Hoppa till innehåll

Etikett: ryggskott

Min djefla man förstår mig inte

Jodå, vi har sagt att vi ska bli 100 år båda två och att vi sedan ska hoppa ner i en vulkan tillsammans eftersom barnen då förhoppningsvis klarar sig utan oss. Frågan är bara hur i hela friden jag ska få upp karln på vulkankanten. I förmiddags hördes detta:

– AAAAAAAAAAAAAAAARGHHH! LOTTEN! HJÄLP! HJÄÄÄÄÄÄÄÄLP!

Nu får man faktiskt ta dylika hojtningar och rop med en nypa salt och mumla ”don’t cry wolf” (samt helt inkorrekt nynna på Peter och vargen för att jag när jag var liten blandade ihop den med Pojken och vargen) eftersom min djefla mans rop på hjälp kan bero på att han

  • inte kan hitta filmjölken
  • har fastnat med ena foten i toastolen
  • balanserar 72 böcker på varandra eftersom latmansbördors rekord bör slås
  • brinner av iver över att få visa upp sin senaste imitation av en dammsugare som har tagit sig vatten över huvudet och sugit i sig tre bomullstussar och tre gem på en gång.

Jag släntrade nerför trappan samtidigt som jag lade ÖK i Wordfeud (ka-tjing) utan att trilla eller ens darra på manschetten. Men så såg jag. Förfärligheters förfärlighet. Som en gammal vinkelhake stod han i köket och hängde över en glassburk.

Den djefla stånkande mannen och hans glass.
Den djefla stånkande mannen och hans glass.

Han sa:

– RYGGSKOTT!

Jag kontrade snabbt med :

– NACKSKOTT!

Det är i det läget min man inte förstår mig. Medan han vill att jag ska säga stackare, nämen ojojoj, det blir nog bra ska du se samt vill du ha lite knark, står jag och förbereder mig på att få associera vidare med NÅDASKOTT, HAGELSKOTT, SKRÄMSELSKOTT, PISTOLSKOTT SLAGSKOTT … VARSKOTT! Skratt är bästa medicinen! (För nu börjar jag ju bli rätt van vid ryggskotten.) Å ja ba:

– Men du, är det inte lite sent? Det var ju i förrförra veckan som skottdage…
– Uh. Ah. Dähr. Och dääähr. Tabletterna.
– Knark! Får jag ta? Vad gjorde du när det högg till?
– Bäddade. En. Uh. Aaah. Säng.
– Aha. Då förstår jag. Nya, ovana rörelser är aldrig nyttiga.

Lumbagoplåster!
Lumbagoplåster!

(Bilden hittade jag hos The Quack Doctor.)

Nu ska ni inte vara oroliga – han har tagits omhand av mig och fått dunderpiller som vi smugglade hit från storstan i somras och dessutom dubbel dos muskelavslappnande tabletter. Han bedyrar att han har gjort sina muskelövningar som han ska och att orienteringsrundan på blankis i förrgår inte har med saken att göra. I detta nu ligger han och snarkar bredvid mig med en kylklamp på ryggen. Nyss mumlade han något nästan ohörbart. Transkribering:

– Mnhgh … grull … acka … nuffi piller … betala baff i förskott.

Å ja ba:

– FÖRSKOTT!

Share
31 kommentarer

Håll i er och tummarna, var tysta och gör inga häftiga rörelser nu

Vi rör oss försiktigt här hemma. Man får inte hoppa fram bakom hörn och skrämmas, man får inte ställa dammsugaren under kamouflage och man får absolut inte be herrn i huset om hjälp.

*visk* Min djefla man har ont i ryggen igen. *visk*

Så här står han och naturligtvis tvingar jag honom att stå naken medan jag ställer in alla lampor så att ljuset blir snyggt när jag sedan målar ryggrad på honom.
Så här står han – och naturligtvis tvingar jag honom att stå naken medan jag ställer in alla lampor så att ljuset blir snyggt när jag sedan målar ryggrad på honom.

Det börjar alltid med en lång utläggning om hur det känns lite obekvämt i ryggslutet och slutar alltid med ambulansfärd. Vi är beordrade att säga till om han står, går, ligger eller gör något konstigt. Men det är precis som att säga att någon borde laga mindre salt mat eller uppdatera körskolekunskaperna: ilska och aversion dominerar plötsligt känsloregistret.

– Oj, nu står du som lutande tornet i Pisa för att kompense…
– Det gör jag inte alls!
– Fast du sa att vi sk…
– Ahhhjhhhj.

– Pappa står på alla fyra inne på toa, ska han det?
– Kräks han?
– Nej.
– Då är det ok.

– Ska du verkligen ligga sådär som en amöba i soffan, den är ju så mjuk, och ett hårt underlag sägs ju vara bättre.
– Jag mår finfint.
– Men har inte du ont i ryggen?
– Nope. Trarajdiraaaa … när som seglarn seglar på tjofaderittan lej …

Aha. Nykteristen och renlevnadsmannen (orienterare, ni vet) har petat i sig en hel värktablett och mår (just nu) toppen.

För att inte vara i vägen (eller annan, valfri anledning) åker jag nu på basketmatch. Om fortsättning inte följer, har allt avlöpt väl.

Uppdatering
Fortsättning följer … inte! Han har somnat på sin värktablett, han har inte stånkat och frustat och vrålat – men lagat mat! Den ljusnande framtid är vår!

Share
26 kommentarer

En djefla rygg

Igår eftermiddag berättade jag i en kommentar att det var lite jobbigt att ha feber samtidigt som min djefla man satte igång med en jätteröjning av husets framsida genom att peka med hela handen och rya på detta sätt:

– Du och du putsar fönster, du och du klipper av busken där på hälften, du flyttar stenarna dit och du river upp alla maskrosor som växer i gruset. Aj, jag fick ryggskott. Nu går jag och lägger mig.

Efter att ha delegerat till oss sex andra att jobba, gick karlsloken alltså och vilade. Hrnff.

Ett par timmar senare var husets framsida riktigt prydlig, när den djefla mannen föll ner i en ack så bekant avgrund av smärta. Vi kallar det ryggskott, men det är en besvärlig muskel som så fort det vankas däckbyte, gräsklippning eller väskbärning, brister. Den sitter i ländryggen och gör så ont att han vrålar som under krystvärkar.

– Aaaaaaaaaaaargghhhh! Det är som när en by gör uppror! Ååååååååååååårrrrr! Fast istället för människor är det muskler! Haaaaaaaaaaauuuuuuuuuhhh! Karl XII låg till sängs i ett helt år 1714. Aaaaaaahhaaaaaagh!

När han hade kämpat med smärtan i två timmar, hamnade han stående i köket. Han hängde över en av våra sju bufféer som en cowboy mot en bardisk efter fjorton whiskyglas. Kallsvetten rann, han ville kräkas, han ville dö och bad mig att  ringa efter ambulans. Så då gjorde jag det medan den djefla mannen som en trehundraårig ek lade sig ner på golvet, där vi hade placerat soffkuddar.

Den stickade tröjan och sittunderlaget har Åttaåringen placerat under knäna för att det skulle kännas bättre.
Den stickade tröjan och sittunderlaget placerade Åttaåringen under knäna för att det skulle kännas bättre.

Väl nere på golvet började han googla lumbago och vårdprogram medan jag väntade på svar från 112.

– Aaaaaaaaaaaaaaarrrrrrrrghhhh!
– Aaaaaaaaaaaaaaarrrrrrrrghhhh!

– Har du något emot att jag tar bilder?
– Nej, det här måste dokumenteras – det är ett minne för livet.
– Ok, de har bara en akutbil och den är för livshotande situationer, men de kan skicka en ambulans inom en halvtimme.
– EN HALVTIMME? SATANS JÄVLA AMBULANSJÄVLAR! Förlåt. Säg att jag ber om ursäkt. Jag menade inte att skrika.

Efter vad som inte alls verkade som en evighet utan snarare bara en halvtimme, kom stesoliden i sällskap med två vackra ambulansmän som med milda röster och blåa plasthandskar kröp ner på vårt golv och viskade ömma ord i den skrikande djefla mannens öron.

– Åååååh. Knark. Ååååh. Knark. Sherlock Holmes och jag. Åååh.
– Åååååh. Knark. Ååååh. Knark. Sherlock Holmes och jag. Åååh.

I detta skede kom en granne in för att höra om det var något hon kunde hjälpa till med; hon hade ju sett ambulansen. Och det slog mig att ska man ju göra! Om jag ser att det är en ambulans hemma hos grannarna gör jag ju tvärtom: visar hänsyn, stirrar inte, försöker att inte störa. Men det är klart att man genast ska gå in och fråga om man kan hjälpa till med något! Så nu gör vi det, alla i fortsättningen, eller hur?

Här försökte den djefla mannen att riva handtagen från ambulansens inredning.
Här försökte den djefla mannen att riva handtagen från ambulansens inredning.

Efter vad som däremot verkligen kändes som en evighet lyckades vi alla med gemensamma krafter få in den djefla ryggen i ambulansen. Nej, jag följde inte med – jag hade bara varit i vägen och alla insåg vi att barnen hemma behövde mig mer än den krokige mannen.

Här låg han och tryckte på sin röda larmknapp i flera timmar. Till slut ropade han på hjälp tills personalen kom.
Här låg han och tryckte på sin röda larmknapp i flera timmar. Till slut ropade han på hjälp tills personalen kom.

På sjukhuset kom fler och fler examensfirande studenter in – men vad som felades dem var oklart eftersom den djefla mannen mest låg och blundade och sjöng vaggvisor för sig själv för att stå ut.

Klockan halv två på natten kom han tillbaka – i en jättestor ”liggande sjuktransport”. Han föll än en gång som en trehundraårig ek – nu blott 15 centimeter innanför vår dörr, där jag hade lagt en madrass. Jag lade mig i en närbelägen soffa och så tillbringade vi natten utan annan smärtlindring än alvedon. För si, man delar inte ut knark till 47-åriga familjefäder med outhärdliga smärtor mitt i natten ity de kan missbruka det.

Men nu har jag varit på apoteket och hämtat ut muskelavslappande medel som får den djefla mannen att bli alldeles gråtmild av lycka.

– Ni är underbara allihop. Caesar satte eld på en massa skepp i Alexandria och … åh. Ni är så fina. Achillas i Egypten slogs med Caesars lilla styrka och så ockuperade Caesar Faros och … åh. Allt är så bra. Sedan satte romarna eld på egyptiernas båtar. Och biblioteket. Titta. Vi har så många böcker. Allt är så bra.

Share
49 kommentarer

Jag planerar mitt frånfälle

Gör ni också det?

Oftast gör jag det inte alls – tänker på döden alltså. Men nu ska jag ju åka till Italien och då finns det så ohyggligt många sätt att dö på.

  • Flygplanet kommer att sprängas i tusen små bitar.
  • Hotellet i Milano (som bara har internetvågor i lobbyn!) kommer att brinna upp.
  • De allestädes närvarande italienska rånarna kommer att slå ihjäl mig på en bakgata.
  • Jag kommer att hamna bland fotbollshuliganer på fel läktare och de kommer att förgifta mig för att jag hejar enbart på Zlatan.
Där ligger jag i mitt hotellrum och sover och får besök av Döden. (Holbein.)
Där ligger jag i mitt hotellrum och sover och får besök av Döden. (Holbein.)

Just nu är det dessutom extra dumt om just jag ska trilla av pinn eftersom min djefla man har drabbats av ryggskott nummer sju sedan han började få ryggskott. Som vanligt är det ”ingen fara” eftersom han ”klarar sig bra” och inte är ”särskilt orörlig”. Han kan bara inte köra bil, hänga tvätt, plocka saker från golvet, gå i trappor framlänges, sova, sitta stilla eller gå på hal is. Annars är allt precis som vanligt. Han måste bara se ut som en semafor i ett par dagar så blir allt bra.

Om jag nu skulle mosas till stoft när hotellet rasar till marken på lördag förmiddag – t.ex. – så ber jag redan nu om ursäkt för den röra jag lämnar efter mig. Och för att det inte finns något att ärva. Och för alla gamla tidningar från 1970-talet som jag inte kan förmå mig att slänga. Och för håret i duschavloppet.

Jag beslutar mig för att rensa tankarna genom att berätta om mina farhågor för min djefla man:

– Käre djefla man. Jag ska ju flyg…
– Ahj. Va? Kan du ba… nej, jag kla… Aj.
– Jo, jag tänkte bara berätta hur jag tänker mig döden.
– Nu? Jag må… Aaaaaj. Ta den. Aj. Kan du ba… Nej, vi vänd… Ahj.
– På min begravning vill jag att ni spelar ”Här kommer Pippi Långstrump”.
– Är inte det lite övertydl… Aaaahj.
– Och alla ska få en toarulle att gråta i när de kommer in i kyrkan.
– Men har inte du sagt att alla ska skratta på din begravning och att vi borde dans… Aaaaj.
– Gör det ont när du tänker på dans?
– Mhm. Aj.
– Kolla här, jag kan stretcha och stå i brygga!
– Ahaj. Aj. Aaaj.
– Du säger att det inte är farligt och att de inte gör ont, och ändå säger du ju aj hela tiden!
– Men det gör bara ont när jag skrattar.

Ser ni? Jag är orsaken till all smärta.

Ni förstår hur jag tänker? (=Vilken film?)
Ni förstår hur jag tänker? (=Vilken film?)
Share
54 kommentarer

Superlotten anmäler sig till tjänstgöring

Tjolahopp. Min djefla man har ryggskott. Igen.

Jag (ja, allt handlar om mig) lider mest av att våra rutiner som i vanliga fall funkar så bra även när allt ska ske på en gång nu inte funkar alls. Jag måste koka te och gå till lågstadiet och cykla till mellanstadiet samtidigt och dessutom förfalska Den djefla mannens signatur för att Femtonåringen ska kunna få en legitimation.

(Nej då. Lugn. Jag förfalskar bara min pappas namnteckning.)

Men det kunde vara värre. Tänk om man idag var ett ägg i affärn. Man låg där i sitt paket med sina kompisar och så kom en tant och gjorde en Charlie Chaplinvurpa och inte ens alla kungens män skulle kunna reparera en sådan skada.

Inga ryggskott här inte.

Eller tänk om man var en brödpåse som hette Fröig. Och bäst som man låg där och kollade på fallande ägg, så kom en konkurrerande brödleverans och trängde sig på: Fröjd och gamman. Skulle man kunna samsas om utrymmet?

Vad kommer vi att säga om dagens brödnamn om, säg, tio år?

Nu ska jag ta ett djupt andetag och stoppa yrselmedicin med distraheringsfunktion i Min djefla stånkande man. Sedan ska jag ikläda mig en röd mantel och skriva en artikel på exakt 1 300 tecken och hålla en deadline på sekunden samtidigt som jag ser till att alla barnen är representativa till skolfotograferingar som kommer att ruinera oss bortåt november när vi trots sju påminnelser har glömt att betala dem. Och det kommer att gå jättebra eftersom jag kan cykla och koka te på en gång! För att:

Självklart.
Share
27 kommentarer

En tuff natt

– AJ!

Min djefla stånkande krake till make vägrar gå till doktorn med ryggskottet. Inte vill han ha knark av mig heller. (Citodon som jag fick när jag bröt tån.) Men sova bredvid mig ska karln.

– AJ!

Jag ryckte till och tittade på honom och väckarklockan. Åh, 01:23.

– Krrrxxzzxkkrrschhhschh.

Snark. Han har alltså ont i sömnen. Stackarn.

– AJ!

Jahaaa. Han sover igen. Vilket man plägar göra 01:47.

– AJ!

Men jädra sovgubbe. Usch, jag borde sova 02:22.

– AJ!
– Vill du ha något?
– Ja, en Ipren.
– Jaha. Som om det skulle hjälpa. Men ok, vänta här.
– Kan inte annat.

– Krrrxxzzxkkrrschhhschh.
– Vakna! Här har du Ipren.
– Va? Va? AJ!

Hoppas han sover resten av natten. Det här är ju som att vara en ammande moder. Jag ska upp 05:40.

– AJ!
– Huh?
– Lotten, jag måste bada.
– Ok. Klockan är 03:01. Klart att du måste bada.

Hoppas att han tar sig upp ur badet själv. Jag måste sova.

– … så då tänkte jag att det är ju synd att jag ska hålla dig vaken hela natten.
– Huh?
– Oj, sov du?
– Ja, käre make, klockan är … 03:44 …
– Hur länge har du lyssnat på mig?
– Sedan du väckte mig med orden att du inte ville hålla mig vaken.
– AJ!
– Vill du ha hjälp med något?
– Nejdå. AJ! Jag AJ! klarar mig.

Han har begåvats med en synnerligen god nattsömn, min djefla man. Han somnar snabbt, var som helst, hur ofta som helst och under vilka betingelser som helst. Innan jag ska somna måste jag dela upp bekymmer i högar, räkna bortsprungna får, tänka på min intervju hos David Letterman och någon eventuellt bortglömd deadline.

Efter radiosändningen och ickesömnen igår var jag mör som en välhängd hare. Med rosiga kinder och solsken i blick försökte jag fokusera på vad som helst, när telefonen ringde.

– Jag hade en förfärlig natt, stånkade min djefla man. Jag skulle nog behöva lite mer stöd, lite mer hjälp av dig när jag har ont på nätt…

Han kom förstås inte längre. Jag skrattade först omkull honom och ställde honom sedan i en imaginär skamvrå (han kan ju inte stå i en riktig på grund av värken) och förklarade sedan så pedagogiskt jag kunde vilket stöd han i fortsättningen skulle kunna räkna med.

Han mindes alltså ingaav mina insatser under natten.

Min djefla ryggskottsman går omkring så här.
Share
32 kommentarer

Ryggskott

Lämplig illustration.

Jag må ha fött fem barn, haft knaster i knäna sedan 18-årsåldern och dragit ut två visdomständer samt brutit en tå. Men vad är väl det mot den smärta som Min djefla man har fått utstå i sitt ömma liv?

När han häromåret drabbades av tandvärk och satt hohoande med våtvarma omslag som en seriefigur, skrattade vi åt eländet. Han knaprade en hel natt på isbitar och drack varma drycker som orsakade åsknedslag i munnen eftersom tandakuten som bekant är motvillig på helgnätter.

För fem år sedan gick han stånkande som Groucho Marx i ett par dagar. Ryggvärken kom från en liten kontraktur, sa han. När jag påpekade att han inte längre var 186 cm utan bara en tvärhand hög, sträckte han på sig tills han påminde om en cirkushund som går på bakbenen. Efter en veckas ”det är helt ok” fick han hämtas med ambulans, pytsas i morfin och läggas in på sjukhus på skattebetalarnas bekostnad i ett par dagar.

– Shoot ’em in the back! sa Uncle Fester där han stod och lyssnade på sin nya Ipod.

Precis som att jag inte längre ger mig på badminton (hög hälsenerisk), innebandy (hög handslagsrisk) och balett (allmänt hög risk för stretchrelaterade sträckningar) har min man nu beslutat sig för att gränsen går vid orientering. Gärna Långa Natten, gärna 15 km i hällande spöregn, gärna slutspurt över kalhygge, gärna 100 meter rakt uppför en rullstensås.

Men ingenting inne i en gympasal. För i lördags lekte han med barnen inne i en sådan. Han skulle bara vända sig om för att fånga en boll samtidigt som han tog två springsteg och vände på huvudet och klockan slog, tuppen gal och vinden vände. Spriongk! sa det i ryggslutet.

– Äh, det är bara en liten kontraktur, säger min man nu.

Den lilla kontrakturen är som en liten tuva. Den omöjliggör

  • bilkörning
  • tvätthängning
  • matlagning
  • städning
  • normalt trappgående
  • nattsömn
  • granborttagning
  • sittande.

Nattsömnen är utmärkt för Den djefla mannen själv. Jag – den lidande hustrun – väcks däremot numera inte blott av nattvandrande barn och snarkningar utan även av aaaaaaaaah-aaaahj och uuuuuuuhuuuuuuuuffff-aaahj.

Även Marat jobbade i badkaret.

När man har ryggskottsont, bör man stå och ligga men inte sitta. Nu står Den djefla mannen på sin höjd en meter över havet, ligger till bords som en romare i Asterix och jobbar i sängen eller badet. Ptja, allt är på det hela taget precis som det brukar vara.

Karl XIV Johan låg ju till sängs mest hela tiden under sin regenttid, Kar de Mumma skrev en miljard kåserier i sängen och Karl XII styrde och ställde när han bars omkring på en bår i Poltava eftersom han hade fått en kula i foten. Så vilka storverk kommer inte att skapas här hemma under den närmaste tiden?

Karljohansstil.
Share
28 kommentarer