Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Lite om RSS och att läsa bloggar och faktiskt även kommentarerna

Publicerat av Lotten Bergman den 13 juli 2007 09:37

Det här med att läsa bloggar roar mig storligen. Innan jag lärde mig vad ett RSS-flöde var, använde jag mina länkar i högermarginalen till att klicka mig fram och öppna dem alla i olika flikar. Eftersom jag lider av bloggus elefantiasis (mångläsare), blev det bökigt att hålla koll på dem alla.

I på scenen klev då RSS-tekniken. (Varning: Wikipedias artikel är svårläst.) Det finns nu RSS-program som funkar som bloggsekreterare.

– Gomorrn, frun. Här har vi favoritbloggarna, jag har markerat vilka som är uppdaterade sedan sist. Ska vi fortsätta ha dem i bokstavsordning?

Med RSS-sekreterarna följer två aber:

De bloggare som räknar sina besökare som Joakim von Anka räknar sina guldpengar, kan snart lägga besöksstatistiken i soptunnan eftersom man som RSS:are inte ens kliver in i farstun hos bloggaren; man står ute på gatan och läser över axeln genom fönstret. (Man klickar sig alltså inte ut på nätet, man befinner sig ju i ett annat program.)
Väldigt många gånger struntar man i att läsa kommentarerna eller att kommentera själv.

Det är nu vi kommer till dagens pudelns kärna.

Gårdagens kommentatorsbås om hemkunskap innehåller allt från äggkastning och tonårstrams till forna tiders strikta skolkök och mätning av ylletröjor. Allmänbildande och roligt! Jag rekommenderar läsning – även ni som bara läser i RSS-apparaterna.
I mars skrev jag om Per Oscarsson och hans tv-stripp. För ett par veckor sedan dök en sentillkommen kommentar upp. Jag har ingen aning om sanningshalten, men trippa gärna dit och läs om Bosse Högberg, Frank Sinatra, Sven-Bertil Taube, Ernst-Hugo Järegård, Sonja Hedenbratt, Lennart Hyland, Benny Andersson och Chris Barber.

Här skulle jag vilja länka till en bra beskrivning av hur man skaffar sig en RSS-slav och för- och nackdelarna med de olika programmen, men jag hittar banne mig ingen! (Fiffigt va? Nu ska ni hjälpa till och kanske till och med rätta mig i kommentarerna. Ställ frågor!)

—-
Citat ur dagens kommentarer:
”Jag använder IE 7.”
”Vi använder ett program som heter NetNewsWire.”
”Jag använder Google Reader.”
”Annars luktar det där senkomna om Per O lite mytomani, väl?”
”Jag tror inte att den anonyme kommentatorn hittar på.”
”Här är ju kommentarerna halva roligheten.”
”Ingen RSS, inga flikar ingenting mer än en avdelning benämnd Blog i Safaris bokmärkesrad.”
”Ja, så här i eftertankens kranka blekhet kan man se, att där satt Ö-helena och diskuterade uttalet i klassik grekiska, if you please, medan Ö-råttan fullkomligt dreglade över hur läckra de besvärliga gossarna Per respektive Totte var när de (och Ö-råttan) var unga.”
”Jag konstaterar att jag inte visste vad jag talade om *rodnar*.”
”Man kan också använda e-postprogrammet Thunderbird till att läsa RSS-flöden.”

”Vad gäller statistik så är det inte helt rätt heller: Google Analytics plockar upp RSS-läsningen. Och WordPress har ett antal statistikpluggar som också räknar RSS-flödet eftersom varje RSS-läsare har en individuell watermark.”

Den där sista rödmarkerade jag eftersom den var synnerligen viktig och för mig okänd. Nu ska vi se, ska jag slänga ut ett par melodifestivallåtar för att få plats med denna nya kunskap?

Fortsättning, fler citat:
”Konsten att leva är att använda moderna redskap för gammeldags savoir vivre. (—) Det är inte mängden utan mångfalden som är surfandet värt!”
”Jag klickar på mina länkar, klickar bakåt, klickar nästa, klickar bakåt.”
”NEJ! För guds skull, behåll alla melodifestivallåtar …”
”… pratat för mycket i nattmössan …”
”Bohuslän haft en riktigt härlig dag med mestadels soligt väder.”
”Det är ju bara för att jag vill verka intellektuell när jag egentligen också bara är intresserad av att dregla över läckra gossar.”
”När jag plonkade in origami i feed demon så fick jag VÄLDIGT många resultat.”
”Med Netvibes kan man välja att få se kommentarerna också. Muy bien!”
”Jag har FeedBurner som RSS-flöde på min blogg, loggar jag in mig där ser jag hur många prenemuranter jag har på flödet även besöksstatistik där.”

Ännu fler citat:
”[T]ill Firefox finns en plugin som heter Sage. (—) Sage is the shit, för mig.”
”Om man då har tur så har bloggen man kommenterar ett speciellt RSS-flöde för kommentarerna för just det inlägget, och då kan man prenumerera på det också, och följa diskussionen om det på samma sätt som bloggen. Skitsmidigt.”
”När det gäller att kolla kommentarer så är CoComments utmärkt på att hålla koll på om man får svar (fungerar självklart inte på Blogg.se-bloggar —)”

Ni ska bara veta att jag i citaten helt regelvidrigt hugger av och stympar kommentarerna, som egentligen är mycket längre och intressantare än de korta snuttarna ni ser här …

27 kommentarer

Skolböcker från 70-talet (uppdat. bilderna)

Publicerat av Lotten Bergman den 12 juli 2007 11:04

Jag har förut skrivit om Hembygdsboken, som jag hade i början av 70-talet. (Ulf Löfgren ritade och många texter skrevs av Lennart Hellsing.)

Rekommendationerna till lilla, lilla Lotten inför sommarlovet var bl.a.

1. Du hjälper väl till på sommaren också? De vuxna måste ha sin fritid.
2. Det är mycket man kan göra när det regnar. Tänk på att ta hand om mindre barn.

”De vuxna måste få ha sin fritid”?

Nåväl. Nu har jag hittat Hemkunskap 1 från slutet av 70-talet. Förvånansvärt många sidor handlar om ljussättning, kalorier och vitaminer och jag måste hejda mig för att inte skanna in varenda bild i hela boken. (Klicka på dem om de känns för små.)

Av undervisningen minns jag blott och enbart diskmedelsfajterna, pyttesmå stekpannor och att lärarinnan vid fler än ett tillfälle satte sig att gråta vid katedern.

Den här karlen illustrerar näppeligen dagens hemkunskapsböcker.

När vi träffades hemma hos varandra, brukade vi spontant ställa oss och dansa även om andra hellre spelade sällskapsspel. Not.

På just denna sida (som heter ”Möblera för ljud”) lär vi oss att en ”stereobänk bör vara 40 cm djup och 60–75 cm hög så att man inte behöver ligga på knä för att sätta på en skiva”. (Jag pillar nu lite förstrött på min Ipod som sitter fast i tröjan.)

Ser ni vad som står på bordet? Vad var det jag skrev häromdagen: det är dags för en fondue-revelj! Bilden på köket här ovan är tydligen ett exempel på hur ett fungerande kök ser ut, står det. Därefter följer ett stycke förakt för … kommersialism? Status? Elegans?

”Vi har idag både kunskaper och resurser för att kunna bygga kök som fungerar perfekt. Ändå ser man ofta exempel på motsatsen. Det finns köksinredningar vars viktigaste funktion är att vara ’statusmässiga’, ’eleganta’, ’rustika’ osv – allt enligt kökskataloger och tidningar.”

Jag bläddrar vidare och hittar ett kapitel om hur man kan förstöra potatis genom att tillverka chips och brännvin och lär mig en massa om hur man ska göra för att inte barnen ska komma åt cigaretter och får lust att kopiera tvättanvisningarna och sätta upp någonstans.

VDN-fakta kryddar varje sida och ett hårstrå kryllar minsann av bakterier, varför man bör ha hårnät. Och vet ni, att en bra ”bädd” ska vara tillräckligt lång och bred, hygienisk, lätt att sköta och inte kosta för mycket.

Bildtexten förklarar att personen i blå tröja är kortare än personen i röd tröja.

Förvånansvärt få recept förgyller hemkunskapsboken. Men mackan längst till vänster måste ni alla göra: banan och hamburgerkött.

Ordet ”hamburgerkött” kunde killarna i min klass kasta i ansiktet på hästtjejerna, som omedelbart bröt ut i gråt. Det betyder ”rökt hästkött” – men säger man så idag?

Nu frågar jag Trettonåringen och Femtonåringen om deras hemkunskapslektioner. Vad fick ni göra?

– Bre mackor! (Stort stön.)
– Kleta smör i håret!
– Diska!
– Låtsasköpa saker i en affär!

Ah, well. På frågan om vad hamburgerkött är, svarar de ”rått kött” och fnissar sedan ihjäl sig åt associationen till råttor. Det ska fan vara hemkunskapslärare.

58 kommentarer

Jag borde inte bry mig om kvällstidningarna

Publicerat av Lotten Bergman den 11 juli 2007 00:26

Jag är medveten om att det finns nästan ett hundratal nobelpristagare som jag inte har läst, men borde. Jag vet att det finns ett antal omålade fönster som väntar på mig. Jag skulle egentligen börja sova i större sjok. Livet är bara sååå kort, ju. Men kvällstidningarna på nätet lockar mig precis som vitt bröd, potatis, pasta och andra gifter.

Nogsamt rengjordes sedan den blodiga plastpåsen som ytterst kostsamt hade inköpts för att fyllas med orm för att chocksamma gäster skulle avskräckas från hamburgerinköp.

Lika som bär. Den till vänster är Aftonbladet, den till höger är Expressen. Den kvinnliga polisen var tydligen väldigt omanlig eftersom detta faktum noggrant angavs. Sedan undrar jag lite om det är bilen som i Aftonbladets rubrik har knivskurit den kvinnliga människan. Krystade rubriksättningar om andra yrkesgrupper råkar ut för förfärligheter:

Kvinnlig lärare snubblade
Kvinnlig sjuksköterska tappade tand
Manlig skådespelerska glömde replik
Manlig konstsimmare fick kramp

Männen och Kvinnorna måste ju ha haft Änglavakt och lindriga Skador när de kroßades och redigerades av den tyska Redaktören.

De där gift-spindlarna (även kallade änke-spindlar eller numera garage-spindlar) och gift-ormarna blir allt vanligare. Sjuk-husen är över-belastade av spindel-bitna människor som ju inte skulle ha importerat kalifornien-bilar in the first place. Och i garaget! Vilken förolämpning!För när de inte är bitsugna, då biter de ju inte folk. I alla fall inte i garage.

Lottens känner till några fler med påhängda s.

Robbie Williams
Johns Hopkins University
Martin Borgs
Kungens av Danmark bröstkarameller

Blix är ett namn som tvärtom har tappat en bokstav.

16 kommentarer

Jag ska åka till USA

Publicerat av Lotten Bergman den 10 juli 2007 11:22

Swoooooooosch. Tidsmaskinen har placerat oss i ettan på gymnasiet. Jag går på Hermelin i Luleå, hyser stark aversion mot min klassföreståndare, spelar basket nästan varje dag, har en bedrövlig dygnsrytm som kräver sovstund efter skolan och är nervös för att jag ju har sökt stipendium för att få plugga i USA i ett år.

Mina två kompisar Anna och Bästisgrannen har samma planer som jag. När beskedet kommer, faller jag ner i en djup avgrund av besvikelse. De får åka. Men inte jag. För jag är ju allergiker.

Jag gråter.
Jag skriker.
Jag bråkar med alla.
Jag skolkar.
Jag kräver att hela familjen ska flytta till Stockholm eftersom jag av skam inte kan bo kvar i Luleå.

Då plötsligt – halleluja – får jag i alla fall stipendium eftersom den enda husdjurslösa familjen i hela USA har anmält sitt intresse. Familjen är från Irak och går med på att ta emot mig om jag ”vaktar deras fyra barn” efter skolan. Jag säger ja och blir åter en snäll ängel.

– Upp i trädet! ropade jag. Anna och Bästisgrannen var coolare.

NorrbottensKuriren skriver om oss i en enorm artikel, och vi påstås utbrista ”härligt!”, ”underbart!” och ”spännande!” och på bilden syns min sömnbrist tydligt.

När jag kom till Dallas, var min irakiska familj försvunnen och jag placerades i en familj med katt. Jag knaprade varje dag allergitabletter stora som hockeypuckar, gick i kyrkan hela helgerna (bild här) och vantrivdes otacksamt nog.

Tillbaka till nutiden. För om två veckor åker jag och Bästisgrannen till USA igen.

Till Kalifornien? Sierra Nevada? Hollywood? San Francisco?

Näpp.

Till N.Y.? Broadway? Manhattan, Brooklyn, Queens och Bronx?

Näpp.

Vi ska till Iowa. Och till Minnesota. Vi ska titta på majsfält och leva trailerliv och ta in på motell som i Psycho. Bästisgrannens skola har bjudit in henne till ett jubileum och eftersom hon fortfarande ser så samisk ut (kolla, det är hon med luggen på bilden här ovan), tar hon som accompanying person med sig den långbenta blondinen som är jag.

——-
Fotnot.
Familjen hemma i Luleå tog mig på orden och sålde huset, sökte nya jobb och flyttade till Stockholm under mitt år i Dallas.

17 kommentarer

Varför är det så ont om … skiljetecken?

Publicerat av Lotten Bergman den 9 juli 2007 09:48

Det var en gång för inte alls så länge sedan, det var i själva verket alldeles nyss. Då snickrade snickarna, målade målarna och friserade frisörerna samt skrev skrivarna.

(Ni hör hur bitterheten dryyyper?)

Jag är inte särskilt bra på att snickra. Jag gör det med en snickarhandbok i ena handen, jag köper så många verktyg som möjligt … och jag har färdigställt ungefär fyra av mina sjuttioåtta påbörjade projekt.

Jag är inte särskilt bra på att måla. Jag har visserligen läst på och begripit att när det gäller fönstermålning är det penselns vinkel i förhållande till karmen som bestämmer huruvida det blir kladd på fönstret eller ej. Min defekt som heter brist på tålamod gör att jag slabbar, kladdar, spiller och skvätter så att omgivningen sätter sig att titta på mig som på en happening år 1968.

Jag är dessutom förfärligt dålig på att klippa hår. Jag har dock läst handböcker och lärt mig att dela upp skulten i områden, att avverka ett område i taget och använda klämmor och rakapparater om vartannat. Tyvärr har alla fem barnen och min djefla man ändå frisyrer som rotsaker (blasten dårå).

Däremot skriver jag helt ok. Men inte i någon tidning, för där skriver de som … ja, de som skriver lika bra som jag snickrar?

Ur dagens DN. Varsågod: ”!”,! –?:!;–”:.!?”

17 kommentarer

Skockor och annat från min barndom

Publicerat av Lotten Bergman den 8 juli 2007 00:06

”Barn ska vara uttråkade, för det var jag när jag var liten och det mådde jag minsann inte illa av. Barn av idag är bortskämda; de behöver ju inte ens ha på sig träskor, cykla vart de än ska eller dra upp gylfen med hovtång.”

Detta har jag rabblat som ett mantra under sommarlovets tre första veckor. Barnen har tittat på regnet medan jag och min djefla man har jobbat. I jobbpauserna har jag målat fönster och på det hela taget kan man lugnt säga att sommarlovet har varit

SKITTRÅKIGT!

Inte blev det bättre igår heller. Kan ni tänka er: det regnade. Barnen klättrade på väggarna (vi har ribbstolar och repstegar), regnet regnade och fönsterfärgen torkade inte. Jag städade plötsligt vårt fina skafferi – som jag så ofta jag kan visar upp trots att det ju är så stökigt. (Det är ett eget påhitt: ett byggpussel av två Billy, en Ivar och spillvirke samt en toadörr från förra sekelskiftet. Se, nu fick jag skryta igen.)

Ett spegeltrick? En photoshoppad bild? Ett hopkok av alla grannars och mitt skafferi?

Nej, bilden föreställer inte en hylla på Coop. Tydligen är jag bara helt enkelt fullständigt från vettet, ständigt handlandes dubbletter med huvudet under armen.

För att få barnen att i ännu högre grad sätta sig in i min trista, träskoförsedda barndom, bjöd jag på matutbildning à la 70-tal. För detta är lite av det som introducerades som kvällsmat eller erbjöds som sysselsättning runt 1976:

– Hokus pokus, abrakadabra, förvandla denna mat till pizza! sa Sjuåringen och Tioåringen med magiska handrörelser.

Majskolvar, kronärtskockor, jordärtskockor, vattenmelon, ostkaka (inte på bilden), såpbubblor och en stickning. (Den jättestora parmesanosten har förvisso inget gemensamt med den färdigsöndersmulade som vi serverades hemma.) Sedan berättade jag om 80-talsserien ”V”, som liksom Baretta, McCloud, Columbo och Barbie Benton gjorde ett outplånligt intryck.

”You sure don’t look like an iguana.”

Trettonåringen visade med detta salladstrick att hon förstod ”V” exakt.

(Alla åt skockor och majs med smör rinnande i mungiporna och citroner skvättande i ögonvrårna. Alla tyckte om något och alla glömde vilken som var kron- och vilken som var jord- och alla var överens om att besticken inte egentligen behövs till annat än palt. Nästa tråklördag ska jag nog servera fondue.)

36 kommentarer

Jag är Bruce Willis

Publicerat av Lotten Bergman den 6 juli 2007 09:15

Sista steget före trappan trampar jag på en ond legobit. Men jag kurar bara ihop och slappnar av när jag som barnvagnarna i Potemkin och The Untouchables duhuhuhunsar nerför trappan.

–Nämen jippi, säger jag när jag till slut landar, stönar lite och känner att ena örsnibben är blodig.

Det där örhänget som rycktes loss kan jag kanske hitta senare. När jag försiktigt rör mig in mot köket, tar jag i förbifarten med mig en gaffel som ligger på hallgolvet. Den ska jag lägga på sin plats i en låd… vänta, vad är det jag ser i ögonvrån? Aha! Dödskalleskon som Fyraåringen har letat efter! Den tar jag också med mig på min färd mot köket … men någonting stör min koncentration så att jag i dörröppningen skrapar axeln mot en utstickande panelbräda.

– Huff! stönar jag, grimaserar lite och konstaterar att köttsåret på armen ju bara är ett par centimeter djupt.

Molnen hänger även denna morgon så lågt att jag nästan hukar på väg ut mot brevlådan för att hämta morgontidningarna. Jag spanar mot grannarna som är irriterade på våra barn och vår studsmatta och förmodligen även oss. Inget gevär i sikte. Men … men … men jag hör gnisslande däck i fjärran. Och där kommer bussen på fyra av sina åtta hjul i kurvan!

– Det här är en 30-väg, m*therf*ck*r! vrålar jag … men rösten dränks i vägdamm och cementklumpar som viner förbi mig och krossar brevlådan.

Livet är hårt. Jag drar ut en vass sten ur mitt bakhuvud, plockar upp tidningarna från marken och ställer upp fem omkullvälta cyklar på sina svaga små stöd. De kommer att falla igen, tänker jag och ser mitt eget blod droppa ner på tidningen. Äh. Mitt uppdrag är att rädda världen och sedan äta frukost, och det kommer jag att klara av.

– Lotten, är du ok? Du ser lite trött ut! ropar någon långt borta.
– I’ll let you know in a minute.
– Aj vad det är lätt vaddå, varför pratar du skånska?

Jag spottar ut en tand och ruskar på mig lite. Nu ska jag bara kolla mejlen också. Wow, oj, kolla vilket konstigt gränssnitt, det är en massa upploppande fönster med ramlande rader av bokstäver!

– Oh no, världens undergång är nära! Kom, vi åker till undergångens centrum! ropar jag och springer mot bilen som ju har tappat sin handbroms och därför kommer att köras på ett för publiken mycket spännande sätt.

Plötsligt stannar jag mitt i steget. Nej. Mitt blodsocker. Jag måste äta frukost. Nu.

————————–
Lycklig fotnot
Jag såg Die Hard 4 igår.

Khakifärgat mode i Die Hard 1988 och 2007.

——
Recensenterna i SvD och DN var inte lika roade eftersom filmen ju var så himla overklig. D’oh!

19 kommentarer

Bröstens berg-och-dalbana

Publicerat av Lotten Bergman den 4 juli 2007 00:53

I omgångar har jag under den senaste veckan träffat människor som skådar in i framtiden och med hängande huvud säger:

– Om tre år finns det inga sådana kvar.
– Jaja, om ett år är dom utdöda allihop.
– Tro mig, sådana lär inte att finnas om ett par månader.
– Ptja, snart är det ett minne blott.

”Det” och ”dom” kan handla om en utdöende djurart eller semikolon, om civilingenjörsutbildningen, tv-bilagor, lakrits eller dagstidningar. Nästan alltid avslutas litanian med:

– Tänk om man hade vetat detta för fem år sedan.
– Det var helt enkelt bättre förr, sanna mina ord.
– Ungdomens fördärv och historielöshetens tidevarv.

Låt mig nu bara klargöra att det inte enbart handlar om den s.k. äldre generationen utan även om människor i 30–40-årsåldern. (Som för många visserligen är den äldre generationen. Old people, lissom asså va. Ok.) Men då svingar jag mig ner i optimism-lianen uppifrån mina höga hästar!

– Skrrrnffffff, fnyser jag stöddigt och dunkar alla i ryggen så att de sätter i halsen eller spottar te på mig. Allt går i vågor! fortsätter jag och illustrerar med armarna hur vågorna går upp och ned som vore de inte alls vågor utan berg och djupa dalar.

Eller hur? Se bara på ansiktsbehåringen. Stora ekorrar framför öronen ibland – hela bisamråttor runt munnen ibland. Eller huvudbonader – hög hatt och plommonstop ibland, toppluva inomhus ibland och ibland ingenting annat än hårsprej trots 30 minusgrader.

Äntligen framme vid brösten. (Håll med om att ni alla bara skumläste hit.)

Under antiken lindade kvinnorna ett brett tygband runt överkroppen för att hålla de där ostyriga kroppsdelarna på plats.
I början av 1800-talet började kvinnor använda gördlar – mycket för att framhäva det som fanns att häva fram.
”Bröstförbättrare” med metalltrådar som gjorde att kvinnorna såg ännu kurvigare ut, uppfanns under 1880-talet. De var naturligtvis inte särskilt bekväma, så under de kommande decennierna började man experimentera med styvstärkt bomullstyg istället. Tack.
Under 1920-talet blev det intressant nog helt tvärtom: kvinnorna skulle plötsligt inte ha några former alls, utan vara helt konturlösa.
Nästa helomvändning kom på 1950-talet, när behagen skulle formas som strutar – nästan som Madonnas Gaultier-skapelse.
Motreaktionen kom under 1970-talet, när man inte skulle ha någon bh över huvud taget (även om det tydligen är en myt att bh:ar brändes som om de vore häxor).
På 1980-talet fanns det pengar i överflöd och då gick det åt mycket tyg till kläderna som dolde eventuella kurvor eller plankor.
Om man följer tygtillgångslogiken, var det ytterst ont om pengar på 1990-talet när alla i Hollywood såg ut som man gör när mjölken rinner till tre dagar efter förlossningen.
Under detta första decennium på 2000-talet är det ena dagen let-it-all-hang-loose under stortröjan, andra dagen upplagt på serveringsfat.

Hav förtröstan. Allt går upp och ner och ut och in hela tiden.

Bröstrelaterat blogginlägg.

27 kommentarer

Mammamotion

Publicerat av Lotten Bergman den 3 juli 2007 10:37

När jag var liten och bodde på Norra Fäladen i Lund, var det under sommaren svårt att sova efter klockan halv nio. För då sa det ding dong från en rullbandspelare på en gräsmatta i närheten.

Varje morgon samlades nämligen mammorna för en halvtimmes gymnastik. Nu är ju detta inte i forntiden på hemmafruarnas tid, utan snarare runt 1972, när alla mammor var lärare, journalister, öronläkare, arkitekter eller forskare på Kemikum. (I min värld fanns det då inte så många fler yrken.) Efter gympan åkte alla som inte hade semester till jobbet.

– DING DONG! Å upp och hoppa. Spring lätt på stället! Sträck upp händerna mot solen! Draaaaaa. Å kryp ihop! Draaaaa! Å kryp ihop!

Vi barn hängde på och lekte eller följde med i övningarna. Särskilt rumpgången var rolig, för då skrattade alla – även mammorna.

– Fraaaaamåt! Å bakååååååt! Å framåååååååt! Å bakåååååååt! Å rulla runt på mage!

Det var alltid fint väder och alla hade glada leenden och fjällande näsor. Alla var barfota. Ibland kom en och annan pappa dit också, och de hade Bengt Bedrup-overall på sig. (Mammorna hade tajts till vaderna och t-shirt eller en gympadräkt som påminde om en baddräkt. Vad i hela friden var det för föregångare inom modeindustrin?)

Att jag kom att tänka på mammas sommargympa, var för att jag igår var med om att köra skiten ur ett par killar i sjuttonårsåldern. (Det handlar förstås om basket eftersom jag inte längre tycker att rumpgången är så himla rolig.)

Basketträningarna under sommaren funkar lite mindre seriöst – alla i hela klubben är välkomna. Det utgår ett mejl och ett mass-sms med klockslag till alla som kan vara intresserade, och så får man se vilka som dyker upp. Igår var vi 14, som spelade i nästan två timmar. Det är huff och puff och stök och bröt och 40-åriga tanter runt 160 cm som måste spela försvar på svettiga tvåmeterskillar i tonåren. Alla blir sura när de förlorar och alla blir överdrivet glada när de vinner.

Men hör och häpna. Efter 90 minuter trillar en av killarna ihop med kramp. Efter 93 minuter trillar en av de andra killarna (efter en snygg dunk) ihop med kramp.

Vi har knäckt tonåringarna! Tanterna med järnkondis spelar vidare med kvidande killar i drivor utanför planen! Vi må ha stukade fingrar och knastriga knän och gropar i låren, men jädrar vad vi kan springa!

Finstilt fotnot
– Aldrig mer att jag springer en mil och kör ett fyspass före träningen, hörde jag en av de krampande killarna mumla.

16 kommentarer

Nicole Kidman vs. Renée Zellweger

Publicerat av Lotten Bergman den 2 juli 2007 10:42

Vi ser på filmer på löpande band här hemma. Igår var det dags för ”Cold Mountain” från 2003.

Amerikanska inbördeskriget rasar, Jude Law längtar efter Nicole Kidman och Nicole Kidman går omkring och suktar efter Jude Law och stackars Nicole Kidman har efter en lång tids svält och hemska umbäranden när hennes far dör kaaaaaaaaaaanske max två av alla sina långa hårstrån i kors.

Pang! Syd krigar mot Nord och blodet sprutar och kläderna rivs av pojkarna i explosionerna och Jude Law får skit under naglarna, men han lyckas ändå rädda fotot av den där mespottan Nicole Kidman. Soldaterna badar i blod och vrålar och skriker och flugorna kliver omkring i inflammerade sår och titta där borta står ju Nicole Kidman med perfekta tandrader och rena naglar.

När man har ett tråktrist manus men en jättebudget och begåvade skådespelare i tidstypiska kläder, kan man som regissör och klippare bryta kronologin och köra nutid, dåtid och sentid lite huller om buller. Då måste vi som tittar koncentrera oss på att hålla ordning på tiden istället för att lyssna på dialogen och längta efter en handling. Detta trick används tills Renée Zellweger efter 49 minuter med dunder och brak, stripigt hår, stora kliv, svordomar och (tack!) skitiga naglar dundrar in i handlingen.

– Käften! Jag tycker i alla fall att dina lösflätor ser overkliga ut.

I ”From Hell” (2001) går Heather Graham omkring i det skitiga London som en annan Nicole. Det finns säkert fler exempel (hjälp mig gärna att minnas) när man istället för att sjunka in i handling och skeende måste sitta och stöna åt perfekt plockade ögonbryn och nyvakna läppstiftsmunnar samt högklackade skor ute i djungeln. Men Nicole Kidman tar priset i ”Cold Mountain”. När hon och Jude Law äntligen mitt i vintern får åla omkring nakna i ett dragigt skjul, är de båda två fräscha som ohåriga nyponrosor.

Är det bara jag som längtar efter fett hår, gula tänder, rapar och snorkråkor från Hollywood?

25 kommentarer