Hoppa till innehåll

Etikett: båt

”Det är ju så jädra ljust”

Vem i hela friden sa ”Det är ju så jädra ljust” här ovan, i rubriken?

Jag tänker mig att ni gissar på

  • lampägaren med en pittlampa som lyser som faan trots att de obegripliga siffrorna säger E27 när man vill läsa 60W
  • en reklammakare som söker inspiration om blekmedel
  • Trumpen under solförmörkelse
  • en grabb med de billiga solglasögonen från macken
  • den upplyste buddhisten.

Men nej, för det var ju jag alldeles nyss.

Efter ett halvårs sorger och bedrövelser kallades jag ju traditionsenligt härom veckan till Horndal i Dalarna för bl.a. tapetsering av småblommig tapet.

Som vore väggen en runsten, skrevs denna notis strax innan den hamnade bakom nyss nämnda tapet.

Nu är jag i Byske för renovering, gräsklippning, dassrensande och rörordnande (precis som förra året). När klockan igår närmade sig midnatt gick jag ut på bron (ergo förstutrappen) för att inspektera ägorna.

Det var så satans ljust! Och då ska man veta att jag sedan hjulbenta barnsben har sett midnattssol otalet gånger, och inte alls borde vara förvånad som strakbent tant.

”Det är ju så jädra ljust” sa jag femton gånger.

När jag inte trotsar myggen i kvällsljuset finns det mycket annat att göra i denna stuga i Byske. Allt är snett och vint och underbart, en gäststuga har hamnat på sniskan och ett utedass har blivit cykelförråd. Just det sistnämnda är helt på tok eftersom hantverkarna som förra året rätade upp den sneda storstugan råkade paja toaletten … och vi nu måste klämma oss in här:

Det gäller att inte ha bråttom.

Nu skakar halva läsekretsen på huvudet och mumlar ”men hiva ut cyklarna då”, men si det hinns inte med, för vi måste ju ideligen fika, dricka kaffe, baka bröd och planera kvällsmat.

För att inte taaaala om den stora gräsmattan som var på väg att bli en slåtteräng, men som vi nu tvärs emot alla insekts- och blomälskares direktiv har röjt, klippt, räfsat och svurit över. Det är förstås inte slåtterängens fel att vi svär – den står ju bara där och står. Så kommer vi som en fransk bila 1789 och blir irriterade när avrättningarna krånglar pga. startsnöre, soppatorsk och skumma sladdar.

Men här ser ni en som inte svär. Jag poserar faktiskt inte för bilden, utan är så himla glad och nöjd över att få köra med en gammal Klippo som pruttar fram på miljöovänlig bensin.
Observera handsklösheten. Mina liljevita händer, så mjuka och rena blir nu gräsgröna och kan snart funka som två raspar.

Att inte ha handskar är lika dumt som att inte ha solglasögon, inte äta fiberbröd, inte göra morgongymnastik och inte sköta sitt tandtrådande. Och ändå kan jag inte förmå mig att göra som man bör. Jag tar heller inte hand om min hälsporre utan trampar omkring i jättestora stövlar som varken har hålfotsinlägg eller skumgummidämpning.

Plötsligt blev stugägarinnan även båtkapten. Ena grannen sålde nämligen en liten dubbelbottnad båt, och den andra grannen lånade ut en finfin båtmotor. Men precis som allt annat, krånglade den och 1970-talet fick komma och hjälpa till:

Det löste sig.

Om allt går väl, kommer vi imorrn att fälla två stora rönnar. Om någon av er är i trädfällningsbranschen och känner sig lite orolig för oss: chilla bara. Vi ska kolla på Youtube och lära oss hur man gör.

Pssst! Kolla vilken cool bil vi såg på väg norrut:

En Chevrolet Impala från 1970!

Fotonot: 
Bilden längst upp tog jag idag strax utanför Svinön. 

Share
23 kommentarer

Tvära semesterkast: från Sörmlandsregn till Västkustsol

I förra veckan var det cykling (ett ord som i mina öron alltid låter som ”kyckling”) på schemat. Söderut trampade vi mot slott och herresäten, vilse i pannkakan men med underbart sjöbad, fnitter, skoj och inga missöden. Fyratimmarscyklingen (ah, fyratimmarskyckling skulle kunna vara nåt tjälknölsliknande recept) hemåt mot norr i hällande spöregn var en helt annan upplevelse.

Vi var så fullständigt plaskplöta inifrån och ut, att det kippade i bh:n.
Men ändå var det för somliga oerhört viktigt att sadeln var torr.

Komna till Gnesta, klev vi in på Frösjö Värdshus, plaskade oss fram till ett bord och installerade oss som vore vi hemma runt köksbordet.

Våra vattenlik till fötter samsades under bordet med två vilsna chilinötter.

”Förlåt” sa vi till personalen när vi drog av oss jackor och tröjor, som fick vridas ur ute vid entrén. ”Pffft”, sa personalen leende, som tydligen hade varit med om att ta emot trötta cyklister förut.

– Jag ber om ursäkt för pölen här, det ser nästan ut som om jag har kissat på mig, sa jag.
– Vill ni att vi tänder en brasa åt er? sa personalen lugnt.

Tio minuter senare stekte vi skor och en ljuv doft av gummi spreds i restaurangen.

Men vi kom obegripligt nog – trots förbiskvättande lastbilar på 80-vägar – helskinnade hem.

Och så gick ett par dagar. Vips, hamnade jag med den djefla mannen i en bil som for tvärs genom Sverige till en båt som tog oss till en krabbfylld fiskebod på Hästvom (Hästvam, Höstvomb, Höstvamb) på Västkusten.

Båtbild! (Vi har inte åkt särskilt mycket båt någon av oss, så det här är en ovanligt syn.)

Solen skiner, krabborna står som spön i backen och de vita skrattrynkorna avtecknar sig numera som modern konst i hela ansiktet.

Den djefla mannen tittade maten djupt i ögonen. (Det konstaterades snabbt att den här var på tok för liten. Han fick gå till säters och äta sig fet.)
Men de här godingarna … Krask, knak, slurp och smask. Sa inte krabban.
Uppe på den öde ön Trinisla (förr kanske tre öar, numera tre ötoppar) hade ett mystiskt stenrep klämt sig ner i en skreva.

På Hästvom kom Försvarsmakten en dag för många år sedan och sprängde bort ett värn, som hade funnits på platsen sedan åtminstone andra världskriget. Pang bom tjoff, så var det bara massa sten kvar av bunkern.

Men till platsen kom Herr Gabriel efter en tid och började lägga stenarna snyggt runt betongen. (Han är dock inte helt färdig än.)

Det är Tjugotvååringens pojkvän – Starke Arvid – och hans familj som hyser oss i detta skärgårdens himmelrike. Men är allt verkligen bara idyll, skönhet, god mat, båtfärder och spännande klippformationer i dessa trakter runt det mordfyllda Fjällbacka?

Nej, nyss hittade jag en jättedöd fågel.
Share
25 kommentarer

På Gotlandsbåten – iakttagelser och tips

Nu har jag lämnat Tjugoettåringen på Gotland för tre års studier i konsten att

  • designa datorspel
  • bo i kollektiv
  • sakna sin ömma moder (johodå!).
Speldesign-sonen, aka Tjugoettåringen, begrundar sitt öde och den förfärliga miljö han befinner sig i. Eh.

I ottan klev jag upp och fotograferade den tidstypiska golv-sladdhärvan som vi kommer att skratta åt om ett decennium eller så. (Vi skrattade så lagom igår när hela Gotland blev utan ström i en hel evighet och sladdhärvan låg där och skrattade åt oss i flera timmar.)

Bilden är inte arrangerad. Språktidningen låg verkligen där, kastad åt vargarna.

I båtkön satt jag sedan kl 06:15 och var nervös eftersom bilen immade igen (det var kallt ute) och jag ju måste spara på det överkänsliga bilbatteriet samt be till bilgudarna att startmotorn inte skulle kajka ihop just nu, mitt i en kö. (Bilen kräver vänliga ord, en öm hand och ungefär sju försök innan den hostar igång.)

Är det kappsegling? Is it a plane? Nej, det är Gotlandsfärjan!

Väl på Gotlandsbåten kan man omedelbart skilja agnarna från vetet. Pendlarna och vaneresenärerna går med stora kliv och mål i blick från bildäck mot antingen fåtöljerna på akterdäck eller kaffekön, medan båtnybörjarna fastnar i trappan, hamnar ute på soldäck, paxar platser som inte behöver paxas och i största allmänhet irrar.

Vaneresenärerna var idag – särskilt när det gällde till synes gifta par i medelåldern – som stöpta i samma form. De var

  • iklädda jeans och gympadojor
  • bärande varsin svart, liten datorryggsäck
  • tysta, koncentrerade.

De hade alla medhavd frukost – och följande procedur upprepades så att det påminde om en tävlingsdans med sju par kvar på golvet: följsamt, synkat och med blott ögonkontakt som kommunikationsmedel.

Snabbt hittade de sina platser utan att snegla på de relativt svårfunna stolsnumren (de borde faktiskt sitta på ovansidan av fåtöljerna, inte långt ner i mitten av stolsparet) och placerade ryggsäckarna ute i gången. (Om man sätter ryggan vid fötterna blir det ju trångt och krångligt.)

Helt okej – gångarna är vardagsrumsbreda och inte som spänger eller på tåg.

De sju som satt närmast mig dansade så här i sju steg:

  1. Kvinnan svepte in sig i en sjal.
  2. Mannen klädde av sig till blott skjortärmar.
  3. Kvinnan packade upp frukosten.
  4. Mannen tog upp mobilen ur ena bakfickan, plånboken ur andra.
  5. Kvinnan började portionera ut frukosten till båda.
  6. Mannen skrev sms till barn och barnbarn om att de nu var på väg (eller nåt annat förstås).
  7. Båda satte sig att under tystnad peta i sig ägg, mackor, grönsaker samt yoghurt kommen ur barnmatsburk och kaffe ur termos.
Men de allra, allra mest resvana placerade sig så här och snarkade redan innan vi hade lagt ut från kajen.

Att forsla sina husdjur på Gotlandsfärjan är ett kapitel i sig. De kan vara kvar på bildäck (inlåsta i bilen) om de inte är rädda för billarmen som ideligen sätter igång. Man kan också ha dem uppe i husdjurssalongen, där de reser som människor.

De bildäcksdjur som vill ha besök av sina ägare, får det en gång under resan; på ett särskilt klockslag samlas alla djurägare vid informationsdisken och sedan går de i samlad tropp ner till bilarna – all annan tid är bildäcket låst. Nyss hördes ett plingeliplong i högtalarna:

– Vi har ett personligt meddelande till en passagerare som har en hund. Den passagerare som har en hund, var vänlig kom till informationen.

Som på en given signal ställde sig 20 % av passagerarna upp och började flacka med blicken, hur resvana de än månde vara. En liten stund senare kom ett förtydligande:

– Vi har ett personligt meddelande till en passagerare som har lämnat sin hund ensam i husdjurssalongen. Var vänlig kom till informationen.

De nyss så oroliga satte sig ner igen.

Avslutningsvis ett hett tips!
Efter tre timmar på Gotlandsbåten vet alla resvana att toapapperet är slut, och kommer alltså ombord med egen toarulle under armen.

Share
46 kommentarer

Mary Rose är faktiskt storasyster till regalskeppet Vasa och förr drack man ju mycket mer öl än nu

När ytlänningar (skrev Lotten med ett kärleksfullt leende på läpparna och ormet krüper i tankarna) kommer till oss, drar vi alltid med dem på ett besök i Stockholm, med regalskeppet Vasa som första mål. Har man inte varit där, måste man åka dit. Jag var där redan 1975, lite ämlig med getingstick i armhålan och konvalescent efter påssjuka. Och det var underbart.

wasavarvet_1975
Då – man gick på de där rangliga gångarna runt om och allt luktade hund och var blött.
Vasamuseet 2010
Nu – man tar en latte, åker hiss, njuter av stillheten och värmen.

Därför är det inte alls konstigt att man känner lite extra för stackars Mary Rose, som sjönk nästan på dagen för 470 år sedan (19 juli 1545), försökte hivas upp direkt efter förlisningen, hittades igen 1971 och plockades slutligen upp 1982. Men medan Vasa numera ju faktiskt är en hel båt (om än på land), ligger Mary Rose som ett för vågor spritt skelett där styrbordssidan är … borta. Puts väck. Till skillnad från Vasa, lade hon sig på ena sidan, varför den övre halvan som inte låg i dy helt enkelt ruttnade bort.

maryrose
En halv båt, ba.

Varför Mary Rose sjönk, vet man inte riktigt, men en teori från 1548 är att förlisningen berodde på allmän instabilitet efter en ombyggnation och bristande disciplin bland besättningen (”han hade en typ av hjon som han inte kunde styra”) och därav följde:

” … för mycket dårskap eftersom hon hade för stor bestyckning och att kanonportarna, som satt lågt, lämnats öppna, samt att de stora styckena varit oriktigt surrade, så att när skeppet skulle vända, rusade vattnet in och hon sjönk plötsligt.” (Läs mer.)

Mary Rose
Precis som Vasa runt 1975: blött och oåtkomligt. (Bild från Wikipedia.)
maryrose
Detta ser man genom små fönster i en lång vägg: nästan ingenting. ”Vasa är finare” sa kusin Ann.

För att kompensera för det bristande skeppet på museet, är montrarna med prylar helt fantastiskt fyllda med allsköns ting. Där finns förstås en och annan kanon (vilka jag inte finner särskilt intressanta), men även kammar, skor, rakhyvlar, kirurgiska sågar, spel, guldmynt, kokkärl, kläder, spännen och ungefär 19 000 andra ting.

Man fick ta bilder inne på det extremt illa upplysta museet, men inte med blixt. Här kommer några av mina suddiga försök:

ears wax pinne
Inne hos doktorn på skeppet fanns det en kalebass-flaska som funkade lite som en vällingflaska för patienter som inte kunde sätta sig upp för att äta. Likadant funkade den ”vridna skeden”, som alltså var bra att ha om man åt liggande. De två små utsirade pinnarna av elfenben (som jag kallade ”eiffelben” när jag var liten) är öronvaxutkrafsare.
spruta
Med den där sprutan kunde man antingen suga ut var eller spruta in kvicksilver. Yay.
olika lager
Här har de satt upp saker som de hittade under de olika lagren som täckte Mary Rose.

Mary Rose-museet är en del av Portsmouth Historic Dockyard, som även kan stoltsera med bl.a. ett ”English Tea Room”, massa roliga köpe-pryttlar, u-båtsmuseum, hamnruntåkning samt förstås några båtar till: HMS M.33, HMS Victory och HMS Warrior 1860.

victory
Det här är HMS Victory … den båt som Lord Nelson dog på. Om man vill, kan man hääär läsa om Skogsgurras minnen av …
nelsondiedhere
… den här lilla mässingsskylten på båten.

Vad händer annars i England, undrar ni? Jo, jag går på pub, dansar zumba, dricker te, njuter av matbutikerna, tittar på roliga tv-program, pratar engelska utan amerikansk brytning och fotograferar lite allt möjligt.

tjocka henry
En rolig boktitel.
turkos
En inte jättevacker husfärg.
tvattlina
En tvättlina i tågfönstret. Mannen i förgrunden trodde att jag fotograferade honom och vinkade glatt. Sedan började han prata om John Cleese.
walker_beaufort
Mr Walker, som satt bredvid oss i museicaféet visade sig ha varit gift med en svenska och var i rakt nedstigande led släkt med Francis Beaufort. Sedan började han också prata om John Cleese.
smuts
En smutsig toa. (Men alla offentliga toaletter är gratis. Överallt. Tack, tack.)
vackergrind
En väldigt vacker entré till ett vanligt hus.

Men nu måste vi återvända en stund till Mary Rose. När vi tittade på olika dryckeskärl och öltunnor samt ätskålar, lärde vi oss nämligen detta:

olranson
Den dagliga ölransonen var uppåt en halv skurhink.
Share
34 kommentarer

Avdelning ”detta ska jag berätta för mina barnbarn”

Iowa, som är en majs-, ko-, gris- och bönstat, visade sig även ha skärgårdsliknande omgivningar.

Det påminner lite om den grekiska övärlden.

Vi åkte till Okoboji, som är ett gammalt indianskt namn på en turistort. År 1857 dödade indianer här en massa nybyggare – även barn och kvinnor. Invånarna är splittrade när det gäller denna händelse idag. Några tycker att indianerna var mördande barbarer till vildar, andra säger att indianerna nog hade rätt att vara lite irriterade eftersom blekansiktena faktiskt bara dundrade in och tog deras mark.

Maxwell’s i Okoboji.

Vi kom alldeles för sent till restaurangen Maxwell’s, men personalen (som gäspade och redan var på väg hem), släppte allt de hade för händer och tillagade den godaste måltid jag någonsin har ätit.

Min filet mignon.

 

Korna äter ju (som jag har nämnt tidigare) bara majs här, vilket tydligen gör köttet mer välsmakande och mörare än kött från gräsätande kor. ”Påverkar majsätandet färgen på smöret?” frågar jag alla. Ingen vet.

När jag hade ätit, bad jag om en rundtur i köket. Gordon Ramsay skulle ha sett mig, svängandes med restaurangtermer och påpekandes avstånd mellan grill och diskbänk.

Precis här står fyra anställda och gör sallad varje kväll.

 

I denna restaurang, som rymmer 175 gäster, har de alltid runt 20 anställda på plats. (När vi i juni var 200 gäster på O’Learys hemmavid, fanns en servitris i tjänst.)

Kylskåpet rymde en hel del.

Restauranginnehavarna hette Julie och Lewis, och de inte bara bjöd på maten utan upplät sitt hem till oss. Sedan följde ett dygn med vin, öl, båt, iste, mat, kaffe, glass och allt man kan önska sig.

Julie och Lewis lånade en båt av en kompis och tog ledigt från restaurangen för att visa oss omgivningarna. När vi var ute med båten, tog Lewis fram sin mobil och ringde till sin bankir som bodde längs strandkanten och bad om öl till oss. Javisst, sa den gamle bankmannen och sprang ner till sin brygga och mötte oss.

Männen drack öl på bryggan.

 

Kvinnorna satt kvar i båten. (Denna bild togs blott och enbart i skrytsyfte.)

 

Vilken film?

Va? Har jag dansat på baren? I en restaurang? Med ägarinnan? Jahapp!

Share
12 kommentarer