Hoppa till innehåll

Etikett: uttryck

Kattens potatis!

– Varför säger man gå i lås när det går bra fastän det inte bra när läget är helt låst?
– Varför säger man på stubben, framgent, mölja, godemän och grodmän?
– Vad är teleskopord?
– Vad är kamelnotationer?
– Vem hittade på halskaka?
– Raffig helg på er!

Det där är från i morse, när jag som många andra fredagsmorgnar var på Sveriges Radio för att i direktsändning prata om ord och etymologier samt svara på frågor från lyssnarna. Ibland händer det magiska: att jag får en fråga som jag inte kan svara på.

– Sådärja sa kärringen, pissade på syltan.

– Han har skägget i brevlådan.

– Jag erkänner, rakt av slips!

Syltan lyckades jag utreda; den är så trist att lite urin gör den bättre, och man säger så när man förbättrar något lite grann. Varifrån skägget i brevlådan och rakt av slips kommer, har jag än så länge bara teorier om; idag fokuserade vi på ”kattens potatis”.

Min radiokollega Svante Ekberg satt i flera timmar och letade i i Henrik Schyfferts show The 90’s – ett försvarstal för att hitta stället där kattens potatis nämns. Schyffert berättar efter 1 timme, 15 minuter och 37 sekunder om hur han inte var cool, men tyckte att han var det – och avslutar med:

… tycker man är kattens potatis, liksom.

Publiken skrattar, men har förmodligen inte en susning om varifrån potatisen kom. För det heter ju egentligen ”kattens pyjamas”.

Som jag inte heller är bekant med.

Nu hoppas jag att inte heller ni har hört något om kattens pyjamas, så att jag får en anledning att berätta lite om uttrycket. Det blev ursprungligen poppis i USA på 1920-talet när skämttecknaren Tad Dorgan drog upp det ur dyn. Det betyder ”något som är bra, eftersträvansvärt, gärna elegant”.

Tad Dorgan gör reklam för 100 år sedan (1919).

”Kattens pyjamas” finns i några andra varianter, nämligen

Gott så. Men jag kan inte riktigt se ett mönster. Katter har inte pyjamas, men de kan jama. Ormar har inte höfter, men många hundar har pungkulor. Ah well.

Men nu ska vi se vad som hände i New York en novemberdag 1922! Ta fram luppen och läs! (Eller halka ner till min tolkning av texten lite längre ner.)

Pyjamaskvinnan och hennes katter

Folkmassa samlas på 5th Avenue, men polisen anar reklamjippo.

Under söndagseftermiddagen möttes flanörer på 5th Aveny av en ovanlig syn – en ung kvinna ute på promenad iklädd genomskinlig, gul sidenpyjamas, eskorterad av fyra katter … även de iklädda pyjamas.

De nyfikna åskådarna framförde snabbt teorier om afasi, sömngång och till och med ren galenskap, när en polis kom till platsen. Han tittade roat på den unga kvinnans klädsel och anropade sedan sina kolleger. Han var uppenbarligen ännu inte helt säker på om han borde arrestera henne för förargelseväckande beteende, för att hon hade brutit sabbaten eller för att hon med sitt tilltag störde ordningen och samlade en stor skara nyfikna New York-bor.

Plötsligt skyndade fem andra poliser och tre väktare till platsen. De tittade på pyjamaskvinnan, konfererade med varandra, sneglade åt kvinnans håll igen, och konfererade lite mer. De verkade ha fattat ett beslut, när någon viskade att den unga kvinnan såg ut att ”verkligen vilja bli arresterad”. Direkt fattade alla misstankar om hennes avsikt.

— Kattens pyjamas … mumlade en av poliserna. Vänta lite, jag tror att det här är något slags reklamjippo!

Trots den unga kvinnans vädjanden och de pyjamasklädda katternas jamande, vägrade poliserna att arrestera dem – och nöjde sig med att se till att åskådarna skingrades. Detta fortgick tills den kyliga hösten övertygade pyjamaskvinnan om att hennes flortunna klädsel inte passade årstiden, och så gick hon hem.

 

Men … varifrån kommer egentligen uttrycket ”rakt av slips”?

Share
33 kommentarer

– Haru käkat karbonpapper, eller?

Imorrn ska jag som vanligt prata om ordspråk, talesätt och etymologier i radion. Det är inte så att materialet börjar sina, men jag försöker variera mig lite. Jag letar än här, än där. Så hamnade jag i ett forum där man diskuterar uttryck och försöker härleda dem. En fråga löd:

– När min pappa tycker att jag upprepar mig, säger han “haru käkat karponpapper?” Vad är karpon?

Där gav jag mitt i läsningen upp ett flatgarv och berättade det roliga för barnens 21-åriga kusin, som är här på besök för att gå i körskola när hon inte läser till läkare i Oxford. Hon tittade på mig med förundrade ögon och försökte förtvivlat hitta fram till vad som var så roligt i min historia. Å ja ba:

– KARBONPAPPER! Hihihi … hahaaa … du … du …? Jaha, du vet inte heller vad karbonpapper är? Förlåt, när vi förr i tiden gjorde kopior, satt…
– Jaså, det där “stentsiler”?
– Nja, karbonpapper la man mellan två skrivpapper innan man tryckte ner allt i skrivmaskinen och så färgade karbonpappersfärgen av sig på baksidespapperet. Spritstenciler eller blåstenciler vevade man däremot fram ur en stencileringsapparat; skriften blev lila och när vi fick sådana papper i skolan tryckte vi dem snabbt mot ansiktet för att hinna andas in all alkohol innan den dunstade bort.

Här kan man förresten se hur vi lärde oss långa ord med bindestreck.
Här kan man förresten se hur vi lärde oss långa ord med bindestreck. (Det står “torg-stånd” och “barn-vagnar”.)

Det här med att dagens unga inte vet hur det var på 70-talet är förstås ingen ny grej. Det finns långa listor som berättar hur de inte fattar hur man kunde åka bil utan säkerhetsbälte eller springa i träskor. Precis som att vi som är födda på 60-talet inte lärde oss att spara smör genom att smörja plåten med smörpapperet eller hur vi kanske trodde att “kaffesurr” var snack runt fikabordet när det egentligen är kaffesurrogat.

Plötsligt slår det mig nu att även tipslapparna väl hade karbonpapper? Ja! Och när man betalade med kort, lades det ju i en mackapär med papper och en vals som drogs fram och tillbaka! Vad mer har jag glömt? Jo, att karbonpapper från början ju hade ett lager kol på ena sidan och att det är därför som det heter karbonpapper! (Hör ni hur det går upp talgdankar på löpande band här?)

Men inte har jag kommit ett dugg närmare morgondagens radioprat.

Uppdatering
Hur kunde jag glömma denna min nästan första Youtubefilm?

Share
97 kommentarer

Fråga om piedestal och att bära på sina händer

Fråga:

Hej!

Du, vilken är skillnaden i innebörd, eller i värdeladdning, mellan “att sätta någon på piedestal” och “att bära någon på sina händer”? Jag har fått för mig att det är i stort sett samma sak, men att piedestalen implicerar att man alltid är helt okritisk samt att uttryck nummer två bara kan tillämpas på två personer som står varandra väldigt nära.

/Marianne

Svar:
Hej Marianne!

Jag sitter på min mammas födelsedagskalas (74 år blir hon), och läser lite mejl och skakar på huvudet – för jag kan inte känna vad “att bära någon på sina händer” har för värdeladdning. Men vi diskuterar det här mitt i blåbärspajen och kommer fram till något:

Mamma kan svara bestämt – hon som vill bli buren genom lifvet.

– En man som älskar en kvinna väldigt väldigt mycket, bär henne på sina händer! säger mamma.
– Nejmen, vänta, säger min Broder Jakob. Kan det inte vara tvärtom en kvinna som älsk…
– Men kvinnor brukar inte bära män! säger mamma.
– Jamen om du har en väldigt storvuxen kvinna som bär sin lilla kvinnliga partner på sina hä…
– Äh, nu blir du ju bara fånig!

Så nu är grälet i full gång. Argument och vaniljsås flyger genom luften, men ungefär så här har vi enats om att det nog är:

Att sätta någon på en piedestal: ett förhöjande, glorifierande av någon (kan vara både positivt och negativt).

Att bära någon på sina händer: ett stöttande, hjälpande av någon (enbart positivt).

Man kan alltså (enligt oss) inte bära någon på sina händer om man ”bara” är vänner.

/Lotten och hennes mor & bror

Share
18 kommentarer

Sådant man inte har en aning om

Så sent som 2005 lärde jag mig uttrycken ”han var inte den skarpaste kniven i lådan”, ”han hade inte alla flingor i paketet” och ”hon hade inte alla bananer i fruktsalladen”. Förvånat konstaterade jag att jag uppenbarligen inte hade fått gången sandad hela vägen fram eftersom alla verkade säga så hela tiden utan att jag hade märkt det.

Idag läste jag i tidningen att man i Storbritannien inte har id-kort. Jag lyfte blicken och slog med pekfingret mot artikeln, läste högt och sa till de triljoner människorna runt omkring mig att jag inte hade den blekaste aning om det. Reaktionerna skiftade:

– Men har de körkort?
– Före 1707 hette Storbritannien England.
– Kenny Bräck gjorde tydligen en snygg omkörning igår.
– Har de personnummer?

Nej, och de flesta vill inte heller ha ett. Men hur identifierar man sig, för det måste man … väl?

”Att öppna ett bankkonto, ta ett lån eller skriva ett hyreskontrakt är i Storbritannien förenat med en hel del pappersarbete. Eftersom varken personnummer eller id-kort används måste identiteten styrkas på annat sätt. Vanligtvis duger det med kopia av pass eller andra identitetshandlingar – samt olika räkningar.”

Räkningar? Min genombrottsroman kommer garanterat att utspela sig i Storbritannien med en bondfångare i huvudrollein.

Share
Lämna en kommentar