Hoppa till innehåll

Etikett: Dramaten

Design, informationsteknik och idioter

Jag var i Stockholm och gjorde ditten och datten:

  • besökte Dramaten, åt hotellfrukost
  • letade efter en ny dator åt min pappa
  • såg det perfekta förvaringsstället för öronproppar
  • trillade in i ett demonstrationståg
  • blev påkörd av en sparkcykel.

Demonstrationståget var oerhört välorganiserat med reflexvästförsedda ordningsmän som i sitt agerande påminde lite om hur dagisbarn beter sig i sina små reflexvästar. När jag föll av trottoaren och hamnade bland de demonstrerande, fångades jag raskt upp av en stark reflexväst och kunde fortsätta flanera. Mot Dramaten, mitt teaterparadis i världen! (Jag älskar på riktigt denna dammiga institution.)

Dramaten håller på att renoveras av ett företag som har gått i konkurs – men Lilla scenen är öppen som vanligt och den här pjäsen av och med Andreas T. Olsson kan jag verkligen rekommendera. Allt var perfekt! Inga toaköer, massa fika, snygg ridå och gratis programblad!

Det är en meta-pjäs i Pirandellos anda – den sorten som jag gillar allra mest.

Men nu till sparkcykeleländet. Innan cykeluthyrningsföretaget 2018 förlorade upphandlingen på nåt mysko sätt, hyrde jag cyklar hela tiden. Jag bara blippade t-banekortet och susade iväg, parkerade i därför avsedda ställ och njöt av livet på det stora hela. Sedan tog sparkcyklarna över, och de verkar framföras av cirkusartiser, elitatleter och idioter.

Liksom ”oooooh, här ska jag ju in!”, och plupp, släpper jag sparkcykeln precis där jag går och står.

Kanske är jag blott bitter och arg för att mina knän inte pallar sparkcykelkörning, kanske är jag inte mogen för moderniteter, kanske är jag blott en SUNT TÄNKANDE MÄNNISKA MED HJÄRNA OCH PARKERINGSVETT?

Förlåt. Men jag gillade hyrcyklarna.

Detta är ”lösningen” på några ställen: en anskrämlig, gul parkeringsplats på trottoarerna. Hoho, var är skönhetsrådet?

Under hotellfrukosten satt jag precis bredvid the måst beautiful kaffeautomat som nån industridesignprofessor glömde att ge betyg på. Som vid ett vattenhål samlades de kaffesugna och försökte trycka, plutta in kapslar och leta efter dolda funktioner – och allt detta dubbelvikta för att kunna läsa på de små knapparna.

Vid ett tillfälle stod sex män böjda mot automaten på detta vis. (Det var jättekul, men på den bilden syns ju inte själva kaffegrejen.)

På väg mot datorinköpsbestyren blev jag påkörd av en dam på sparkcykel. (Inte så mycket, bara på vaderna och ena foten.) Hon bad tusen gånger om ursäkt och sa att hon nog borde ha hjälm egentligen eftersom hon ”hela tiden krockar”. Hon for iväg igen innan jag hann fråga om logiken, knäna och parkeringsbestyren.

Apropå parkerings- och kaffeautomatsdesign, är ombyggnadsreadesign också en grej. Kolla här inne i Elgigantens affär på Kungsgatan:

Var är nummerlapparna?

Eftersom vi verkligen behövde hjälp av personalen, styrde vi genast mot informationsdisken, men kunde inte hitta nummerlapparna. Men vi hörde ju FÖRTIFEM och FÖRTISEX klart och tydligt. Var? Var? Var? Vi letade och frågade oss fram – och när vi till slut fann apparaten, kunde vi inte hitta knappen …

Som ni hör, måste personalen visa kunden att lapparna finns på baksidan av pelaren och dessutom dutta på skärmen och få fram lappen. Informationsteknikern i mig gruffade. Jag tog raskt fram papper och penna.

Såja.

Men efter all denna negativism och kass design samt dåliga lösningar ska jag nu avsluta med människans finurlighet och kanske bästa förvaringsställe. För inte bara stigbygeln och hammaren samt glasögonen kan ha nytta av öronen.

En öronproppshylla!
Share
9 kommentarer

Teaterröster

Ännu ett Dramaten-besök har lagts till handlingarna. ”Drottningens juvelsmycke” tar fyra (4!) timmar (timmar!) att se och var en sådan här upplevelse:

I dipparna somnade den djefla mannen. Så länge han inte snarkade var det helt ok.

Funnes det aktier till salu i en spirande storstjärna, skulle jag ha investerat i Peter Engman. Även om han alls inte är spirande – det är bara det att jag aldrig tidigare har lagt märke till honom.

Tulledutt.

Liksom Johnny Depp baserar sin rolltolkning av Jack Sparrow på Keith Richards, är Peter Engman som Ferdinand på Dramatens scen ibland farligt snarlik en ung Jonas Hallberg i Måndagsbörsen. Och skitrolig! Tvärtom är det med Gunnel Fred som pratar så här:

Jag önskar åtminstone av hans namn få välja det, so …. och det är
Laz…
Detta är en fråga, som fordrar sva... Är Lazuli en fli..?
Jag hatar honom. Jag vaurien min familjs ytte…
Av samma skäl tar jag för avgjort, att Lazuli ej är en fli…, ty jag har aldrig sett honom annorlunda kostymerad än som …

I pausen, när vi åt och drack så att vi nästan sprack, gick jag fram och tillbaka genom den hemliga dörren. Det måste man göra på Dramaten. Åh, känner ni inte till den hemliga dörren?

Var är den, var är den, den är så hemlig så att jag inte ser den!

Åskådarnas genomsnittsålder var ungefär 82,3, vilket fungerar alldeles utmärkt eftersom Dramaten numera är utrustad med ramper och hissar samt hörselslingor och … tadaaa … hörlurar med kontinuerlig beskrivning för de synskadade. Framför mig satt en man som tröttnade på den beskrivande rösten och tog av sig lurarna. Så att alla vi andra också skulle få höra, kanske?

När Rolf ”Vi hade i alla fall tur med vädret” Skoglund tar några steg mot Tintomara hör vi en beslöjad röst:

– Han tar några steg mot Tintomara och hon vänder honom ryggen.

När Tintomara blir bestulen på smycket hör man:

– Han smyger fram och tar av henne smycket. Hon märker ingenting eftersom hon sover.

Detta skulle man ju ha [paw rihk-titt]. När någon på jobbet beter sig underligt och lägger armarna i kors istället för att slå sig på knäna och skratta när man är hur rolig som allrahelst, hör man:

– Hon lägger armarna i kors och ser trumpen ut eftersom hon har bekymmer på hemmafronten.

När Femåringen påstår att pyjamasar är till för små barn och inte för honom, hör man:

– Han bara testar gränserna för att sådan är femåringens natur.

När jag leende lyssnar på en människa som berättar om sin senaste dröm där den och den slogs med ögon i tomatsoppa i Gävle fastän det var Karlskrona och liksom på 800-talet och enorma myror dök upp och massa flaggor fick ben, hör man:

– Lotten låtsas lyssna men gör det inte.

Share
26 kommentarer