Hoppa till innehåll

Etikett: elände

Spik i foten!

Japp, det har jag: en spik i foten. Eller om det är en trästicka. Nubb kanske? Det skulle kunna vara barnkritan som jag trampade sönder med hälen för en månad sedan – kanske den borrade sig in i hälen och nu ligger och jäser för att i ett obevakat ögonblick ta sig in i en ven för att få skjuts ända in i hjärtat och skapa oreda?

Obevakat, förresten? Spiken/stickan/kritan eller det förnicklade nubbet är ju så oerhört obevakat som det någonsin kan vara.

Kolla på det diskreta krysset. När såg ni senast denna del av kroppen? [Foto: Danie Franco, Unsplash]
Den djefla mannen här hemma må vara civilingenjör, men båda hans föräldrar var läkare och förtjusta i karvande av människor. Denna ådra har gått i arv, så med yxa och hacka samt krats har DDM under förtjusta utrop och över förstoringsglas krafsat ut … ingenting.

– Nej, den är kvar. Det är kvar. Vad det än är, är det kvar. Kan du gå?
– Va, ska jag gå?
– Nej, kan du gå?
– Ja, det går bra.
– Gör det ont?
– Javisst.
– Hm. Vi försöker igen imorrn.
– Okej! Spik i foten, knak i revbenet, trallalaaa.

För övrigt är jag inne på tredje veckan med covid/virus/novembersjuka som har satt sig som en spik i foten fast som knäck i lurarna, skallebang och rivjärnshals. Blott chili och socker smakar något, och inget luktar något alls. Vårdcentralen suckade bara och sa att jag mår precis lika dåligt som alla andra och att jag skulle gå hem och sova.

Det var då jag kom på att jag helt har glömt bort att det snart är december och att skapandet av en litterär julkalender ju borde pigga upp oss alla i denna mörka säck som heter november. Nu jävlar!

Fast jag måste ju tillstå att även november bjuder på lustifikationer som t.ex. nattorientering med barn och barnbarn.
Share
26 kommentarer

Eländes elände?

Om prick en vecka vänder det. Dagarna blir kortare.

Mmm, jag vet – det finns nästan inget som är dummare att dra fram precis när vädret sköter sig, när sommarkvällarna  i alla fall är lite halvljumma och tomaterna kostar under 20 kr kilot.

Förutom att sommarn snart är slut, kostar jordgubbarna ju nu 80 kronor litern. Litern? Det är förresten ett jädra sätt att mäta jordgubbar som inte är mosade till syltliknande konsistens. Fem spänn styck hade varit ärligare.

Och så har vi ju grillkolen. Tänk så mycket grillkol som bara ligger där och glöder till ingen nytta när maten är färdiggrillad och man inte har några bananer att lägga på gallret.

”Eländes elände i eländes elände.” (Lars Ekborg 1969.)

Det där här ovan var jag som – färgad av en något negativt lagd kamrat – plötsligt blev alldeles nedslagen. Lite skavsår hade jag minsann om jag riktigt kände efter. Smulorna låg i drivor på köksgolvet. Min kamrat hade inte några ägg hemma ”och så är äggen nästintill oätliga när allt kommer omkring”, sa hon.

Men så hände allt slag i slag under åtta timmar:

1.
Sjuttonåringen satte sig upp i sängen kl 04:14 och kräktes så att det stänkte uppåt tapeterna.

2.
Min cykelkorg gick upp i limningen när jag i den forslade sex pingisbollar och tolv tennisbollar samt ett paket mjölk.

3.
När jag kom in i köket satt en katt på köksbordet och stirrade på en skata som stod i dörröppningen.

4.
Jag klappade ett får.

5.
Jag manglade 28 vita lakan av förkrigskvalitet – köpta på auktion för 200 kr.

Före!
Efter!

Och vet ni att … plötsligt när det inte fanns tid att tänka efter – eller ens ta en bild på mjölkbestänkta bollar som rullar nedför backen – kändes allt som vanligt igen. Sommarn är ju evighetslång, jordgubbarna värda sin vikt i guld och grillkolen ett bra substitut för infravärme när solen går ner.

Och äggen är jättegoda!

 

Min kolesterol-lunch varenda sommardag.
Share
79 kommentarer

Den sämsta filmen någonsin och annat dåligt

Som filmnörd har jag kommit att se en och annan kass film. Men fan vet om inte kvällens tittande (via Netflix, keep away everybody) tar priset. Den var nämligen så dålig att jag inte ens kunde skratta åt hur kass den var.

Härmed delas betyget ”döskalle” ut till Stepbrothers, vilket ju är ett lika moget betyg som hela manuset. Sicket skräp. Om en amerikansk film är riktigt jädra bedrövlig får man se minst

  1. en pung
  2. en prutt
  3. en spya.

Ergo Step Brothers.

Under filmen kämpade jag emot flyktinstinken. Jag hämtade mer te. Jag tog fram glass till alla. Jag gick ut med sopsäcken. Jag tog in dynorna från altanen. Jag tömde allas vinglas. (I slasken, mind you.) Jag gick på toa och spelade Wordfeud. Såg att jag kunde lägga bästa lägget ever – bara inte motståndaren tog min plats.
Självklart tog motståndaren min plats och lade SKUTTA utan att ens använda trippeln. Jag hämnades genom att en stund senare lägga favvo-ordet på ett helt annat ställe för inte alls lika många poäng. Men i alla fall. Eh.

Bittert och bistert placerade jag mig själv i högläge med min krossade menisk på detta sätt och begrundade lifvet och vädret.  (Bilden togs tidigare i veckan när vädret var bättre. Men så här sitter jag ganska ofta, jag och mitt knä.)

TENS-apparaten har jag fått låna av kommentatösen Ninja-Malin, och den liksom suddar ut smärtan som trolleri.

Sedan skulle vi äta melon.

Ni vet hur en vattenmelon är det nästan godaste i hela världen? Särskilt de genetiskt förädlade som inte har massa stökiga fortplantningskärnor som stör? Och hur en kall melon en (någorlunda) varm sommardag kan vara det bästa i hela vida världen?

Okej, tänk er istället hur man med en vass kniv skär den här femkilosmelonen mitt itu, och hur en stank värre än från det sura köttet i Utvandrarna sprider sig i köket?

Så här såg den ut vid öppning: hålig. Och rutten.

Så nu förstår ni: det är bara att ge upp och bete sig som en femåring.

(Varning för känsliga tittare: jag regisserades av barnen.)

Share
47 kommentarer

Domedags-Lotten

Här springer man omkring och hurrar och tjoar över sommaren och lifvet samt barnen och basketbollarna, och så slår det mig plötsligt att jag faktiskt måste vara dum i huvudet, naiv och oseriös.

lessnabeatlar
Plötsligt passande sinnesstämning.

Jag har ju ont i foten, sommaren är snart slut, de spränger handgranater i Malmö, två personer blev halshuggna på Ikea, alla är arga på alla som tycker annorlunda än de själva, några jobbar för mycket medan andra jobbar för lite, bilarna smutsar ner, cyklar är så himla stöldbegärliga och så stjäl tjyvarna koppar från SJ/Banverket så att jag kommer för sent till allt möjligt ideligen och hela tiden.

Så då slutade jag att springa omkring och vara glad. Såpass att jag inte ens hann blogga om det igår förrän det hade gått en hel dag med funderingar över eländes elände och slöjtvång och slöjförbud och åsiktskorridorer och bantningstips i receptavdelningen samt motorgräsklippare till kroppsbyggare.

Men det gick över. Skulle bara tala om det. Livet är en fest. Rulla in en boll och låt den rulla. Vi borde alla köpa oss en tyrolerhatt.

Share
75 kommentarer