Hoppa till innehåll

Etikett: recension

”Titanic the Exhibition” – en recension

Idag har vi varit på den där berömda Titanicutställningen som far land och rike samt världsdelar runt som vore den ett val-lik vid namn Jonas. Det är en utställning som jag har spanat in i flera år och varit beredd att göra långa omvägar för att få uppleva. Titta bara på den här reklamsnutten!

Blir man inte alldeles knollrig av längtan?

Så idag åkte vi fulla bilen till Uppsala. (Tågbiljetter hade kostar mer än en resa till N.Y., tyvärr.) Efter rundvandringen med guide i öronen under nästan en och en halv timme, samlades vi för att lufta våra intryck.

Vad var bäst?

– Barnskorna!
– Tallriken som italienaren hade hittat och tog hand om i 20 år!
Ringen som tanten tappade i livbåten strax innan hon drunknade.
– Breven!
– Isen!

”Isen” var ett stort isblock som vi fick känna på. (Fotokälla)
Barnskorna – som en överlevandes släkt skänkte till utställningen när den kreerades 2012. (Fotokälla)

Vad kunde ha varit bättre?

– Den dåliga svenskan. Särskrivningar och språkfel på informationslapparna.
– Audioguiden. Han pratade ju JÄTTEKONSTIGT.
– Ja! Och en gång sa han ”bilden uppe till höger” när bilden var till vänster.
– Att det var för trångt. Folk stod ju framför bilderna för att kunna se i montrarna.
– Och framför montrarna för att kunna se bilderna.
– Att inte alla brev var renskrivna så att vi kunde läsa. Det som stod i brevet från Olga, var ju jätteintressant, men det var ju så mörkt så jag kunde inte läsa.
– Att man inte fick ta bilder. Är inte det lite omodernt?
– Och den där pyjamasen. Som dom trodde var en smoking. Pffft.
– Den där kupén med våningssängar som hade en skylt som sa att det var andra klass, och en annan där det stod tredje klass. DÅ ville jag hitta en guide och fråga!

Nå? Andra eller tredje klass? (Fotokälla)

Den allra största invändningen jag har, är att det inte var tydligt vilka saker som verkligen kom från Titanic, och vilka som var artefakter eller ting från Titanics systerfartyg. Den där tantens ring såg ju inte alls ut att vara i guld. En gigantisk silverservis stod i en monter i ett av de skumma rummen (det var verkligen inte ljust) och såg så vansinnigt imponerande ut. Men med läsglasögonen på och näsan mot monterglaset såg vissa av ”silverbyttorna” ut att vara gjorda av plast, medan andra helt klart hade patina och såg äkta ut.

Eftersom alla gick omkring med audioguiden i öronen, var det inte läge att avbryta promenaden för att leta upp en människo-guide och ställa äkthetsfrågor.

En av de tydliga artefakterna var en inte alls imponerande kopia av ett (1) av dessa propellerblad. I halv storlek. (Fotokälla)

Men kan någon förklara vad som ligger bakom dessa barns ansiktsuttryck? Jag kan inte riktigt se mig mätt på bilden.

”Crew members and children from 3rd class.”

Vi enades om att utställningen var okej, men faktiskt inte värd en omväg. Eller som vi sa när vi hötte med näven mot Fyrishov:

– OCH VAR VAR SJÄLVA BÅTEN, VA?

Share
23 kommentarer

På konsert: Robbie Williams

Lillasyster Orangeluvan har den ohyggligt goda smaken att till mig ge presenter som går att använda. Inte kristallskålar, bilar eller oljefärger. Nej, jag får dyra frisörer och konsertbesök samt teaterbiljetter! Utan henne hade jag helt enkelt var ful i håret och kulturellt obevandrad.

Lite Fight Club-feeling?

Igår var det så dags för vår andra Robbie Williamskonsert tillsammans. (Hon har gått på några utan mig också.) Förband var Erasure.

– Erasure? säger de lite till åldern komna i kommentatorsbåset.
– Eraser? svarar de som tänker på kautschuk, som jag numera nästan inte ens vet hur man stavar.
Eraserhead? säger då de filmintresserade nördarna.

Nej – de här två grabbarna:

Förlåt. Gubbarna. De är i min ålder, och jag är nog också något av en gubbe när jag tänker efter. Nu låter jag Orangeluvan berätta om vår upplevelse:

”Erasures halvtimme var suverän. Sångaren Andy Bell förklarade att han hade ’a little bit of a cold’ och jämförde det med när man ligger i badkaret och sjunger precis vid ytan samt att hans röst därför låg lite för lågt. Jag tyckte dock att hans röst var perfekt, precis så härligt smörig som jag minns den, och med falsett på rätta ställena (det är ALDRIG fel med lite falsett).”

Ursäkta. Vi är inte riktigt överens här, söstra mi och jag. Det är nämligen ALLTID fel med  falsett. Men fortsätt nu, Orangeluvan:

”Andy hade på sig ett par glittriga tights som avslöjade ALLA nödvändiga konturer (snygga ben, får man säga det?). Och så en oglamorös tisha size XXXL på det, tja, varför inte.”

I beg to differ – tröjan var ju för liten! (Ni känner väl att det är jag – som bara avbryter – som är storasyster?)

Glittertajtsen och så tröjan som Andy hela tiden drog neråt när den gled upp och visade en liten kagge.

Tajtsen var otroligt läckra – bara man fokuserade på de snygga musklerna och inte på det lika tydliga konturerna i skrevregionen. Orangeluvan:

”Och lila gympadojor. Och mycket blå ögonskugga. Andy svassade runt till musiken på ett alldeles lysande sätt. Och de två kördamerna med fantastiskt lila hår bidrog bra. En enkel uppsättning där musiken stod i fokus. Bra!

Jag hade gärna sett mer av Erasure, för Andys röstkvalitet och stabilitet hade räckt till betydligt mer.”

Helt riktigt – det kändes som om de ynka fyra låtarna som de rev av var alldeles för få. Särskilt eftersom vi efter att de hade gått av scenen inte hade något annat att roa oss med än att titta på folk, stå på ett ben, knäa lite, vifta på tårna och fundera på matlistan hemma i köket samt fantisera om lottovinster. Orangeluvan fortsätter:

”Efter Erasures inledning fick vi i publiken ha tråkigt i 40 minuter medan Robbie gjorde det nu Robbie behöver göra innan han kan gå på scen. All energi som vi känt under Erasures framträdande förbrukades rätt snabbt. Syrran med trasig menisk övade sig tappert på att stå på ett ben.

Vi blev dock glada och fnissiga när inledande omgjorda ’God Save the Queen’ (med textning så att vi kunde följa med) kördes på skärm och högtalare (utan Robbie). Det centrala budskapet: Robbie är bäst och störst (utom i USA), han kommer att dubbas till riddare, har visserligen varit på rehab men gav faktiskt ut en skiva till och med då (min favorit Rudebox), ingen kan konkurrera med honom, han är störst, amen.

När Robbie kom på scenen till ’The Heavy Entertainment Show’ i svart linne och kilt (som han drog upp för att visa kallingarna några gånger, vilket var hyggligt och faktiskt en balans till de väldigt avklädda danserskorna som flankerade honom på scenen), blev jag faktiskt lite fundersam. Rösten höll inte, han sjöng inte all text, verkade lite darrig och svullen i ansiktet, droger nu igen?”

Jag visste inte att vi stod och tänkte likadant, syrran och jag. Jag blev riktigt orolig:

  • Varför ser han plufsig men vältränad ut på en gång?
  • Varför håller inte rösten i de svåra partierna?
  • Varför kom han av sig nyss? Eller var det kanske bandet som spelade fel?
  • Guuuud vad snygga de är, danserskorna!

I mitt nästa liv ska jag vara dansare i en Robbie Williams-show. Orangeluvan igen:

”Och visserligen fick vi fyrverkerier, sprutande eld, livemusik med blåssektion, två backupsångerskor och de där avklädda men otroligt sportiga och skickliga danserskorna, en gigantisk boxarhandske på kran som skickade ut Robbie ovanför publiken, flera konfettiexplosioner; allt var som upplagt för en heavy entertainment show.”

”Men Robbie själv menade att han var tjock, mindre attraktiv än tidigare och verkade mest trivas när han fick mysa omkring och köra allsång med topplistelåtar från 90-talet med oss i publiken (och det var verkligen kul, vid något tillfälle tror jag att hans band höll koll på tiden och avbröt en allsångssession med nästa låt). Bara gitarrist och basist fick introduktion –  han kommenterade att hans danserskor var sexiga och det var tur att han var gift (snark) – men trummis, blåssektion, danserskor, körtjejer fick förbli anonyma. Det var liksom inte hans gäng. Det var vi och han som utgjorde samspelet och elektriciteten, och det där andra runtomkring passade inte riktigt in i vad han ville förmedla och framföra. En kille i bekväm kilt och linne som snackar minnen, tar upp sin pappa för en duett på scenen, väljer själv vilka bitar han vill köra och kollar om publiken hakar på – det var det centrala.”

Robbie och hans pappa! Inget sliskigt smet och dumma kärleksrepliker – bara ”det här är min pappa”, nu ska han sjunga med mig”.

”Robbies röst och form blev bättre under konserten, men klang, djup, tonsäkerhet är långt ifrån vad jag har hört förut. Det var inte tråkigt en sekund, det var skönt att slippa låtsaspauser där man ska klappa in för ett, två, tre extranummer; han var kvar på scenen i princip till sista låten, och då var det färdigt, punkt slut. Bästa låten: Rock DJ. Nästan funkig!

Det var roligt att han verkade tycka det var kul på scenen, och att han till och med signalerade gåshud på armarna på slutet, när hela arenan körde igång med en fotbolls-chant i väntan på nästa nummer.”

Tack, Orangeluvan! Perfekt sammanfattning!

Robbie Williams på den stora bildskärmen – som pajade så att den övre delen visade Robbies kilt och den undre hans överkropp. Precis som i tv-apparaterna 1972.

Och någonstans i den här svängen var konserten slut. Robbie gick nog in bakom kulisserna och gurglade honungs- och citronvatten eller vad man nu gör när man är en lite trött superstjärna på turné. Bland det sista han gjorde var att än en gång dra några Allsång-på-Skansen-varianter där alla vi truttifjutton tusen människorna inne på arenan sjöng så vi trodde att vi skulle spricka.

– I’m enjoying growing old with you, Sweden.

Sa Robbie … och jag tänkte att jag borde få vara hans manager. Japp. Jag hade gett honom en talkshow. En krogshow. Ett filmteam. Något i mindre format. Och så skulle han få prata och vara sådär rolig som han ju är.

Men fjupp, så var han borta. Folk strömmade ut i den milda sommarluften. Men så började högtalarna spela något bekant … aaah. Något som publiken gillade, sjöng med i och tog en svängom till, nämligen:

”She’s the One” är förresten en cover:

Robbie berättade att han föll för låten när han var inlagd på rehab och höll på att dö runt 1997, och att låtskaparen Karl Wallinger ”fucking hates me” – I love him, but he hates me”. Tydligen sjunger Robbie ”fel text”, vilket Karl inte alls gillar …

Nu måste jag komma på något riktigt bra att ge Orangeluvan i födelsedagspresent!

Share
69 kommentarer

”Det som inte dödar oss” av David Lagercrantz

Vanligtvis när jag läser en bok, sitter jag med notisar och penna och antecknar allt som jag tycker är irriterande. Sedan gör jag inget med anteckningarna. Jag bara drar loss notisarna och slänger dem och lämnar tillbaka boken på biblo.

(Läsekretsen skakar på huvudet och muttrar att jag är sjuk och måste kliva ner från mina höga hästar och istället bara låta mig sugas in i historierna. Men si, det går faktiskt inte. Och nu ska jag försöka förklara varför. Utan spoilers eller extralysen.)

Stieg Larssons Millennium-trilogi har som bekant fått en fjärde del (liksom), skriven av kameleonten David Lagercrantz som (verkar det) kan anamma vilken stil som helst. I hans Zlatan-bok hörde man verkligen Zlatans röst bland bokstäverna. På ungefär samma sätt har han lyckats skriva en hel bok på ett Stieg Larssonskt sätt med allt vad det innebär, t.ex.

  1. sömnlöshet
  2. litanior om rollkaraktärers liv och leverne
  3. smärta
  4. eviga diskussioner och teorier samt idéer om oförklarliga skeenden som läsaren redan har fått förklarade för sig till, men som rollkaraktärerna inte förstår (var inte oroliga: jag förklarar nedan)
  5. obesvarade frågor
  6. en verklig person mitt i allt det fiktiva
  7. telefoner, telefoner och telefoner
  8. lättläst stil, om än inte särskilt välformulerad.

1. Sömn.
Varken Lisbeth Salander eller Mikael Blomkvist (de två huvudpersonerna) får sova. De är hela tiden intill döden trötta och när de väl får sova en stund, vaknar de av konstiga ljud, onda aningar eller smärta. De andra rollfigurerna är också trötta och har svårt att tänka klart eftersom de inte heller får sova. Kanske är detta ett berättartekniskt trick: ingen är särskilt snabbtänkt, rolig eller välformulerad eftersom de alla är så ini bänken trötta?

2. Litanior.
En gammal advokat (som inte är trött eller skjuten, men som ändå lider eftersom han har drabbats av stroke) får äran att för oss läsare berätta om Lisbeth Salanders onda tvilling, som heter Camilla. Och soooom han pratar. Sida upp och sida ner sitter han och berättar för Mikael som funnes det ingen morgondag; Mikael som ju hade behövt sova istället för att sitta där och lyssna. Se här hur advokaten mal på:

lagercr

En taxichaufför som swischar förbi i handlingen och som inte berättar något om sig själv, får av berättarrösten lite blod och själ i en inskjuten bisats  … men jag förstår inte riktigt varför:

lagercrantz

3. Smärta.
Ajajajaj. AJAJAJ! Lisbeth blir skjuten och kan varken gå eller tänka klart, men häller bara lite whisky i såret och lägger sig att sova. (Men vaknar förstås av smärtan eller mystiska ljud.) Även sömnlösheten gör ont, för den ”bultar i pannan”. Andra blir torterade av bovarna eller nerslagna av Lisbeth. Det gör helt enkelt väldigt ont på alla hela tiden.

lagercrantz
Släng dig i väggen. Bruce Willis.

4. Läsaren vet redan
Det coolaste avsnittet i boken är när ett barn som heter August räddas av Lisbeth, som har hackat sig in i en dator där bovarnas planer avslöjas. Detta får vi läsare ta del av. Men sedan måste vi genomlida polisernas funderingar om vem det är som har gjort vad och hur denna kunde göra det och kanske var det si, kanske var det sååå? Men vi vet ju allt redan – hade det inte varit mer spännande för oss om vi var lika ovetande som poliserna? Aha, det är ett berättartekniskt knep som ska få oss att … eh. Hm. Öh.

5. Obesvarade frågor
Folk svarar inte när de pratar med varandra. ”Hon svarade inte” och ”Han svarade inte” är så vanligt att man börjar misstänka att de är döva och helt enkelt inte hör varandra. Dessutom svarar de inte i telefonerna – ganska ofta för att de inte orkar. Ibland mot sitt bättre förstånd och de har inte ens vett att kolla vem det är som ringer … Grrrrr.

lagercrantz
6. Verklig person
Paolo Roberto dök plötsligt upp och var stor hjälte i ”Flickan som lekte med elden”, vilket då var både jättehäftigt och obegripligt. David Lagercrantz instoppande av en verklig person i ”Det som inte dödar oss” är fullständigt barockt eftersom Johan Norberg inte fyller någon som helst funktion för handlingen och bara nämns en gång.

lagercrantz

Uppdatering!
I det allvetande båset vet man besked: Lagercrantz och Norberg har lämnat sina respektive (olika) barn på ett och samma dagis i under 20 år … Slut på uppdatering.

 7. Telefoner.
Det är ett evigt ringande. Alla ringer till alla. Ideligen. Hela tiden. Mikael och Lisbeth träffas fysiskt inte förrän på bokens sista sida …

8. Lättläst.
Språkligt är det alltså enkelt på gränsen till simpelt och ganska ofta lite svengelskt, ibland till och med slarvigt. Vi får av okänd anledning två gånger höra om en viss man som har varit gift två gånger och vars båda fruar har dött. För det är för själva historien inte alls viktigt.

lagercr
Kapitel 20. Okej, han är mysko.
lagercr
Kapitel 28. Okej, vi har förstått att han är mysko.
lagercr
En man som heter Ed nämns vid namn så många gånger att man blir snurrig.

Men svårläst är det icke.

Såja. Det var det. Nu kan jag riva bort alla notisar och slänga dem för nu har jag fått ur mig några av åsikterna som brände hål i min själ.

Jag läste förresten boken på padda, vilket är både praktiskt och smidigt samtidigt som det är opraktiskt (urladdning) och … fult. Den kostade närmare 200 kr och nu kan jag inte ens ge bort den till en loppis.

mellanrum
Att läsa digitala böcker är en mardröm när det är rak högermarginal. (Kan man kanske ändra på det i inställningarna?)

Och är det då en bok som jag kan rekommendera? Nej. David Lagercrantz är som skribent alldeles förträfflig och som imitatör fantastiskt duktig. Däremot är han inte någon deckarförfattare, vilket jag nog får säga att Stieg Larsson var eftersom de böckerna funkade som knark på mig: ”Bara en sida till, bara ett kapitel till, bara en liten stund till …”

Är jag då upprörd över att Stieg Larssons minne vanhedras och att man trampar på hans grav genom att man inte frågade honom om lov innan han dog?

Neeeeej.

Det här är precis som i alla andra branscher där det ena följer på det andra och sequels skrivs av nån annan än prequelen och melodislingor av ABBA hamnar i Madonnas låt och Stella McCartneys klädkollektion ser ut nästan som alla andra klädkollektioner och Ikeas möbler liknar möbler från finbutikerna. Jag tycker nog att det hade varit värre om Lagercrantz’ bok faktiskt hade haft ”Stieg Larsson” på omslaget eftersom Stieg Larsson verkligen inte har ett endaste dugg med boken att göra.

Nu ska jag läsa Jo Nesbø.

Share
86 kommentarer