Denna veckas arbetsläger är ett tio dagar långt krig mot Ölands flugor.
– Men ni kan väl bara gå ut där flugorna blåser bort? säger ni.
– Men pfffft, nu är det ju inomhus vi ska snickra, svarar jag uppbragt.
Tortyrpapper som funkar.
Icke desto mindre gjorde jag precis så igår: gick ut för att få vara ifred från de sömniga surrmonstren. Jag räfsade en äng och lade hö på hög, sorterade en miljard skruvar från anno dazumal. En del la jag si och andra la jag så. En del la jag åt sidan, en del la jag för sig. En del hade raka spår, dom lade jag för sig, andra var för korta, dom lade jag för sig. En del hade kantfnas, dom la jag på sitt håll. En del hade böjt sig, dom lade jag för sig, en del var angripna av rost, dom la jag åt sidan i en särskild hög för sig. En del hade kroknat, dom lade jag för sig, en del var prima självborrande, dom lade jag för mig. (Karl Nilsson)
Skruvar, bultar, muttrar och nån spik.
Bitsen – dyrgriparna som jag älskar som vore de mina egna barn – fick bo i en alldeles egen hög. Många verkar ha rymt hemifrån, så till min stora glädje måste jag nog köpa nya.
Denna gång har vi med oss vår glada, spralliga, pigga och roliga pappa, som irrar runt i ett alzhemierrus. Vi ser till att ha strikta rutiner och har honom att lyfta tunga saker och flytta nyslaget gräs samt äta palt och dricka kaffe så ofta som möjligt. Eftersom han inte kommer ihåg var han är eller hur han hamnade just där han är, påminner vi med stora lappar på väggarna. Det funkar alldeles ypperligt!
Nyplockade bär, pappa och min svåger. (Vi promenerar på Ölands järnvägs gamla banvall.)
Men störst fokus har vi på att snickra, fixa, riva, måla, tvätta och göra fel.
Här håller vi på att fixa bort treetex-väggarna i ett av sovrummen. Om det är svårt eftersom allt är snett och vint och smattarna och taket går i konstiga krokar? JAAAAA.Här fäster jag en krönlist på en färdigpanel (såna där stora sjok, inte en bräda i taget) som har pusslats ihop av olika sorter som inte alls matchar varandra. Det ska vi fixa senare.) Elsladden vilar så fint på mitt högeröra.I trakterna finns den gamla dansbanan, trajdaridajdaaa.
Nu till denna resas hyrbil. Ni vet hur det brukar vara – sätena går inte att fälla ner, bilen är pytteliten, bilen startar inte, bilens larm tutar hela natten … Men det är smällar man får ta när man inte kan köra sin egen sekruttbil alla långa mil.
Snygg va? (Men idiotisk. Den är gigantisk, men har pyttelitet lastutrymme.)
Well. När vi körde mot Öland i torsdags, stannade vi till för att äta lunch på Tindereds Lantkök längsmed E22. När vi kom ut till bilen, hade en smitare, bov, bandit samt klåpare knöcklat till båda dörrarna på vänstersidan.
Jag ser inte lika glad ut som i Lustiga huset, även om tankarna kanske går åt det hållet.
Nä, nu har jag suttit stilla vid tangentbordet på tok för länge. Flugor måste mördas och gammal gullfiber med äkta små glasbitar i måste krypa innanför kläderna!
I förgrunden står förstås en gammal tramporgel, som har fått ställa upp som snickarbänk i ett halvår nu.
Denna morgon klev vi upp för att äta frukost på det roliga Stora Hotellet i Umeå.
– Roligt? undrar ni förstås.
Jo, det är ett hotell från mitten av 1800-talet och vid en av restaureringarna blev arkitekten knasgalen och tog tillvara på ALLT som skulle ha slängts.
Den roliga undersidan av en ny trappa som jag storögt beundrar.De roliga våningssängarna med fisknät.De roliga sänggavlarna med lite annat som står som stilleben i alla hörn och vrår.Den jätteroliga samovaren!
Stora hotellet i Umeå var TOPPEN. Frukosten var fantastisk, läget perfekt, personalen hjälpsammare än de flesta – och när vi kom med en gigantisk termos och bad att få lite kaffe i till resan, fylldes den med ett självklart leende tills det inte fick plats en droppe till.
Efter en förvirrad stadsbusstur ut till ett industriområde, lyckades jag hämta den bil som vi bokade för vad som känns som en halv evighet sedan. (Men det var blott tio dagar sedan. Mycket underligt.) Dunderåket är så modernt att jag nog inte ens har suttit i en så modern bil förut. Startknapp, farthållare, växla-nu-indikator och … och … va? En sjunde växel?
Ser ni? Det står helt klart en sjua där strax ovanför R:et.
Orsaken att vi åkte till Vilhelmina var alltså att min farfar 1918 på sin resa mot kaffeköpet i Mo i Rana utgick därifrån. Han jobbade vid järnvägen som förman, och bodde just då där, i Vilhelmina. Vi irrade runt lite, hamnade mitt i en konfirmationsrepetetition i kyrkan, stod länge och filosoferade öven konstig gravsten, trillade in i en secondhandbutik som inte hade stockholmspriser – och körde plötsligt rakt på järnvägsstationen.
Och trodde inte våra ögon när ett av de lok som kördes på Inlandsbanan på farfars tid stod där på display.Här stod de och skyfflade kol! Loket byggdes 1912, och kanske klättrade farfar upp här och snackade lite med grabbarna.
Vi körde vidare och pappa läste för oss ur ett nyskrivet manus vad farfar hade berättat om sitt äventyr. Några mil efter starten sov han i en banvaktsstuga i en lånad sovsäck och precis när vi skulle köra några mil till för att leta efter en trolig plats, plingade bilen till. Vad nu?
Bilen tyckte att jag hade kört tillräckligt länge och beordrade mig att ta en paus. (Titta längst ner i den runda displayen med hastighetsvisaren.)
Så vi stannade och bestämde oss för att det var på just denna plats som farfar hade slagit läger och blivit sjuk och sedan inte kommit vidare på två veckor.
Vi klappade rälsen, kollade sliprarna och kände den 101 år gamla atmosfären.
Farfar låg plötsligt för döden – blott ett par mil hemifrån – men visste det inte. Han var så sjuk att han inte ens kunde gå själv. Av hjälpsamma SJ-anställda och ortsbefolkningen lades han isolerad i en stuga dit en flicka som hette Anna kom ett par gånger om dagen för att ge honom något att äta, slänga ved i öppna spisen (och kanske kolla om han fortfarande levde). Nu citerar jag pappas text som utgår ifrån ett rullband som min farfar spelade in 1973:
Men så kom Anna inte. Under ett par dagar fick han klara sig själv och var nu så dålig att han inte ens kunde släpa sig till rummet intill, där det fanns telefon. (Redan i slutet av 1800-talet var Sverige världens telefontätaste land, och telefonapparater var en stor exportartikel. Och år 1918 registrerades enligt Svensk Statistisk årsbok över 400 miljoner telefonsamtal i Sverige! Det verkar ha varit så att i alla byar fanns det åtminstone en telefon, som användes av byns alla invånare.)
Han lyckades dock rulla några varv från sängen fram till spisen i rummet, där han tidigare sett att det fanns stickor och ved. Med stor möda fick han in ved i spisen – och som den inbitne rökare han var – hade han alltid tändstickor på sig.
Han lyckades få elden att ta sig och stängde luckan till spisen. Sedan måste han ha svimmat av för han vaknade så småningom av att han hade bränt sig, eftersom han låg alldeles intill spisen. Han lade in ny ved, lite i sänder, tuppade av igen, och så fortsatte han hela dagen.
Det provisoriska ”Spanska Sjukhuset” i Östersund 1918. [Jämtlands läns museum.](Pappas manus är en hel bok, och lite i den kommer att publiceras i en tidskrift om en månad eller två.)
Till slut dök Anna upp igen. Hon berättade att ”en stor och stark karl på två meter, som heter Ove” hade cyklat in till Vilhelmina för att hämta medicin till vår farfar. På hemvägen, när han bara hade en halv mil kvar, hade han cyklat omkull och förlorat medvetandet – men så småningom hittades och han och medicinen kunde föras till byn. Där låg cyklisten nu nedbäddad i ett annat hus: han hade förstås fått spanska sjukan även han.
Men vi mår bra år 2019! Allt på resan är fantastiskt och underbart. Kolla bara på den här tapeten på ett värdshus där vi åt lunch!
Jag gissar … 1972?
Farfar må haft problem med dåliga cykelvägar, spanska sjukan, kamrater som cyklar ifrån honom och hotell som inte släpper in honom. Vi i vår tid har även våra små bekymmer. Några mycket förvånande bekymmer.
Bilens display påstod plötsligt att alla fyra hjulen som på en given signal hade tappat lufttrycket.
Att köra bil på punkadäck som verkar vara hur fulla med luft som helst är … spännande. Vi svängde in på en mack och gjorde vad vi kunde: googlade lämpliga tryck (det fanns ingen bruksanvisning i finbilen) och försökte förstå vad herr Volvo ville säga oss.
– Hoho? Känns det här bra? Lite till kanske? Pffft? En påtår?
Till slut gick jag in på macken för att be om hjälp.
– Hej, vår hyrbil … eh, den behöver pumpas, men j…
– Åh. Har du en sån modärn? En med display? Dom är som grinig, dom.
– Jå.
– Vi fyll på lite och ser vad han säg då.
Bilen fick lite luft och handpåläggning, men nöjde sig inte.
– Hä spela ingen roll. Han är ba grinig, han.
Så nu kör vi omkring i en bil som tror att den kör på fälgarna, men som inte alls mår dåligt.
Och så fikar vi. Ofta. Pappa hoppade efter just denna kaffemugg i plurret och meddelade att jo, det var uppfriskande. Ungefär 13 °C.Orangeluvan slängde en kanelbulle på vår pappa som trots det mycket väldokumenterade bollsinnet hamnade i ett dike där bortom trädet. Jag letade stående så här tills den plötsligt bara dök upp med myror över hela sig. Kittla dödsskönt i kistan.
Nu har vi installerat oss på ett vandrarhem i Hemavan. Pappa gick direkt ut i köket och drog hela historien om vår resa för ett par gubbar som satt där och åt. När pappa nämnde farfars namn – Sten Stenson – ryckte en av gubbarna till och sa att nämen vaffan, honom hade jag ju som lärare i Älvsbyn på 1970-talet!
– Nejnej, sa pappa. Det var bror min. Sten Stenson.
(De hette verkligen exakt likadant, far och son. Jättepraktiskt.)
