Hoppa till innehåll

Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Deadline

Djupingen:
– Mitt liv är en deadline. Livslinje och sedan död. Punkt.

Redaktören:
– Livet består av deadline:ar. Att lämna blåkopia var sjätte vecka. Sedan dör man.

Coolingen:
– Nä, haru ingen dölinje, närå fåru ingen artikel. Kante skriva utan dölinje.

Barnet:
– Deadline är den dära vägen dääär, men om du trycker på mellanslag när du kommer dääär, då får du nytt liv så då är det inte nån deadline längre.

Lotten:
– Olle, din deadline på nästa tvättmaskin är kl. 13.15!

Jag tror att jag sedan 1988 har sagt deadline en miljard gånger. Först var det på Nationalencyklopedin, där vi jobbade i bokstavsintervaller. Så här delades uppslagsordslistorna in:
a-ale
anp-ass
ast-bau
bav-bog
boh-bru
brv-car
cas-cob
coc-dat …

Kan jag rabbla alla dessa fortfarande? Ja. (Uppdatering! Nej, tydligen inte: hakke påpekar att det är ett hål i listan. Jag har ju glömt alf–ano! Ur NE:s djupa deadlinehjärta beklagar jag detta.)

Men precis som när det gäller att rensa ut skräp i källaren, måste jag rensa ut sådant här ur huvudet för att kunna koncentrera mig på mina nya deadline:ar som ju innebär inkomsternas förvärvande och familjens överlevnad. Jag ska även rensa bort sångtexten till ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” som kom sist i Melodifestivalen 1975. Behöver jag komma ihåg att mina gamla klasskamrater fyllde år t.ex. 15 januari, 18 mars, 24 mars, 20 maj och 7 juli? Nej, bort, bort! Mitt telefonnummer på Mätaregränden 8 åren 1969–1973 var 14 55 14.

Så, nu har jag bloggat om det, och då kan det glömmas.

Iiiiiiih. Det går inte. Jag behöver en Men in Black-penna. Tills vidare ska jag inventera och sortera och kompostera och kassera sådant som vi har för mycket av hemma i huset. Jag börjar i badrummet.

Deadline 1 i mitt nya, utrensade liv: fram till den 1 juni ska alla i familjen borsta tänderna fem gånger per dag så att vi får slut på några tuber.

Share
28 kommentarer

Ära vare gud i höjden, denna har jag gjort helt själv

Nu visar jag upp word verification-tröjan för världen bara för att få applåder och hurrarop. ©Lotten Bergman borde jag förmodligen trycka fast någonstans så att jag sedan kan stämma skjortan av den som gör något finare av mitt koncept.

Det är alltså så att det bidde fel precis hela tiden när jag kreerade i lördags. Jag hade för svag värme, så maaiiui och offfmuf och szxlafz samt johiniy sjönk inte in i tyget utan lade sig som små tejpbitar ovanpå. Dessutom lyckades jag sedan höja värmen så mycket att hela höger bröst blev brundaskigt (syns inte på bilden). Vissa bokstavskombinationer kom upp-och-ner, och när Olle – liggandes, rensandes i en rabatt – såg tröjan, ställde han sig upp och pekade med ett jordigt finger på werfulq och sade:

– Den är uppåner.

Och numera även jordig.

Word verification är ett nödvändigt ont, och då är det bara att se det som något positivt. Titta på bokstavsblandningen och lyft blicken från datorn, titta ut genom fönstret och associera vilt.

– Aha, qnokkerj, det påminner mig om en klasskompis som hette Pekkari. Sanning och kånka. Det var tider det!

Eftersom jag vet att det i bloggvärlden finns galggalningar, presenterar jag en bonusbild.

Share
31 kommentarer

Ölat färdigt har vi nu

På Söders Hjärta har det nu ikväll diskuterats huruvida stavning är viktigt, de bortglömda 50-talisterna, om Embryo (igen), Kråkguldet, prassliga påsar på bio, motorcykelburna troll, grushögar på gångvägar, öl, kladdiga hamburgare, långsamma redaktörer, kosacker, Lånare i Bromma, spöken med pottor (Modiga mindre män), Alfred Hitchcock Presents (Fog Closing In?) – och Catweazle förstås.

Vi tog upp närvaron på ett A4, som var ställföreträdande serviett:

hacke snackar
Stationsvakt
Kulturbloggen
Mitt Aktuellt
Anna Toss & Co
Min stund på jorden
Mikael Ståldal
Cancer och annat
KistaChic
Lotten
Blind Höna
Carambola
Coola morsan
Jörgen Modin
< /serviett >

Till slut: var du än är, Staffan Hallerstam (numera läkare), ska du veta att du har förgyllt månget barns tv-tittande.

Share
22 kommentarer

Dryck- och modebloggen

Min syster, Orangeluvan, är till döden trött på mina uppräkningar av ställen som det är coolt att vara uppkopplad på. Sssscchhh:

Jag sitter på X2000 på väg från Sundsvall i detta bloggnu.

Mitt emot mig sitter en man som fem minuter före tågets avgång öppnade en helpava whisky och hällde i en pappmugg, som nästan fylldes till brädden. Nu, en timme senare, är han inne på tredje muggen och tredje jättelasset snus. Ibland ringer hans mobil.

– Ja? (Tystnad.) Mhm, ok.

Klick. Klunk, svälj. Det ringer igen:

– Ja? (Tystnad.) Mhm. (Tystnad.) Ok.

Klick. Han ser komplett och totalt spiknykter ut. I min förvirrade, fördomsfulla värld, borde han ha blå näsa, rödsprängda kinder och förschöwka dischkuteeera med *hick* osch andrrra häwr. Mobilen ringer igen:

– Ja? (Tystnad.) Mhm. (Tystnad.) Halv sex. (Klick.) Skiiiiit. (Klunk.)

Han stänger alltså av telefonen, säger sedan ”skit” och tar lite mer whisky. Nu kommer konduktörskan. (Jag skriver alltså i realtid, det är hur coolt som helst, detta.)

– Såja, här har du ditt te, tjejen!

Men! Igen! Jag har blivit kallad ”tjejen” två dagar i rad! Jag som inte ens har tjejiga kläder som kavaj och cityshorts med nylonstrumpor under! Är ”tjejen” månne ett typiskt tåg-uttryck?

Oj, nu frågar whiskymannen om jag vill ha lite smofs i mitt te. Fast han frågar inte, han håller upp flaskan och nickar med frågande ögonbryn mot min pappmugg. Såja, nu skakade jag på huvudet mot honom. Ska hem och dricka Brown Brothers, jue.

Nu till den viktigaste frågan i dagens samhälle: kommer vi att plötsligt stå där framför en spegel och kolla om den ser ok ut, glipan mellan shortsen och stövlarna och alls inte fundera över hur vi kunde gå på något så erbarmligt fult mode?

Share
13 kommentarer

I Sundsvall

Förr i tiden låg jag i Lund, numera ligger jag på hotell. Här finns en av dessa heltäckningskorridorer som bara inte tar slut och hängande tv-apparater och fjärrkontroller med lösa knappar. Gäsp. Förvåna mig då. (Därför väljer jag alltid nya hotell, obekantingar där jag tar en viss risk – kanske finns det inte något te att dricka på kvällskvisten.)

Utanför hotellet finns ett trevligt val: man kommer till Haparanda om man tar till vänster och till Stockholm om man tar till höger. Ute cyklar man. Jädrar vad man cyklar i Sundsvall! Alla som är runt 14 cyklar med lovikkavantar, alla runt 15 kör moppe som en ny sorts motocross på platt asfalt.

På väg hit (fem timmar på tåg) satt jag bredvid två män. Jag sitter alltid bredvid manliga män på tåget och alltid bredvid pruttande tanter på restauranger. Den ene mannen sa till mig:

– Det var en lustig liten laptop du har, tjejen.
– Jasså, jo … den kallas Mac. (Tjejen?)
– Finns sådana kvar? Höhöhöhööö. Vilken är bäst, pc eller Mac?
– Spelar väl ingen roll, det är som att diskutera … skor. (Hjälp, vad menar jag med skor?) Alltså, promenadskor kontra högklackat. Jag vandrar bekvämt i mina lågskor, så kan du vingla vidare i dina högklackade. (Puh, där knöt jag ihop säcken.)
Jomen som jag nyss sa så måste vi ju betänka mer stabilitet och med det nya beslutet, jag upplever att det är mycket bättre nu, det är bara en gissning att det 550 kiloba … meg nollfem meg. Har du 512 hemma?

Va? Ah. Puh. Han pratade inte längre med mig.

Om ni har tråkigt, har jag hittat en ny blogg: Fönster mot tv-historien. Nostalgisk, rolig och välskriven.

Share
11 kommentarer

SAOL-fabriken

Blipp sabb flippa blogg cache chatt.
(Chip!)

Hint intro pesto retro.
(Pucko!)

Pusha flashig shiitake slashing
peeling queer tee trainee.
(Handfri!)

Mortadella nasi goreng gnocchi brioche
cookie rookie tummis.
(Och en chokladboll.)

Av poetissan Lotten Diktonius Bergman – till SAOLs ära, den trettonde upplagan.

Alla orden här ovan – utom och och en – är alltså några av de 10 000 nytillkomna i senaste upplagan. En snabbkoll av de 5 000 borttagna orden förflyttar mig till soliga somrar i träskor, vilket är en helt felaktig, anakronistisk association. Jag borde ha börjat fundera över samhällsutvecklingen och folkhemmet, men när betjäntplats, fattigmansstuga, ilgodsexpedition, frestarinna, kvicklunch, fejdlysten, lantpolis, fagerlockig, giftasgalen och mammonsträl tas bort ur SAOL, tänker jag på … soliga somrar i träskor.

Ok, samhällsutveckling! Nu ska fru Bergman koncentrera sig på hur Sverige har förändrats! Fler nya ord: dissa, promota, aktiebubbla, hjärnsläpp, lyxrenovera, mediedrev, nakenchock, plåtpolis, sockerfälla, stringtrosa. Nej, jag är hopplös – nu tänker jag på en plåtpolis i stringtrosor.

Share
17 kommentarer

Hemlisar

Vi går omkring och skåpsuper allihop, till mans. Nu menar jag inte nödvändigtvis just super eller just skåpet, men … gör saker i hemlighet, gör vi väl?

Bästisgrannen snusar lite halvhemligt. Hon har ett speciellt trick som gör att man liksom inte märker när snusdosan åker upp, öppnas, och snuspåsen smusslas in. På sin höjd hör man klicket när locket stängs. Detta sker ungefär 20 gånger per dag, vilket är anledningen till att det är lite hemligt; alla (= jag) kommenterar hennes snusande och den plötsliga fislukten om hon inte smusslar.

Några dreglar framför Big Brother men säger att de inte skulle vilja ta i en dokusåpa med tång. Några äter smör direkt ur paketet, halvvägs inne i kylskåpet, och säger att de har ovanligt kraftig benstomme bara. Några säger elaka saker till barn när ingen hör. Några (många) kör för fort fastän de säger att de är laglydiga. Några gör läxan i smyg och säger att de hade tur på provet.

Men inte jag, tänkte jag. Jag är som en öppen bok, tänkte jag. Alla bara går omkring har hemlisar utom jag, tänkte jag. Pfaaahh!

Tsst, inte är jag som en öppen bok, inte. Nu ska det avslöjas: jag petar näsan jättemycket i hemlighet. (Jag är förresten rätt van vid hemliga sysselsättningar med händerna uppe i ansiktet eftersom jag bakom en lång lugg lyckades suga på tummen tills jag var 10 år. Även i skolan.)

Dessutom har jag under de senaste veckorna återupptagit en ny hemlis: jag smiter iväg och styrketränar när ingen märker det. Egentligen borde jag sitta hemma på min rumpa och jobba, eller öva upp armmusklerna på dammsugaren eller de smutsiga fönstren, men nej. När Olle inte är hemma, smiter jag iväg och styrketränar. Det är urtrist och ger inte alls någon mätbar effekt, men hemlig är jag. Var jag, menar jag. Nu vet ni ju.

Mina andra hemligheter? Dem behåller jag för mig själv.

Pfft. Ingen idé att låtsas. Jag har inga fler! Jag petar näsan och tränar styrketräning, det är allt. Nej, vänta! Jag kissar i duschen också! (Sicken rebell.)

Share
20 kommentarer

En röd måndag

Först en påminnelse: bloggöl på lördag.

Sedan en barnkommentar. Vi har ju tittat på film under påsklovet. (Lista kommer senare.) Igår var det ”Trollkarlen från Oz”, som alla sju i familjen såg, liggandes i Storasängenlandet (2,40 x 2,00 meter).

– Jag måste göra färdigt läxan, sa Fjortonåringen med påskprojekt i bild (ämnet som vi kallade teckning).
– Häxa! Häxa! Jag vill också göra en häxa! skrek Treåringen.
– Nej, läxa, han ska göra läxan, sa Olle.
– Häxan heter det! Han hade stor näsa och var grön som Hulken! förklarade Treåringen för oss, som ju inte begrep bättre.

Och så en insikt. Jag bad Sexåringen att hjälpa till med att få ordning efter frukosten.

– Kan du torka bordet?
– Varför det? Det är ju inte blött.

Hon är sex år och har tydligen aldrig förut blivit ombedd att torka bordet. Konstigt, vi som kladdar så förfärligt.

Idag är det annandag påsk. Jag har precis kokat sju ägg som vi ska måla och plockat fram färgglada fjädrar som vi ska sätta fast i en buske utomhus.

Share
6 kommentarer