Gott nytt år!
Nu ska ni få se den absolut fulaste gran som någonsin har släpats in i ett vardagsrum. Det är faktiskt inte ens en gran, utan en gren. Från en trädgård i närheten!
Grangrenen kapades med granägarinnans goda minne, bars hem under stoj och glam, putsades lite i fotabjället, ombads att böja på nacken och påkläddes under högtidliga former. Om Godzilla hade varit en julgran, hade han sett ut så här.
Julen kom och gick utan missöden (förutom tre helt normala besök på akuten), men vi fick oönskat besök av Jerry. Han kanske är en av flera, men jösses vad han ställer till det.
Jag stänger sedan tre veckor in allt gott i burkar, lådor, dubbla plastpåsar och väntar på att Jerry ska döden dö. Men icke. Fällorna gapar tomma. Istället hittar vi ännu fler spår av hans framfart; ibland upptäcker vi inte dem inte ens i tid.
Några av de tusentals nattgästerna råkade i mellandagarna äta kasjunötter där påsen var trasig …
[nu kan ni pausa och andas en stund om ni fann detta lite läskigt]
I hallen såg det plötsligt ut så här, men ingen blev förvånad. Fast … Jerry verkade ha blivit väldigt rädd … eller akut dålig i magen?
Jerry lever och frodas och använder fortsättningsvis mitt hus till att äta sig fet.
Men nu till mitt egentliga ärende: parkeringsjävlaskitapparna. Ni som inte kör bil – var glada över att ni slipper besöka sådana här ställen.
Flera gånger i december råkade jag (och de mina) ut för
- nya, obegripliga appar
- ickefungerande internetvågor i de bunkerliknande parkeringshusen
- gamla appar som inte funkade där det visade sig att appen inte längre existerade
- plötsligt uppdykande krav på betalning utanför Coop, där det alltid har varit gratis förut.
Jag kämpade med ovanstående parkeringshusbetalning i 15 minuter, men var tvungen att springa iväg och prata i radio i en timme. När jag var färdig och hade parkerat gratis och INTE fått böter, körde jag lättad ut ur parkeringshuset och möttes där av en stor, lysande skylt med bilens registreringsnummer. ”Tack och välkommen åter” stod det också!
– Varsågod, muttrade jag och åkte hem för att undersöka vad detta innebar.
Jo, just detta parkeringsbolag läser bara registreringsskyltarna och skickar sedan med snigelpost en pappersfaktura. Parkeringen kostade 6,72 kronor och fakturaavgiften var 99 kr. Dagen efter kom dessutom en påminnelse från ett annat företag eftersom jag inte hade betalat 4,23 kr på en parkering den 2 oktober, och att påminnelseavgiften var 199 kr. Jag kunde inte för mitt liv komma på vad i hela friden jag gjorde den 2 oktober, så jag betalade.
I Sverige finns runt 15 parkeringsappar. I våra grannländer har de samma jävla system, men färre appar och högre krav på tillgänglighet. Och där är det inte kommunerna som för skattepengar utvecklar sina egna parkeringsappar …
Jag vet att det i Spanien fortfarande är vanligt med vanliga automater och att i Nederländerna cyklar så stor andel av befolkningen att bilparkeringar inte är ett problem. Men hur är det i övriga världen?
Delar din frustration. Det har dessutom betydelse vilken man väljer om flera appar är giltiga för samma p-plats. Vill du betala 7,50 kr för en och en halv timme eller 12,50 kr för samma tid? Hur många appar ska man behöva ha?
Men det är trevligt när man upptäcker att man kan använda någon av sina appar utomlands på bilsemester.
Här i huvudkommunen har de ansvariga (ledda av en rumpnisse från det lilla kappvändarpartiet som släppte fram Slusseneländet en gång i tiden) lagt ner sin egen någorlunda fungerande app som inte hade några avgifter förutom parkeringsavgiften till förmån för Marknaden. Genom en genomusel upphandling är det nu fyra olika bolag som sköter parkeringsavgifterna. Om man vill parkera utan extraavgifter måste man göra det genom deras hemsida och inte genom deras lättanvända appar. På hemsidan måste man registrera sina uppgifter om bil och kontokort etc VARJE GÅNG!
Stockholms tjänstemän på trafiknämnden är en samling idioter!
Lotten!
Har du prövat den blågula musfällan Mjölner? Den är lättgillrad och obarmhärtig i sitt dödande och finns att köpa i de flesta stora mataffärer och varuhus. Man måste dock vara lite listig och lägga betet frestande nära innanför ingången till den lilla lucka som täcker godsakerna. Chokladsås lockar en lite musnos att söka vidare och lyfta luckan och så pang är den fast.
För en ständig kamp mot gnagarna guschelôv bara en i taget men nog så prövande och sedan grannens katter började göra till daglig rutin att avsöka min trädgård verkar mina oönskade gäster ha minskat i antal. Och utanför på balkongen väntar skatorna tåligt på
resultatet av min musjakt..’
Mjölner hade jag ju! Många! Men … vem tog dem?
[Trallalalaaaaa… nu går jag ner i min källare … där lever jag sällare …]
HEJA NIKLAS! Mera ilska och utbrott! Svär och osa, alla!
Åhh, detta otyg har hållit på alldeles för länge! Just att kommunerna tar fram sina egna P-appar är nog det jag tycker är mest frustrerande av allt. Det har säkert tagit tid att utveckla dem och arbetet med alla p-system och appar startade nästan samtidigt, sedan kör man bara på utan att tänka på kunden. Ingen väljer att anamma någon annans lösning …
Det såg ut att kunna bli likadant med laddstationer för elbilar, olika kort och avtal skulle användas. Nu ser det ut att bli bättre på den fronten i alla fall, på flera stationer kan man ladda med sitt vanliga bankkort och Tesla tillåter andra att ladda (om man lyckas få sladden att nå uttaget, eftersom Tesla valt att ha sitt uttag på motsatt sida övriga elbilar.)
Sedan var vi tågbiljett-eländet. Nu måsta jag ha tre appar för att hålla koll på mina resor till och från jobbet: SJ, Mälartåg och SL. Men biljetten är enkel att köpa och Uppsala har föredömligt nog slopat zonindelningen.
Så här kan jag nog fortsätta ett tag, men nu måste jag jobba lite.
Förresten gillar jag julgrenen! Den gör liksom ett statement för julen 2024, fritt för egen tolkning såklart.
Ni som undrar över den översta bilden: det är under lattjolajban på nyårsafton. Jag hade hög hatt till min glittriga stass, och någon ritade en smiley på den utan att jag märkte det.
Grangrenen. Granngrangrenen. Granna grangrenen. Grannens granna grangren. Grannens glittrig granna grangren.
Kom jag att tänka på.
Faktum är, Fridas form, att vi klurade på vad vår närmsta granne hade kunnat säga om åbäket hemma hos oss. Du läste med andra ord våra tankar:
– Grannens granna grengran glittrar!
Åh vilken utmärkt nollreferens den grangrenen är! Vi behöver alla en nollreferens, dvs en nivå under vilken vi helst inte vill sänka oss. Jag tror jag ska visa bilden på grangrenen för min stackars ämliga gran (innan den åker ut idag), så blir den nog glad.
PS, Niklas, jag är minst lika arg som du! Jag ställde mig på en plats där en av de där nya huvudkommunapparna för parkering gäller. Appen sa: ”Här står du.” OK, tänkte jag, bekräftade och betalade. Sen fick jag böter för att jag inte betalat. Jag önskar att jag hade spelat in det samtal som sedan följde mellan mig och parkeringsbolagets ”kundservice”. De ansåg att jag inte stod på den plats som jag hade angivit på deras karta och att jag alltså måste betala böterna. Jag hade en annan uppfattning.
FRANSKA REVOLUTIONEN … Mullvadenockupationen … Boston Tea Party … Rosa Parks … och så parkeringsappskuppen 2025!
Upp till kamp, kamrater!
Första pendlardagen 2025 börjar med inställt tåg.
Hemsidan för att få sin hundralapp i ersättning fungerar utmärkt.
Mjölner är toppen. Agnad med snickers, de kladdiga delarna.
Själva sålde vi vår sista bil för 50 år sen. Här hemma cyklade vi omkring (numera går vi) eller tog taxi ( och det finns bussar och T-bana). När vi behövde resa ut i världen hyrde i bil.
Vi träffar ofta på stackars turister som gråter och undrar hur man ska göra när man vill parkera i våra environger. När vi berättar att det är gratis på lördag och söndag blir dom så hänryckta att dom i stort sett vill falla oss om halsen.
A propos ditt inlägg 19.05: Och boxarupproret.
Vi har en cheddar som ser musäten ut, men det är den inte. Det är jag som har avlägsnat ett lokalt mögelangrepp.
Skogsmöss är väldigt söta så länge de håller sig utomhus.
Länk till Historiepoddens avsnitt om Boxarupproret! https://poddtoppen.se/podcast/846032286/historiepodden/488-boxarupproret
Här har vi, tackochlov, bara två appar som gäller över hela landet. (Kanske finns andra men det är nog ingen som använder dem.) Är rätt så förundrad att det fungerar så bra som det gör. De t o m stänger av sig själva om man går över tiden som man behöver betala. (Det gjorde de inte i början så det gällde att komma ihåg att stoppa i tid.)
Däremot har vi försökt bli kloka (blev vi inte) på hur man betalar med app i andra länder. När man äntligen förstått vad som behövs göra, laddat ner en app, lagt in uppgifter som behövs, så skall de skicka ett sms till mobilen som ju inte kan ta emot det eftersom mobilprogrammet i utlandet inte täcker det. Gah! Vi har övergått till mynt i möjligaste mån.
(Öht, om man behöver fixa något online på hemmafronten och de bara skickar inloggningskod på sms … Suck!)
Idag kom ett trevligt och tjockt brev till min brevlåda med vackert innehåll.
Tack kära båsmor , du vet vad som kom.
Musjakt har vi bedrivit. Vi bodde i ett gammalt hus vid Kolströmmen. Varken Lille M eller jag är nån tuffing, ganska blödiga faktiskt, så att hantera musfällor som slår till var inte att tänka på. Vi hade en bur med en dörr om slog igen när nån klev in för att förtära osten som vi hade lagt i buren. Sen rodde vi över Kolströmmen med buren och släppte ut fången där. Vår hyresvärd applåderade detta förfaringssätt. Och vi tror att mössen uppskattade en båtfärd så där lite sent i livet.
Tyvärr regleras musfällor av jaktlagen, har jag förstått. Mössen blir tydligen stressade av att sitta i bur, så man får inte bära iväg buren och släppa ut dem någon annanstans. Istället får man välja: avliva dem på något sätt, eller släppa ut dem exakt där man fångade dem. Det sistnämnda vill förstås ingen göra, och det förstnämnda är otrevligt.
Em bekant hade också en mus som avlivade sig själv. Den hade tydligen hört att det finns ett modernt alternativ till stearinljus (som är mums för möss) och tog sig in i proppskåpet och gnagde på kablarna där. Sen fick den ström genom kroppen och orsakade kortslutning.
Vi hade också en mus som elektrifierade sig själv!
Men … det visste inte vi. Vi var knappt 30 år fyllda 1994 och när strömmen oförklarligt plötsligt försvann, tillkallade vi en reparatör som kom körande (och tog hutlöst betalt för bilfärden), klev in i huset, öppnade proppskåpet, sa hmmmmm, tog ut en död mus, pillade lite här och där i fem minuter och sedan åkte igen (och tog lika hutlöst betalt för hemfärden).
Men nu ska ni veta att de gulblåa fällorna införskaffades och efter redan en timme fick mellansonen (Tjugosjuåringen numera) ta hand om två lik.
Släppa ut dom exakt där man fångade dom, jo jag tackar! I matsalen. Det skulle ha sett ut det.
Har två Mjölner stående i en låda med låg kant så att di små liven inte kan dra iväg med fällorna och dö under diskbänken eller bakom diskmaskinen. Fast när den sortens fällor slår igen så är inte chansen stor att djuret i sitt halvdöa tillstånd drar i väg åt nåt hål.
För att hålla reda på hur många jag fångat under en säsong (hösten och vintern) brukar jag ge liken namn efter svenska kungar. Ett år kom jag fram till Karl den femtonde, ett annat år till Gustaf den tredjes bror Karl den trettonde men aldrig att jag lyckats få vår nuvarande landsfader i fällan. Nu finns ju inte nummer sju eller åtta i vår kungalängd så då fick jag gå in och anlita de båda Tudor-kungarna.
I våras hade jag en mus som verkligen utmanade mig. Den sprang ut i köket och tittade om jag var där och jag slängde saker på den och den var så försiktig så att den lyckades lirka ut agnet ur en fälla som den troligen hade upptäckt var lite sen att smälla igen.
Det tog tre veckor innan Karl den nionde åkte fast. Han höll sig med två mindre begåvade vasaller (Bill och Bull) som, när de tydligen kände doften av en pytteliten bit skinka i varje fälla, absolut på tvärten skulle dit och undersöka vad som luktade så gott. Så där stod nu Kalle utan sina betjänter och sen tröttnade han tydligen på att vara ensam och gick frivilligt i fällan. Det är mycket enkelt att lossa musen ur gapet på Mjölner och SG konstruerade ett särskilt verktyg, råttkroken, så att jag med ett ett enkelt handgrepp kunde ta loss fångsten.
Nu har jag en anonym gäst som bara lämnar sitt visitkort efter sig och jag tror den gett upp för inget ätbart finns för den att stoppa i sig.
Kan säga att det är faktiskt riktigt trevligt att bedriva jakt på de små krabaterna ibland. De är mycket intelligenta.
En till!
Men den här musen, den var annorlunda. Plötsligt vinglade den fram från under en köksbänk. Låååångsamt. Jag tog mig åt hjärtat. Musen stannade. Lade sig på sidan och sprattlade lite med benen och så bara … pluff. Den dog!
Jag tog en bild.
Åhå! Så ytterst roande läsning med rodd över Karlströmmen och möss med kunganamn!
Jättebra idé! Jag går baklänges istället, så då har vi här betat av Carl XVI Gustaf, Gustaf VI Adolf – och han som självdog nyss var alltså V-Gurra.
Jag förstår dig, Ökenråttan, som inte vill ta ihjäl möss (med ditt nick)! Jag klarar det inte heller och använder burvarianten, som också ger rikliga tillfällen till mussociologiska studier. Det finns möss som ger upp direkt och sätter sig i en vrå och deppar, medan andra ger sig den på att det måste finnas en utväg. Om det råkar vara två samtidigt kan det bli gräl, där de helt uppenbart skyller på varandra. Alternativt deppar de tillsammans. Jag har inte kommit på att jag kan ro över till en närbelägen ö, utan har i stället kört en halvmil bort till en relativt ödslig trakt och släppt ut dem. De flesta skuttar iväg utan att ens säga hejdå, men en liten stackare gick ut en decimeter från buren och slank snabbt in igen. Det kändes grymt att skaka ut den ur buren. Om något barn hade varit med skulle den definitivt fått följa med hem igen.
Jeg var kjempe- høygravid med vår datter, så typ 37 år siden, gikk ned i kjelleren og der! Der sprang en mus! Jeg skrek på klassisk kvinnevis, og forbannet meg selv for det skriket, men jeg holdt virkelig på å dette ned trappen, mannen kom rusende ( han trodde nok hans kjempestore fru minst lå med brukket ben). Musen forsvant under fryseskapet. Mannen satt tålmodig foran fryseren med en åpen isboks , tom for is,;men med en bit ost, jeg og min mage satt i trappen og fulgte interessert med. Oppdraget utført perfekt: Musen tittet ut, gikk til osten, isboksen kjapt lukket, og så tok jeg boksen og magen med meg opp i skogholtet ved siden av huset, slapp musen ut. Det var en riktig søt rakker, med spiss snute, derav tolket jeg det som at det muligens var en såkalt spissmus, men hva vet jeg. Den sprang hvertfall inn i skogen, og kom aldri tilbake.
Noen år senere arbeidet jeg i en barnehage på andre siden av skogholtet, da fikk vi maaaange mus på besøk, men det er en annen historie….
Det hus som vi bodde i står på mark som hör till samma egendom som marken på andra sidan Kolströmmen. Hade vi då ändå, lagstridigt, släppt mössen på otillåtet ställe, det undrar jag nu, yo.
Vad kul att du kommenterar fastän det inte är Julkalender, Elisabeth h! Och att spissmus är näbbmus på svenska var en ny kunskap. Som ni ser på bilden, var V-Gurra inte en liten en. Nä, vi har ju gött honom i ett par veckor nu.
Inga möss i mitt nuvarande hus. Förvånande nog, eftersom porten till garaget i källaren har springor stora nog för att en mus skulle kunna kliva in med högburet huvud.
I min förra boning däremot sprang massor av möss. Många fångades på olika sätt, några i proppskåpet andra av vår katt, några till och med uppe på vinden . Där uppe bodde periodvis bin, kanske var det honungen som lockade upp mössen. Inga möss som fångades kom undan med livet i behåll. Fast otaliga förblev förstås ofångade, såväl av mina anordningar som av katten.
Och nu över till något helt annat.
Paket har anlänt med ett vackert ansikte på det mjuka innehållet. Tack för det Lotten och för Julkalendern!
Även jag har fått ett mjukt paket. Tack Lotten! Kalendern är ett ljus i mörkret!
Tänk att man som liten inte gillade mjuka paket.
Musrapport!
Sedan V-gurra för nästan ett dygn sedan stupade bredvid tröskeln (se bild ovan) har intet skett på musfronten.
Jag är synnerligen förvånad.
Jaktlagen tar ingen hänsyn till mänskliga egendomsgränser utan bara till djurens egna revir.
Samt struntar i vår mänskliga blödighet. Vi tror ju gärna att vi är genomgoda och vänliga, ja riktigt humana när vi inte slår ihjäl intränglingarna i huset utan släpper dem nånstans där vi tror att gnagarnas jordiska paradis månne finnes. Det gör det inte.
Gnagare förökar sig ju som bekant med hastighet och förtjusning. Djur som gör så får också en stark familjekänsla för det mesta, även om de inte lever i flockar (råttor lever som bekant i flock, men möss gör det inte). De känner igen sina släktingar och tolererar dem i sin närhet, även om de har sina egna revir. Mängden släktingar gör ju då också att man ser revir vid revir vid revir varthän man ser.
När man som sann djurvän kommer med en liten sötnöt i en burfälla och i största vänlighet häller ner den lille i blåbärsriset, så hamnar hen mitt i nån annan gnagares revir. Revirinnehavaren blir då våldsamt putt, enär sötnöten inte luktar familj och delade gener. Så den jäveln ska ha fett med däng, tänker revirinnehavaren, och det får nöten också. Kraftigt på nöten, fett med däng, duktigt på truten. Överlever sötnöten behandlingen så blir hen utslängd ur reviret. Som ligger vägg i vägg med nästa revir. Vars innehavare också blir våldsamt putt, enär sötnöten inte luktar som henoms familj heller. Det blir en ny omgång fett med däng, duktigt på truten. Sötnöten överlever troligen inte dygnet.
Ska man göra sig av med intränglingarna är det tyvärr, för en själv, så att en bra slagfälla är det humanaste sättet att göra det.
Sen bör man förstås noggrant gå igenom huset för att se var sötnötterna tar sig in någonstans. Hål i grunden, rörgenomföringar, källarfönster brukar vara klassiska mössvägar. De kan ta sig in genom de mest otroligt små hål.
Jag har precis som Kråkan hushål – ergo mushål – som är stora nog att låta mössen ”kliva in med högburet huvud”.
(Har någon skrivit en dikt som handlar om hushåll med mushål eller hushål? Om inte, är det ju dags.)
Då gör man sig en liten klatt betong i en liten hink och går runt och tätar. Ihärdigt.
Ännu en knäpp mus sitter i detta nu under diskbänken och bara glor på oss!
Hade jag varit Bruce Willis 1988 hade jag sagt sayonara och gjort nåt med musen, men nu öppnar vi skåpsdörren och bara konstaterar att den sitter kvar och rycker lite på nosen.
Fortsättning följer … kanske.
Så brukar väl inte möss göra, sitta kvar och glo!
Kan den ha gripits av någon slags sjukdom.? I så fall får du se upp så att inte något litet barn (och inte nån vuxen heller) kommer till att peta i diskbänken eller nån annanstans där en sjuk mus raglat fram. Tvål och vatten och handskar och engångstrasor för att städa upp efter de avlidna små rackarna som dött utan att Mjölner slagit till.
Det händer att möss gör så, när de börjar känna sig hemmastadda. Jag hade en som satt på vedspisen (när den inte var i gång) och glodde på mig med en uppsyn som tydligt sa: ”Och vad gör DU här?!” Eller en annan som promenerade omkring i köket på jakt efter något ätbart. Jag fångade den med en plastburk och sedan fick den flytta till annan ort. Min farbror hittade en mus på sitt skrivbord och han hävdade bestämt att den testade att läsa med hans glasögon och att den verkligen inte lät sig störas av människor.
Vi hade en gång en mus som satte sig bredvid bordet på verandan och väntade, när vi åt mat. Det tyckte jag var lite väl, även om skogsmöss är hemskt söta och det formellt var utomhus, så sen vidtog vi åtgärder för att det skulle bli svårare för möss att komma upp dit.
Den konstiga musen försvann efter två timmar. Under dessa två timmar konfererade Tjugosjuåringen och jag fram och åter om lämpliga åtgärder – tills det var försent. Plötsligt slank musen iväg till inneväggarna eller var han och hans polare nu håller till när de inte umgås med oss.
Nu är klockan bara strax efter 06, vilket är ottan för mig. Jag blev för en halvtimme sedan väckt av ett ihärdigt krafsande/knaprande på en för mig okänd plats.
Och inte kan jag somna om. Ämrans!
Vi ägnade en ganska stor del av sommaren åt att jaga rottar och galtrottar (möss och råttor) och stänga till alla möjliga öppningar både inne och ute. Att hålla möss utanför ett kalkstenshus från mitten av 1800-talet med en ickefungerande bakugn mitt i huskroppen är nästan omöjligt men när det börjar komma råttor är det inte lika roligt. De knaprade på golv och murbruk så det stod härliga till. Jag murade och murade och klämde in bitar av sädana där metallfnasbollar som man kan ha när man gör rent grytor på lämpliga ställen. Alla små autostrador i husgrunden tror jag är igenfyllda med sten och kalkbruk men galtrotttarna klättrar på ytterväggarna och klämmer sig in i springan vid takfoten till vinden. Mjölner har jag inte prövat, jag plockade några med en annan fälla men vid några tillfällen snodde de bara betet (jordnötssmör). Jag gissar att jakten fortgår nästa sommar.
Här i Mälarhöjden hade vi råttor inne ett tag men jag hittade att de tog sig in där vatten och avlopp går in och med betong och ett metallnät ingjutet verkar de nu hålla sig utanför.
Något av de första åren här hade vi en stor råtta som tog sig in via avloppet. De tidigare husägarna hade en bidé i badrummet som vi tog bort men vi satte bara ett löst lock på avloppsinföringen i golvet och genom den dök det upp en råttia. Den slutade sina dagar i en klassisk slagfälla.
Och så förstås råttan Bergström som rymde under en TV-inspelning i TV-huset. Hon var ”hyrd” i en zoo-affär (det vill säga att jag köpte den men fick lov att lämna tillbaka den efter inspelningen) och var väldigt tam och snäll men hoppade helt plötsligt väldigt högt och försvann in bakom en rundfond. Det var inte alls populärt. Hon kan beskådas i en TV-version av Shakespeares ”Stormen” regisserad av Göran Stangertz.
Och så förstås råttan Tjofsan som väl egentligen hette något annat. Vid ett tillfälle försvann hon in i en grund under ett gammalt hus i Gustavsberg. Lyckligtvis lyckades hennes matte få henne att komma ut igen efter några timmar. Hon kan ses i ”Nils Karlsson pyssling”.
Niklas
Det finns en större och kraftigare variant av Mjölner avsedd för råttor. Den blågula är avsedd för möss.
Väntar på din text ang dagens Lotten i lokaltidningen.
Tack Örjan – jag visste inte att det hade publicerats. Är det i papperstidningen också?
Nej ej i dagens pappersvariant. Troligtvis i onsdagens.
Min länk hittade jag via DI (Dagens Industri), där EK tydligen köpt ”reklamplats”
Nu hittat på EK hemsida. (Betalsida som vanligt)
https://www.ekuriren.se/sport/eskilstuna/artikel/lotten-har-lirat-26-ar-i-samma-lag-unik-i-sitt-slag/ly4qozzl
Snygg bild i varje fall.
Haha, jag tycker att jag ser ut som en mosig kanelbulle i ansiktet! (Jag hade ju tränat intenzzivt i en timme just då, så jag var jädrans trött.)
Återkommer imorrn med tidningsrapport!
Vi har förresten fångat mus nr 4 – Oskar II. Han var liten och nätt och hade nog inte hunnit äta upp sig i skåp och ugnslådor än.
Groomen kom just och förevisade ”En flyktning krysser sitt spor” av Sandemose. Berättaren talar om sin bestefar:
En merkverdig oppfinnelse gjorde han engang, en mektig rottefelle hvor rottene fikk ris tre ganger før de ble hengt.
Haha, tack för den, Brid!
Tydligen … jag har en spaning här … ska man för att bli lyckad författare berätta om musdödande (Vitttula) eller kattdödande (Svinalängorna).
Dagens tryckta lokaltidning har foto med sportande båsmor på förstasidan.
Se nästa inlägg! (Fanfaaar!)