den skrattande språkpolisen
… men det är kanske precis vad man kan förvänta sig i detta nådens år 2020? Högermarginalen är puts väck och vissa inlägg är fem kilometer breda medan andra faktiskt inte ens syns.
Lite passande konst kanske kan pigga upp?
Det är inte lätt att bo i det Bergmanska hushållet just nu.
Vi var 16 personer som sov i huset under ett drygt dygn. Vi åt, vi spelade basket, vi lekte, vi dansade dansdatorspel och så åt vi lite mer.
Inga problem – vi har många sängar, ohyggligt gott om mat och två någorlunda fungerande bilar.
Men vi har
Men åh, vilken fin översvämning vi har i källaren!
Alla dessa 16 personer skulle ju gå på toa, duscha och äta på tallrikar som sedan skulle diskas. Fasa! The horror! Eländes elände! Men så tänkte vi på
Ptja, då ska vi väl klara av såna petitesser som stopp i avloppet (igen!) och en – ny – trasig diskmaskin från Cylinda?
Om vi klarade denna pärs? Självklart!
Gräsmattan är numera noggrant gödslad och diskar gör vi i baljor – tills vi inte pallar längre. Då …
Fiffigt va?
Vän av ordning och duktiga minnesmästare kliar sig nu i huvudet och vill påtala att jag redan tidigare har erkänt att vi måste ta bort buskar som har vuxit sig så stora att de riskera slingra sig ner till avloppsrören. Jomen, självklart har vi sågat bort dem! Och inte dragit upp rötterna eftersom man då kan riskera att dra sönder rören.
Se, här har man numera fri utsikt till eventuella avloppsrensargubbar med storslangar och brutalsprutor:
Nu har vi bajslukt i hela huset, disk i enorma travar både inom- och utomhus och ett källargolv som måste skuras. Och imorrn kommer barnens (numera vuxna) kusiner med bihang och föräldrar på besök! Yay!
Och i detta nu – när utomhus-soptunnan verkar vara misstänkt full – inser jag att vi missade tömningen som tydligen var flyttad till den 23 december …
96 kommentarerUnder den senaste veckan har tingen varit emot mig. Det var dag efter dag i moll och eländes elände – men en avslutning med knorr i dur. Vi kan ju börja med ännu ett tågtrubbel eftersom jag har hört att halva befolkningen i detta nu sitter fast på tåg i Mälardalen. SJ:s app som heter ”Min resa” verkar ha fått nog, eller så skojar den med mig eftersom detta är allt som syns:
Och så har vi då skärbrädan, som efter blott ett halvår med lök och tomater samt en och annan ostbit gick upp i limningen:
I köket finns mer trubbel. Det är paket som inte går att öppna, filpaket som inte går att tömma och så strösselpaketet från Tosseboda:
Strösslet bor i ett paket som är knappt en centimeter tjockt, vilket gör att det står stadigt som en balettdansös på tåspetsar. Det faller ideligen och kräks ur sig strössel som sedan inte på några villkor går att peta in i paketet igen. Och som om inte detta vore nog, äger vi nu världens absolut sämsta vitlökspress, som inte kan klämma, inte kan diskas och vars hela konstruktion är som 1980-talets plastcykel: ogenomtänkt.
Käraste Wordfeud behagade också kajka ihop. Det var plötsligt som att stirra ner i ett mörkt hål.
Men så kom vändningen.
Jag klädde mig vackert och satte mig på tåget för att åka på kalas. SPRUTT sa det, så fastnade finkappans ärmslejf i min egen ryggsäck och alla knapparna for all världens väg. Smidig som en sköldpadda kröp jag omkring bland de andra resenärernas väskor och ben för att samla ihop de fem knapparna – ja, det är ju en rikt smyckad finkappa. Flärp-fladder, flärp-fladder sa slejfen där den hängde och slängde och var i vägen på ett synnerligen irriterande sätt. Vad göra, vad göra? MacGyver hade nog klistrat med tuggummi eller hittat två magneter och placerat dem på rätt ställe. Jag hittade i fickan ett stort gem, som jag med visst besvär kunde klämma fast i ärmen. Inte snyggt, men kanske lite intressant och säkerligen en bra öppningsreplik, tänkte jag:
– It’s a gem.
Sedan somnade jag. Aaaah. Zzzzzz. Snrfff. Zzzzz.
När jag en halvtimme senare vaknade och tittade ner på min slejfärm såg det ut så här:
Tack, oooh okända säkerhetsnålsvälgörare som inte väckte mig.
27 kommentarer
Idag åkte jag till affärn med den nyss inköpta, sprillans nya, jättesnygga elvispen som plötsligt inte ville vara med och leka längre. När vi tryckte ner knappen som det stod TURBO på, lade den av, spottade ut visparna och slöt sig som en mussla. Visparna som alldeles nyss satt där de skulle, passade plötsligt inte i sina hål. Affärn skakade på apparaten, ruskade på huvudet och sa nääääää. Och gav mig pengarna tillbaka. (Yes! Sedlar!)
Kan man då överleva utan elvisp? Jahadå, här har ni familjen med gräddvisparmuskler och en gammal mekanisk vevvisp.
Så har vi då kameran som gick sönder under Bokmässan. Orsaken var ”fel”. Utan förvarning gav den mig en order som var glasklar men som alls inte löste problemet:
Med stor hjälp av kommentatorsbåset lyckades jag häromdagen hitta en kameralagningsbeskrivning som löste problemet. Man tar bara fram sina finaste skrivmejslar skruvmejslar och skrivar skruvar och har sig ett tag och så letar man upp ett litet rött hjul som har hakat upp sig och så pillar man lite på det och häller ner lite symaskinsolja så blir det så bra så.
Men min allra finaste apparat är förstås datorn. Eftersom den följer med mig överallt, får den vara med om både det ena och det andra, t.ex.
Häromdagen fick datorn och jag uppleva något alldeles nytt tillsammans:
