Idag den 1 juni 2021 får vi i Sverige sitta på krogen till halv elva. Det vill jag verkligen inte göra.
Vi får också samlas 500 sittande personer på ett och samma utomhusevenemang som t.ex. en fopollsmatch. Det vill jag heller inte.
Jag hade däremot hemskt gärna deltagit i nån lägerverksamhet, cuper och matcher ”i mindre skala”, men än så länge är det oklar vad ”mindre skala är – och inte är jag inbjuden att spela på nån basketcup heller. Men jag får delta i ett motionslopp om det är jag och max 149 andra som springer. Det ska jag anordna! (Skoja ba. Aldrig i livet!)
Hemmafesterna är fortfarande begränsade till åtta personer åt gången, vilket vi håller hårt på.
Vad tror ni om detta? Är det början på tillbakagången till det som förr kallades det ”normala”? Mitt liv bestod till fredagen den 13 mars 2020 av
föreläsningar i hela Sverige för 100–300 personer åt gången
basketträningar
basketmatcher
basketresor
basketfester
middagar hemma i köket för 7–20 personer åt gången
hotellfrukostrapporter med äggrörebetyg.
Avdelning ”sånt jag saknar”
Det här var ett förfärligt hotell, men kul med så kass äggröra.Ibland var (imperfekt som komme den tiden aldrig tillbaka) äggröran så bra att jag smög ut i köket och tog en bild. (Så får man ju inte göra, vet jag nu, smittspridningskunnig som jag är.)Förr i tiden var jag till och med utomlands ibland: Breakfast in America.
Men att återgå till det omkringflackande livet som handelsresande i skrivregler är kanske inte så lockande, frukostarna till trots?
Avdelning ”sånt jag inte saknar”
För hur mycket njuter jag egentligen av
stressen på Katrineholms svinkalla järnvägsperrong
de mobilpratande, tydligen lomhörda, företagscheferna i förstaklass
kursutvärderingar – hur bra de än är
basketmatcher på Gotland i januari
den kilometerlånga mikrofonsladden som ska in under kläderna
automatkaffet i Sveriges alla konferensanläggningar?
Nej, jag tror på en mystisk förändring av levernet för oss alla – även vi som är relativt extroverta har kommit att njuta av en relativt tom almanacka. Jag vill fortsätta att vandra omkring i naturen med basketbollen!
Bollbehandling! Strax drar han den bakom ryggen och kollrar bort försvaret.– Sitt nu ner så ska jag berätta om svarta får och recessiva gener.Den väger bara 520 gram, så den kan gå på svag is.
Frågan är bara hur jag ska försörja mig. Kan man tjäna pengar på att tillverka såna här småfilmer?
(Gjord som distansundervisningsföreläsning med min ärade kollega på MDH: Björn Fundberg.)
Okej, coronaviruset sprids som en galopperande eld uppe i Gällivare just nu. Och på det så himla virusfria Nya Zeeland har två brittiska kvinnor nyss insjuknat. De som demonstrerade på Sergels torg för snart två veckor sedan har börjat stöka till den nedåtgående kurvan medan studenterna som sprang ut allra först nu har börjat hosta.
Och vad gör jag då, tror ni? Jo, jag släpper allt jag har för händer och
hjälper pensionärerna att distanshandla och få varorna hemkörda
går vilse inne på stooooora affären i jakt på en Västerbottenost
åker och tränar basket!
Här har vi plockat varor till 14 pensionärer och går genom kassan för att sedan köra ut allt i en vit skåpbil. (De som står nära varandra är gifta eller släkt.)Här är kvällens sex lyckligaste basketspelare. Och ni ser vilka fina avstånd!
I affären plockar vi varor i tre–fyra timmar och hinner vara nära massa olika människor. Och ta i saker som vi väl kontaminerar? Jakten på Västerbottenosten pågick så länge att personalen började blänga på mig: ”Varför zickzackar den mystiska kvinnan med konstig frisyr systematiskt genom alla gångar sedan en halvtimme?”
Å andra sidan
har jag intensivt undvikit frisörkontakt och börjar se ut som ett penntroll
lämnat återbud till en underbar resa till Stockholm med förtjusande herrmiddagspicknick
deltagit i säkert 20 olika Zoommöten med t.ex. boktema eller släktfokus för att inte bryta mot de förhållningsorder som i alla fall fortfarande finns.
Breakfast Book Club Stockholm såg ut såhär i tisdags morse.
Med andra ord: ibland är jag strikt, ibland tar jag risker. Fast jag tar ju risker hela tiden egentligen – varje gång jag går och handlar mat, är jag alldeles för nära vilt främmande människor. Men då håller jag i alla fall andan, för det har Agnes Wold sagt att man kan.
Midsommarfirandet? Jodå, det blir av – men bara i den närmaste kretsen med de tio personer som vi brukar träffa. Fastän en av oss är lärare som träffar 800 elever varje dag …
Nä, ni ser: jag försöker göra mitt bästa och hålla fysisk distans. Fast inte alltid, tydligen.
Så här kommer jag att uttrycka mig fortsättningsvis när jag måste säga nej till sånt som jag inte borde delta i:
Och hur har ni det? Är ni mycket striktare än jag?
Ja, är det inte irriterande så säg? Är jag verkligen nöjd, glad och positiv i denna värld som bara hyser krig, bråk, svält, förlustmatcher mot Norge och tjafs om trams och oginheter samt lättja och ilsken frustration? Japp.
Det kan i och för sig gå över på två sekunder om jag tvingas på en ersättningsbuss för försvunna tåg – men just nu är jag så himla nöjd. I dagarna tre ska jag nämligen delta i en basketcup som hålls i Eskilstuna och som sägs ha flest deltagande lag av alla cuper i Sverige: EEM Basketball Cup. (Vi är mycket för engelska inom basketen.) Det är ett ämrans pussel att få alla att spela och bo och få mat och dessutom ha kul. Men det funkar. Ett år fick übertjifen ett paniksamtal klockan halv sex på morgonen. Då hade han sovit i ett par, tre timmar och förväntade sig när han svarade att en baskethall hade brunnit upp, att ett lag hade rymt eller att domarna gjorde myteri. Istället skrek en hysterisk matansvarig dam i luren:
– Vad ska vi göra? Ketchupen är slut!
Igår skrev jag poängprotokoll på tre matcher där två ryssar och en finne turades om att döma. I periodpauserna tuggade de på långa, vita trådar som såg ut som trasiga tubsockor:
Det visade sig vara torkad fisk som heter ”Kalmar”. Alldeles utmärkt smakade trådarna.
Sedan skulle jag vidare till en annan baskethall, så jag packade ihop mina prylar och började fundera på kvällsmat. Lagen som skulle spela värmde upp och allt var i sin ordning – men de nya domarna dök inte upp. Vid en snabbkontroll visade det sig att någon hade gjort fel: var femte match saknades helt i matchschemat! (Märk väl stavningen ”chtsch” i det ordet. Kan vara bra att lägga på minnet.) Då kom en 2,5 meter lång f.d. storspelare gående mot oss där vi stod och skrek med telefonerna klistrade vid öronen, slitande varandras hår.
– Ni behöjver ejn dummare?
(Han heter Chris Grundberg och är amerikan samt f.d. megajättespelare i Elitserien.)
Strax därefter kom en kille som egentligen skulle skriva protokoll – Robin Aziz – och sa att han också kunde döma. Inga problem, sa han bara med ett brett leende. Därefter kom en ung liten tjej och sa att hon hade hört att det saknades folk som kunde skriva protokoll och att det kunde ju hon göra för hon hade minsann inget bättre för sig.
Eftersom det inom basketen är strängt reglerat hur domare ska klä sig, fick jag be de två lagen att godkänna jeansdomarna. Vilket de gjorde. Men vi tyckte alla att det ju såg helt vansinnigt ut. (Robin signalerar att ett trepoängsförsök har avlossats.)
Väl hemma kollade jag på Sverige–Frankrike i hockey-VM (4–0) (och konstaterade att kommentatorerna uttalade Henri och Gras [hanri] och [grass]) och hann precis börja fundera på hur morgondagens synnerligen besvärliga körschema med barnmatcher, protokoll och allmän närvaro på fem platser samtidigt såg ut, när det ringde. En för mig helt okänd människa sa:
– Hej, du ska ju vara hallvärd imorrn klockan åtta till tolv, men om du vill kan jag ta det passet åt dig – det var så himla roligt idag!
Så ni förstår: det finns fortfarande ideella krafter som glatt rycker in när det kniper. Jag ser med tillförsikt fram mot resten av livet. Jag är glad.
Jag var ny i klass S2a i Tibbleskolan i Täby och ansågs lite skum och mystisk eftersom jag hade invandrat från Luleå och inte var riktigt som alla andra barn som sa reven och rekan. Inte visste jag då att jag bara ett par månader senare skulle ha bästa kompisar som hette t.ex. Erik & Erik, Perre, Marit, Sanna och Ru och att mina norrländska, rullande R skulle vara ett minne blott.
Efter bara någon månad denna hösttermin, var det dags för prov i genetik. Bananflugeprovet, ni vet.
Bananflugorna – som vi ju gillrar fällor för med vin, ättika, batterier och handgranater om det skulle behövas – har ett noga undersökt sexliv eftersom deras kromosomer är förhållandevis gigantiska och bananflugehönorna kan lägga ägg redan efter 20 dagar och man därför kan kartlägga hur någons farfarsfarfarsfar mådde efter blott tre månaders forskning. Men detta vet jag ju bara för att jag har läst på nu. När de andra i klassen lärde sig detta, låg jag hemma och var sjuk av de elaka stockholmsbacillerna som inte var som bacillerna i Norrbotten.
Därför visste jag inte att vi när jag kom tillbaka efter sjukdomen
hade prov
att provet handlade om bananflugor
att genetik faktiskt är intressant
att man kan relatera bananflugorna till mina föräldrars ögonfärg.
Jag minns att jag fyllde i rad efter rad på provet, att jag svamlade och yrade och förklarade genetikens mysterier utan att egentligen förstå något annat än att jag är blåögd och för alltid kommer att så förbli.
När vi fick tillbaka provet, hade jag sämst resultat i klassen. Att jag fick reda på det beror på att läraren finkänsligt nog skrev upp allas poäng på svarta tavlan (som på den tiden var grön). Jag blev fruktansvärt ledsen och längtade tillbaka till Luleå, där vi ju inte beblandade oss med bananflugornas privatliv, inte sa banaanfluger men fick palt i matsalen.
Fast det gick ju över som alla andra hjärtesorger. Och det var dit jag ville komma: prov komma och gå, bara kuriosa bestå.
Minns ni några liknande händelser som man kan rabbla till tröst för en mig närstående stackare som har skapat ett kuriosaminne just idag?
Bonus
Sarah Palins bananflugerelaterade klavertramp.
Uppdatering!
Min pappa mejlade.
”År 1956 flyttade vi från Luleå till Stockholm, och jag skulle börja läsa kemi på Stockholms Högskola, som det hette på den tiden. Men för att få börja läsa på två betyg i kemi (40 poäng i dag) på hösten måste man bli godkänd på ett skriftligt inträdesprov i kemi i augusti.
Jag gick glad i hågen till provet. Det skulle ju gå som en dans, eftersom jag var så duktig i kemi, trodde jag. Men jag blev underkänd och fick alltså inte gå kursen.
Under hösten arbetade jag som brevbärare i Vällingby och pluggade under tiden kemi. Vid nästa provtillfälle, i januari, lyckades jag bli godkänd, och började på tvåbetygskursen en termin för sent.
Men jag blev doktor i kemi ändå.”
Min mamma mejlade:
”Ska jag berätta om alla underbetyg jag fick? Jag fick BC (IG) på flera matteprov under min flickskoletid. En av gångerna var det teater på Dramaten på kvällen och under hela föreställningen tänkte jag på det skamliga med detta BC. Jag hade ännu inte talat om det hemma … Inte var det så att det fanns språkmänniskor och mattemänniskor på den tiden. Det blev i alla fall B (G) i slutbetyg.
Så fick jag BC i slutbetyg i geografi av alla ämnen, när jag var 15 år. Det var fröken Thörn, säkert 65 år, lång, smal och vacker med mörka ögonbryn och långa ögonfransar som yttrade följande om mig, när mamma ringde upp och undrade vad som stod på: ’Hon vet inte ens vilka vatten som sköljer Australiens kuster’. Mamma tyckte att det var komiskt! Året efter fick jag AB (VG+) av fröken Thörn. Jag gjorde en sådan tjusig och konstnärlig arbetsbok om Nordamerika och så läste jag väl på läxorna.
Alltid var det någonting de flesta i min generation fick plugga på under sommarlovet, för att tentera av vid höstterminens början. Svensk grammatik t.ex., där jag fick B? i slutbetyg. Elaka fröken Åkerblom skrev en hel promemoria med grönt bläck på vad som skulle repareras och pappa gav mig en duvnig i ämnet och sedan var jag fena på grammatik. Tack, fröken Else Åkerblom!
Åkerblomman var elak, för när vi inte kunde svara på läxan fick vi stå upp medan hon väntade i evighet på svaret som inte ville komma fram. Så fick vi inte ha premiär på Ruskaby skola som vi hade repeterat, för att en elev hade glömt sina kläder. Jag var Fröken med svart snörlivsklänning i min första och sista skådespelarroll.
Sommaren 1955 var jag i England hos en familj i Kent och då blev det att plugga upp BC:et i latin. Uppgifter från Hermods korrespondensinstitut skulle lösa och skickas till Malmö! Till saken hör att jag tillhör en generation, där bara 9 % av ungdomarna tog studenten.
Min största besvikelse var studentbetyget i skriftlig och muntlig svenska. B (godkänd) i båda. Alltså trodde jag att jag var jag dålig i svenska. Det var elaka fröken Stahre som också kuggade Eva Cr*nq*ist i svenska. Hon tog aldrig studenten, chockad som hon var. Fröken Stahre begick självmord på ett äldreboende på samma sätt som Harry Martinson.
Vi tog även emot förolämpningar från lärarna. ’Nu är hon konstig i knoppen’ och ’Hon har inte fattat någonting’, brukade latinlektorn Wahlén säga.
Det är nog inte helt av ondo med motgångar då och då, men vi hade nog för mycket av den varan.”
Ja. Och sedan blev mamma lärare i bl.a. franska, tyska, italienska, engelska och svenska.
Jag läser allt om Sally Klees jazzpappa, och inser att jag verkligen inte har något att berätta om mitt liv.
1990
Den 17 maj föddes mitt gudbarn. Senast jag såg henne var 1997, när hon var sju år, men på hennes födelsedag skickar jag alltid ett smycke till henne. Idag fyller hon 16 år och jag har helt glömt bort det och … eh, hrm … visst vill 16-åringar få blommor via bud? Eller kan man be någon i Lund att köpa en SAOL och gå hem till henne och lägga den i brevlådan på Nils Holgerssons Väg? Hm.
1991
Den 17 maj sydde jag hysteriskt på min bröllopsklänning. Ja, dagen före själva bröllopet. De sidenklädda knapparna som skulle ha suttit längs blixtlåset i ryggen ligger fortfarande i någon knapplåda i källaren.
Knaster, knaster, sa det om syntetklänningen.
1982 Den 17 maj var jag på ”the prom”, avslutningsbalen i min skola i Dallas. Min dejt var skolans maskot (en panter) och han råkade på väg till efterfesten (där det ryktades att man skulle få dricka ur champagnefontän) köra vilse så att vi plötsligt befann oss på ”Månskenskullen” där han försökte kyssa mig. Jag ryckte av kysschocken till så kraftigt att jag fick en reva i min syrénlila, lånade, för trånga syntetklänning och dessutom gav honom en fläskläpp. Plötsligt kom han på att vi alls inte var vilse och körde snabbt till festen, där min kompis Margie väntade i sin gula syntetklänning bredvid en hög omkullvälta champagneglas.
1976
Den 17 maj var det klassfest. Jag ritade av mina festkläder i min dagbok.
Ser ni att jag har kallat näbbstövlarna för lappskor? Och att de ingick i festutsyrseln?
