Hoppa till innehåll

Etikett: tjuv

Tjuven är en pottsork

Första gången jag stötte på Tjuven, var när jag efter skolavslutningen i trean blev av med min vita Monark som jag hade köpt av Polisens hittegodsavdelning för egna pengar (från försäljning av majblommor och DHR-rosor samt barnväkteri).

Exhibit 1A: cykelparkeringen varifrån min cykel försvann den 4 juni 1974.

Sedan dess har Tjuven stulit 20-talet cyklar av mig, den ena låstare än den andra. (Och en olåst, faktiskt. En grön Monark vars lås i den skånska novemberfrosten inte gick att bemästra.) För att inte tala om alla olyckliga barn som Tjuven lämnar efter sig.

Den nuvarande Artonåringen var förkrossad 2010.

En gång stal Tjuven såpass chockerande allt jag hade, att jag ansåg det vara ett rån. Och så har vi ju den gången när Tjuven beslutade sig för att ta mina snyggt placerade och nyss inköpta, danska stövlar när jag åkte skidor 20 meter därifrån.

Se så fina gummistövlar!

Det finns naturligtvis värre brott. Ärekränkning, hemfridsbrott, sabotage, mittinattenrån, bilstölder och mord med likmaskar och blodstänk – men jag är arg på den här jädra Tjuven. För idag hittade han mina fina cykelväskor.

Ungefär såna här. Man kan skjutsa små barn OCH forsla potatissäckar!

Jag var i morse på Sveriges Radio och pratade och pratade och lyckades nästan reda ut ”dra på trissor” men inte alls ”skägget i brevlådan”. Under tiden kom miljömördaren, aka Tjuven, och saboterade!

Så här stod cykeln med cykelhjälm och fina cykelväskor kl 07:45–11:01.

– Aja baja! Nu, förstår du Tjuven, måste jag ta bilen när jag ska handla tio liter mjölk, tio liter fil, tre kilo potatis, ett kilo lök, fyra påsar chips och tre liter läsk på en gång som jag sparar bensin och tränar mina förtvinande lårmuskler. Fy skäms!

Brasklapp:

Om Tjuven visar sig vara en stackars åsna som stal mina cykelväskor för att de ju påminde så mycket om hans barndoms sadelväskor där åsnan ju växte upp i det heta Spanien eller kalla Sibirien … eller hans liv med Shrek … eller till och med går under namnet I-or, ber jag om ursäkt. Jag förstår att man tar till kriminella medel i sådana nödfall.

Typisk packåsna på pub.
Share
52 kommentarer

Om tankar kunde begå brott

Bilden symboliserar min hjärna.

Igår åkte jag till ”posten” för att fixa frimärken till sju olika stora kuvert och dessutom hämta två paket samt köpa 50 extra frimärken. Damen i luckan i soprumsväggen var precis lika förvirrad som jag och kunde inte för sitt liv få rätt på antal frimärken på de olika försändelserna.

– Vänta, ge mig dem, jag klistrar!
– Va, ojoj, ja, det är nog lika bra. Två, nej tre, nej vad säger jag? Fyra. Åtta. Ojoj. Nej, nu börjar vi om.

Jag klistrade, fnissade, tog mina uthämtade paket och gick ut igen. Bakom mig hörde jag ett tjoho.

– Tjohooo. Hallåååå! Du glömde ju! Du glömde ju dina frimärken!

Där kom post/affärstanten trippande med ett knippe frimärken. Jag joggade tillbaka till henne, log och sa något om att det var ju snabbt av henne, hade hon månne svängt sina lurviga över postdisken och hoppat ut genom luckan? Hon log lite osäkert mot mig.

Sedan åkte jag till dagis för att kvittera ut en Femåring. Då slog det mig att jag ju inte hade betalat! Jag hade ju hämtat massa, massa frimärken utan att betala … men varken jag, damen i luckan eller någon i kön bakom mig hade reagerat för det. Och nu till det intressantaste – den första tanke som sedan klampade in i min hjärna och besudlade den risiga skog som är min personlighet var denna:

– Vad coolt! Jag måste ha tjänat över 300 kronor!

Några sekunder senare hade jag örfilat upp tanken, malt sönder den i en köttkvarn och givit mig själv på moppo. För säkerhets skull berättade jag om mitt brott för alla i personalen på dagis och alla föräldrar som jag mötte på väg in och ut samt för den klarsynta Femåringen.

– Men mamma. Du kan ju inte bli en tjuv också.

(Det där också:et beror på att jag under den gångna veckan även har lurats, dödat en geting och cyklat utan hjälm.)

Fem minuter senare var jag på ”posten” igen. Damen höll nästan på att falla mig om halsen, vilket är svårt genom en lucka i väggen.

– Tack. Tack. Tack. Jag … tack.

Nu ska jag lägga ”brottsling” till listan på mina misslyckade karriärsteg.

Share
17 kommentarer

Upphovsrätt (uppdat. x 3)

Jag stal mina kompisars barbieskor när jag var 12 år. Det var väldigt dumt, för när vi sedan lekte med barbiedockorna kunde jag ju inte plocka fram skorna utan att bli avslöjad.

(Ni häpnar förstås. Lekte jag med barbiedockor när jag var så gammal som 12 år? Ja.)

Ibland publicerar jag bilder här på bloggen, bilder som jag har hittat någon annanstans. Ibland är jag noggrann med att ange fotografens namn. Ibland hittar jag mina egna bilder på andra sajter, men bryr mig inte nämnvärt. (Min bajsbild finns till dags dato på ett otal bloggar, t.ex.)

Igår visade det sig i kommentatorsbåset att kommentatorskan Tiila gick en webbkommunikationskurs på distans för Batteri Kommunikation. Där bidrog jag tydligen med råd.

Här uttalar jag mig, ser det ut som. Problemet är bara att replikerna är ett hopkok av texter som både jag och den djefla mannen har skrivit på www.bergman.com.


Min pappa (Per Stenson) är tydligen utan att han vet om det ”gästföreläsare” för Batteri Kommunikation.

Pappa är alls inte gästföreläsare. Eller är det en förskönande omskrivning för ”klok man vars texter vi gillar”?

 

Dessutom citerar Batteri Kommunikation min och den djefla mannens bok ”Skriv för webben” (2002) flitigt utan att källan anges.

Detta skrev vi ju 2002. (Fast rättstavat, har jag för mig.)

Det är – till synes – webbredaktören Jimmy Clark och seniorcopywritern Christer Wiklander som borde ha tänkt sig för. Eller gett oss en miljon eller två?

Nå? Vad tycker vi om detta? (”Vi” betyder i detta fall ”den samlade klokskapen i bloggosfären”. Sprid gärna frågan vidare.)

———-
Uppdatering:
Christer Wiklander har belönats med ”sju Guldägg, nio Silverägg och ett femtiotal svenska och internationella utmärkelser”. Tydligen har han därför ”en unik inblick i tänkandet bakom reklam i den absoluta frontlinjen”.

Unik, var ordet. Unik är ett ord som snart är lika unikt som t.ex. … kränkt.

———
Uppdatering 2:
Christer Wiklander har nu förklarat för mig att det är han och inte någon annan som har tillverkat kursbreven. Han menade inte att stjäla utan har bara glömt att ange källa. Att påstå att pappa var ”gästföreläsare” var helt fel och han förstår inte hur han kunde skriva av vår bok utan att ens nämna bokens namn.

Wiklanders grundprincip är att alltid ange källa, men här hade det inte skett för att det var ont om tid. Det har varit dåligt med deltagare så att kursen kommer inte att gå fler gånger. De ihopklippta citaten från www.bergman.com som lades i min citatmun minns han inte, men han ville inte länka till sajten ”för den hade inte uppdaterats på länge”.

– Det här med distanskurser på webben är ju mer en marginell grej för mig.
– Jaha. För oss är skrivkurserna vårt levebröd.

Trots ursäkterna vidhåller jag: detta var inte bra. Jag vill ha en miljon kronor och en hammock. Dessutom är jag långsint.

Uppdatering igen
Läs Dagens Medias artikel och analysera sedan kommentarerna där jag kallas en ”looser” som är ”fullständigt förvirrad” och som njuter av detta eftersom jag bara är ute efter publicitet och pengar. (Ge er dock inte in i diskussionen mot väderkvarnarna.)

Fotnot. Looser är en kusin till looseer, som i sin tur är en brylling till loosseer.

Share
53 kommentarer

Mysteriet med de försvunna skorna

Någon gång runt 1990 köpte jag ett par för mig ovanligt fina gympadojjor. De var i vitt skinn, med små, små detaljer i rosa och lila. Lite dyrare än vanligt och – framför allt – inte av hög basketmodell som alla mina andra skor.

Efter att ha använt dem en enda gång kom jag på att de var lite för smala för mina ankfötter och att det där med rosa och lila ju inte riktigt var min stil även om de var coola modefärger. Skorna åkte in i någon garderob tillsammans med 700 andra skolik, flyttade med oss till olika lägenheter, hus och kommuner både en, två och faktiskt tre gånger innan de hamnade hääär, i mitt återanvändningsmausoleum:
Här hänger skor som inte används, men som kommer att användas. Och skor som Olles farmors bror Gottfrid bar på 1930-talet och som är perfekta att ha på sig när man är Charlie Chaplin. Och skor som jag inte gillar men som jag stundom måste ha på mig för att se ut som en förnuftig föreläsare. Och så hängde de vita från 1990 här med sina rosa-lila applikationer.

Elvaåringen hittade dem för två veckor sedan och blev blixförälskad. Hon tryckte dem mot sitt hjärta såsom gatflickan Beda Larsson ju tryckte en randig sidenslips till sin barm. Hon bar dem nästan dag och natt och fick kommentarer och beröm.

Till i fredags. Då skorna försvann. Puts väck! Borta! Verschwunden und weck!

– Jag hade på mig dem när jag bakade muffins och glömde hälla i mjölken och så hade jag på mig dem när vi letade efter Bästisgrannen och så hade jag inte på mig dem när jag hängde tvätt ute och det var dumt för där var det brännässlor och …

Hela lördagen gick åt till att leta. Hela söndagen gick åt till att leta. Jag var inte bekymrad, medan elvaåringen var förkrossad. Alla gick vi omkring och drällde ickehjälpande let-kommentarer som dessa:

– Men var kan de vara?
– De måste ju vara någonstans.
– De ligger nog på ett konstigt ställe.
– Kommer du ihåg var du hade dem sist?
– Det är ju underligt att de kan försvinna så här.
– Har du tittat i hallen?
– Jamen nånstans är de ju.
– Här! Nej, jag bara skojade.

Efter att till och med ha letat i kylskåpet, bakom böckerna, bland videobanden och i kartongåtervinningen gav vi upp igår kväll. Jag hittade i min hängande skoträdgård ett par vita, lite för trånga skinngympaskor med svarta detaljer som jag 1991 ratade, så elvaåringen blev lite nöjdare.

Och här borde nu slutklämmen och poängen komma, till exempel ”Och kan ni tänka er att de hela tiden stod i hallen” eller ”Plötsligt kom treåringen gående med skorna på fötterna” … men nej. De är fortfarande borta. Tänk om det har varit en tjuv här … och vi som inte hade larmet på … och tänk om tjuven har snott alla mina smycken … och pengar i madrasserna … och tänk att jag då inte märkte något utan bara letade efter ett par vita skor med rosa och lila detaljer hela helgen.

Share
31 kommentarer