Igår var jag på en sagolikt rolig tillställning i Globen.
Men först måste vi backa bandet lite för att berätta att vi sedan 15 år här hemma har bedrövliga stekpannor, men en väldigt bra spis. (Induktionsspis, köpt på det världsberömda Retuna.) Stekpannorna
- gungar som balansplattor på släta ytor
- tappar handtagen som sjuåringar tappar tänder
- flagar teflon som när vi på 70-talet hade bränt axlarna i solen.
Billig skit, helt enkelt.
– Ny stekpanna! Vi måste ha en ny stekpanna! hojtar jag varje gång jag måste hacka loss omeletter från gungbräden.
Inte förrän i förra veckan kom jag mig för att göra något åt saken, eftersom jag snubblade över en superrea. Men gick åt helskotta för hela onlinesortimentet var slut och ingen reabutik fanns i stan. Fast plötsligt slog det mig! Jag kan beställa för avhämtning i Globens shopping när jag ändå är i krokarna på måndag kväll! Heureka! Två stycken! Nu ska här stekas!
Dett gick så bra så, men i säkerhetskontrollen på väg in i Globen blev jag stoppad.
– Vad är det DÄR?
– Det är två stekpannor.
– Stekpannor?
– Stekpannor.
– Jaha …
– Har inte alla stekpannor med sig när de ska in på Globen? försökte jag lite spjuveraktigt.
– Eh. NEJ.
Man måste förstå vakternas tvekan. De har order om att stoppa mat, dryck, bomber, granater, sprit, vapen, knivar och fylltrattar. Men stod stekpannorna på listan? Nä. De ryckte på axlarna och ignorerade mig.
Jag kom in – och gick omedelbart vilse … men blev räddad av en tvåmeterskille i 14-årsåldern. Han spelade i Central (fast Fryshuset) och ledde mig uppför trappor (bra träning för knäna) och ner (aj, ont i knäna) och försökte öppna låsta dörrar medan jag höll igång konversationen. Till slut kom jag rätt och satte mig på plats. Och funderade på hur jag med stekpannorna skulle kunna förändra livet för så många. Tänk er två stekpannor som
- cymbaler
- frisbees
- flugsmällor
- hattar.
Men sedan var det inte mer med det. Stekpannorna, jag och 11 390 av mina närmaste vänner såg nämligen Sverige slå Turkiet i basket, vilket är alldeles, alldeles underbart och fantastiskt.
(Man står nästan inte ut med den amerikanske kommentatorn. Eller så lyssnar man noggrant och undrar vad det är han egentligen säger.)
Eftersom jag inte har råd med nutida bilder på nyfotograferade landslag, får ni här en från 1969. Kolla på skorna!
