Hoppa till innehåll

Etikett: normalitet

Att släppas ut på grönbete en dag som denna

Tidsdokument så att vi minns!

  • Idag den 1 juni 2021 får vi i Sverige sitta på krogen till halv elva. Det vill jag verkligen inte göra.
  • Vi får också samlas 500 sittande personer på ett och samma utomhusevenemang som t.ex. en fopollsmatch. Det vill jag heller inte.
  • Jag hade däremot hemskt gärna deltagit i nån lägerverksamhet, cuper och matcher ”i mindre skala”, men än så länge är det oklar vad “mindre skala är – och inte är jag inbjuden att spela på nån basketcup heller. Men jag får delta i ett motionslopp om det är jag och max 149 andra som springer. Det ska jag anordna! (Skoja ba. Aldrig i livet!)
  • Hemmafesterna är fortfarande begränsade till åtta personer åt gången, vilket vi håller hårt på.

Vad tror ni om detta? Är det början på tillbakagången till det som förr kallades det ”normala”? Mitt liv bestod till fredagen den 13 mars 2020 av

  • föreläsningar i hela Sverige för 100–300 personer åt gången
  • basketträningar
  • basketmatcher
  • basketresor
  • basketfester
  • middagar hemma i köket för 7–20 personer åt gången
  • hotellfrukostrapporter med äggrörebetyg.

Avdelning ”sånt jag saknar”

Det här var ett förfärligt hotell, men kul med så kass äggröra.
Ibland var (imperfekt som komme den tiden aldrig tillbaka) äggröran så bra att jag smög ut i köket och tog en bild. (Så får man ju inte göra, vet jag nu, smittspridningskunnig som jag är.)
Förr i tiden var jag till och med utomlands ibland: Breakfast in America.

Men att återgå till det omkringflackande livet som handelsresande i skrivregler är kanske inte så lockande, frukostarna till trots?

Avdelning ”sånt jag inte saknar”

För hur mycket njuter jag egentligen av

  • stressen på Katrineholms svinkalla järnvägsperrong
  • de mobilpratande, tydligen lomhörda, företagscheferna i förstaklass
  • kursutvärderingar – hur bra de än är
  • basketmatcher på Gotland i januari
  • den kilometerlånga mikrofonsladden som ska in under kläderna
  • automatkaffet i Sveriges alla konferensanläggningar?

Nej, jag tror på en mystisk förändring av levernet för oss alla – även vi som är relativt extroverta har kommit att njuta av en relativt tom almanacka. Jag vill fortsätta att vandra omkring i naturen med basketbollen!

Bollbehandling! Strax drar han den bakom ryggen och kollrar bort försvaret.
– Sitt nu ner så ska jag berätta om svarta får och recessiva gener.
Den väger bara 520 gram, så den kan gå på svag is.

Frågan är bara hur jag ska försörja mig. Kan man tjäna pengar på att tillverka såna här småfilmer?


(Gjord som distansundervisningsföreläsning med min ärade kollega på MDH: Björn Fundberg.)

Share
36 kommentarer

När jag plötsligt gick på fest …

Hur har vi det nu i dessa dagar när vi vinglar än hit, än dit i förvirring över fysisk distansering och folksamlingar och närkontakt?

För första gången sedan fredagen den 13 mars samlades vi, alla i mitt basketlag. Den 5 juni satt vi alltså i ett uterum medan regnet öste utomhus. Vår plan var förstås att sitta med två meters avstånd utomhus, men nu blev det lite annorlunda.

Var vi då oansvarigt galna? Kanske.

Jordgubbarna hade ett synnerligen trevligt hölje som matchade rottingmöblerna.

Vi höll faktiskt lämpligt avstånd – förutom vissa vettvillingar som kastade sig i famnen på varandra. För det gjorde de tydligen ändå dagligdags. Den på basketplanen brutalaste av oss alla siktade in sig på mig – med armarna utåtriktade i en kramattacksgest. Jag kastade mig raklång i närmaste buske och tjoade ”nääää, vi får säkert kramas igen år 2021!”.

Replikerna som flög genom luften är värda att spara eftersom de så väl speglar

  • den rådande situationen
  • epidemin
  • 2020
  • normala människor
  • olikheterna.

– Inget har förändrats egentligen. Barnen går i skolan som vanligt. Jag och min sambo jobbar som vanligt (hantverkare och kurator på gymnasium).

– Allt är annorlunda. Både jag och min man är permitterade (från it-avdelningen på ett megastort transportföretag) ända till oktober. Fast under de här tre månaderna har ettåringen bara varit på förskolan tio dagar eftersom han hade snuva de andra dagarna. Och vår trädgård är jättefin!

– Jag som polis jobbar på som vanligt. Det är världen bästa jobb. Men det var skönt när den organiserade brottsligheten tog paus. Ja, de är tillbaka nu. Tyvärr.

– Mina båda föräldrar, mina syskon, jag och nästan alla jag jobbar med har nog haft covid-19. Minns ni när jag inte kunde andas på träningen och sen var sjuk i tre veckor? Just det. Corona. Tror jag. Antar jag. Fast det hade ju varit bra att veta.

– Jag känner ingen som har varit sjuk och har fått corona konstaterad. Inte ens en avlägsen faster. Det närmaste jag har kommit corona är han som sitter i kassan i närbutiken på lördagar. Han nös när jag stod i kön den 14 mars, sedan försvann han. Nu går han med rullator, säger dom som vet.

– Min bästa kompis låg nedsövd i respirator i 21 dar! Och dagen innan han blev sjuk sprang vi en mil tillsammans! Hon är 37 år gammal! VARFÖR är jag fortfarande frisk? Svara!

Strax före 01 – när vi cyklade hemåt – såg vi ut så här. (Alla hade med sig en matgrej. Därav frysboxen.)
Fast vanligtvis ser vi ut så här.

Och hur har ni det? Ska vi börja frottera oss med varandra nu? Hm.

Share
18 kommentarer

Är jag månne en eremit nu?

Sedan den 13 mars har jag handlat mat i tomma affärer, inte spelat basket, hållit mig undan människor i största allmänhet och di äldre i synnerhet. Inga problem – men det var ju i sammanhanget trist att alla mina inplanerade föreläsningar försvann i ett slag.

Fast basketbollpromenaderna är så trevliga så.

I USA är allt fullständigt galet, i Spanien ska man sörja de döda i två veckor, i Ryssland och Kina händer saker som vi inte riktigt kan lita på och i Danmark propagerar man för att hälla ut bajsvatten som ska skvalpa iväg till Sverige, samtidigt som danskarna åker över till Sverige för att shoppa. Världen är inte som vi minns den.

Och  idag hände något här i Eskilstuna. Något besked från Folkhälsomyndighetens coronaavdelning måste ha fått folk att släppa allt de hade för händer och gå man ur huse – raka vägen in på Ica. Någonting måste ha fått barnen att rycka fram cyklarna och örla runt som aldrig förr. Något måste ha väckt frotteringsbegäret och helt sopat bort skräcken för covid-19.

På väg till Ica cyklade jag förbi en treåring med stödhjul på cykeln. Han var i sällskap med, ptja, tio andra barn i samma ålder och liknande utrustning. Alla bredde de ut sig på bilvägen som vore det 1974 (ack, ljuva cykelminnen) och alla tillhörande föräldrar stod i synnerligen täta klungor runtomkring och jämförde cykelstatus hos telningarna. (Eller … Vad vet jag … De kanske diskuterade börsnoteringar och skoskav.)

När jag gjorde en vid lov runt barnen höjde ett av dem sitt pekfinger mot mig och skrek:

– DU E FETT DUM!

Jag kunde där ha tvärnitat och ställt mig att diskutera det intressanta förstärkningsordet ”fett” som kanske kommer ur ett 60-talsuttryck som hette ”mulligt”, men istället cyklade jag vidare. Med klappande hjärta. Jag tycker inte om när folk säger att jag är fett dum.

Inne på Ica stod folk och kramades. Mina öron stod på vid gavel och hjärnan antecknade det som sades. Spridda repliker från folk – som kanske hade tappat Fingerspitzengefühl vad gäller interaktioner med andra människor – lät så här:

– Äntligen! Sommar och sol!
– Haha ”jag vill haaaa dej” …
– Va. Hur tänkte du nu?

– Coronaparty!
– Asså jag längtar mer efter dansk pilsner.

– Ska vi köpa glass?
– Sover Dolly Parton på rygg? SJÄLVKLART!
– Anders! Så säger man inte!
– Morfar, vaddå, vem ska sova på rygg?

– HELVETE vad rund du har blivit!
– Ja, jag har ju inte som vissa andra legat i respirator.

Jag ber förstås om ursäkt om det finns några känsliga själar som läser här. (Brasklapparna flyger genom luften.) Men … jag vill inte alls återgå till det normala kindpussandet bums redan. Jag vill gå i ide eller dra nåt gammalt över mig. Och gå på basketbollpromenader varje dag!

Stilleben.

Och hur känner ni – har ni märkt nån skillnad?

Share
49 kommentarer