Hoppa till innehåll

Etikett: fantastiskt

– Nu blev det lite jobbigt, sa Marie Marvingt aldrig

Okej, ni vet när det känns lite motigt? Du har skoskav, barnen har löss, en pandemi härjar, grannen lär sig spela trumpet och pengarna tar slut samtidigt som du inte vet vad du ska bli när du blir stor?

För att inte tala om de där dagarna när du fastnar med ärmen i dörrhandtaget och slår huvudet i en skåplucka och trampar på ännu en legobit. Jobbigt.

Och då har jag ännu inte nämnt sånt som att bilen pajar, alla nyköpta avokador blir övermogna på en timme och du råkar köra tv:s fjärrkontroll i 90 °C med de nya lakanen. Jättejobbigt.

Inga av dessa moderna snubbeltrådar eller normala bagateller kan ha bekymrat fransyskan Marie Marvingt [mari marvää] (1875–1963) det minsta lilla. Det är helt obegripligt hur en människa kan hinna med så mycket som just Marie Marvingt – och hur konstigt är det inte att hon är så okänd för oss?

Jag skulle vilja brodera ut texten här och och nu med att hon talade fem språk, inklusive esperanto. Men det verkar inte vara det som andra fokuserar på, eftersom det bara nämns i förbifarten. Så vi kör igång nu med ”det andra”.

– Inget har gjort det som jag har gjort, konstaterade Marie Marvingt på ålderns höst, utan att på något sätt skryta eller överdriva.

Marie Marvingt föddes som fjärde barnet i en familj som då sörjde tre söner som dog i späd ålder. Mamman var sjuklig och brevbärarpappan sägs ha tackat sin lyckliga stjärna när Marie visade sig brås på honom och inte den klena modern – som dog 1889.

Pappan måste ha haft en kappsäck full med pengar, för han pensionerade sig och ägnade all sin tid åt att låta Marie testa vad som än föll henne in. Hon ville utbilda sig till sjuksköterska samtidigt som hon ville uppträda på cirkus, varför hon pluggade allt hon kunde om Florence Nightingales förehavanden samtidigt som hon tog privatlektioner av en cirkusartist och då lärde sig trapets-trick och det där användbara som Danny Kaye också kunde: att kasta sig upp på en häst i full galopp.

Hon blev med samma iver första kvinnan att bestiga otalet bergstoppar, hon vann många internationella kanottävlingar och slog alla upptänkliga rekord i långlopp i simning. Under ett av loppen följdes hon av ett fartyg med en italiensk orkester ombord – som spelade militär marschmusik för henne under de fyra timmar som loppet tog.

Så bytte hon gren igen (dålig fokus-ork?) och ägnade sig åt cykling.

Hon uppfann ett slags kvinnobrallor som gjorde att cyklingen funkade, men fick ändå inte på några villkor delta i Tour de France. Så hon cyklade hela loppet utom tävlan strax bakom männen, men såg till att hålla sig undan för allt som de råkade ut för, t.ex. björnattacker och småkillar som petade in pinnar mellan ekrarna. Av de 114 startande männen gick blott 36 i mål. Och 100 % av kvinnorna. (Alltså Marie, dårå.)

På vintern ägnade hon sig med liv och lust i alla grenar som hon hann, och tog medaljer i alla tävlingar. År 1910 delade den franska sportakademien ut en guldmedalj till henne i ”alla sportgrenar”. Ingen annan har någonsin fått emotta en sådan medalj, kanske för att det numera ju är så piffigt ordnat med ”tidig elitsatsning”.

Så bytte Marie sysselsättning igen och gav sig iväg i en luftballong med en kompis som hette Emile Garnier. Det höll på att gå helt åt pepparn eftersom de hamnade i en snöstorm vid Engelska kanalen. Ballongen for än hit, än dit i fem timmar och 52 gånger var den så långt ner att den nuddade vattenytan – men så mojnade vinden och de kunde ta sig i land.

– Vi var så trötta att vi nästan inte orkade klättra ur korgen! berättade Marie dagen därpå när hon och Emile kom med tåg till London och kunde ta emot folkets jubel.

Därefter lärde hon sig att flyga.

Hon beskrev detta passionerat och krasst:

”Den här nya sporten är jämförbar med ingen annan. Det är, enligt min mening, en av de mest berusande idrottsformerna, och jag är säker på att det blir en av de populäraste. Många av oss kommer att förstås att förolyckas innan dess, men de framtidsutsikterna kommer inte att hindra de modigaste. De sanna flygarsjälarna kommer att kompenseras för de risker de utsätts för. Det är så läckert att flyga som en fågel!”

Flygplan blev en livslång kärlek och hon hann även med att uppfinna (men inte tillverka) ambulansflyg strax innan första världskriget började. Under kriget arbetade hon som fältsköterska, och en av hennes svårt skadade patienter berättade att han var bekymrad eftersom han nu inte skulle kunna genomföra sitt uppdrag: att bomba den tyska militärbasen vid Metz.

– Nämen det fixar jag! sa Marie och övertalade sina överbefälhavare att låta henne ta över uppdraget.

Som hon lyckades med. Och naturligtvis fick hon fler uppdrag i samma stil. Men så tröttnade hon på detta och beslutade sig för att istället vara med som fotsoldat vid fronten – vilket ju var komplett otänkbart, kvinna som hon var.

– Pfffft, sa Marie. Då får jag väl klä ut mig till man, måla på lite skäggstubb och tala med lite mörkare röst.

Vilket gick så bra att hon inte avslöjades förrän en månad senare. Någon förbarmade sig då naturligtvis över henne, och lät henne ingå i ett prickskyttekompani som for fram på skidor i de italienska Alperna.

I 35–40-årsåldern var hon så berömd att hon faktiskt kunde försörja sig på att bara vara sig själv, samtidigt som hon arbetade som journalist. Varhelst hon kom, bjöds hon på mat och husrum – precis som dagens influencers tydligen jobbar. Hon föreläste om vad som helst – bl.a. ambulansflygplanen och sina idrottsliga äventyr, och hyllades över hela världen.

Hon cyklade sitt sista lopp 1961, och dog 1963 på ett ålderdomshem i Frankrike. Nu får ni alla lägga pannan i djupa veck och försöka analysera denna bild.

Dromedar på äng, Marie med skidor.

Här i filmsnutten kan man se henne prata – spola förbi resten för det är inte av väldigt hög kvalitet.

Eller kolla på hennes kroppsspråk i det här lilla klippet!

Själv tror jag att jag ska ta mig en tupplur.

Share
34 kommentarer

KGB-museet i Tallinn: #epicestonia

Vi börjar med frågan som jag avslutade förra inlägget med: det är en brosch! Svindyr, handgjord skinnbrosch med snören!

Fast nu fortsätter vi med ännu en dagsrapport. Ber om ursäkt för att inlägget är kilometerlångt, men det här är så intressant.

hen_lotten
Pälsallergiker Bergman klappar lyckligt fjäderfä. (Avsiktlig tvekan vad gäller syftning.)

Vi lever rena rama lyxlivet här i Estland. Resan är så välarrangerad att vi bara häpnar. Guiderna är bra, maten förträfflig (även om jag lyckades beställa friterade fiskbullar som smakade kartong) och alla människor alldeles förtjusande. Vi har träffat ester, svenskester, hönor, gamla tanter, skäggiga ungdomar och allt däremellan. Därför måste jag ju berätta om vårt hotell som inte alls var perfekt fastän vi fick en svit eftersom det låg drivor av damm och pappersskräp under sängen, personalen var totalt ointresserad av oss och våra frågor om stora temuggar …

est_toa
… toapappershållaren hängde på sniskan och toaborsten var både trasig och urläbbig …
alger_est_hot
… och det fanns mögel (eller om det var alger) i duschen.

Hur som helst. Kassa hotell är ju faktiskt bara intressanta. Nu till en stor upplevelse!

Vår guide tog oss upp på en höjd i Tallinns gamla stadsdel. Där stod i runda slängar 300 turister (till vilka vi förstås inte alls räknar oss) och tog bilder på utsikten. Så även jag. Men mest intresserade jag mig för den här fågeln:

blodigafaglarskrika
Pälsallergikern fortsätter med fjädertemat. Gråtruten beställde små brödsmulor och blev efter en stund skitsur när jag bara levererade Lagerkvistcitat: ”Min ångest är en risig skog där blodiga fåglar skrika.”

Från den där utkikspunkten kunde man se ett stort 22-våningshotell som byggdes i rekordfart 1969–72 av Sovjetunionen, men med finska arbetare som fick riktig lön. Det byggdes alltså av kompetent folk, vilket var så ovanligt att byggplatsen under de tre åren besöktes av drygt 7 000 inspektörer som ville se hur utländsk arbetsmoral fungerade i praktiken. (Ett likadant hotell byggdes samtidigt i Leningrad, men det tog fem år längre att färdigställas.) I början av projektet utbröt en brand, som dock hemligstämplades och helt enkelt inte hade ägt rum, för sådana misstag ”fanns inte”.

viru
Hotell Viru, som är nyrenoverat och flott trots att det har gått 43 år sedan det byggdes i ”mikrobetong”.

Det var ett på alla möjliga olika sätt ett synnerligen ovanligt hotell och alla ville antingen jobba där – eller ta in där. Världens kändisar – astronauter, rockstjärnor och politiker – kom dit och oooo:ade och aaaaa:ade storögt och alla som jobbade på hotellet fick en hel vanlig månadslön i dricks per dag. (Jazzmusiker var dock portförbjudna eftersom jazz var det mest västerländska som fanns: ”Lyssna på jazz ena dagen, så förråder du ditt land nästa dag.”)

Särskilt sovjetiska pampar och högdjur drogs hit och idyllen var total: ”Det är ju precis som utomlands!” sa alla. Vanliga ester hade förstås inget där att göra utan skulle snällt hålla sig undan eller möjligtvis städa rummen.

tallinn_viru
Hotell-tv 1973! Med utländska kanaler!

Vad inte många visste, var att bakom de där bokstäverna på fasaden (inte de nya, moderna högst upp på taket utan de strax under) fanns en helt vanlig balkong.

23_viru
Alltså på våning 23 …
virubalcony
Här står Orangeluvan och jag på den där balkongen med andra turister. (När han där med kepsen sa att han kom från Hawaii, gick det ett avundsjukt sus genom församlingen.)

Även balkongen byggdes av de intet ont anande finska byggarbetarna som itutades att här skulle man ha en bar och ett café. Men det var ju ingen som kunde vara där ute, förstås; officiellt fanns det ju ingenting på 23:e våningen. Och än idag används den inte till något – annat än ett KGB-museum dårå.

smoke_viru
Men vilka går numera upp till balkonen och röker? Hmmmmm… sa jag och fotograferade bevisen som låg i ett hörn och skräpade.

Hela Viru-hotellets verksamhet baserades under nästan 20 år på spioneriet som sköttes från våning 23. Det där med ”mikrobetong” är egentligen ”hälften cement, hälften mikrofoner” och alltså ett estniskt skämt. KGB-agenterna hade bl.a. dolda kameror i väggarna, mikrofoner i porslinet och antenner till avlyssningsutrustningen i ventilationstrummorna. Det hela präglades av en pappersexercis utan dess like och precis all dokumentation sparades.

babusjka_viru
Alla våningsplan hade förstås en babusjka som antecknade när gästerna kom och gick, vilka de hade med sig och hur pass mystiska de verkade. All denna dokumentation finns sparad!

Men så kom det en dag under senåret 1991, när alla agenterna på en given signal släppte allt de hade för händer och stack. Esterna gick nyfiket in i lokalerna, som alltså numera är ett museum …

ingenting_kgb
På den här dörren står det ”Här finns ingenting”. Bakom den dörren fanns …
TLNPM2:VIRU HOTELL, KGB TUBA, 23.KORRUS :TALLINN, EESTI,05NOV10 Viru hotellis avatakse peagi 23. korrus ning KGB tuba huvilistele uudistamiseks. pl/FOTO PEETER LANGOVITS, POSTIMEES
… KGB:s spaningscentral på 23:e våningen. (Den här bilden togs i december 1991. Foto: Peeter Langovits.)

När vi nu klev in i rummet som ses på bilden ovan, såg det nästan precis likadant ut. Man har satt in några skyltdockor i sovjetiska uniformer, bytt ut och flyttat på några saker och ställt in den säng som brukade stå där, men annars ser det ut precis som när ryssarna flydde. Allt är originalprylar, inget är moderna artefakter eller kopior.

gasmaskrum_kgb_viru
Gasmask gick alla omkring med hela tiden – eftersom det var lag på det. Alla visste att maskerna var av utomordentligt dålig kvalitet, så man sade: ”När larmet kommer, ta på dig gasmasken och spring mot din grav.”
apparat_kgb_viru
Elen är fortfarande inkopplad så att de kvarvarande apparaterna (vad de nu är) kan lysa och blinka.
slarv_est_
Nämen, det är ju nästan så att man känner sig som hemma.

Vår utmärkte guide berättade hur personalen fick ställa fram de buggade tallrikarna av specialporslin som inte kunde gå sönder och hur de fick bannor om just den tallriken hamnade i diskmaskinen. När batteriet tog slut, var det bara att kassera och ta nästa buggade tallrik.

Om personalens trofasthet behövde kontrolleras, lades plånböcker och portmonnäer fram, till synes fyllda av pengar från den kapitalistiska västvärlden. Man skulle då lämna in allt ”bortglömt” till KGB-agenterna. Om personalen av nyfikenhet eller fullt normal girighet öppnade t.ex. en portmonnä, exploderade en färgpatron i ansiktet på dem. Ett lämpligt straff för en sådan bedrövlig person kunde vara att resten av livet arbeta som diskare på Hotell Viru, där man ju bara fick vanlig lön och inte kunde njuta av dricks från alla hotellgäster.

spionkamera
Här provar jag en spionkamera med vidvinkel, gjord för att sitta i en vägg när man t.ex. ville ha koll på mystiska, amerikanska sångerskor.
kontor
I ett annat rum satt en agent och arbetade med räkneapparat och en hypermodern reseskrivmaskin samt en telefon med nummerskiva …
telefoner_est
… och en utan …
tv_kgb
Där inne finns också en av de fantastiska färg-tv-apparaterna som visade utländska program (se den svartvita bilden ovan). Med touchkontroller!

En kuriosadetalj har man också placerat i museet. När Brezjnev dog 1982, skrev den estniska dagstidningen Noorte Hääl en nekrolog som sedan översattes och granskades i hela tre dagar i Moskva. Man kontrollerade dolda budskap och undermeningar och godkände den slutligen. Men redan 1984 dog ju hans efterträdare, den gamla KGB-tjifen Andropov, och det blev dags för samma noggranna kontroll av tidningens arbete. Moskva läste Andropovs runa, kontrollerade eventuella underligheter och godkände sedan texten så att den kunde publiceras.

runor_kgb_viru
Men ingen lade märke till att tidningen hade tagit en rövare och publicerat exakt samma text som två år tidigare …

Det här med den ryska ockupationen 1940–91 präglar fortfarande esterna. Den yngre generationen är blandad: antingen är man fullt medveten om föräldrarnas umbäranden och lite lagom oroad av vad Putin har för sig, eller så vet man, men bryr sig inte. Vi träffade även ungdomar som verkligen inte bryr sig, som inte vet mer än vad vi vet och som bara njuter av det för dem fulkomligt normala livet.

Ryssarna som fortfarande bor kvar i Estland (ungefär 30 % av befolkningen på 1,4 miljoner) är naturligtvis inte en homogen grupp, även om man talar om dem som blott ”ryssarna”. De ester som vi talade med (tyvärr fick vi inte chans att tala med några ryssar) kom med olika besked och hade vitt skilda åsikter om dem

  1. ”De är så roliga, ryssarna! Och vackra! De låter och lever rövare och är så lössläppta och allmänt stökiga! Jättehärliga!
  2. ”Skitstövlar hela bunten. De håller sig för sig, går i ryska skolor, vägrar att lära sig eller sina barn estniska och tror att de är förmer.”
  3. ”Ryssarna har faktiskt börjat integrera sig. De gillar att den estniska regeringen satsar på det estniska språket och de bor ju kvar här och inte i Ryssland av den anledning att de nog ser sig mer som ester än som ryssar.”

Alla tre upplever alltså situationen olika. Och ja, så är det väl med allt här i världen; inget är blott svart eller vitt. Det mesta är grått.

litenpippi
Dagens fågeltema avslutas härmed med en väldigt liten, halv, död fågel på en trottoar i Tallinn.

 

Share
56 kommentarer