Etikett: blod

Äntligen fick jag ge blod

Publicerat av Lotten Bergman den 16 september 2020 15:35

Redan 1983 trampade jag och några kompisar in på en vårdcentral för att ge blod. Det var i första hiv-vågen, när vi inte var ett dugg bekymrade för det där som egentligen inte rörde oss det minsta lilla, sa vi. Men ändå ville vi veta om det kanske skulle kunna vara så att vi på basketplanen hade blivit smittade. Eller nåt. För vi visste ju inte.

Vi var så vansinnigt dåligt pålästa och hade ju bara svenska tidningsartiklar att luta vår obildning mot. Så vi tänkte ”de testar ju blodet när man ger blod, så då får vi veta”.

Men. Alla utom jag fick lämna blod.

– Ditt blodvärde är helt bedrövligt. Du får absolut inte ge blod. Köp järntabletter, drick Blutsaft.
– Men vänta, va? Jag mår … bra.
– Nej, förmodligen mår du sämre än du tror. Normalvärdet är 120–150 g/l. Du har 103. Du är förmodligen tröttare än alla andra. Har du öronsus?
– Nej! Jag är pigg! Ta mitt blod!
– Du känner dig förmodligen kraftlös och har yrsel. Svårt med koncentrationen?
– Nej!
– Hjärtklappning? Du bli lätt andfådd va?
– Nej!

Där satt jag och dinglade med benen på britsen och var pigg och glad, hade en basketrelaterad järnkondis och alls inget sus i öronen. Vilken besvikelse.

Med jämna mellanrum har jag under alla år försökt ge blod. Öronsuset och kraftlösheten har hela tiden lyst med sin frånvaro, men det har inte hjälpt inte; blodvärdet låg hela tiden och skvalpade runt 100-strecket.

Men nu! I’m in! Jag är godkänd! Jag är så gammal nu att jag bara får ge blod i fyra år, men här kommer jag och ska bidra till mänsklighetens fortlevnad eftersom mitt blod dessutom är extra fint – det kan användas av alla som blöder: Rh– (0).

Så här går det till på blodcentralen:

På en dator fyller man i massa frågor om utlandsresor och främmande sexpartners, tatueringar och mediciner samt om man har injicerat knark de senaste två veckorna.
En rar sköterska kommer och berömmer blodådrorna (fastän de ligger djupt och rullar så fort nålen kommer i närheten).
Kanylen är JÄTTESTOR, säkert 2 mm, och den sticks in med lätt hand och ett tralalaaa.
Sköterskan berättar sitt livs historia och vips, har man gått ner 0,5 kg som ligger i en röd påse på bänken bredvid.

Efteråt får man välja en present som är värd 30 kr, men det är tyvärr sånt som jag verkligen inte behöver eftersom källaren är full.

Jag valde ingenting ur presenthyllan. Men då visade det sig att man kan få en trisslott (som man förstås inte vinner nåt på), vilket känns finfint! Och varje gång testas man för hiv och massa andra sjukdomar samt får sitt blodvärde bedömt.

Väldigt snyggt blod. Till och med provrören är snygga.

– Mår du bra? sa sköterskan efteråt.
– Ja! Jag mår toppen! Fast jag vet inte riktigt hur man mår när man mår dåligt …?
– I nacken finns en liten nerv, som när du förlorar blod sänder ut en signal genom att göra dig yrslig eller kallsvettig. Nerven vet ju inte att du har kommit hit frivilligt och att du VILL tömmas på blod. Alltså kan man bli yr eller känna svettdropparna sippra fram i pannan.
– Wow. Nerver alltså. Coolt.

Sa jag och hoppade ner från stolen och cyklade hemåt utan några som helst problem.

39 kommentarer

Plums i baljan!

Publicerat av Lotten Bergman den 21 april 2019 17:34

OBS: Ni som är rädda för blod ska skrolla försiktigt.

Vi har stått på bryggor och stränder och doppat tårna i vattnet denna varma påskhelg. Vi har sagt ”ja hu” och ”nämen oj” samt ”bara 11–12 grader va?” samtidigt som vi har kisat mot solen och sagt ”nämen om man skulle …”.

Av alla truttifnutton medlemmar av klanen som just nu är utspridda i Sörmland, Göteborgstrakten, Lund och på Gotland, har två personer utmärkt sig.

1.
Nittonåringen, som i Göteborgs skärgård låg i vattnet i tio minuter och bara simmade fram och åter.

”Näää, det är klart att det var kallt, men inte så farligt”, sa hon.

När hon så kom upp på land, slog kylan till. Stackarn hackade tänder och var blå om läpparna och kunde inte på några villkor få upp värmen. Gentlemannen i hennes sällskap, som vi kan kalla t.ex. Arvid, svepte in henne i några filtar.

I denna position tvingades hon sedan att svepa en liter varmt te, varefter livsandarna återvände.

2.
Den djefla mannen Olle …

Själv har jag bara njutit av min fina påskfrisyr som lillasyster Orangeluvan fixade.

10 kommentarer

Äventyr, upptäckter och lite blod

Publicerat av Lotten Bergman den 15 oktober 2018 16:14

Vad händer när man är van vid att ha fem–sex barn i huset hela tiden och plötsligt har blott ett? (Som nästan inte ens är ett barn längre – den där lillen som var ”Treåringen” när jag började blogga på lotten.se är numera ”Sextonåringen”.)

För det första har vi fått beställa en mindre soptunna eftersom det ekade tomt i den vardagsrumsstora.
För det andra ligger saker liksom kvar där man lade dem nyss; min strumplåda är full av strumpor numera.
För det tredje är det ingen som tömmer diskmaskinen – det gjorde alltid nån annan förut.

Men den största skillnaden är att jag kan ta mig för saker lite spontant och utan eftertanke, t.ex. att

ta ett senare tåg hem än planerat
gå ut mitt i natten och spela basket
jobba som volontär på en kulturbiograf
granska sådant som jag har varit hemmablind inför i två decennier
spela Beatles eller Vivaldi på högsta volym utan att först hålla en föreläsning om nyttan och bildningen med just dessa två musikskapare.

Nu brinner förstås allmänheten av längtan efter en utförlig, lite för lång bildrapport från de senaste dagarna …?

Varifrån kom denna trasa och hur länge har den i nytvättat skick sett ut så här?

Och vem i hela friden har varit så gullig och virkat kanter på den? Min mormor gjorde alltid det, men hon dog 1991 och så gammal kan trasan väl inte vara?

PLÖTSLIGT dog tygblöjorna som vi investerade i 1992. De har sedan 2004 används som skultrasor och handdukar, men sedan oktober 2018 ser de ut så här allihop! Mysko!

Efter att inte ens under pistolhot ha kommit på annat än ”vadsomhelst” till min egen önskelista, dök dessa fyra ting upp som måste-genast-ha-saker.

Jag fotograferade listan och skickade den till alla barnen, som genast kontrade med att de redan hade köpt alla julklappar redan. Jädra ungar till att ha fallit långt från sitt äppelträd.

Äventyr 1

Sent igår kväll var det 20 °C och jag gick därför på en kort promenad i shorts. Min djefla man lider av en bajs-i-lövhögar-fobi, så när jag promenerar med honom får jag inte göra så här:

Lyckan visste inga gränser. Och inga bajskorvar lade jag mig i! Jag gick småtrallande hemåt igen och fann utanför dörren att jag

var utelåst eftersom Sextonåringen och Den djefla mannen vet att man måste låsa när man släcker för natten
måste ha tappat både dörr- och bilnyckeln i lövhögen
hade en synnerligen jättedöd mobiltelefon.

Jag tog med mig en räfsa och gick sur som ett åskmoln i Ruhrområdet 1977 tillbaka till lövhögen och letade.

En väldigt användbar liten cykellampa hade jag med mig att lysa med. (Mobilen var ju död; bilden tog jag med en liten, gammal digitalkamera som jag ofta har med mig som vore jag en spion.)

Inga nycklar hittade. Jag gick hem och hämtade cykeln och cyklade hela den väg som jag hade promenerat. Inga nycklar. Hem igen och kasta stenar på Sextonåringens fönster.

– Men mamma hur blev du utelåst?
– Jag tappade nycklarna i en lövhög.
– Vad gjorde du i lövhögen?
– Lekte.
– Men mamma! De är ju fulla med hundbajs!

I morse gick jag upp i ottan och tog räfsa och cykel och åkte iväg till lövhögen igen.

Och si!!! Där låg de och gömde sig! Utan hundbajs!

Äventyr 2

Jag var ute och körde bil, när jag långt bort i fjärran såg en väldigt berusad man (som vi förr kallade a-lagare) i röd jacka som hade förvirrat sig ut på körbanan på en 70-väg, och som inte kunde resa sig upp utan vinglade än hit, än dit. Hans polare stod på trottoaren och bara tittade på honom.

– Pruttkorvar! Nu ska jag hjälpa till! sa jag högt och tvärvände bilen.

Men oj, så fel jag hade. Och så vansinnigt tokigt jag drog slutsatserna just denna eftermiddag.

A-lagaren var inte alls en a-lagare utan en prydlig, nykter dam i röd kappa. Polarna var inga polare utan helt ovidkommande människor som gick med ryggen mot damen – så långt från henne att de inte hade haft en chans att upptäcka något mankemang.

Damen hade stupat på näsan och slagit sönder både den och en glasbehållare med mjölk så att alla hennes nyköpta veckotidningar var dränkta. En kålrot hade hon i handen också – en kålrot som dröp av både blod och mjölk.

– Jag har inget papper (nån klant hade städat bilen!), men ta den här strumpan och håll mot näsan så kör jag hem dig.

Sa jag och tänkte ”den där strumpan måste ha legat i bilen i ett par år”.

Damen, kappan, veckotidningarna, kålroten och den blodiga strumpan.

Nej, nu har jag inte tid att sitta här – jag måste gubevars tömma diskmaskinen!

41 kommentarer

Alla flackar med blicken

Publicerat av Lotten Bergman den 8 november 2011 23:45

Jag har varit på teater med Anna i Stockholm och därför mött mången flackande blick: tågkonduktörer, kioskbiträden, tunnelbanevakter, damer med hund, en biljettrivare och en trubadurhippie.

För idag ser jag ut så här. Splatt! (Vad det där lila i underkanten är begriper jag då rakt inte.)

Och så är det ju:

Har man en vilsen snorslamsa som tittar ut som göken i ett gökur när man andas, så blir folk nervösa och börjar flacka med blicken.
En tomatkärna på hakan kanske skulle kunna vara ett konstigt födelsemärke och då vågar man ju inte peta på eller påtala det.
Jag hade en chef en gång som alltid hade ett enda decimeterlångt, skruvat hårstrå som växte ut precis mellan ögonbrynen. Ingen sa något om det.
Vallmofröbullarnas frön bosätter sig gärna i det lilla utrymmet där tanden möter tandköttet, och det enda som kan ta bort fokus från detta faktum är förmodligen en jättestor snusprilla.

På väg från Boulevardteatern på Söder gick jag mot Centralen över Slussen, där jag tror mig se bovar och banditer i varenda cementskrymsle. Jag var fokuserad på att parera framhoppande mördare, när en cyklist som kom emot mig plötsligt vinglade till och stannade.

– Kan du hjälpa mig? Sorry, do you speak English?

Att cyklisten tyckte att jag såg osvensk ut var så charmigt att jag stannade och sa att jag kunde hjälpa honom trots att han säkert tänkte slå ihjäl mig även om han sa att han ju bara trasslat in skosnöret i cykelkedjan. Jag satte mig på huk och fäpplade loss honom samtidigt som jag tänkte att vill han råna mig så står jag ju jättebra här, donk pang blasch med en batong i mitt bakhuvud, bara.

När jag var färdig ställde jag mig upp och tittade cyklisten i ögonen. Det tog ett tag innan han mötte min blick. Han sa:

– Tack, tusen tack, jag var tvungen att be om hjälp för förra gången det hände fick jag panik och glömde bromsa och for rakt in i ett staket med huvudet före och slog sönder pann… AAAAAAAAAAAHHHHH! VAD HAR DU GJORT I ÖGAT?

Så. Alla som träffar mig de närmaste dagarna ska veta att det inte gör ont, att det snart kommer att försvinna och att jag inte vet hur det gick till när blodkärlet sprack eller om jag kan förhindra att det sker igen. Ni behöver inte vara rädda.

Men om jag har spenat mellan framtänderna får ni gärna säga till!

40 kommentarer

Det är i Skåne det händer

Publicerat av Lotten Bergman den 27 oktober 2009 00:03

1)
Den 19 november håller jag och min djefla man två seminarier på en dag. I Lund. Det är bara att läsa här och boka plats här. (Eller mejla mig.) Vi har formulerat kursinnehållet så att era arbetsgivare kommer att tycka att det låter helfräsigt och superseriöst fastän vi förstås bara kommer att prata strunt och fnittra samt dricka öl i kvällningen.

2)
Läs bara! En man med ett skägg blödde nästan ihjäl. I Malmö.

Vilket påminner mig om detta:

Under orienterings-VM i somras, fick den då ledande Martin Johansson plötsligt en inte alls imponerande pinne i låret. Inom orientering måste man hjälpa skadade medtävlare, annars kan de ligga och dö i skogen medan de andra går i mål och får lagerkrans.

Alltså bromsade tvåan, trean och fyran medan den svenske ettan med blodet sprutande bedyrade att han nog skulle klara sig ändå. [Jfr Mannen med skäggets upplevelse.] Fransmannen slet av sig tröjan, snörpte till det pulserande såret, norrmannen gav sig iväg som Tsarens kurir mot tävlingscentrum medan den halvnakne fransmannen tillsammans med tjecken bar ut den bleke Bellman Martin till en stig.

När ambulansen hade hämtat den blödande, sprang de tre hjältarna färdigt loppet och kom sist på en tid som jag nästan hade kunnat slå. Martins mamma kom i målområdet fram och grät och kastade sig om halsen på fransmannen. Slutsats: när man blöder ur ett lår blir man inte riktigt klok i huvudet.

16 kommentarer