Hoppa till innehåll

Etikett: städning

Städa, städa på en freda’

Att Pippi Långstrump och Mary Pickford skurade golv med borstar på fötterna har alltid varit en inspiration. Jag tänker mig att jag skulle kunna hänga tvätt genom att kasta pilar på kläder som nån håller upp mot en trävägg. Eller damma böcker genom att helt enkelt välta hela bokhyllan.

Det hela faller förstås på att jag prickar rysligt dåligt med pil och att alla bokhyllorna är väggfasta.

Men idag! Idag kom jag äntligen på en kul städning!

Problem:

De fyra sängarna i ”Stora barnrummet” är obebodda sedan tre år. Någon strögäst, 320 gosedjur samt lagret med reservkuddar och dito täcken ser till att vi inte får för oss att göra träningslokal av hela alltet. Strax intill har vi vår Zoom-studio där hundratals sessioner har hållits sedan mars 2020. Men nu har det blivit så dammigt bland alla gosedjur att mina ögon går i kors av o-mysfeeling.

Bild från 2010 – dåvarande åttaåringen har ramlat ur sängen.
Bild från 2018, när den dåvarande 18-åringen bjöd hem 17 sovgäster till huset.

Det är i säng nr 1 som alla gosedjur bor i. Nu skulle man ju kunna tänka sig att det är läge att rensa ut, slänga, ge bort och i största allmänhet modernisera rummet så att det är värdigt det mogna föräldrapar vi faktiskt är.

Ha! Nä!

Lösning:

Allt kastas ut genom fönstret! På vägen ner luftas alla nallar, kaniner, dinosaurier och ekorrar! När de landar på marken utanför skakar de av sig massa damm och sedan kommer jag med en mattpiska och bankar skiten ur allt!


Tjugofyraåringen filmar, Tjugoåttaåringen kastar glatt ut de första grejerna. Man ser den ickefungerande Hesafredriktyfonen på taket. (Ignorera att huset behöver målas. Det finns en plan!)

De runda ”bollgubbarna” köpte jag för nästan ingenting runt 1997. De är 21 till antalet och Lasse Åbergs mjukisdjursdesign av Globen.

Reflektion:

Det här var ju jättekul!

Tjugofyraåringen slår sin ömme fader i rumpan med mattpiskan. Nittonåringen har gömt sig av pur genans.
Grannens katt smet in i huset, upp till oss på ovanvåningen, tog ett skutt upp i fönstret och såg där ut att hålla en liten diskussion med sig själv: var han månne ett gosedjur bland alla andra och skulle han kanske kasta sig ut genom fönstret?

Barnen (som ju inte är barn utan 19, 24 och 28 år) tjoade och skrek:
– DEN HÄR KANINEN! Den är så ful!
– Kolla vad jättekul, den här ekorren fick jag genom att lämna in massa toapapperslappar till Serla!
– Åååh, den här låter för den har bjällror på insidan!
– Den här hunden fick jag 1971 och blev så besviken eftersom den är så stickig.

Det där sista var förstås jag. Hur ska man kunna gosa med ett mjukisdjur som känns som en enebuske? Jävla barndom med halm i skorna.

– Oh, kolla, den här kudden låg mot en lampa som brände hål!

Och detta var ändå EFTER den stora branden, så vi borde ha vetat bättre …

När allt dammande var färdigt, släpade vi upp alla gosedjuren igen. Huff, puff, stånk och ”varför gjorde vi det här?” samt ”hoppas att ni får många barnbarn” muttrades det i leden. Den allra sista var en liten gosefisk (Doris), som togs omhand av Tjugofyraåringen. Han bestämde sig för att återbörda den lilla samma väg som hon kom ut, och kastade upp den med alla sina fina muskler mot fönstret.

Och missade komplett – fisken Doris landade på taket!

Vi slog våra kloka huvuden ihop, gick runt huset för att se om hon kanske hade rullat ner på gräsmattan, ojade, suckade och bestämde att ptja, vi klarar oss med en gosefisk mindre.

Fast då!

– NÄE! sa Nittonåringen och satte på sig en obligatoriska cykelhjälmen för att klättra upp på taket.

Men ack. Ingen fisk låg på taket. Vi utropade hussorg och kokade te som tröst. Då började det störtregna för sjuttonde gången idag. Tjugofyraåringen suckade och gick till verandan för att se till att inget blev blött. OCH DÄR! Där låg Doris!

Lilla Doris hade flugit över taket, ner på andra sidan och plask! Rakt ner i vattenpölen i den svarta överdraget!

Nu påstår vissa familjemedlemmar att man inte kan vara så himla stark att man kastar fiskar över taket. Men nej – som historien går i framtiden, kommer vi alltid att säga att det var så det gick till och inte alls att nån jädra fågel hittade Doris på taket och tappade henne en liten bit på väg. Pfft.

Share
10 kommentarer

Lokalvårdare – hygientekniker – parkettkosmetolog

Jag har en kompis som jobbar på ett städföretag (så undviker man att skriva titeln), och som mestadels städar hos äldre människor som inte längre når ner till dammtussarna.

Den här tjejen bör nu ha fyllt 80.

De är med andra ord födda på 1920- till 40-talen och har upplevt världskrig, ransonering, smäll med grötslev på rumpan, Elvis och flower power samt det absurda 80-talet. De går bredvid och håller ett vakande öga bakom axeln på min kompis.

– Du har missat en fläck där.
– Oj, gnugg, gnugg, såja.
– Du fuskar väl inte?
– Nejdå, titta här så fint det blir.

Min kompis berättade att det där – som hade fått mig att vilja ta fram en megafon och skrika i kundernas öron att de ska dra åt helvete och att det finns värre saker än en fläck – inte alls gör henne ilsken.

– Äsch, dom behöver bara prata.

Plötsligt slog det mig att mina föräldrar (lärare med då feta löner) under några år i mitten av 1970-talet anlitade en ”städtant” (ja, så sa vi) som hette Nanna. Som vi aldrig i livet ville prata med.

Nanna såg ut så här, fast tvärt om.

Hon kom en gång varannan vecka och var en väl förborgad hemlighet eftersom ”att ha städerska” i alla fall i Luleå var ett brott i nivå med mord. Och en källa till enorm ångest.

– Hon kommer imorrn!
– Redan?
– Kom nu alla! Städa!
– Förra gången klagade hon på telefonsladden, så den trasslar jag ut nu!
– Jag torkar bort tvättmedlet vid tvättmaskinen! Hon gillade inte att vi hade spillt.
– Ska vi låsa tv-rummet så att hon inte går in där eftersom soffans ena ben sitter löst?
– Nej, då kommer hon att ställa massa frågor!
– HERREGUD, hur ser det ut i kylskåpet?

Vi blev till slut tvungna att avsluta Nannas städning eftersom vi kände oss som grottmänniskor i jämförelse med henne. Och för att jag av en kompis hade fått frågan vem det var som stod och gnodde i köket. Oförberedd svarade jag – som ju annars är en hejare på att ljuga – lite blygt:

– Eh. Jag vet inte.

I dagboken gjorde jag sedan en lista på bättre lögner, där ”min mormor” ju hade varit det mest naturliga och ”Eva Rydberg” det mest absurda.

I min jakt på städbilder som jag skulle kunna pynta detta inlägg med, stötte jag på salig Stig Grybe från 1974.

Det finns så mycket att analysera. (Källa: ”classic picture”.)

Därifrån (”man med städredskap i orange miljö”) var steget inte långt till en artikel om min svärfar i Damernas värld 1970:

Men hur är det nu med min rubrik: Lokalvårdare – hygientekniker – parkettkosmetolog? Jo, äsch, det är ett minerat språkfält. Men varken hygientekniker eller parkettkosmetolog har tagit klivet in i finrummet (SAOL) än.


I skuggan av städningsbestyren kom jag nyss på att Svenska Akademien kl 13 berättar vem som tilldelas årets Nobelpris i litteratur. Låtom oss hoppas på en rättstavad och korrekt formulerad motiveringstext!

Det blev Louise Glück (född 1943), en amerikansk poet från en ungersk-judisk släkt. Hon ”skriver en berättande, tillgänglig poesi och har i flera verk utgått från antika myter”. Hon skriver jättebra! (Jag har snabbkollat nu, så jag är i sanning ingen kännare.)

Motiveringen på engelska:

”… for her unmistakable poetic voice that with austere beauty makes individual existence universal.”

Och på svenska (inte helt lätt att hitta):

”Nobelpriset i litteratur 2020 går till den amerikanska poeten Louise Glück för hennes omisskännliga, poetiska röst som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell.”

Ack. Nu kommer tidningarna att skriva ”Louise Glück fick Nobelpriset för [och nu blir det fel] hennes [ryyys] omisskännliga, poetiska …”

Åh, intressant kompromiss i Expressen:

Traditionsenligt mejl till Svenska Akademien:

Share
45 kommentarer

Jag hittade en kvinnofälla

Här springer man omkring som en ödla i en stekpanna och kan inte annat. Föreläsningar, basket-VM, barnens läxor, det förbaskade valbryderiet och så ett störande fint väder på det.

Och så plötsligt händer det.

Spanjoren i huset åkte iväg på basketmatch medan resten åkte ut i skogen för att jobba på en orienteringstävling. Kvar hemma satt jag och kunde inte annat. Fast vänta, det kunde jag ju visst! Men vad?

Först rullade jag tummarna en stund.

Sedan gick jag ner i källaren och konstaterade att röran inte intresserade mig.

Slutligen gick jag upp på ovanvåningen och konstaterade att … att … nej, ingenting – så jag gick ner igen.

Då frågade jag 20-åringen i Spanien, eftersom vi har samma rastlösa själ.

bild

Efter att vi hade fokuserat på hur inte sysslolös hon var, föreslog hon att jag skulle åka till Lidl och köpa en croissant. Excellent, svarade jag och gjorde någon helt annat:

stadtant
Ytterst olämplig illustration.

Jag städade hela huset. The works! Dammsugning, moppning, dammtorkande och putsande samt fejande pågick i över fem timmar till hårdrock och melodifestivalnostalgi. När alla de andra till slut kom hem möttes de av ett steriliserat hem med piskade mattor (jag piskade mattorna!) och blänkande silverljusstakar.

Se där, och hör nu på en eventuell sensmoral. Jag tycker inte att folk ska åka hemifrån och lämna någon kvar, för denna någon kan faktiskt falla ner i en kränkande kvinnofälla och råka städa alldeles för mycket och dessutom orättvist, oproportionerligt länge. De andra i familjen kommer inte att komma ifatt mig på flera år.

Nu måste jag – hur obehagligt det än må vara – pilla mig lite i naveln ett tag.

 

 

Share
62 kommentarer

Jag städar och städar! (När jag inte tittar på ESC.)

Jajaja. Det har varit ESC  med Robin som sjöng ”You” och ingenting har jag skrivit om det, men si jag satt och deltog helt utan digitala hjälpmedel – som på stenåldern. Det som var bäst var en dansare i en glaslåda och att Carola i mellanakten föll handlöst (med flit).

Istället ska jag berätta om mig. På bara några dagar har jag nämligen inte bara städat hemma (det är nån som hela tiden stökar till och lägger mina kläder på golvet och kammen i smöret samt grustag under soffkuddarna) utan i andra människors hem, i ett helt baskethus och i en squash-hall. Det har fallit sig så eftersom folk i min omgivning opererar benen, blir sjuka och reser bort och helt enkelt behöver inhoppare.

Trist? Nä, inte alls.

Äckligt? Nope, jag kan gräva i en toa för att sedan peta min egen näsa helt utan problem.

Jobbigt? Jaaaa; jag har fått känningar i ljumskarna och tre bulor i pannan.

Hemma vet jag att det finns syndare som råkar slänga jeans i soptunnan istället för tvättkorgen, ställa filskålar och temuggar i bokhyllorna, tomma filpaket på diskbänken och nästan tomma filpaket (med 30 ml kvar på botten) i kylen samt tandborstar i min säng.

Bildbevis.
Bildbevis.

Men hur är det med folk som inte bor i vårt hus? Kan man dra några slutsatser och uttrycka sig kategoriskt om människorna som stökar till och skräpar ner i andra miljöer än i mitt hem? Numera borde jag ju veta eftersom jag går under namnet Storstädare Bergman.

Det finns de som har dammigare mattor än vi.
Det finns de som har dammigare mattor än vi.
I offentliga miljöer har man fler städsaker, men inte nödvändigtvis renare.
I offentliga miljöer har man fler städsaker, men inte nödvändigtvis renare.
Grovdammsugarnas ägare byter påse ännu mer sällan än vi. (Den här var så full att den nästan hade vuxit ihop med själva apparaten.)
Grovdammsugarnas ägare byter påse ännu mer sällan än vi. (Den här var så full att den nästan hade vuxit ihop med själva apparaten.)
Squashhallar må vara stilrena och opyntade samt färgmatchade … men kolla på den nedersta röda linjen där. För den gömmer …
Squashhallar må vara stilrena och opyntade samt färgmatchade … men kolla på den nedersta röda linjen där. För den gömmer …
… en snusränna! Squashlirare är med andra ord snusande snuskisar!
… en snusränna! Squashlirare är med andra ord snusande snuskisar!
För att få denna duschvägg ren, blev jag tvungen att klä av mig naken eftersom de åtta duscharna hade rörelsedetektorer och började spruta så fort jag närmade mig. Med andra ord finns det ett okänt antal nakenstädare.
För att få denna duschvägg ren, blev jag tvungen att klä av mig naken eftersom de åtta duscharna hade rörelsedetektorer och började spruta så fort jag närmade mig. Med andra ord finns det ett okänt antal nakenstädare.

Såja. Nu ska jag leta upp städarnas riksorganisation och be om risktillägg och massage. Under tiden kan ni titta på mellanakten, som var ovanligt bra i Malmö 2013.

(Carola faller efter 5 minuter.)

Share
76 kommentarer

Städschema och rättvisa samt relaterade vintips

Fler gånger varje år får jag propåer från stackare som har googlat på ”städschema” och hittat fram till ett gammalt inlägg där städschemat inte går att flärpa upp i läsbart skick. Nu tar jag tag i problemet och passar på att tala om att vi inte alls följer schemat längre.

Sicket magplask, va?

Fast jag tror faktiskt att städschemat var ingången till en ordning som gör att det funkar relativt smärtfritt nu. Det gick ut på frivillighet och beröm. Det funkar inte om berömlängtare bor i samma familj som berömstruntare eller om vissa tar det som en tävling samtidigt som andra utan vinnarinstinkt kan sova på gödselhögar. Städschema som pdf.

Men vi måste fastslå vissa ting först så att ni inte blir bedrövade när ni hör att vi aldrig grälar om städning här hemma i gula, fula huset.

  1. Vi bor inte trångt.
  2. Vi har hög smärttröskel vad gäller stök och slarv.
  3. Vi är sju som hjälps åt.
  4. Vi är sju som stökar till.
  5. Fast egentligen är vi sex eftersom Nittonåringen stökar omkring i Lund.
  6. Och egentligen är vi fem som stökar eftersom Fjortonåringen aldrig har stökat till någonting någonstans sedan han föddes.
  7. Å andra sidan stökar Nioåringen till som ett dussin människor ungefär.
  8. Min inställning är att livet är orättvist. Alla städar inte lika mycket. Men alla lagar heller inte lika mycket mat. Alla pluggar inte lika mycket. Alla idrottar inte lika bra. Så är det. Millimeterrättvisa är inte min melodi.
  9. Jag har inget emot att dammsuga.

Kanske är det den sista punkten som är den springande.

Kunde ha varit jag, men hon saknar ju musik i öronen.
Kunde ha varit jag, men hon saknar ju musik i öronen.

Så här går det oftast till:

– Snart kommer gästerna!
– Va? Vilka gäster?
– Minns inte! Men de är på ingång! Ta upp allt från golvet! NU!

Här har vi en viktig poäng, som jag rekommenderar. Barnen har sedan de var små haft nästan fri tillgång till datorer mellan vissa klockslag, men med det förbehållet att när jag eller min djefla man säger att de ska stänga datorerna för att städa/diska/duscha/baka/göra armhävningar, så ska de göra det omedelbart. Och det gör de. Alltså hör man vid gästernakommer-skriket ett antal klick poff duns suck – men alla tar genast upp saker på golvet för att Mamman Med Den Galna Dammsugaren är i antågande.

(En gång för flera år sedan sög jag upp viktiga legobitar utan att jag märkte det eftersom de var golvfärgade och jag hade på musik i öronen som gjorde att rasslet inte hördes. Barnen klippte gråtande upp dammsugarpåsen och borstade dyrgriparna rena med tandborste. Mycket nyttigt.)

Ok, då springer alla omkring och plockar upp saker och lägger dem på rätta (bra) ställen och inte bakom böckerna eller på hatthyllan. (Källaren får man använda, men då måste man placera sakerna så att jag inte faller huvudstupa när jag tofflar omkring därnere och letar efter blogginlägg.) Samtidigt dammsuger jag och VIPS! blir några lediga och kan skura toaletterna. Klart!

Detta har till följd att man drar sig lite för att släppa saker på golvet. För förr eller senare sker en av två saker:

  1. Man måste plocka upp dem själv.
  2. Mamma dammsuger upp allt.

När man har städat på detta effektiva sätt, kommer gästerna och då måste man ha hunnit välja ut goda viner och eftersom städningen nästan alltid tar längre tid än man har tänkt, behöver man vintips. Som kommer här, från min alldeles egen vintipsare Dr Glas (som måste vara anonym, för annars kommer maffian och skjuter knäskålarna hans sönder och samman – och knän tycker jag ju som bekant att man ska vara rädd om). Jag bad om tips till chili, thai, köttfärssås och fiskgryta. Men fick till svar att till chilistark mat passar vin i allmänhet illa, framför allt om det även ingår klassiska thailändska ingredienser som kokosmjölk, ingefära och koriander. Då ska man dricka öl till istället, det passar mycket bättre!

Till köttfärssåsen:

Antè Barbera d’Asti (nr 32335), 89 kr

Serrata Belguardo (nr 22955), 99 kr

Bolla Le Poiane Ripasso (nr 22320), 109 kr

Till fiskgrytan:

Bourgogne Chardonnay Cuvée Prestige Francois Martenot (nr 5362), 90 kr

Bourgogne Blanc Chardonnay Vieilli en Fût de Chêne (nr 5607), 99 kr

Couvent des Jacobins Bourgogne Blanc (nr 5798), 115 kronor

Och nu släpper jag loss galningarna i kommentatorsbåset för att tipsen ska flöda – både om städning och viner. Och kom ihåg: har ni ont om pengar kan man spara miljoner på att återanvända dammsugarpåsen. En gammal kaktång i nysilver kan användas som dammurplockare, så slipper man klippa och tejpa och ha sig.

Min klädstol. Jag är inte ett gott föredöme när det gäller persedelhantering.
Min klädstol. Jag är inte ett gott föredöme när det gäller persedelhantering.

HERREJISSES! Snart kommer gästerna! (På riktigt: den djefla mannen har bjudit in sju musiker och så ska de jamma i vardagsrummet hela kvällen. Jag ska sitta som ett kuttersmycke och nynna på en stol i köket.)

Share
52 kommentarer

Några tips denna fredag

Jag har ju genom åren kört på olika linjer när det gäller ordning och oordning i huset och ibland haft städschema med belöning och ibland hoppats på frivilliga insatser. De fem barnen stökar på helt olika sätt – och städar på helt olika sätt. För att inte tala om hur jag och min djefla man städar och ostädar.

  • Jag blir galen på mitt eget stök och städar på ytan genom att slänga eller gömma undan saker i lådor och skåp.
  • Den djefla mannen hamnar i koncentrerat sorterings-mode och sitter med benen i kors och tittar på varenda pryl på luppavstånd.
  • Artonåringen ser inte damm. Och det man inte ser, finns inte. (Mina gener.)
  • Sextonåringen har ordning på allt var tredje dag. Däremellan ligger allt huller om buller på golvet.
  • Trettonåringen stökar aldrig till någonstans. På riktigt! (Min djefla man tror att han också är på detta vis.)
  • Tioåringen fyller varenda hörn av huset med pysselskräp och varenda hylla med färdiga konstverk.
  • Åttaåringen dräller allt överallt och hittar ingenting. (Den djefla mannens gener.)

Och alla slänger Kalle Anka-tidningar på golvet.

Kalle Anka x 3.
Kalle Anka x 3.

För att inte tala om allt annat som slängs på golvet.

Det som ska brännas i kakelugnen ställs på hög i vardagsrummet som en intressant installation.
”Jag ställer det som ska brännas i kakelugnen på hög i vardagsrummet som en intressant installation.”
"Oj, den hade visst ingen hank".
”Oj, den hade visst ingen hank.  Ah, well.”
"Påsen med PET-flaskor syns nog inte bakom gardinen här."
”Påsen med PET-flaskor syns nog inte bakom gardinen här.”
"Men orka öppna garderoben."
”Men orka öppna garderoben.”

Nu är ni kanske lite illa till mods och tänker att jag skvallrar på alla familjemedlemmarna och lägger ord i munnen på dem. Helt korrekt — jag har ju ingen aning om de tänker eller säger sådär. Och varför går jag omkring och fotograferar allt?

Jo, för att få bukt med röran satte jag ihop en datorpresentation och smällde upp den med kanon i köket. Jag lade in röda kryss och roliga pratbubblor och ljudeffekter och jag vet inte allt. Alla skrattade och fnissade och lovade att bättra sig. Särskilt när jag visade upp min egen röra blev det muntert:

Min stol kräks ut kläder.
Min stol kräks ut kläder.

Och nu till det sorgliga i historien: det här skedde för två veckor sedan. Och det är idag precis lika stökigt som det brukar vara.

Tips 1:
Lyd inte mina råd och tips när det gäller städning.

Tips 2:
Åk till Systemet idag och inte imorrn, när det ju är stängt. Och mina rekommendationer just idag är dessa viner (som man måste kolla upp själv, ja):
2738

22139

5334

22800

Tips 3:
Kolla på film med barnen ikväll. En lagom brutal och spännande familjefilm är Percy Jackson – kampen om åskviggen.

Tips 4:
Tvätta inte håret med hudlotion. (Jag ser inte klok ut.)

Share
29 kommentarer

Läslektyr på toa

Jag är en snabbsittare. Skvätt, kläm, tork och färdigt.

Bästisgrannen sitter i evigheter på toa, den djefla mannen läser hela avhandlingar på toa och Nioåringen sitter så länge att fötterna somnar och han inte vågar hoppa ner på golvet igen.

Men igår när jag kom in på toan, såg det ut så här.

Jag hade inget med älgens död att göra.

Jag ansåg mig förorättad! Här har man städat och fejat och donat och så drälls det med toarullar och tröjor och böcker på detta vis!

– Hallååå hela familjen! Vad är det här för ordning? Vem har stökat till inne på toan?
– Jamen det är ju du, sa den förbipasserande Femtonåringen.

Ok, mattorna drog jag undan när jag skulle torka på golvet och hippietröjan hamnade där på väg någon annanstans, men böckerna! Böckern… hm. Jo, dem har jag ju läst. Och tydligen sittandes på toaletten.

”How I Overcame Shyness: 100 Celebreties Share Their Secrets”
”Quiet Places: How to Create Peaceful Havens in Your Home and Garden”
”Mera ordbruk. Lärt och lättsamt om språk”
”Ett svårskött pastorat och andra historier av Falstaff, Fakir”

Vad säger detta om mig? Jo, att boken om blygsel hade en hel sida om Michel Jordan och om jag läste om hur han slutade vara blyg, skulle jag säkert förstå hur man spelar basket som han. Någon gav mig ännu en bok om hur jag borde fixa trägården och jag läser den pliktfullt pliktskyldigt. Boken om språk och den av Fakiren … ja, de behöver inte förklaras.

Men … jag läser väl inte på toa? Jag är ju höjden av effektivitet! Jag springer än hit, än dit, jag sitter väl inte och läser på toa? På toa sitter jag väl dessutom väldigt sällan eftersom jag har en festblåsa?

Inte? Jaså. Är det kanske som att snarka? Man vet inte att man gör det och tror inte riktigt på det trots de tydliga bevisen. Tänk om jag inte är den jag tror att jag är. Huga.

Share
31 kommentarer