I Sverige är vi ju vana vid att höra klagomål om hur erbarmligt krångligt det är att få tag i en läkare – men samtidigt öser vi beröm över akutvården.
– När det är allvar, då funkar sjukvården perfekt! säger de lyckliga överlevande.
Nu ska jag berätta om vad pappa har varit med om. (Liten repetition: han är en pingisspelande kemist med alzheimerdiagnos, glad och nöjd med allt utom hur det svenska språket misshandlas. Nej, äpplet föll inte så långt här.) Han drabbades igår av ohyggliga smärtor i bålen (”och samarinet hjälpte inte!”) och forslades med ambulans till Danderyds sjukhus, dit han anlände kl 16.30.
Timmarna gick. Vi visste ingenting. Nada. Zero, zilch, zip, nothing. Timmarna gick (igen!) och jag blev allt oroligare. Vi beskrev symtomen för en sjuksköterska som vi känner och hon sa ”hm, det skulle kunna vara kärlkramp”. Jag ringde och ringde till sjukhuset (det enda sättet att faktiskt ta kontakt), men personalen är ju för böveln upptagen med att vårda akut sjuka människor; de borde faktiskt slippa prata med mig.
När de äntligen svarade, fick jag veta att pappa
- låg inne i ett akutrum
- led av njursvikt
- hade arytmi
- hade sagt att han spelar pingis.
Jag hade inte den blekaste aning om att han led av njursvikt och hade arytmi, så det var ju bra. Men gammal info.
Plötsligt fick vi kontakt med pappa via sms! Kortfattat: han var less på sjukhuset. Vi föreslog Wordfeud som tröst.
Vad som sedan hände är en gåta. Pappa minns inte mer än att han har
- gått ut
- tagit en buss
- åkt tunnelbana
- åkt Roslagsbana
- tagit taxi hem till Täby.
Utan plånbok. Och faktiskt tyckte han att det ju var riktigt spännande – men inte som förr när han orienterade och hade bättre lokalsinne. Sa han.
Men det här stämmer förstås inte. Han minns ju inte. En hjärtsjuk, senildement man på 84 vårar släpps inte utan plånbok ut blott fem timmar efter att ha anlänt med ambulans. Eller …?
Nu på förmiddagen försöker vi pussla ihop informationen från Danderyds sjukhus och pappas historia med hur vi och pappas fru – som vi kan kalla Britta – upplevde det hela.
Pappa skrevs ut, en sjuksköterska ringde till Britta och sa ”nu kommer Per hem”. En stund senare ringde samma sjuksköterska igen och frågade ”har Per kommit hem?”. Det hade han inte, så Britta beställde en taxi och satte igång en digital skallgång samtidigt som hon kommunicerade med taxichauffören. Hon hittade till slut sin make – på väg ner till tunnelbanan.
Efter otalet telefonsamtal och sms lyckades hon få stopp på honom och dirigera taxichaffisen rätt. Pappa kördes hem, Britta betalade, gav dricks och en påse med frukt till taxichauffören och så var det äventyret slut.
Såååå … Danderyds sjukhus släppte verkligen iväg en hjärtsjuk, senildement man utan plånbok ensam i natten blott fem timmar efter att ha anlänt med ambulans?
Danderyds sjukhus:
– Tyvärr, det står inget nytt i journalen. Men ibland tar det tid efter att läkaren har läst in. Det enda nya här är att en sjuktransport beställdes till kl 22 igår kväll.
Jag:
– JAHA! Och när denna sjuktransport inte hittade patienten gick inget larm eller så?
Danderyds sjukhus:
– Eh, nej.
Jag:
– Och brukar ni skicka hem patienterna med EKG-klisterlapparna kvar på kroppen?
Danderyds sjukhus:
– Eh. Nej …
Och vad gjorde pappa för att fira detta? Jo, han spelade Wordfeud mot sina döttrar – hela natten!
