Runt 1979 kom de två basketspelarna Ray Tarnowski och Kalle Barton varje vecka till vår skola för att lära oss att spela basket. Men det visade sig att de hellre pratade med oss – så vi stod i en halvcirkel runt dem och pratade och pratade.
En gång hade Kalle (som egentligen heter Charles) hamnat på omslaget av någon tidning, och Ray retade honom för detta – oklart varför. Vem vill inte vara på omslaget av en tidning, liksom?
– You’re an oooooomsläigspojka! retades Ray, som inte kunde något annat svenskt ord än just detta.
Jag skrattade och skrattade. I handen höll snurrade jag samtidigt ett halsband med en liten, blå glaselefant.
När Kalle Barton började jaga Ray Tarnowski med bollar runt gympasalen skrattade jag såpass okontrollerat att mitt den lilla, blå glaselefanten hamnade på en av mina utstående framtänder. Pffiong! slog den lilla berlocken av en bit av höger framtand.
Vem vill inte vara på omslaget av en tidning? sa jag 1979. Idag kan jag säga ”åååh, inte på omslaget igen” … eftersom det är där jag är. Rödmosig och trött – som man ju blir av basketträning – stoltserar jag med att förmodligen vara den enda i Sverige som har coachat och spelat i ett och samma lag i 26 år. Om Ray hade sett mig, hade han ropat:
– You’re an oooooomsläigspojka!
Här kommer tre andra exempel på när jag var omslagsflicka – fast inte alltid synlig …
Er tur! När figurerade ni i tidningar? Om det är DN eller SvD kan ni be mig hitta artikeln eftersom jag har tillgång till arkiven!
(Och hur gick det med den avslagna tanden? Jo, sex år senare flyttade jag till Lund, där en underskön tandläkare klistrade på ett litet plasthörn samtidigt som han svor över alla tandläkare som under åren mött mig utan att knysta ett ord om små fiffiga plasthörn. Det lilla plasthörnet har under åren trillat av – särskilt inför bröllop, klassåterträffar och fotograferingar. Men just nu sitter det fast och inväntar nästa högtid.)
Uppdatering!
Kommentatösen Ökenråttan skickade ett bildbevis; även hon försöker få alla att spela basket.
