När vi flyttade till Eskilstuna, sa vi ”men gu så bra att bo så nära Stockholm”. Vi hade ju bott i Lund, som ligger så himla nära Köpenhamn och var vana vid att inte utnyttja detta faktum.
Vi åkte aldrig till Köpenhamn. (Så dumt, så dumt.)
Men till Stockholm tar vi oss titt som tätt – och njuter i stora drag. Framför allt njuter vi dock av att slippa bo där eftersom vi inte är stabbor, liksom. Milsvida skogar, djupa raviner, roliga dialekter och billiga hus roar vi oss med här i Sörmland.
Senaste besöket i Stockholm hade allt – ALLT – man kan önska sig. Inledningsvis mötte jag en synnerligen förvånad busschaufför:
– Hej! Jag undrar om den här bussen stannar vid Kungsträdgården! sa jag, som anade att den gjorde det, men som numera verkligen har noll koll på busslinjerna.
– Eh … ja? Hurså?
På bussen satt en ung man som med hög röst berättade en oerhört trist historia om hur sanslöst bra han var på jobbet. Kvinnan som lyssnade måste ha varit hans mor, för endast en mor kan lyssna på sådant dravel utan att avbryta eller ens gäspa.
På Nordiska museet höll jag på att få rena rama dåndimpen av klädmodet på utställningen som heter ”Nordens Paris”. Man bör inte gå dit när det är rusning, för klänningarna är så många, så många, och på en alldeles på tok för liten yta. Jag trampade främmande människor på fötterna säkert fyra–fem gånger, och de trampade på mig. Alla var vi mycket förlåtande eftersom vi förstod varandra – men Nordiska museet bör flytta hela schabraket till en fotbollsplan eller nåt så att man kan titta i lugn och ro.
Ett axplock:
Vi tog in på hotell och hamnade i ett himla underligt rum utan vettiga fönster, men med en moraklocka och en gigantisk spegel – utan spegel.
På Centralen irrade jag runt ett tag i jakt på SL:s biljetteri. De hade flyttat och fått en ny disk, som var rysligt opraktisk – och erbarmligt oskön att se på. När jag skulle skriva min kråka på kvittot fick jag antingen stå dubbelvikt och skriva i knähöjd eller försöka få plats mellan alla apparater och sladdar.
I Kungsan var det drop-in-vaccinering bland öl- och vindrickande flanörer och musik samt jonglörer. De 15 minuterna som man ska vänta innan man går iväg skapade stor munterhet bland de nystuckna. Inte vet jag varför, men alla fnittrade och garvade såpass att även jag började skratta.
Inne på Livrustkammaren fokuserade jag än en gång på kläder, tyger, rosetter, valbenskorsetter, silkesstrumpor, döda hästar och Karl XII:s minimala segerhuva – numera stor som en tumnagel. Och så fanns det en armprotes!
Förutom sänghimlen, alla museikläderna och en liten vanlig hamburgare som kostade 175 kr, upplevde vi ett 85-årskalas, drack tre sorters champagne, snubblade över sparkcyklar och blev påkörda av en hoverboard. Så vi åkte hem glada, storstadsmätta och mycket nöjda.
Men även i Stockholm finns ju naturen allestädes närvarande:
28 kommentarer