Hoppa till innehåll

Etikett: allegori

Måsen, men inte Tjechovs

De äldre som fortfarande har vett nog att corona-isolera sig, gör det med en noggrannhet som imponerar. Legitimation och sedlar byter händer i plastförpackningar och ska det nödvändigtvis kramas, görs det antingen med regnkläder och OH-papper emellan. Eller på tre meters avstånd.

– Kom i min famn! skriker jag här, efter att ha spritat händerna rejält.

Pappa går på promenader med sin fru i Hägersten och pantar inte ens flaskor inne på Ica. Mamma traskar oftast omkring runt S:t Eriksplan, men hon har nu kommit på en ny grej: buss.

Om hon tar bussen ända längst ut till Blockhusudden i relativt dåligt sommarväder, är det glest med folk både på bussen och på caféet som är hennes mål. Hon ringer och berättar noggrant för mig om bussarna ditten och bussarna datten, för nittisjuan och sextitrean och förtisjuan och femtifyran och jag vet inte allt är numera hennes bästa vänner.

(Snabb faktakoll. Okej, Det är buss 67 som går till Blockhusudden. Vilket alls inte är en självklarhet om man inte bor i Stockholm.)

Häromdagen skulle mamma ge sig iväg på just en sådan utflykt. Kaffe och en speciellt delikat toscakaka hägrade i fjärran. Och regnmolnen. Numera är hon väluppfostrad på Lotten-manér, och tar bilder på det som händer. Men inte på just denna toscakaka (vilket ni strax ska förstå).

Ställföreträdande toscakaka.

Mamma köpte kaffet och kakan, och satte sig vid ett litet kafébord. Det började smådugga, så hon fällde upp paraplyet. Och insåg att hon hade glömt sin tidning borta vid kassan. Hon reste sig upp, gick till tidningen och skulle precis vända sig om när hon hörde ett fasligt tjoande. Hade någon trillat? Gjorde någon cirkuskonster? Mystiskt.

På väg tillbaka till sitt bord möttes hon av en annan kaffekund – en ung man (i 40-årsåldern, vi kan kalla honom Konstantin Treplev) – som pekade än på mammas bord, än upp i luften.

– En mås kom och tog din kaka! Hela kakan!

Arkivbild:

– Svälj. Moahahahaaaa.

Ack. Mamma, som vi kanske kan kalla Irina Arkadina, satte sig vid sitt lilla bord och funderade.

– Ingen toscakaka. Ska jag köpa en ny? Ska jag läsa tidningen och dricka upp kaffet utan kaka? Suck. Faaan.

Eftersom synen av henne måste ha varit precis hur sorglig som helst, bad jag Moa (Tjugoåringen i Lund) att rita av sin mormor i fantasin. Hon avbröt snickrandet i Mattehuset och letade upp en penna och ett gulnat papper i ett tomt arbetsrum:

Uhuuuuuu.

Ida (Tjugosexåringen i Eskilstuna) kände att även måsens brott skulle vara med på bild, så hon tog fram paddan och illustrerade det dramatiska skeendet så här:

Måsjävel!

Mamma, alltså Irina Arkadina, hade precis bestämt sig för att nej, det får bli en ny toscakaka en annan dag. Men något alldeles fantastiskt hände då. Framför henne tornade Konstantin Treplev upp sig. Hans lilla initiativ har satt djupa spår:

– Här. Ny toscakaka! Istället för den som måsen tog.

Nästan uppäten, men den korrekta kakan är det!

Nu hördes inget skott i fjärran som i Måsen av Anton Tjechov. Inte heller kan någon död mås symbolisera något över huvud taget. Men jag kan citera Anton och framstå som både djuping och existensialist:

”Skribentens uppgift är inte att lösa problem, utan att beskriva dem på rätt sätt.”

Share
34 kommentarer

Världspolitiken som basketturnering

Vi får tänka oss politiken som en basketturnering för att reda ut vad det är som händer på den basketplan som heter världen.

Trumplaget är stort och bullrigt, men bara drygt hälften får lira. Coachen hade tidigare en klubb i ryggen, som nu mangrant har slutat jobba på kansliet för att han planerar att sätta upp ett volleybollnät på mittlinjen.

Putinlaget har dragit sig undan lite och står mest och irriterar sina opponenter i omklädningsrummet, häller vatten i motståndarnas skor och tisslar och tasslar bakom ryggen på the rookies. 

Centraleuropalaget har fått en stjärnspelare – en nederländare som försöker få resten av gänget att hänga med trots att han är snabbast och finurligast.

TheresaMaylaget har sedan länge bett om time out, men det ser ut att ta tid eftersom varken domarna eller funktionärerna verkar ta dem på allvar.

Svenskarna har inte kommit in i matchen än, för de står bakom baseline och surar för att de har uppförsbacke, motvind, trångt på bänken eller något annat som skaver.

Mixlagen med NASA, USA:s nationalparker och CIA är lite lösa i konturerna och inte sig riktigt lika. Man talar om bodysnatchers, doping, klimatsmarta röksignaler och hemliga system och ett zonförsvar som ser ut som man-man och tvärt om.

Efter första matchen föll Trumplagets coach i tårar när han hörde att publiksiffran var blott 137 – han hade själv räknat till 138 och ville inte ha fel. Han pratade sedan om att dra åt tumskruvarna och hota spelarnas föräldrar med kollektiv bestraffning om de inte dök upp mangrant fortsättningsvis.

Men hörni. Den här ytterst mystiska basketturneringen kan ju inte fortgå i all evighet – om inte annat så kommer hallhyran att kosta för mycket. Så vad gör vi?

  1. Lyssna på vad som verkligen sägs – försök inte släta över och förmildra. Om coachen vrålar ”stek pannkakor i öronen!” är det verkligen precis så knäppt, och alls inte ett sätt att peppa spelarna.
  2. Tro inte att någon bättre vetande kommer till din hjälp. Domarna och förbundet har tillräckligt mycket annat att tänka på; du måste själv sluta spela försvar på fel spelare.
  3. Explodera av ilska när du blir förbannad. Man kan helt enkelt inte bli avblåst för stegfel innan matchen har börjat!
  4. Vänd inte kappan efter vinden. Att de andra i ditt lag inte springer tillbaka i försvar, betyder inte att du ska göra likadant. Inte ens genom att låtsas knyta skorna.

Dunk!

Share
47 kommentarer

”Säg nu förlåt till varandra”

– Håll i honom! väser Nicolas Cage till Harrison Ford.
– Så här? säger Harrison Ford och tar ett grepp om Will Smiths armar.
– Bra, säger Nicholas Cage och slår Will Smith i magen upprepade gånger, för att sedan bulta på honom i ansiktet.

När Nicolas Cage är färdig, puttar Harrison Ford omkull Will Smith, som börjar gråta. Han reser sig upp och springer därifrån.

Fast egentligen är det ju inte Hollywoodstjärnor det handlar om. Will Smith är Femåringen här hemma medan Nicolas och Harrison är två av hans klasskompisar. Femåringens grymma brott var att han hade svingat ett hopprep så att det klatschade till Nicolas.

Och ja, de har sagt förlåt till varandra.

Än en gång upplever vi detta.

Fy fan.

Share
22 kommentarer