Den 2/2 fyllde jag 60 år och 12/2 skulle lammköttet Olle ha fyllt 60 år. (Ja, jag upprepar mig.) Istället för att fira detta, kommer jag just den dagen att
- gå till en kurator för att gråta och snörvla
- försöka spela lite basket för första gången sedan Olle stupade
- lämna in arbetsgivardeklaration eller, vahettere, momsredovisning
- fylla några flyttlådor med papper från 1900-talet
- göra ett jädra bajsprov.
Allt här ovan kommer att få sin förklaring strax. Men först en karta.
1.
Redan tre dagar efter Olles stupande, satt jag hos en kurator och huhuhulkade. Hon fick knappt en syl i vädret, men det hon faktiskt sa var idel beröm. Jag tror att det är en perfekt karriärväg för alla i den branschen; ge den bekymrade klienten beröm. Punkt slut.
Jag identifierar mig dock fortfarande inte med den person jag numera är: en ledsen en. Jag går med nedsänkta axlar och avger vibbar som Keanu Reeves.
Så fort någon är snäll, bryter jag sedan ungefär två veckor ihop. Jag fick ett långt, handskrivet brev och bröt ihop. Ett litet kort med en vacker hälsning …krasch. En fantastiskt vacker anteckningsbok och bara ett helt vanligt mejl med födelsedagsgrattis: kaboom. Och när en läkare häromdagen var snäll och frågade hur jag känner mig, hände precis detta. Resolut skrev han ut ångestdämpande & lugnande medicin som heter Oxascand. ”Jaha”, sa jag, lydde order och tog en tablett morgon och kväll.
Men huga, vad berusad jag blev – och vilken hemsk huvudvärk jag fick. Inte fick jag heller köra bil eller hantera tunga maskiner med medicinen i kroppen; den måste alltså vara avsedd för stockholmare som kan åka tunnelbana överallt.
2.
Va, basketträning efter endast två månader som änka? Hur studsar en boll? Är korgen verkligen på rätt höjd? Var är mina iläggssulor och konditionen?
Vi får se.
3.
Att momsdeklarera och hantera ett faktureringsprogram som heter Fortnox stressar mig och barnen såpass att vi får svindel. Idag satt jag i telefon med Skatteverket i över en timme, som var mycket förstående och guidade mig rätt … men som inte förstod varför jag inte förstod. Fyra av varandra oberoende personer i barnens vänkrets har erbjudit sig att gratis hjälpa oss med bokföringen tills vi förstår vad vi håller på med.
4.
Olle samlade på papper, har det visat sig. Det visste jag faktiskt inte …
All bokföring, alla kvitton, alla transaktioner och räkningar samt inköp sedan 1986 var magasinerat i 14 lådor hos en flyttfirma.
Nu är det blott innehållet i ungefär 100 hängmappar och 30 pärmar kvar att slänga. (Och nu undrar ni om jag av bara farten kanske slänger mina egna möghögar med t.ex. jeans från 1985? Nähedå, inte alls.)
5.
Jag är rädd för brev. Jätterädd. Allt som kommer i postlådan gör att pulsen rusar och det mesta får ligga till sig på köksbordet i några timmar. Ibland är det förstås något trevligt och handskrivet, en tröstande bok eller ett smycke – men 90 % av det som kommer är krav, glömda åtaganden, 0 kr från Försäkringskassan och försäkringar som inte ger nåt.
Men det här var lite kul!
Den 15 februari är jag dessutom kallad till 60-årskontroll med blodprov, längd, vikt samt ”äter du fisk två gånger i veckan?” och sånt.
Nu ska ni allihop kontakta era vårdcentraler och be om hälsokontroll, kosta vad det kosta vill. Jag har tjatat om detta i snart två månader, och det har gett resultat. En kompis upptäckte en dold, autoimmun sjukdom, två kompisar fick blodförtunnande och tre stycken knaprar numera blodtryckssänkande medicin.
Off you go, allihop!
16 kommentarer