Hoppa till innehåll

Etikett: Språktidningen

Ett helt vanligt inlägg om mitt hårda liv

Ni vet Facebookstatusarna som får en att svära “nämen vaffan fick inte jag vara med för” eller sucka “va, nä, ååå jag vill också”. Jag vill inte vara sämre och måste därför berätta om de senaste dagarnas upplevelser.

Annika Bryn har skrivit en ny deckare och behövde en rufsblond 25-åring till promotionbilderna. Ni inser ju själva att den 25-åringen måste vara jag – så jag åkte på Hemligt Uppdrag för att plåtas med asiatisk deckare på McD och med pistolbeväpnad bov i en lägenhet på Kungsholmen. Reflexion: jag skulle kunna betala dyrt för att få “åka på plåtning” och agera med låtsaspoliser samt hålla i pistoler utan att darra på manschetten!

Kolla jag kan äta hamburgare och se fundersam ut samtidigt!
Kolla jag kan äta hamburgare och se fundersam ut samtidigt!
– Va, ska jag se ut som en trulig 25-åring sa du?
– Va, ska jag se ut som en trulig 25-åring sa du?
– Du ska se rädd och ledsen ut, Lotten! Sluta skratta, man ser hur axlarna hoppar!
– Du ska se rädd och ledsen ut, Lotten! Sluta skratta, man ser hur axlarna hoppar!

Man kan rösta både på bokens omslag och titeln! Döden i San Fransisco, San Francisco, Före gryningen, Rum 129 eller Som stoft?

Och så har min djefla man levt ut sina punklustar på scen. Man skulle kunna tro att en civilingenjörspoet utan någon som helst vardaglig simultanförmåga rör sig som Cornelis på scen (ergo inte alls). Men inte den här.

Av 300 bilder är det här den enda som har någorlunda skärpa eftersom han for omkring som en ödla i en flottpanna precis hela tiden.
Av de 300 bilderna som jag tog är det här den enda som har någorlunda skärpa eftersom han for omkring som en ödla i en flottpanna precis hela tiden.

Naturligtvis har jag hunnit klämma in ett mingelparty också: i Språktidningens nya lokaler som redaktörerna delar med Modern Psykologi och Forskning & Framsteg. Kan inte tänka mig att miljön skiljer sig på en enda punkt från tiden på Nationalencyklopedins redaktion:

– Jävla skribenter till att inte hålla deadline! Alltså Lotten, vad ska vi göra med henne?
– Nu har Bergman skrivit tio gånger för långt igen!
– Jag fattar inte ett dugg av den här artikeln. I vilken av våra tidningar ska den in?
– Äh, kolla om vi inte bara kan ta ett blogginlägg och klistra in rakt av, det blir lättare så!

Strax till vänster om vinflaskorna stod jag och klängde på Catharina Grünbaum.
Strax till vänster om de där  vinflaskorna stod jag länge och klängde på  Catharina Grünbaum.

Hemma är livet precis som vanligt fyllt av äventyr:

Jag hittade till exempel en tusenfoting i salladen.
Jag hittade till exempel en tusenfoting i salladen.

Men annars tillbringar jag dagarna precis som salig Kar de Mumma.

Kan inte begripa vem som stökar till så förskräckligt hela tiden.
Kan inte begripa vem som stökar till så förskräckligt hela tiden.

______________

Ni som har gått vilse och bara letar efter Julkalenderns lucka 13 – den finns här nedanför.

Share
16 kommentarer

Styckeindelning (publ. i Språktidningen hösten 2009)

Styckvis!

I min lokaltidning finns en sportkrönikör som skriver en mening per stycke.

Glatt tjongar han fram ett nytt stycke efter varje mening.

Sammanfattningsvis pågår en och samma tankegång i tjugo små, små stycken.

Och det är inte lätt att läsa.

För man får inget flyt då.

När man som redaktör sitter framför en illa skriven text, är sökandet efter naturlig styckeindelning ungefär lika petigt som att bena ur en fisk. Men att leta fram de sammanfattande kärnmeningarna (som lämpligtvis kan inleda styckena) kan underlättas om du tar det i småportioner och tillåter dig att stundom dra fiskbenen ur munnen. (Det här med skribenter som kryddar sina textanrättningar med alltför många metaforer kan vi ta en annan gång.)

  1. Läs hela texten som vanligt folk (motstå alltså frestelsen att anteckna i marginalen eller att besviket sucka).
  2. Se upp, titta ut på himlen, tänk på Molgan och förklara för honom vad det nyss var du läste.
  3. Dyk in i texten och hitta kärnmeningarna – kanske just det du nyss berättade för din fantasikollega – och markera dem tydligt.
  4. Dela in texten i stycken med en sammanfattande kärnmening per stycke.

Akta dig för halvnytt stycke med bara en radbrytning eftersom det inte är tillräckligt tydligt. Om du sedan vill ha en blankrad mellan styckena eller bara ny rad och indrag spelar inte så stor roll. (Säger jag nu diplomatiskt i just denna tidning fastän jag tycker att blankrad är mycket, mycket tydligare.)

©Lotten Bergman

Share
26 kommentarer

Jag mötte Lass… eh Fredrik

Har ni läst om hur berömdheter, framstående vetenskapsmän, idrottsstjärnor och utåtriktade författare förlorar talförmågan när de kommer i närheten av USA:s president eller Storbritanniens drottning?

– Vasadu till presidenten? säger David Letterman nästan andäktigt till Steve Martin.
– Jag sa hej … svarar den annars kulsprutepratande Steve.

Nu har jag varken träffat presidenter eller drottningar, men blängt under lugg på Stellan Skarsgård i ett halvår när vi nästan varje morgon träffades på Slussens T-bana, suttit i Stellan Bengtssons knä, sett en  känd, pank och arg skådespelare spritt näck i min egen lägenhet och påtvingat Hans Rosenfeldt min kåseribok med baktanken att han skulle falla om min hals (vilket är svårt när man är drygt två meter lång) och ge mig jobb på tv. Apropå tvåmetersmän, kastade jag mig förra året som en hungrig varg över Sten Feldreich och berättade för honom hur lång han var 1978.

Jag drabbas alltså inte av munhäfta vid möten med Lassie, utan snarare IQ-deficit. När jag i höstas såg Fredrik Lindström strosa runt i en stor mataffär, lät jag honom inte göra det ifred utan tog sats och nästan sprang de 30 meterna fram till honom och sträckte fram handen samtidigt som jag med ett Julia Robertsleende sa på lite för hög volym:

– Hej! Jag måste bara hälsa!

Fredrik Lindström tittade på mig och sa inget och sträckte inte fram handen. Jag sa heller inget utan sträckte bara väldigt envist fram min hand utan någon som helst tanke på eventuell bacillskräck från den långe mannen framför mig. (Ser ni temat här?) Ta min hand då, förbaskade karl! tänkte jag – tills han lydde.

– Hej! Jag heter Lotten Bergman och jag är också blond, blåögd, från Eskilstuna och gillar det svenska språket! Ja!

Här möttes jag av inget. Blott tystnad. Knappnålar hade förstås inte kunnat höras pga. den bedrövliga muzaken från överallt, men mitt påhopp var inte alls uppskattat. Och varför skulle det vara det? Jag hade kunnat börja i en helt annan ände och inlett med att diskutera våra respektive artiklar i senaste Språktidningen istället. Eller påpekat hur lång han var? Fortfarande leende, sa jag:

– Ja … det var bara det! Hejdå!
– Öh. Ok.

Äntligen. Han pratade. En liten stund senare fladdrade jag förbi honom såsom man fladdrar när man släpar på en kundvagn med mat för tvåtusen kronor och kunde inte hålla tyst den gången heller.

– Hejdå igen, Fredrik Lindström! sa jag.

Nu blir det lite komplicerat. Den 11 mars är jag nämligen på samma villkor som Fredrik Lindström inbjuden till ett evenemang där jag är ”Språkpolis och bloggare” och han är han.

Det officiella programmet.

 

 
Hur ska det gå, hur ska det gå?
Share
75 kommentarer

Korrekturtecken

(Denna text publicerades i en förkortad version i Språktidningen för ett år sedan.)

Jag är precis som en bantare som hötter med pekfingret och mässar om GI. Jag är precis som en kattälskare som med fradga i mungiporna försöker omvända en allergiker. Jag är precis som en frisksportare som med yviga gester försöker få en soffpotatis att förstå meningen med livet.

Fast min övertygelse handlar om nyttan med korrekturtecken. De tydliggör textkorrigering, de gör missförstånden mellan skribent och redaktör färre och sparar en massa tid. Dessutom är de roliga! Zeloten Lotten ska härmed få de inte ännu frälsta att börja krydda korrektur med konstiga krumelurer. (Själv hittar jag korrfel lättast när jag läser på papper, så vi lägger elektroniska korrektur åt sidan och berättar om dem en annan dag.)

Ett vanligt missförstånd är att alla korrekturtecken betyder något. Så är det inte. Tänk dig att den oredigerade texten är en fotbollsplan med lömska gropar vid hörnflaggan, lerklegg vid straffpunkten och uppstickande tuvor som kan stjälpa stora lass där borta på vänsterkanten. Groparna, tuvorna och geggamojan måste tas bort för att inte störa den stundande matchen. Därför placerar du på planen flaggor och pinnar som markerar var något behöver fixas. Så funkar korrekturtecken!

Markörerna inne i texten kan se ut lite hur som helst, nästan som Sherlock Holmes’ dansande figurer:

Vad de betyder? Inget, bara ”hallå!” ungefär.

Du kan hitta på egna pinnar och flaggor om de gamla tar slut i en riktigt bedrövlig text. Markörerna betyder alltså bara ”här ska något åtgärdas”. Det viktiga är att du ute i marginalen (alltså utanför fotbollsplanens sidlinje) gör motsvarande tecken och där berättar vad det är som ska göras.

Det svåraste med korrekturtecken är att få till den rätta knorren i D:et som betyder deleatur (”ta bort”, eller på nysvenska ”deleta”). Ärrade redaktörer med miljontals deleaturer i ryggmärgen har sådan schvung i tecknet att det ser ut som ett konstverk. Så här gör jag:

Deleatur!

Och så här kan en korrigerad mening se ut:

Det finns några tecken som har en specifik betydelse. Men de är få och lätta, vackra och tydliga samt underbara! Se bara:

Tecknen betyder från vänster: putta isär, tryck ihop, flytta dit, flytta till vänster, byt plats, inte nytt stycke, oj jag korrade fel.

Ta nu fram en dålig text, den allra finaste rödpennan och leta fram SIS 36201 där alla korrekturtecknen står hur prydliga som allra helst. Och njut!

©Lotten Bergman

Fotnot 1: Zelot (selot) betyder ”fanatisk trosivrare”.
Fotnot 2: SIS:s korrtecken finns även i TNC:s skrivregler.

Uppgift:
Hitta ett stavfel i denna text!

Share
7 kommentarer

Dialektfrossa

Ja … inte vet jag hur det gick till. Jag skulle bara ta en bild på min kompis där som syns i högerkanten. I bakgrunden ses … Nils Poppe?

Aha. Fredrik Lindström. (Bilden är väldigt beskuren, så här dåligt siktar jag inte.)

Jag har med drygt 300 andra personer skrattat på ”Dialektfrossa” i Språktidningens regi. Ordningsman i klassen var Patrik Hadenius, som fick börja med att plocka bort Margareta Svahns örhänge. Sedan kom Micke Parkvall upp på scenen och stal all uppmärksamhet eftersom han såg ut som ett lejon (se bilden till vänster) och inte hade fått någon mick att prata i. Sedan lyssnade vi på Lena Ekberg, ny chef för Språkrådet och så dundrade Fredrik Lindström upp på scenen och bräkte karismatiskt på gnällbältessvenska.

Tänk att språkforskning kan vara så rolig att man fnissar okontrollerat åt Kellog’s med uttalet [chellogs], hockeyliraren Jonas Bergqvists ängelholmsskånska med dalmålsbrytning, kulturiska (skånska utan skorrande r) samt Gallehushornet och det faktum att man som lingvist helt utan problem skulle kunna offra en kroppsdel för att få svaret på varför man i vissa delar av världen har skorrande r.

(Betänk då att mitt ämne – svenska skrivregler – kan vara precis lika roligt!)

Fredrik Lindström inledde med att tala om att han hade ett blädderblock (inför 300 personer!) eftersom han inte gillar PowerPoint. Bah. Det är ju som att jag inte gillade pösbrallor och var aktiv videobandspelarmotståndare 1978. PowerPoint kan vara förfärligt och tråkigt och trist i händerna på inkompetenta estradörer, men helt underbart när föreläsaren vet vad h*n gör. (Vi måste komma på ett nytt namn på fenomenet ”visa bilder på duk via dator” eftersom [pauerpåjnt] ju är ett varumärke som t.ex. Rollerblades – inlines – och t.ex. jag som är så kompetent ju alls inte använder PP utan Keynote.)

Så skrev Fredrik på blädderblocket. ”4 parametrar”. Sedan bytte han blad och … vi i salongen fick faktiskt aldrig veta vilka de fyra parametrarna var.

Kanske kan vi hitta på parametrarna själva? Kolla, jag kan verka obegriplig helt på egen hand för jag har övat på det, senast i min C-uppsats (1990). Jag sneglar uppåt till vänster, spottar i nävarna och knattrar fram dessa djupa parametrar:

Språk och dialekter (märk väl att man faktiskt kan gräla om definitionen av dessa två ord) definieras med hjälp av de fyra parametrarna 1) Darwins tankar 2) Chomskys tankar 3) isolerade gårdar i Älvdalen 4) diftonger och triftonger.

Oj, nu blev det ju fem parametrar eftersom diftonger och triftonger på inga villkor kan dras över en kam. Men äsch.

En stund senare krympte Fredrik Lindström såpass att jag kunde stoppa ner honom i mitt vinglas och ta med honom hem.
Här på Centralens golv sitter jag min vana trogen och väntar på tåget hemåt. (Om jag hade sponsrats av nöt- eller tefabrikanten hade jag förstås visat upp varumärkena som vore de slalomskidor i en målfålla.)

Uppdatering
Förslag på nya PP-namn: ljusbilder eller bildspel. (Kom med fler!)

David kommenterar helt befogat mitt extremt dåliga omdöme när det gäller drycken eftersom Pressbyråns stora temugg kostar betydligt mer än den lilla trots att det är samma tepåse och bara lite mer halvjånket vatten. Jag kan bara hålla med och sparka lite surt med fötterna i gruset/snön samt muttra ”vi tedrickare har det inte lätt”.

Cruella berättar från sitt jobb som stenograf (heter det så?) i Riksdagen:

”I en av gårdagens debatter klämde en folkpartistisk ledamot i med ’Och för det femte …’ just när jag tog över från min kollega. Vid närmare påseende hade det aldrig funnits något första, andra, tredje eller fjärde … Så det var antagligen de försvunna parametrarnas dag. Helt enkelt.”

Alltså: Den 26 mars 2010 firar vi nästa gång ”De försvunna parametrarnas dag”.

Share
26 kommentarer

Bara en rapport om gårdagen

I snöstorm tog jag mig igår till Stockholm för en föreläsning på Språktidningens redaktion. Jag pekade med hela kryckan och gav order om vininköp, stolsförflyttning, olivplacering och golvtorkning efter eget vinspill. Folk har krupit och krälat för mig i flera dagar och jag har haft fruktansvärt kul. Gårdagens förutsättningar:

Faktum 1: Jag tycker om språk och regler.
Faktum 2: Skrivreglernas redaktör Ola Karlsson tycker om språk och versaler samt skrivregler, men är mer uppmärksam på hur språket används på riktigt än vad jag är.
Faktum 3: Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius tycker att det är skitkul med språk, men det där med regler kan man väl ta med en nypa salt, right? Peace, love and understanding. (Och jag överdriver aldrig.)

Ni förstår hur kul det är att med dessa två föreläsa i tre timmar? Inför en yster publik som visste att skratta på rätt ställen? Och dricka vin klockan 16 en vanlig måndag? Samt gräla om petitesser i skriftspråket? Mums.

Men hör nu hur svårt det är att låtsas vara normal när man har brutit en tå. (För den ovane läsaren kan detta tyckas vara ett drastiskt hopp från den trygga, varma föreläsarmiljön till utomhusvärlden med snöstorm och människor som bara vill stjäla mina saker. Men så är det.)

Kl. 17:20 satte jag mig i en taxi. Mitt tåg gick 17:50 – lugna puckar även när det blåser snö på tvärsan. Planen var att jag skulle betala taxichauffören för att få hjälp med rullväskan in på Centralen när jag själv hoppade på kryckor, precis som jag kommer att göra när jag har rullator om 30 år. Men då hade jag inte tagit med tjyvar och banditer i beräkningen – de där som ju utövar fällebenstaktiken på distans:

Rånaren greps alltså nästan en timme innan jag dök upp.

Hela Stockholms Central (med omgivningar) var avspärrad. Taxichauffören började hyperventilera och svettas när jag bad honom om hjälp – han kunde ju inte lämna sin taxi i en snödriva när det var rånare i farten. Så jag kastade mig ut (betalade dessutom 70 kronor för den tid som gick när vi satt blickstilla och tittade på bistert viftande, frysande poliser i kuvertmössor), satte ryggsäcken på ryggen, tog rullväskan i ena handen och kryckorna i den andra och slääääpade mig som i filmen Alive mot ljuset i horisonten: tåget hemåt. Fem olika män hjälpte mig genom att ta rullväskan i trappor och över stup medan tån liksom domnade bort och inte var till besvär alls. Jag hade inte reagerat nämnvärt om någon hungrig hade bestämt sig för att bita av den. (Tån lider däremot idag av en bultande baksmälla.)

Synen som mötte min djefla man en timme senare: den frysande föreläsaren som utan vantar väntar på räddningen i rustning. (=Bil.)

Fotnot
Det är detta jag menar med kuvertmössa. (Som är mindre lämplig i snöstorm.)

Kallas den kanske egentligen ”båtmössa”? Men visst påminner den om ett kuvert?
Share
38 kommentarer

Inte heter det väl ”taband”?

Jag sitter hopkrupen på Språktidningens redaktion, mitt i ett champagnevimmel. Alla är här. ”Mitt” hörn är en rund smatt med fönster … förmodligen har det varit en spiraltrappa här.

Min utsikt just nu.

Eftersom champagnen på fastande mage var synnerligen effektiv och jordgubbarna alls inte lindrade den svindlande känslan, satte jag mig här som en drottning på sin tron, väntande på uppvaktning. Ibland sticker någon in huvudet och säger ”jobbar du?”. Jag svarar att jag bloggar, varpå alla utan undantag vänder på klacken och går eftersom jag förmodligen är redlöst berusad och bara sluddrar.

(Det ska fan bjuda mig på mingel, här sitter jag och är asocial.)

Fissla! Fissla! Fissla!

 

Men nu har jag (där jag sitter) hittat något i senaste – det idag utkomna – numret av Språktidningen. De ber läsekretsen om tips på vad taband skulle kunna kallas istället. När det i bloggmun redan heter fissla! Uppdatering: Verbet av substantivet taband ska vi bara inte tala om. Tabandagera? Och ja, man ”fisslar med ett fisselsnöre” enligt kommentatorsbåset.

Ber härmed om tillstånd att få upprepa mig:

fiss`la verb ~de ~t
ORDLED: fissl-ar
SUBST.: fisslande, fissling
• genom att med fingrarna få ett snöre, trätt över båda händerna, att bilda olika figurer: snabbfissla; ~ en kaffekopp; ~ tillsammans med vännerna; han ~de till allas stora förvåning; ~ på pendeltåget
KONSTR.: ~ (ngt)
HIST.: sedan 2008; fr. ficelle ’snöre’

Såja. Mejladressen till Språktidningen är info@spraktidningen.se. (Han som får era mejl heter Patrik och är alls inte svårövertalad.) Nu ska vi väl ändå få allmänheten på bättre tankar? ”Taband” är hopplöst svårt att betona rätt (ta’band … taba’nd) och får i alla fall mig att tänka på religiösa militärer från Afghanistan.

Share
15 kommentarer

Språktidningen har landat (uppdat.)

På Södra Teaterns balkong sitter jag i solskenet och försöker att se väldigt avslappnad och cool ut. Sanningen är ju att mingel ger mig hackitänder och i bästa fall ett glas att hålla i foten.

Där sitter en man och monterar sin filmkamera som när de övade på att sätta ihop sina vapen i Full Metal Jacket. Där kommer folk och tar varandra i hand. Där sitter en kille som ser lika svårmodig ut som jag. Fem killar har Lilla My-frisyr, det var länge sedan jag såg det senast.

Releasepartyt för Språktidningen börjar strax. Det blåser styv kuling i Stockholm … vilken himla tur att det är varmt ute och att jag inte har någon frisyr värd att nämnas.

Uppdatering
Jag häpnade. Jag tappade hakan. Tänk att dagens språkintresserade människor och svensknördar är så coola. Förutom Lilla My-frisyrerna (långt hår i hästsvans uppe på huvudet, men hästsvansen är inte helt igenomdragen utan går i en ögla) såg jag djuuhuuupa urringningar och höga klackar samt två elgitarrer.

– Men för fan, tarej en tallrik, du hajunte ätit! sa en halvklädd kille med tatueringar till mig.

Jomen. Jag hade ju gått vilse och befann mig på en felaktig releasebalkong. Tre trappor upp hittade jag rätt och omedelbart en f.d. NE-kollega.

Känner ni er också hemma i sådana här skomiljöer?
Drinkpinnarna. (Äggulan i bakgrunden är ett värmeljus.)

Jag har inte särskilt stor erfarenhet av drinkpinnar, så vem är väl jag att recensera? Men champagnen bleknade när jag hittade dessa … trekantiga, vassa med glaskänsla … de var så … stilrena. (Se där, ett ord som jag mycket sällan använder mig av.) Jag rekommenderade alla att ta ett par drinkpinnar med sig hem, pratade till höger och vänster och diskuterade stavningen av ”smileys” (smilis? smajlis?) och busvisslade några balkongmänniskor till lomhördhet.

Alla berömmer både innehåll och utseende. På tidningen alltså. Säkerligen tar det ett tag innan f.d. Språkrådsprenumeranter vänjer sig vid blanka, färgfyllda sidor och artikelförfattarnas ansikten överallt. (Vad ska man annars illustrera? Dubbel supinum?) Hur som helst rekommenderar jag en provprenumeration.

—-
Kort intervju med Patrik Hadenius, den ytterst trevlige chefredaktörn som har tusen bollar i luften:

– Har ni fått mycket beröm idag?
– Ja, det är inte kl… Jag … Hej, ja hej, var var jag? Jo, vi trodde ju att … Hej, ja, just det, hejdå … Vi todde att vi sku … Hej då! Nej men välkommen! Vad sa jag?
– Beröm? Har ni få…
– Vi trodde att … HEEEEEEEEJ! Nej, inga njugga kommentarer, alla bara … F’låt, oj, hej. Nej, javisst, tag den bara. Hejdå. Va?

Share
15 kommentarer