Jag har egentligen ingenting att berätta, så då berättar jag allt.
Kära dagbok!
Jag har en ny cykel! Den kostade flera tusen kronor och har dubbdäck!

Men 15-minuterscykelturen hemifrån till stationen tar prick dubbelt så lång tid nu när det är isknöggel på cykelvägarna.
Och det är en stooor konst att klä på sig eftersom anledningar och orsaker krånglar till det.
1.
Jag skulle åka till Sophiahemmet i Stockholm för att en läkare ska kolla knävlarna. Då har man lämpligtvis på sig kjol för att slippa bli undersökt i bara trosorna, och då måste man ju ha överdragsbrallor eftersom kalasbyxorna värmer som fingervantar vid –10 °C. Man stjäl då Tjugoettåringens kvarlämnade prasselbyxor, som är stora som hus och isolerar som en termos.
2.
Hjälm måste man ha, och då passar inte mössorna med tofs ett endaste dugg. Alla bergmanska mössor har tofs. En mössa som ser ut som en morot har till och med blast. Då snodde jag min djefla mans favoritorienteringsmössa som luktar svettskog.
3.
I min ålder svämmar ögonen över av tårar när det blåser minusgrader på dem. Då måste man införskaffa cykelglasögon, men si de kostar ohemula 400–500 kronor. Jag provade ett par dyra slalomglasögon som någon i huset fick av någon, men som aldrig är använda.De var lika smidiga som sina kusiner slalompjäxorna, så jag tog istället ett par skyddsglasögon. (Ett hem fullt av kemister har naturligtvis skyddsglasögon inköpta på Jula för 19:90.)

4.
Tyvärr saknar jag ett jack-plagg mellan ”lätt och fint som passar en kylig novemberkväll” och ”fetaste dunjackan ever”. Jag tar naturligtvis dunjackan och svettas floder när jag kliver på tåget, hela vägen till Stockholm – och börjar få kallfrossa ungefär i Flemingsberg.
Men ojojojoj vad glad jag är över att kunna cykla! Parkeringsbiljetter, bensinkostnader, bilruteskrap, parkeringsplatsletande – jag slipper det!
Doktorn på Sophiahemmet sa hu och hej och klämde och kände och konstaterade att det inte var dags för kortison, men att jag skulle (JACKPOTT!) få en remiss till både vanlig röntgen (som ser artros) och magnetkamera (som ser menisker).
Så klev jag på tåget hemåt igen, och fastnade fem minuter hemifrån eftersom ett lok hade gåttisöndår och loket som skulle bogsera det trasiga loket var långt borti tjottahejti. Alla passagerare höll humöret uppe, men jag hörde dessa telefonsamtal:
– Nej, jag hinner inte hem innan affärerna i stan stänger, så vi får köpa skridskorna en annan dag.
– Jag hade tid hos er kl 17:30, men jag sitter fast på ett tåg och kommer inte att hinna.
– Kan du hämta barnen? Jag hinner inte fram i tid för att ett lok har gått sönder.
– Jag är hemskt ledsen, men vi måste flytta på mötet. Ja, igen. Japp, tåget. Igen.
Efter 90 minuter satt vi och huttrade med ytterkläderna på. De andra passagerarna sa ”nån fes” och ”det luktar pappersbruk”, men jag var tyst eftersom jag visste att det bara var jag som hade tagit fram och skalat samt ätit upp ett ägg.
Och hur har ni haft det idag?
Uppdatering
Jag måste ju dela med mig av familjens spanjors förehavanden. Hans lag hade ledigt eftersom de lirade två matcher (div 1) under helgen. Pffft, sa Julian och åkte till Bollhuset ändå. Så här hittade jag honom när jag kom dit.