minuter, stod stilla i två. Snurrade i tre minuter, stod stilla i två. Och så höll de på. (Ungefär så här, fast bara män och bara vitt. Tyvärr inte alls så här.) Mannen utan klänning gick omkring i ett till synes bestämt mönster utan att krocka med snurrmännen som blundade under snurrandet. Det var så fascinerande trist och konstigt och efter 25 minuter räknade jag till 40 personer som sov och två män från Dalarna som hade drabbats av hysteriskt fnitteranfall. I bussen efteråt kände vi oss i gruppen som olydiga barn som hade busat under gudstjänsten och kastat sudd på prästen. Turkiet visar här upp bland det finaste landet har – och vi bara somnar!

Jag läser nu i NE om dervischdans:

”Dansen framkallar en känsla av att själen lämnar kroppen och förenar sig med det astrala, cirklande bland stjärnor och planeter.”

Tror jag det, som de snurrar.

Uppdatering
Tommy – en av de fnittrande männen från Dalarna – filmade en snutt:
)

59 kommentarer

Stöket i Turkiet

Publicerat av Lotten Bergman den 11 mars 2014 09:00

Vi börjar väl med lite frukost även idag?

Här en turkisk pannkaka, med florsocker, farin och röd sirap. Det är helt enkelt friterad pannkakssmet – och bland det absolut godaste jag har ätit. (Sockret behövs inte ett dugg.)

Trots att vi inte har sett till några amerikaner (usaingar), fanns det amerkanskinspirerade flingor. Som jag åt senast 2007. — Trots att vi inte har sett till några amerikaner (usaingar), fanns det amerikanskinspirerade flingor. Som jag åt senast 2007.

Har jag sagt att all mat ingår i respaketet men att all dryck kostar extra?

Jag ber att få upprepa detta – även kaffe på maten kostar extra. De har olika system på olika ställen, och det är mycket, mycket noggrant; betalar man inte prompt när man ska eller har glömt sitt rumsnummer och inte kan hitta sin nyckel, har man raskt någon som med rynkad panna kommer och påpekar att det är dags att betala. Så fort man har betalat eller hittat rumsnyckeln i fel ficka, är de vänliga, rara, snälla och leende. Jag dricker mest vatten och bidrar då till Turkiets petflaskeberg.

Jag undrar så vad som skulle hända om någon plötsligt bestämde att ”nu, hörni, är det pant på flaskorna”. Vägrenar, floder, hav, åkrar, gathörn och trädgårdar skulle rensas på nolltid. (I mina utopier går allt som jag har planerat.)

Men nu till dagens rapport!

Eller … nu ljög jag. Sista timmen såg det ut så här. En resa i Norrlands inland är rena rama drömmen med olika stora granar och tallar och hus längs vägen. Jag räknade det till att jag somnade sju gånger – vilket kanske inte betyder annat än att jag var väldigt trött. Vår chaufför heter Ali, och jag begriper inte hur det gick till, men han höll sig vaken hela vägen. Ett tag andades vi så mycket när vi sov (flera av mina reskamrater snarkar, kan jag tala om) att Alis framruta immade igen.

Ali och jag kan inte kommunicera med annat än kroppen eftersom han inte talar något av mina språk. Därför pratar han turkiska och jag svenska medan han håller mig hårt i handen. Jag höll på att trilla baklänges under en av hans rökpauser, när han plötsligt för att ha båda händerna fria (utan att de för den skull skulle klämma mina händer) plötsligt gjorde så här coolt med ciggen:

Han bara klämde fast den på bussen, som liksom fick dra några bloss!

Men vi åkte ju inte i ett sträck, förstås. Nej, här hades det kiss- och köppauser flera gånger!

Här någonstans i detta pryttelparadis lyckades jag hitta en varm, röd sjal att svepa om mina frusna axlar.

Vi besökte Mevlanas museum, där man inte fick ta bilder för att alla som är där och ber inte ska störas. Vi irrade runt lite vilsna och såg vackra gobelänger, dansande dervischer, besjalade kvinnor och mustaschmän. Jag hittade det mest intressanta (förlåt Mevlana, förlåt!) inne på damernas:

Trots att jag visste att man inte fick ta bilder kunde jag inte låta bli. Men mobilkameran på ljudlöst och i skydd av några stora svenskar smygtog jag detta i en fönstersmyg:

Vår guide Eren kom efter ett pausstopp och gav oss alla varsitt blåöga.

Poängen är att man inte får köpa en till sig själv – då förstör man den tur och lycka som ögat sägs föra med sig.

Men nu till stöket. Varför, oh varför är det så här? Var är alla elektriker och hantverkare, plåtslagare och uppsnofsare samt nänujävlar-personer med lite driv? Jag förstår ju att Turkiets allra fattigaste och alla arbetslösa har fullt upp med att överleva – men varför är det så vansinnigt stökigt, rörigt och … oupplockat? Det kan ju inte bara vara jag som kommer här som en snorkig västerlänning och talar om hur det egentligen bör vara?

Hus som lappas med presenningar, som hålls på plats med stenar.

Fallfärdig mur – men huset värms upp med solcellspanel.

På vägen stannade vi även vid något som kallas ”underjordiska städer” och som det finns hur många som helst av i Kappadokien, som området heter. Det är gångar och rum som har grävts ut ur berget och som användes som skydd vid t.ex. vulkanutbrott. Det är alltid smockfullt med turister – när vi kom stod redan fem turistbussar utanför.

Det var otroooligt häftigt att gå omkring här. Ventilationen är perfekt och överallt finns olika finesser -- rum för boskap, vinförråd och en djuuuup brunn. — Det var otroooligt häftigt att gå omkring här. Ventilationen är perfekt och överallt finns olika finesser — rum för boskap, vinförråd och en djuuuup brunn.

Men jag (som ju är helt normal) tyckte att det var nästan lika spännande att hitta en död fluga i den dammiga souvenirshopen. — Men jag (som ju är *helt* normal) tyckte att det var nästan lika spännande att hitta en död fluga i den dammiga souvenirshopen.

Och så här såg det ut utanför den underjordiska (för övrigt mycket välstädade) staden.

När vi kom fram till vårt nya hotell (Otel Mustafa), klev jag in i ett brunmurrigt rum med skrynkliga, platta kuddar. Det luktade unket och utsikten (som jag aldrig bryr mig om) var en bakgård utan basketkorgar.

– Vem har sovit i min säng? Äsch, bara Guldlock. — – Vem har sovit i min säng? Jaha, bara Guldlock.

Äsch, tänkte jag och spred ut alla mina saker överallt och bytte om till träningskläder (jag provar alla gym!), tränade, kom tillbaka, duschade, spred ut ännu mera kläder och handdukar och … fann anledningen till lukten.

Eftersom folk förr i tiden till och med kunde sova i samma rum som andra rökte i och jag har överlevt en resa i rökkupé på ett tåg, bestämde jag mig för att stå ut och inte tjafsa. Jag bara svor lite för mig själv. Och stegade ner till entrén och bokade mig en luftballongresa.

Vilket är helt emot mina principer, som är

man ska inte utsätta sig för livsfara
man ska inte betala 1 500 kr för grisen i säcken.

Men nu ska jag göra det! Dyrt och dumt – men jag fyller 50 hela året, så det så! Och så blev jag arg igen, för det kostade plötsligt inte 1 500 som de hade sagt, utan 1 600 kr.

– Why? Why? This is cheating!
– Commission fee.
– You’re cheating. I really don’t like people who cheat.

Trots detta personpåhopp log mannen i mustasch mot mig och hälsade mig välkommen. Ja, betalningen var ju redan genomförd så vad ska man göra … tänkte jag och gick upp till mitt rökrum och lyssnade på vad mina rumsgrannar hade för sig eftersom väggarna är gjorda av silkespapper.

Morr.

50 kommentarer

Båtresa i Turkiet

Publicerat av Lotten Bergman den 10 mars 2014 07:24

Först en gåta: vad har hänt på min säng?

Sedan en frukostrapport: perfekt äggröra.

Inget annat är värt att nämnas. Särskilt inte värt att nämnas är baconet, för det fanns inget, vilket man ju kan förstå i ett såpass islamiskt land som Turkiet. — Inget annat är värt att nämnas vad gäller frukosten. Särskilt inte värt att nämnas är baconet, för det fanns inget, vilket man ju kan förstå i ett såpass islamiskt land som Turkiet.

När jag hade ätit min äggröra, stekta ägg och kokta ägg och druckit både te och kaffe, klev vi upp på bussen för att åka 60 (!) mil. Jag har goda böcker med mig och betalar 79 kr extra per dag för att ha tillgång till internet när det går att ha tillgång till internet, så de där 60 milen kommer att gå så bra så. (Sitter på bussen i detta nu.)

Igår var vi i en moské som såg ut som något som Carl och Karin Larsson hade kunnat hitta på.

Ovanvåningen – damavdelningen. Man får en mattruta per person och mönstret på mattan visar vartåt näsan ska peka (mot Mecka).

Som ickereligiös kan jag fascineras av arkitekturen och traditionerna och njuta av det vackra. Men jag kostar även på mig åt att fnysa åt (det som enligt mig är) stolligheter som att

man ska be fem gånger om dagen
man ska tvätta sig över hela kroppen (extra noga i munnen och näsan) innan man går in (det är dock frivilligt)
männen får vara på bottenvåningen
kvinnorna (som måste ha sjal på huvudet) måste gå upp och be på ett annat våningsplan.

Vår turkiske grek hade inte gillat att höra mina fnysningar.

Lånesjalar låg i en stor låda vid entrén. Jag valde en chic, vit sak. Man måste inte ha lyda, vilket man kan se på kvinnan bakom mig. — Lånesjalar låg i en stor låda vid entrén. Jag valde en chic, vit sak. Man *måste* inte lyda, vilket man kan se på kvinnan bakom mig.

Men jag gillar

mattorna
att man måste ta av sig skorna
kökskaklet på väggarna.

Fast hur vackra mattorna och måleriet än är, kan man som fulhetsdyrkare ändå njuta mer av …

… de beigebruna plaststolarna mitt i moskén … — … de beigebruna trädgårdsstolarna mitt i moskén …

… och det kaklade kitschhörnet med information om … vad?

Sedan åkte vi båt. Ojojoj vad vi åkte båt. Ölen flödade, solen lyste och vi häpnade. Dels över alla tusentals till synes övergivna sjörövarskepp, dels över alla män som satt och fiskade i det gröna (mineralrika) vattnet. De sov, de myste, de drack öl och de åt mat. Men någon fisk verkade de inte få.

Den suddiga ölen i förgrunden smakade suddigt; kan inte rekommenderas.

Det var vansinnigt smutsigt längs floden. Eftersom turkiska staten subventionerar de här resorna, skulle man ju kunna tänka sig att en liten rensning hade piffat upp upplevelsen för oss nordbor som ju är så vana vid prydligt vatten och blåsta gator.

I vattnet låg det pet-flaskor, bildäck, bensindunkar, platspåsar, cyklar, skinnhandskar och ett styckat lik. I alla fall tror jag att det var ett lik: tre svarta sopsäckar med snören runt måste vara likdelar. Och precis när jag hade formulerat den tanken, dök detta upp i vattnet.

Flodresans mål var en strand, där en kock stod och grillade kyckling och fisk till uppåt 400 personer. På vår båt var vi ungefär 200 och jag målade fan på väggen och sa högt att det här ju kommer att bli kaos. Icke så. Maten kom fram, portionerades ut som i en matbespisning och 15 minuter senare var alla mätta och glada.

Så då köpte vi lite mer öl och vin. Och kaffe. Samt GB:s Magnumglass. (När de säger att lunchen ingår i priset är det lunchen. Inte dryck, inte kaffe, inte sött på maten.)

På stranden låg all skit som inte längre låg i vattnet eller som hade placerats där av någon i väntan på bättre dagar. Eller kanske på sommaren och fler turister.

Men vänta. Det här vill jag ju ha i min trädgård!

Några badade (”det är ju precis som svensk sommar”) och några gick en promenad. Det var nästintill hopplöst att inte plocka stenar och ta med hem.

Och så en vacker, vitnad trästam som i vilket ögonblick som helst kommer att flyga iväg till en kungarike långt härifrån. — Och så fanns en vacker, vitnad trästam som i vilket ögonblick som helst kommer att flyga iväg till en kungarike långt härifrån.

På båtresan hemåt åkte vi förbi denna paraplyrestaurang. Så vill jag också ha hemma!

Hemma på hotellet igen, gick jag för första gången ut på min fina balkong. Och se vad jag fann!

Jag sprang genast ner till fitness- och relaxavdelningen, cyklade på en gnisslig motionscykel som uppvärmning och letade sedan upp personalen som på sammetskudde skulle ge mig den vackraste av bollar. Jag försökte säga så här:

– Excuse me, sorry. I happened to notice your tennis court. Lovely thing, but since the tennis players are scarse this time of year, I really would appreciate if you would be so kind as to provide me with a basketball. If it’s at all possible.

Men så pratar man inte här. Man grymtar lite, letar upp en fyrkantig man med mustasch och säger:

– The tennis court? I can play basketball?
– You have basketball?
– No. But I want basketball. I play basketball.
– Sorry. No basketball. Do you want information about our relaxation program?
– No thank you, I only want to play basketball.

(Här borde han ha skrattat och sagt nåt i stil med ”there’s no basketball in relaxation!”, men det gjorde han inte.)

Hotellet hade alltså fem pooler, spaavdelning, tusen vattenrutschbanor och bellboysar samt en basketkorg men ingen basketboll. Slutet är nära, det är en konspiration mot mig och min person samt som vanligt kan vi konstatera att det var bättre förr.

Och så svaret på gåtan högst upp.

Städerskan hade pyntat lite i mitt rum. Men när man ska lägga sig ner och sova middag, blir det som på bilden högst upp: lite skräpigt.

57 kommentarer

På tåget

Publicerat av Lotten Bergman den 8 mars 2014 23:03

– Huäääääääääärk!

Ack, så bekant. Det var ju precis det ljudet som jag hörde igår vid midnatt. På tåget. Killen som kräktes då skrek efter hulkningen:

Nu – drygt 12 timmar senare – låg det uppkräkta inte i mittgången utan inne på toa.

– Huäääääääääärk!

Jag satt precis utanför toan och lyssnade och fick det stora nöjet att en liten, liten stund senare se Den Kräkande Mannen. Iklädd klanderfri kostym, prydlig slips och Ville Vessla-skor vacklade han med röda ögon och svettig panna ut ur toan. Han tittade inte på någon utan gick med sänkt blick mot tågdörrarna.

– Snart kommer Dustin Hoffman och varnar oss!

Ville jag säga till någon som skulle förstå, men tågklientelet var inte sådant att det skulle ha förstått min association.

Bakom mig satt fyra personer som jag inte kunde se annat än i ögonvrån. De var väldigt blonda och väldigt solbrända och väldigt berusade. Det får de ju vara om de vill, men MÅSTE ALLA BERUSADE PRATA SÅ HÖGT? Och med mig?

– VITT KÖTT! GRISEN HAR VITT KÖTT!
– RÖTT KÖTT!
– VARFÖR SKULLE INTE GRISEN HA RÖTT KÖTT OM KOSSAN HAR DET?
– IDIOT! Nu saruju tvärsom!
– Du kan va … Fiskar har vitt kött, okej?
– INTE LAX! Förresten finns det brunt kött på kycklingar. Slemmigt.
– Tjyckl… schyyyeling … SCHY…CHLING HAR VITT!
– DUUUU! Hörru du som sitter med datorn. Vaaaaa … heteru?
– Lotten. Förlåt, jag måste … (jag pekade intensivt på datorn).
– Vilket djur har rött eller vitt vin?
– Va? Vin? Ni pratade väl om kött? Muskelfib…
– HARU TJUVLYSSNAT? BRUDEN HAR TJUVLYSSNAT!

Nåväl. De kallade mig i alla fall inte tant.

14 kommentarer

Melodifestivalfinalen på nationalarenan

Publicerat av Lotten Bergman den 7 mars 2014 19:45

Jajaja, jag vet att jag ju har sagt upp bekantskapen med Mello sedan två veckor. Men Orangeluvan gav mig och Elvaåringen biljetter till kvällens genrep och det kan man faktiskt inte på några villkor tacka nej till. Det är en liten tradition vi har sedan år 2000, när hon och jag såg ESC med Olsenbröderna som vinnare: Fly on the Wings of Love – som jag omedelbart utnämnde till bästa låten direkt när jag hörde den. (Det var sista gången jag gissade rätt.)

Startistan är inte alls lottad numera (den var faktiskt det en gång i tiden, så det så) utan uträknad enligt ett snillrikt system och vetenskapligt tänkande. Till vänster ses SVT:s planering med notisar och whiteboard (men det är tyvärr inte jag som har smygtagit bilden bakom kulisserna).

1. Anton Ewald – Natural
2. Ellen Benediktson – Songbird
3. Alcazar – Blame It On The Disco
4. Oscar Zia – Yes We Can
5. Linus Svenning – Bröder
6. Helena Paparizou – Survivor
7. Yohio – To the End
8. Sanna Nielsen – Undo
9. Panetoz – Efter solsken
10. Ace Wilder – Busy Doin’ Nothin’

Enligt Christer Björkman är ”tanken bakom startordningen” denna:

– Vi har försökt variera och spetsa det så det ska kännas spännande. Det ska också hålla en intensitet som går upp och ner.

Vad underligt att programmen har varit så erbarmligt trista dårå.

Men det kaaaanske blir bättre i finalen eftersom Anton Ewald har kaoshår på huvudet, handen i skrevet och en sångare som hjälper honom på Singin’ in the Rain-vis i kulisserna samtidigt som Yohio har symbolikfyllda kristaller för hela 4 000 kr på sina kläder och dessa kläder faktiskt ger honom styrka i kampen mot de onda andarna.

Vi sitter så att vi måste ha öronproppar och under uppvärmningen spelas alla gamla glittriga örhängen och vi kan nästan se allas orensade näsborrar.

Programledarna visar upp sig i morgonrockar …

… och Christer Björkman intervjuas, klädd för minusgrader.

Jag återkommer med rapport från genrepet. (Den riktiga sändningen är ju inte förrän imorrn.)

Uppdatering efter spektaklet
Värst vad engagerad jag blev! Här trodde jag att jag skulle sitta och sura, men icke. Nour och Anders var jätteroliga när de inte höll sig till manus, så det tycker jag att de inte ska göra – och någon måste ge Anders större skjorta!

Jag hejade på Kära bröder (som tydligen bara heter Bröder), älskade Panetoz tokglädje, anser att Alcazar gjorde det allra bästa liveframträdandet och tror att Ace Wilder vinner på de internationella rösterna medan ~~Titiyo~~ Yohio får flest svenska röster.

Men det hela inleddes med en programenlig troschock eftersom Charlotte Perrelli fick göra entrénumret (”Copenhäääägen”) iklädd liten näsduk.

Anton Ewald tog sig i skrevet och plockade fram en extramick som vanligt. Båda två handlingarna är obegripliga regimissar.

Ellen Benediktson fastnade inte på bild eftersom jag var fullt upptagen med att fotografera de ursnygga lamorna som omgav henne på en liten scen som hon fick ha eftersom den stora pyntades för nästa framträdande. — Ellen Benediktson fastnade inte på bild eftersom jag var fullt upptagen med att fotografera de ursnygga ~~lamorna~~ lamporna som omgav henne på en liten scen som hon fick ha eftersom den stora pyntades för nästa framträdande.

Tre glittriga rumpor som heter Alcazar rev av allt de hade. Jädrar vad det brann, smällde, sjöngs och dundrade. Deras folkparkssommar är säkrad.

Oscar Zia är till min stora glädje lång som en basketspelare. Och banne mig tog han sig inte i skrevet han också.

Linus Svenning måste sjunga "Kära bröder" på skånska om han vinner imorrn. Hans låtsas-stockholmska är förfärlig; låten hade vunnit på lite diftonger. (Tyvärr stod han på en liten scen två centimeter från publiken som larvade sig i bakgrunden.) — Linus Svenning måste sjunga *Bröder* på skånska om han vinner imorrn. Hans låtsas-stockholmska är förfärlig; låten hade vunnit på lite diftonger. (Tyvärr stod han på en liten scen två centimeter från barnpubliken som larvade sig i bakgrunden.)

Helena Paparizou har tyvärr klämts in i galonbyxor som var så tajta så. Men sjunga kan hon ju ändå. — Helena Paparizou hade tyvärr klämts in i galonbyxor som var så tajta så. Men sjunga kan hon ju ändå.

Yohio har såååååå många fans bland barnen. Alla var verkligen alldeles tokiga – jag hörde spridda gallskrik när han dök upp.

Sanna Nielsen har här precis som alla de andra poserat på en liten scen strax framför scenen. Så fort artisterna har smällt av leenden och vinkat mot publiken, kommer ett förinspelat klipp och studiomannen kommer RUSANDE för att ta artisten i handen och föra denna mot scenen. (Han hann inte med Oscar Zia, som tog tre sjumilakliv och försvann.) — Sanna Nielsen har här precis som alla de andra poserat på en liten scen strax framför scenen. Så fort artisterna har smällt av leenden och vinkat mot publiken, kommer ett förinspelat klipp och studiomannen kommer då RUSANDE för att ta artisten i handen och föra denna mot scenen. (Han hann inte med Oscar Zia, som tog tre sjumilakliv och försvann uppåt strålkastarskenet.)

Panetoz – gladast idag. Till och med jag fick lust att klappa i otakt. (Vilket man ska undvika, förstår ni.)

Ace Wilder är verkligen urproffsig och ”kliver rakt genom rutan” som det heter – men är tråkig för en publik på plats. De randiga dansarnas kläder vill jag ha.

Pausnumret bestod av ABBA-låtar tolkade av Marie Bergman, en helt okänd artist, Charlotte Perrelli och Robin Stjernberg. Den okända artisten visade sig vara en reserv för Malena Ernman, som nog är i Tyskland och sjunger Agrippina eller nåt och rusar in imorrn kl. 21:15 eller så.

När det hela var slut drog vi oss alla tusen och åter tusen människor mot Solnas pendeltågsstation – där de har byggt en jättefin extratrappa av plockepinn!

Det var det! Nu ska jag hem och packa inför Turkietäventyret som tar sin början imorrn!

60 kommentarer

Knäppgökens semla (recept)

Publicerat av Lotten Bergman den 6 mars 2014 22:20

Sedan i lördags har Fjortonåringen klämt i sig semlor på löpande band. Vart hon sig i världen vänder, är någon där och bjuder henne på semmelfika. Om någon säger ”jag borde egentligen inte …” är hon snabbt framme och erbjuder sina semmelätartjänster. (Det visar sig förstås att just jag borde egentligen inte-sägaren är den som är minst villig att ge bort ljuvligheterna.)

Men hu. Vad hände? Fjortonåringen drabbades nu ikväll av abstinens. Inga bullar, ingen grädde, ingen mandelmassa och inte ens en liten kaka som substitut fanns i huset.

– Frukt är godis? sa jag trevande och klämde på en skrynklig apelsin.
– Ja. Gott. Men dom är väl inte semlor?
– Näe … Eh … gå och lägg dig nu! sa jag lite förstrött och tog mitt pick och pack (dator och mobil samt temugg) och gick.
– Mäh, sa Fjortonåringen och såg inte alls ut att vara på väg i säng.

En liten stund senare kom hon och rapporterade: semmelbegäret var tillfredsställt.

– Man tar bröd, mjölkprodukt och mandemassesubsitut.

– Man lägger in lagom många mandlar och en klick gräddfil och sätter på locket.

43 kommentarer

Mysko resa?

Publicerat av Lotten Bergman den 5 mars 2014 18:45

I höstas kom ett reklamblad med en historisk tidning som vi prenumererar på. Det handlade om en resa och det stod ungefär ”upplev det vackra Turkiet”, ”bildningsresa” och ”kolla vad snorbilligt” samt ”tillägg” och ”lite mer tillägg”. Allt andades skumraskaffärer, lurendrejerier, bondfångeri och snar konkurs.

Så jag bokade en resa för 900 kr. Som egentligen skulle kosta uppåt 6 000.

Sedan kom december med allt vad därtill hör och så blev det plötsligt mars utan att vi hade försmäktat eller förtvivlat under januari och februari. Och på lördag ska jag åka. Jag är väl medveten om att jag måste betala ett par tusenlappar till på plats, men jag vet också att det här nog är helt okej.

Vi har fått en farlig massa information via mejl och jag vet nu att jag inte ska stoppa något i munnen som inte har skalats eller kokats eller renats i en autoklav. Nu ser jag en till varning:

OBS! Vänligen observera att resan även kan äga rum i omvänd ordning av organisatoriska skäl.

Man inleder alltså med att landa på Arlanda dårå …

Turkiets bidrag i ESC 2003.

55 kommentarer

Semlor och färs

Publicerat av Lotten Bergman den 4 mars 2014 12:08

Inte vet jag hur eller när ni äter era semlor, men idag är ju den underbara tisdagen med stort F. Jag planerar enligt denna fina tradition:

Hamburgare (med osynligt kött) och semla (med osynlig mandelmassa).

Och nu måste vi associera vilt här. Carl Larsson grundade tillsammans med bl.a. Richard Bergh, Ernst Josephson och Bruno Liljefors konstnärsgruppen Opponenterna, som fajtades mot Konstakademien eftersom de kämpade för den mer ungdomliga och personliga konsten.

Opponenterna 1885. Mannen som sitter längst till vänster är Richard Bergh.

Denne Richard Berg hade en dotter som hette Maja (1899–1993), och hon såg ut så här i elvaårsåldern.

Och denna Maja skrev på fettisdagen (som var en lovdag) 1915 detta i sin dagbok. (Från Stockholmskällan, den underbara Stockholmskällan.)

”Vaknade vid 10 tiden sådär av att Johan slog ihjäl Anna-Stina. Hon kom sedan in till oss och skojade. Johan var sjuk sades det, men han såg inte ut så. Alma och jag fick stora baljor med schoklad och wienerbröd ja dom va som tre thekoppar. Så kom vi upp, jag hade min kransklädning på. Fick färs till frukost. Sedan gjorde vi lite iordning och på förmiddagen la vi ”puzzle”. Jag for hem med 2an. Fick sällskap med Ingeborg vi kritisera Bigge, som annars är Ingeborgs älskling, hon hade varit på Nationalmuseum. Hos tant Helena på kvällen och middag fick sillsallad och F.bullar. Dom andra dansade och vi lite med. Fick tårta emellan och sedan gick Gunnel och jag hem hon med sin P. stövlar.”

Naturligtvis slog inte Johan ihjäl Anna-Stina. Maja är bara jätterolig och menar att ”det lät som om Johan slog ihjäl Anna-Stina”.

Men nu till pudelns kärna och orsaken till att jag berättar allt detta: vad kan ”färs” vara som hon åt till frukost? Enligt SAOB kunde färs förutom malt kött förr vara ”allmännare: (tunn) hoprörd massa” – en kleggig gröt, eller?

81 kommentarer

Ännu en basketsöndag

Publicerat av Lotten Bergman den 2 mars 2014 07:40

Idag är det basketmatch!

[plats för fanfar]

Att det är lite speciellt idag beror på att detta det är den första matchen på nästan två år där jag ska vara med som spelare och inte bara coach. Det handlar om div III och det handlar om en paniklösning eftersom mitt lag är fullt av sjuklingar och skadade samt bortresta spelare. Det trasiga knät har ju fått diagnosen ”grav artros”, och då gäller det tydligen att hålla igång och träna så mycket som möjligt även om det gör ont. Jag bad till och med om tillåtelse på smärtkliniken som jag numera hör till:

– Bra! Lova att du aldrig slutar med basket eftersom du måste har kul och skratta!

Sa de där. Jag sa inte som jag brukar göra ”det är inte artros, det måste vara något annat, det måste vara en skada av något slag” eftersom ingen tror på mig. Därför sitter jag strax i en bil tillsammans med alldeles för få lagkompisar. Vi ska åka till Sunne:

Det tar tre timmar och tio minuter, varför vi åker tidigt på förmiddagen och kommer hem vid åttasnåret på kvällen. Vi ska äta matsäck i bilen på väg dit och jättemycket köpepåmmfritt på vägen hem. Eftersom vi förlorade hemmamatchen trots full uppställning, förväntar vi oss inte att slå dem eller oss själva med häpnad utan bara att försöka

screena & rulla med pondus och list
gå på många snabba uppspel
sätta åtminstone en trea
ha 100 % på straffarna
fnittra
blockera ut, särskilt i anfall
låta bollen göra jobbet
fylla på med kaffe och bullar i halvtid.

Jag återkommer förhoppningsvis med rapporter under dagen – passa på att ställa frågor så ska jag berätta varför man väljer denna tillvaro framför att ligga hemma och se på film och göra långkok på högrev. Tills vidare kan ni se här hur det ser ut när vi tränar:

Detta är alltså F64–F93. Alla borde ha ett eget basketlag.

Uppdatering när vi närmar oss Örebro.

Vi drabbades av två återbud till nu i ottan: en spelare med feber och en med knäkollaps. Alltså är vi förutom mig och mina knän

en frisk
en till frisk
ännu en frisk
en med ryggkrångel
en med jättesnuvan Snor.

Men med Voltaren, Fishermans friend, Bricanyl, Ipren, vitamin c, järntabletter och snytpapper kommer det här att gå så bra så. Tänk på alla som åker Vasaloppet; de har det mycket tuffare.

Uppdatering 30 minuter före uppkast!

Uppdatering – framme i Sparbankshallen i Sunne.

FRAMME! SKYYYYNDA!

Det här är lika spännande varje gång: man kliver stelbent ut ur bilen, irrar runt i den okända hallen i jakt på omklädningsrummet, tar upp de kalla matchdräkterna ur den kalla väskan, slåss en stund om tröjnumren och de lagom stora shortsen och letar så upp en härlig boll. Vi konstaterar att golvet är si, plankan så och att det här med att sitta på gympasalsbänkar känns som att sitta på små barnstolar inne på Ikea.

Vi tejpar stukade fingrar, fyller på med Voltaren och lite liniment och sätter upp håret med tofsar och klämmor. Någon klagar på orakade ben, någon annan snyter sig och en tredje visar upp licenserna och skriver de sex namnen i protokollet.

Nu kör vi!

Uppdatering efter matchen, men före påmmfritten

Näe. Vi förlorade. Och vi är så sura.

Vi är bortalaget och de gröna plupparna är våra fouls. Jag är nummer 10, och blev alltså inte utfoulad!

Vi har tusen och en anledningar till vår förlust, men har enats om att bara dra fram det faktum att vi bara hade en avbytare. Och att domarn underkände ett av deras skott när 24-sekundersklockan ljöd och sedan ändrade han sig när hemmalaget protesterade. Och att vi fick tusen fouls medan hemmalaget knappt skrapade ihop en handfull. Fast egentligen handlade det bara om att vi var så få och … förstås att vi missade våra skott när motståndarna foulade oss.

(Ni hör? Det finns SÅ mycket bortförklaringar.)

Uppdatering strax utanför Karlskoga:

44 kommentarer

Hej, nya datorn!

Publicerat av Lotten Bergman den 21 februari 2014 15:31

OS fortsätter och de svenska deltagarna skopar in medaljer som jag skyfflar blötsnö. Fast nu ljög jag — skyfflandet har jag delegerat till familjemedlemmar som har fungerande knän medan jag går omkring inomhus och letar efter datorn.

Nydatorn (som krånglar eftersom den påstår att jag har för många mejl som den inte tänker besudla sin hårddisk med) heter Air i efternamn och är så diskret och lätt att jag utan problem lägger den ifrån mig som ett par glasögon eller nycklar.

Jag satt ju med datorn här nyss! Var är den?

Nu ska vi se, jag hade ju datorn när jag skulle värma det jånkna teet.

Har jag ens varit inne i skafferiet idag?

Ni som inte har koll på OS ska veta att Sverige alldeles nyss tog brons i både curling (herrar) och skicross (Anna Holmlund) och att vi JÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH! slog Finland i hockeysemin och därför är i final! Och nu måste jag återkomma till dumfrågan som alla sportjournalister numera ställer så fort de får en chans:

– Hur stort är det med ett OS-guld?
– Hur nervöst var det?
– Hur glada är ni nu?
– Hur besvikna när ni nu?
– Hur peppade var ni före matchen?

Jag längtar så efter svaren:

– På en skala?
– Ungefär 23.
– Inte alls.

Fotnot
Ni undrar vad datorn heter i förnamn? Tssst, Jordan förstås.

82 kommentarer

Lotten Inlägg