Hoppa till innehåll

Dag: 13 februari, 2021

Marsvin är bara marsvin, men möss är monster

Mobilen ringde. Jag såg att det var Tjugosexåringen, som nästan aldrig ringer. (Sms:en står däremot som spön i backen.) Jag svarade, och hörde en fullständigt förtvivlad dotter.

– MAAAAMMAAA! Det har inte hänt nåt allvarligt men det är jättehemskt!!!

Detta tarvar en förklaring. Eftersom hon ringer så sällan, trodde jag under en period alltid att hennes oväntade samtal berodde på att en katastrof hade inträffat. Då började hon inleda samtalen med ”det har inte hänt nåt”, vilket oftast följdes av ”men jag måste snabbt ha svar på om …”.

– Okej, vad har hänt? sa jag kolugnt med fullt fokus på att det ju inte hade hänt nåt allvarligt.
– Vi har en mus, en råtta, en sork eller nåt i huset! Jag satt här och allt var bra och så k… k… kohoooom nåt svahaaaart spring…ande. Därifrån till dit! Jag måhåste stå på soffan! Iiiih!

Stackarn är alltså – utan något i barndomen upplevt trauma – paniskt rädd för möss. Särskilt svansen. Marsvin är bara dumma marsvin, medan möss och råttor pga. svansen är livsfarliga monster.

– VAD SKA JAG GÖÖHÖÖÖÖRA? Den lever! Var kom den ifrån? Vi kan inte bo här! Jag hörde klorna klicka mot golvet när den sprang!

Tjugosexåringen och spanjoren samlade i höstas ihop alla sina pengar, tog lån, köpte ett blått hus och skaffade allehanda försäkringar som vuxna plägar göra. Sedan dess har tvättmaskinen pajat, väggar tapetserats och innertak målats. Men mössen har lyst med sin frånvaro.

– DEN VAR JÄTTESTOR!
– Okej. Hann du alltså se den?
– NEJ! MEN DEN VAR JÄHÄÄÄTTESTOR!

En timme senare hade alla våra musfällor flyttats från Gula huset till Blåa huset och placerats i lämpliga hörn. Och ytterligare en timme senare låg en stendöd mus i Gröna rummet i Blåa huset.

Spanjoren vandrade frustrerad över inkräktaren omkring i huset, när han hörde smällan slå igen. Han frös till is. Som en stenstod stod han orörlig i ”minst fyra minuter” eftersom även han är livrädd för möss. Särskilt när de lever.

Så tog han mod till sig och smög som en indian med höga knäuppdragningar mot hörnet där fällan var. Han blundade. Han öppnade ena ögat lite, lite grann. Och såg i ögonvrån att fällan hade gjort sitt jobb med den äran eftersom musen was no more, had ceased to be, and förstås expired and gone to meet his maker.

Som denna papegoja.

Och där, på golvet i Gröna rummet fick musen ligga eftersom de musrädda inte på några som helst villkor ens under pistolhot hade kunnat förmå sig att agera. ”Hejdå musen” sa de unga tu och gick hem till oss.

Ytterligare fem timmar senare när vi allihop hade firat den djefla mannens födelsedag i Gula huset, och ätit oss runda som paltar, vandrade vi bort till Blåa huset och tog hand om musen.

Tjugosexåringen och spanjoren KBT-tränade och petade på den döda med en pinne, och så levde vi alla lyckliga i alla våra dagar.

Utom musen dårå. Den ligger på ett bra ställe i vår trädgård och kommer som genom ett under att försvinna i det kretslopp som naturen kallar liv & död.

Share
32 kommentarer