Hoppa till innehåll

Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Pengar

Jag satt en gång ganska nära en trasig missbrukarkille på Sergels Torg i Stockholm. Han var ihopkrupen på den där trappan med långa trappsteg och stack sin såriga, smutsiga hand i jackans innerficka. ”Huuu, nu tar han fram en pistol”, tänkte jag, men satt kvar och stirrade istället för att slänga mig i en skyttegrav. Han tog inte fram något, utan krafsade istället på något som hade fastnat i tumvecket.

Och så stack han ner sin hand igen – och plockade fram en rejäl bunte hundralappar. De var så många att han hade problem att greppa om dem med handen. Och så började han bläddra, sortera och vända på sedlarna.

Vad hade hänt om jag hade gått fram och helt sonika tagit alla pengarna? Och sedan slängt mig i en skyttegrav förstås. Den här killens pengar tänker jag på ibland när de pengar som vi inte har saknas mer än vanligt. Bästisgrannen har precis fått sin första offert på saneringen av husmöglet och de farliga ångornas utsugning: 460 000 kr. Olle och jag måste måla vårt än så länge randiga hus för åtskilliga tusenlappar. Vad göra?

Lösningen är förstås att jag omedelbart måste köpa nya basketskor. Med smärtande hälsenor kan inga nya pengar förtjänas och inga problem lösas. Den där hundralappsbunten måste jag sluta sukta efter; med nya skor kommer mina hälsenor att börja funka igen och hälsenorna har ju nervtrådar som leder rakt upp i hjärnbarken, där pengacentrum sitter.

Share
9 kommentarer

Telefonkatalogen, ju

Ni vet ”jag-fick-gå-i-flera-timmar-per-dag-till-skolan-med-halm-i-skorna”? Ni vet artonhundrafrösihjäl ungefär? På detta finns två reaktioner:

1) Det var synd om mig, så ska mina egna barn minsann inte ha det!
2) Klarade jag det, så klarar ni det. Fortsätt gå!

Jag har några sådana här idéer som stökar till livet för di små. Det mest irriterande med min egen uppväxt är den bedrövliga skolan och de enorma allmänbildningshål jag sedan dess har försökt fylla igen. Därför är jag riktigt besvärlig när det gäller kunskap. ”Gå och slå upp i NE!” tjoar jag ständigt. I morse kom åttaåringen med telefonkatalogen under armen.

– Vad är detta, mamma?
– Menar du telefonkatalogen?
– Ja … Är det en katalog med telefoner?
– Det är en katalog med telefonnu… hm, har du aldrig sett den förut?
– Näe! Vad kul! Är vi med? ”Teletjänster” – är det vi?
– Nej, privatpersone… har du aldrig sett när vi slå…
– Kolla! Bergman, Magnus! Är det vi?
– Näe … där, kolla. Där är vi: Lotten & Olle. Och där: Olle & Lotten.
– Coolt. Två gånger. Dom har tagit Eniro och satt allt i en katalog. Det ska jag berätta i skolan.

Allmänbildningshål, någon?

Share
33 kommentarer

Att sätta bo

(Stressa inte. Läs i lugn och ro. Det är sådär många bokstäver idag igen.)

Jag har här hemma en liten nätt bok på 120 sidor. Den heter ”Sätta bo” (skriven av Kerstin Henrikson-Abelin 1962) . Den köpte min mamma och pappa tio månader innan jag föddes, alltså strax innan de gifte sig. (Ja, så funkade det förr i tiden, de gifte sig 3 maj och jag föddes året efter den 2 februari.) Baksidestexten lyder:

”Sätta bo behandlar praktiskt taget allt om bosättningen: olika sparformer och lånevägar, varukunskap grundad på konsumentundersökningar, möblering och heminredning, kvalitet och funktion hos möbler, mattor, gardiner, armatur, linne, porslin, köksredskap. Den lär också ut en del om olika färgsättningar och om inte alltid så lätta detaljer, som att skruva i vägg.”

På 120 sidor! Idag kvävs det ju 120 sidor bara för att beskriva hur brunt passar med lila eller 120 sidor enbart för att lista olika sätt att låna fem miljoner till en möglig låda i utkanten av Stockholm! På 120 sidor kan man lätt fylla ämnet ”så döljer du sladdhärvorna” idag.

Nej, jag kommer inte att skriva att ”det var bättre förr” – för allt var inte bättre förr. Internet var ju till exempel väldigt sopigt förr. Slalomskidorna var inget vidare heller. Men ibland kan jag längta till att få vara vuxen då istället för nu. Då behövde man ju karotter och smörbyttor.

I bildtexten till bilden med porslinet står ”tallrikar, koppar, glas och bestick kostar ca 30 kronor per person”. Hupp, det kan man lätt få för 30 kronor även idag.


”Till en enrumslägenhet kan det vara frestande att köpa en dubbelbäddsoffa, men på lång sikt är det avgjort klokast att undvika den nödlösningen och från början köpa rejäla sängar. Det blir också billigare.”

Ni ser här på sängbilden de ”rejäla sängarna”, va? Hästens har tänkt helt fel.

Jag har inrett ett gästrum med dubbelsäng och egna morgonrockar (de är hiskeliga i aprikos och turkos med jätteaxelvaddar från 80-talet för att gästerna ska fnissas åt vid frukosten), men läser i den lilla boken att ”uppblåsbara gummimadrasser är ett annat sätt att ordna för tillfälliga nattgäster”. Jojo, mina tillfälliga nattgäster hade hurrat av glädje inför en natt på uppblåsbar gummimadrass. Vi har helt enkelt höjt våra komfortkrav, det har vi.

Av denna köksbild tog mamma och pappa helt klart intryck. Vi hade Lilla Ålandstolar, vi hade kökssoffa, vi hade teakbord, smörbytta, smörkniv av trä (var de av en?) samt tygtabletter och bröd som man skar själv med en s.k. brödkniv.

Inför den stora invasionen av bästisgrannen med familj (som alltså ska bo hos oss i tre månader när deras hus byggs om), funderar jag på att anamma denna stil. Fast pelargoner vägrar jag att ha i fönstren, de luktar illa. Och gummimadrasser behövs ju inte, gästerna kan väl få ligga på liggunderlag. Vad tror ni?

Jag lovar att baka hembakt bröd och att laga samla mina ting till en skön enhet och att enbart snyta mig i tygnäsdukar med monogram på och ha överkasten i svala milda färger som ger en lugn och rofylld stämning.

Ting? Näsdukar? Överkast? Ischiannamej, I’ve got a long way to go.

Share
27 kommentarer

En treåring kollar på Melodifestivalen

Det gick ju så bra förra veckan. Jag låter treåringen recensera igen!

1. Roger Pontare
– Ji jill rock jo! (We will rock you, hans favoritlåt.) Han har vaknat nu. Dom lagar mat på golvet. Det var stora mössor på pinnarna.

2. Laila Adéle
– Är hon en liten farbror?

3. Günter & The Sunshine Girls
– Dom har vantar på sej. Är han väldigt arg?

4. Sandra Dahlberg
– Hon har en egen moppe. Dom har också vantar.

5. Evan
– Han har egna soldater. Pfiong! Pao! Pschiooo! (Försvinner bort, skjutandes.)

6. Rednex
– Min gitarr är inte så stor som hans. Inte pappas heller.

7. Björn Kjellman
– Han har en mössa som mamma! Är det en mössa? Nej. Nu tappade han den.

8. Carola
– Jag tycker inte om att det blåser.

Share
17 kommentarer

Förfadern i kakelugnen


Inspirerad av gårdagens stickspår i reflektionerna – om Mårran – ska jag berätta hur jag och broder Jakob skaffade oss makt över lillasyster Fia.

Mumintrollen har visats på scen och tv i hundra olika versioner. Den i Japan tecknade, som visas sedan 10-15 år, är alledeles lysande i jämförelse med det skräp som vi fick se när vi var små. En version skapades för tv 1973. Då stoppade de in mimartister i kostymerna, men lät skådespelare läsa replikerna. Jag tyckte om Too-Ticki, men blev förvirrad av att det var Börje Ahlstedt som var Mumintrollet eftersom han ju samtidigt var Barbapapas röst.

Men den allra, allra värsta versionen gjordes 1969. Då var Fia inte ens född, så den måste ha visats i repris runt 1973–75. (Fia föddes 1971.) Ni som minns: visst var detta värre än alla Staffan Westerbergs yllestrumpor och Storpotäter?

Så här var det. I Mumindalen går livet sin gilla gång. Mumintrollen tofflar omkring, Rådd-djuret sorterar sina knappar … jag tror att de även gick i ide ett tag. Plötsligt dyker Kungen upp, spelad av en snorig Gösta Ekman. Han har drabbats av hösnuva eftersom Mumintrollen har fullt med hö i sina huvuden, vilket han ser från sitt slott med hjälp av en kikare. Så kan man ju inte ha det, och på 1970-talet var en kung lika illa som sedermera en rysk spion eller en skum arab, och det skulle minsann de tv-tittande små barnen få känna på.

Kungen beordrar alltså Mumintrollen att ta av sig huvudena. Det gör de. Ett tag går de omkring med huvudet under armen, sedan lägger de det ifrån sig. Lasse Pöysti är Mumintrollet, och han är förstås svettig i hårfästet när han äntligen får av sig huvudet. Alla barnen skriker:

– Neeeeeeej! Ta inte av huvudet!

I alla fall hemma hos oss. Men inte Fia. Hon blir istället livrädd för det lilla monstret som bor i kakelugnen, som vi nästan inte ens får se. Broder Jakob och jag utnyttjar tillfället och påpekar för Fia att Förfadern bor i elskåpet längst ner på Midsommarvägen på Björkskatan i Luleå. Om hon inte gör som vi säger (till exempel hämtar saker åt oss), lovar vi att hämta Förfadern.

Det här är helt förfärligt. Barn är bra elaka. Men … vuxna är banne mig inte mycket bättre: att ta av Mumintrollens huvuden! Snacka om att bryta en illusion.
Här har vi nu underverket! Det är den reflekterande Cruellas pappa, som har skannat in bilden. Här ses Muminmamma Birgitta Ulfsson (som också var berättarröst), Muminpappa Nils Brandt med svansen nonchalant slängd över axeln, Kungen Gösta Ekman och Mumintrollet självt: Lasse Pöysti. Nils Brandt och Gösta Ekman spelade sedan tillsammans i Jönssonligan, medan Pöysti blev chef på Dramaten (samtidigt som jag pryade där). På knä bakom apparaten syns Rådd-Djuret och tilll vänster syns Lilla Mys snygga känga.

Vad de brygger minns jag inte, men det ser olagligt ut.

Share
13 kommentarer

Gårdagen finns nästan inte


– Host.
– Gomorron, hur mår du? Oj, du har ju feber.
– Zzzzz.

– Klockan är tio, du måste ju ställa in föreläsningen.
– Vhhahh?
– Jag hämtar Alvedon.
– Zzzzzz.

– Lotten, här är en Ipren.
– Igen?
– Klockan är tre.
– Zzzzzz.

– Lotten, vi tänkte äta nu.
– Uhhuhh.
– Vill du ha något annat än en Treo?
– Zzzzzz.

– Godnatt, sov gott!
– Zzzzz.

Likt Guldlock vandrade jag tydligen omkring och bäddade ner mig i en fräsch säng när jag hade svettats ner en annan. ”Vem har legat i min säng” och ”vem har blött ner min kudde” blandades med förtjusta fnitter som ”haha, jag har hittat en mamma”.

Idag är en annan dag. Endast ett av barnen är feberfritt och Olle har en snorfabrik i näsan. Tur att vi inte lever på medeltiden, för då hade någon målat någonting på vår ytterdörr nu.

Share
16 kommentarer

Ring, ring

När Alexander Graham Bell den 14 februari 1876 sökte patent för en mojäng som kunde skicka över ljud med hjälp av elektrisk ström, anade han inte vilket trassel han ställde till med. För mig. Nu pratar jag inte om det mentala hindret (jag gillar varken att ringa upp eller att svara i telefon).

Det är den där förbaskade valfriheten! Jag borde inte vara myndig!

Vi har betalat Telia, Tele 2, Glocalnet, Comviq, Vodafone och Halebop samtidigt. Jooo … jag fick gräddbollar om jag skrev på ett avtal med någon och jag fick en rabattcheck hos någon annan samtidigt som Olle abonnerade på superflashig ADSL hos en tredje och fick gratis mobiltelefonsamtal hos en fjärde och Telia/Flextronics vill bara inte släppa greppet om oss och ingen vet riktigt var huvudabonnemanget ligger längre och dessutom funkar våra telefonsladdar inte som vanliga telefonsladdar eftersom de för fem år sedan drogs om av en Nisse som verkligen hette Nisse men som inte var riktigt … kompetent, to say the least.

Andas.

Vårt internet som alltid har varit snabbast och mest imponerande i grannskapet, klev plötsligt omkring som vore det doppat i tjära och rullat i fjädrar. Alla supportinstanser sade:

– Visst, vi kommer och fixar allt som ett skott om två veckor för bara 925 kr inklusive moms!

Nu ska vi rensa upp i telefonträsket. Men alla har jättelånga uppsägningstider. Alla krånglar. Ja, jag vet, det är vårt eget fel, men nu stundar nya tider. När vi häromdagen hade bytt allt och fått ny leverantör, funkade ingenting. Favorit i repris:

– Visst, vi kommer och fixar allt som ett skott om två veckor för bara 925 kr inklusive moms!

Civ. ing. Olle Bergman läste då i Wikipedia att det var viktigt med en lila sladd och en ljusblå sladd och att det inte fick fattas två viktiga koppartrådar i telefonjacket. Allt saknades överallt. Olle fixade. Internet är numera snabbt som en ödla i en stekpanna. Swoooosch.

Men mejlen funkar inte.

Jag, som lever, äter, sover och andas min mejl, är med andra ord amputerad. I Glocalnets instruktioner står ”det kan ta några minuter innan mejlen börjar funka”. Men supporten skrattade rått.

– Står det ”några minuter”? Hahahaaa, det kan ta upp till 24 timmar! Ring i morgon!

Andas.

Share
17 kommentarer

Stackars lille Olle

Han sitter där alldeles ensam och får inga kommentarer … vilket i och för sig är rätt bra, för då hinner han städa, skura, tvätta och feja mer. Att hans roliga bok är på rea här och där är upplyftande, men kommer inte att inbringa några större inkomster till hushållet.

(Ja, jag är mutad. Men boken är alldeles lysande.)

Share
5 kommentarer

Bästisgrannen

Jag och Bästisgrannen träffades när vi var 12 år. Vi gick i samma klass, valde samma gymnasielinje, gick samtidigt på High School i USA (fast hon i Iowa blev ”promqueen” och hade pojkvän, medan jag i Dallas bara hade håriga ben och blev kallad ”the Swedish n*ggerlover” [där *=i, man får inte skriva sådana ord för då får sökmotorerna spunk] och hon trivdes och jag från dag 1 räknade ut hur många dagar jag var tvungen att bo kvar).

Efter gymnasiet flyttade vi ihop i ett minikollektiv med en tredje tjej på Söder i Stockholm. Efter endast ett halvår var vi så osams att vi inte talade med varandra på två år. Sedan blev vi kompisar igen, men hördes bara av till födelsedagar och bröllop och barnafödslar. Plötsligt, år 2000, bodde vi grannar i en mellansvensk stad som ingen av oss hade någon som helst anknytning till. Nu är vi så tajta att om den ena familjens bil är borta, ringer den kvarvarande familjen och säger ”Va, vart har ni åkt utan oss?”.

Nu i vår sker det onämnbara. Hennes hus möglar, ruttnar, sänder ut livsfarliga ångor och måste totalsaneras och plastas in för en miljard kronor som banken vill ha triljoner i ränta för. Hon, hennes man och två barn måste flytta hem till oss. I tre månader.

Vad gör man nu? Leker man korridorkök? Letar upp instruktionsböcker från flower power-eran?

Nejdå. Vi får helt enkelt sätta på tvättmaskinen med större frekvens, banka upp ännu fler krokar i hallen, städa ur kylskåpet och köpa vin oftare.

Uppdatering: Kom just på att jag måste tacka försynen. Bloggvirke kommer ju att serveras på silverbricka varje dag under dessa tre månader. Tack.

Share
18 kommentarer

Hur var det här då?

Jodå.

God morgon, pojkar och flickor. Eufemism, som vi ska tala om idag, är en ”förskönande eller beslöjande omskrivning”.

Om jag till exempel skulle vilja berätta vad jag gjorde i natt, skulle jag kunna säga att det var en lång resa, fastän vi bara rörde oss mellan sängen och toan. Jag skulle också kunna säga att några av oss kände oss lite opassliga. Sedan skulle jag kunna måla upp vackra vyer av vattenfall, störtfloder, sommarregn och associera till den goda maträtten som förr intogs på torsdagar till punch.

Eller så kan jag försöka uttrycka mig som andra kanske skulle ha gjort, i en pastisch. Det är ett accepterat konstgrepp när man härmar någon annan. Det är inte en imitation, och man (alltså jag) gör det inte för att vara elak. Mer som en blinkning, ett lyftande av hatt, ett hommage à.
________________________________________

Ulk!
Well.
Här har det inte sovits.
Här har det hänt andra saker.
Hello, toalett.
Good bye lakan.

(Sandra)

________________________________________

Eller …

________________________________________

 

I sängen kl 02.23
Jag märker hur hela kroppen reagerar. Jag vet varför. Jag ogillar känslan trots att den är stark och uppenbar. Jag vägrar tro på den. Jag håller för munnen. Skulle vilja veta varför detta sker gång på gång. Skräcken jag känner inför maginnehållets återkomst fyller mig av tankar på samhället, och den oundvikliga globaliseringen. Allt är på väg. Sovrummets väggar blir allt mer transparenta. Oförmågan att inse det nödvändiga nästasteget av sjukdomsförloppet, utvecklingen, den oundvikliga fasen av hulkning. Oförmågan att se rätt på dörr, trots att toalettskylten talar sitt tydliga språk. Det hela resulterar i kräkkaskader i garderoben och absurda tankar av typen att: jag borde ta mig samman, eller: den där rocken kan jag aldrig mer använda. Som resulterar i en bekymrad och oförstående blick, inför det som upplevs som ett stort mysterium: Varför kräks jag över huvud taget?

(Sigge Eklund)

________________________________________

Eller …

________________________________________


Googles kristallkula

Äntligen får jag svar på mina frågor om strategiska livsval.

(Ett liv i exil, Silverfisken)

________________________________________

Såja. Fast jag tror nog att jag gör det på mitt eget sätt istället.

Share
19 kommentarer