Som 20-åring gick jag en termin på Stockholms universitet innan jag flyttade ner till Lund och fick min examen där. Sedan dess har jag föreläst och jobbat för sju olika universitet och högskolor – och nu har jag blivit helt galen.
För jag ska gå en kurs på Uppsala universitet.
Det är på distans, som egentligen är det väl Hemmahosmiguniversitetet. Hur nu det ska funka med tanke på närhet till kylskåp och den djefla snackande mannen, som kommer att vara jätteavundsjuk på min tillvaro. (Ingen lyx: jag har lika mycket jobb och annat trams att sysselsätta mig med som vanligt.)
Här står jag och funderar över hemtentan.
Jag får 7,5 poäng för kursen, vilket inte säger mig ett enda dugg eftersom det finns ett nytt poängsystem sedan jag kvitterade ut min fil.kand. Men hur kom jag nu fram till att den begränsade fritid jag har ska ägnas åt ”onödig” utbildning där jag kanske tar en plats från någon som behöver den bättre?
Äsch, det bara blev så. Tjugosjuåringen Erik har sedan han fick sin civilingenjörsexamen gått massa humanistiska universitetskurser och Tjugofemåringen/webbredaktören Ida anmäler sig till kurser varje termin, så … äsch, varför inte?
(Sverige ÄR fantastiskt. Detta kan jag göra utan att ruinera mig eftersom jag betalar multum i skatt.)
Först anmälde jag mig till massa skrivkurser. Sedan kom jag på att jag ju kan skriva och att det måste finnas annat att lära sig. Vad kan jag inte? Jo
spela piano
rabbla kungalängder
åka slalom
analysera blodstänk
tidsbestämma tavlor
väva
sminka mig så att jag blir snyggare.
Så då blev det förstås konstvetenskap.
Det moderna livets spegel
”Med det senare 1800-talet uppstod en ny idé i Europas metropoler; livet är inte längre som förr, vi är inte som de människor som levde förr, vi är moderna. I en välkänd essä från 1863 – Le peintre de la vie moderne – framträdde den franske poeten och konstkritikern Charles Baudelaire och frågade varför inget av allt detta nya gick att se i konsten. Varför låtsades man som om inget hade hänt när man levde mitt i en social och kulturell revolution? Under de följande åren skulle idén om konsten som tidsspegel och tidsvittne, tillsammans med idén att samtidsmänniskan levde i en föränderlig värld komma att förändra inte bara konstvärlden utan hela vår föreställning om vad bilder är och kan vara. Vi kommer att följa denna idé fram till 1920-talet och hur den kom att förvaltas och tolkas av olika konstnärer.”
Baudelaire! Jag är jättebra på Baudelaire! ”Fleurs du Mal” 1857! Samma år som Madame Bovary! Yeah!
Jag och mina pluggpolare hinkar te på rasterna. (Mary Cassatt, 1880, Museum of Fine Arts, Boston)
Det handlar alltså om bildkonst 1850–1930. Min expertis kommer att om några veckor vara en karibisk kunskapsö i ett stort hav av okunskap. Jag kommer att säga realism och impressionism samt expressionism med en sällan skådad säkerhet och med en pipa i mungipan (måste ju börja röka pipa förstås) mumla sånt som:
– Ja, det är ju inte som Monet.
– Föga anade Moreau vad som komma skulle med Klimt.
– Matisse alltså. Vilken kille.
Jag labbar med mina studiekompisar. (Maria Bashkirtseva, 1881, Dnipro State Art Museum)
Med stor säkerhet kommer jag att kunna peka på en Picasso, och om jag känner igen den säger jag långsamt:
– Mja … k…u…b…i…s…m…e…n med sina något do…va f…ä…r…g…e…r …
Om jag inte känner igen den, fnyser jag att jag föredrar Picassos kubistiska år.
Jag och mina pluggkompisar leker ringlekar i fyllan och villan. (Margaret Macdonald Mackintosh, 1900)
Men störst fokus ska jag ändå lägga på van Gogh eftersom vi är gamla polare sedan han 2010 hjälpes till nutiden av Doctor Who och då fick se sina egna tavlor på Musée d’Orsay i Paris.
Kurslitteratur, here I come! (Apropå att ruinera sig. Hm.)
Det är dags att berätta hur det står till med barnen eftersom barnen nästan inte är barn längre och något alldeles rysligt sker i höst.
[svälj, gulp, suck]
Det rysliga: vi kommer att ha blott ett enda barn kvar i huset. Nu är detta barn (Femtonåringen) ett väldigt utåtriktat barn som tar plats och har massa saker för sig, så vi kan säkert sysselsätta oss ändå. Han kanske till och med kan få skjuts till träningen!
Barnen 2003. I ordning 1, 5, 2, 3 och liggande 4 med lite för kort klänning.
Barna Bergman hösten 2018:
Tjugosexåringen jobbar som teknisk skribent (liksom ”Worldwide Community Enterprise Administration Consultation Development Coordinator & Strategy Engagement Influence Analysis Advisory Manager”). Han utbildade sig till civilingenjör, men jobbar alltså precis som sina päron med bokstäver – om än tekniska.
Tjugofyraåringen tog examen (webbredaktör) i juni och har redan ett obegripligt jobb på Volvo. Hon hanterar också bokstäver hela dagarna, men vi förstår inte riktigt vad hon gör som ”Digital Marketing Project Coordinator”.
Tjugoåringen (snart 21) ska släppa sitt jobb som kött- och osthanterare på en saluhall och flytta till Gotland för att bli speldesigner. Utbildningen tillhör Uppsala universitet, men placeringen på en ö andas lite militärtjänstgöring. ”En såpass populär utbildning kan vi ju inte ha på fastlandet; då vill för många gå den.” Liksom.
Artonåringen ska läsa Teknisk fysik i Lund, och letar därför bostad/rum/garderob/kyffe. Eftersom vi känner nästan fler i Lund än i Eskilstuna, ordnar det sig säkert för henne.
Femtonåringen ska precis som tre av sina syskon gå gymnasiet på Europaskolan i Strängnäs. Han ska alltså gå upp i ottan och komma hem i kvällningen samt med halm i skorna kämpa i snöstorm mot tåg som ställs in.
Barnen 2011, i ordningen 1, 5, 2, och nr 4 på 3:ans rygg.
När jag var
16, började jag på humanistisk linje på Hermelinsskolan i Luleå, och ett år senare gick jag på high school i Dallas
18, kom jag hem från Dallas, till ett nytt hem i Täby, dit familjen hade flyttat
20, gick jag ut samhällsvetenskaplig linje och började jobba som vårdbiträde på Danderyds sjukhus utan att ana att jag inom ett år skulle flytta till Lund
24, fick jag jobb på Nationalencyklopedin och bodde ihop med min blifvande djefla man
26, bodde jag och samma blifvande djefla man i en sunkig, inrökt tvåa i Lund – och så jobbade jag 80-timmarsveckor på NE och hade ingen aning om att jag nio år senare skulle flytta till Eskilstuna.
Till yttermera visso har barnet som kallas ”spanjoren” kommit in på yrkeshögskola: socialpedagogutbildning!
Jag vet inte hur man gör mat för färre än tio. Förmodligen kommer jag i höst att bli galen och dra in folk från gatan för att bjuda dem på kvällsmat. Och tystnaden, hur hanterar man tystnaden? Eller det faktum att vi i september har lika många toaletter som invånare i huset?
Nä, nu måste jag nog skriva en kioskvältare så att dagarna kan fyllas med tv-intervjuer, Hollywoodanbud och skrikande fans i trädgården.
Barnen 2017 – fortfarande är det svårt att få dem att posera som normalt folk. (Ordning: 1, 3, 2, 4 och nr 5 liggande.)Barnen 2018 – det kanske bara är dags att ge upp poseringsambitionen? (Ordning: 5, 2, 3, 4, spanjoren sittande och nr 1 på huvudet.)
Tydligen har jag i runda slängar 326 gånger nämnt att jag hade tänkt bli världsberömd skådespelerska, men att världsordningen och otur gjorde att jag råkade bli språkpolis istället. Men än har jag inte berättat precis hur det gick till.
Det var på våren i trean i gymnasiet som jag försökte komma in på Scenskolan, som egentligen hette Teaterhögskolan i Stockholm och som numera heter så här:
Jag hade haft mina skådespelardrömmar sedan sjuårsåldern och gått på teaterkurser och dramagrupper under alla åren som vi bodde i Luleå. När familjen Stenson 1982 flyttade till Täby och jag plötsligt kunde välja DRAMA som ett av ämnena i gymnasiet, föll alla bitar på plats. Jag slapp spela Shakespeares ”Så tuktas en argbigga” med politisk vinkling (rädda jobben i Norrbotten) och jag slapp alla uppvärmningsövningar där vi i timmar skulle sitta och hålla varandra i hand, mumla indiska ord och sedan stå upp och falla i varandras armar. Plötsligt fick jag spela teater! På en stor scen! Få beröm! Applåder! Busvisslingar! Blommor!
Hybris.
Det första inträdesprovet väljer man själv; de andra bestämmer Scenskolan åt alla som vill prova in. Jag litade fullt och fast på att min dramatiklärare skulle välja en bra scen åt mig och att hon skulle coacha mig genom alla repetitioner. Men så dog hennes man … och jag hade den goda smaken att inte prioritera scenskoleprovet framför hennes sorg. (Jag hade planer på att gå fram och tillbaka utanför hennes hus och då ”råka” stöta på henne och berätta om dilemmat … men förmodligen kom en basketmatch eller sunt förnuft i vägen.)
Jag valde då den enkla vägen och tog en scen ur en Dario Fo-pjäs som vi nyligen hade satt upp. Jag kunde ju replikerna, jag hade ju blivit regisserad – och begåvad var jag ju. Scenskolan var liksom bara ett litet hinder på vägen för strax skulle Hollywood ringa.
Dagen för provet kom. Vi ungdomar med tiljedrömmar satt i ett väntrum och hackade tänder. Några gjorde röstövningar, några satt i yogaställning, de flesta rabblade repliker. Jag satt lugnt och inväntade min stund och njöt. Åh, vad juryn skulle nockas av mig.
Så blev det min tur. En av de sju domarna var tyvärr Tomas Pontén, som samtidigt spelade i Kung Lear på Dramaten – som jag såg åtta gånger våren 1984. Jag beundrade alla Dramatenaktörer gränslöst. Jag darrade till, tappade hakan, snubblade upp på ett litet podium, svarade på komplett ointressanta frågor och hörde Tomas säga ”ja, du kan börja nu”.
Kung Lear-repetitioner 1983. Från vänster Per Mattsson, Margaretha Byström, för mig okänd man, Ingmar Bergman, Per Myrberg och så Tomas Pontén.
Jag stirrade på honom. Men var var min motspelare då? Jag hade ju noggrant valt en passionerad grälscen med örfilar och fall till golv samt skrikande av obsceniteter – och sånt kan man ju inte sköta själv! Jag blundade, svalde, tittade upp och sa:
– Min motspelare?
– Hon sitter där, sa någon i juryn och pekade mot ett mörklagt hörn i rummet.
– En hon? Ska hon sitta där?
– Ja. Du kan börja nu.
Om jag då hade vetat att nästa provtagare var Helena Bergström (som antogs), hade jag kanske gett upp. Om jag hade vetat att man inte kan komma lite halvförberedd och att det drällde av andra blondiner med nästan samma utseende som jag (till exempel Katarina Ewerlöf kom också in), hade jag kanske varit mån om att verka lite smartare än jag nu gjorde.
Jag, våren 1984.
Men jag spelade snällt upp min scen. Repliker som ”slyna!” och ”du är min fru” peps fram ur det mörka hörnet – och när örfilarna delades ut, agerade jag som i en pantomim så gott jag kunde.
– Tack, tack. Det är bra. Du kan gå nu.
– Eeeeh. Tack. Jag tänkte bara fråga … manuset till andra provet – var hämtar man det?
– Det ska ha skickats hem till dig för två månader sedan.
– Ja, jag vet, men jag har inte hunnit … och jag vet inte … riktigt var de är … eh.
Men inte ens där insåg jag vilket katastrofalt dåligt prov jag hade gjort. Senare på dagen kom Björn Andresen (världens vackraste pojke i Döden i Venedig) och Benny Haag (Xerxes) och gjorde sina prov – och kom in. Själv åkte jag hem, ringde numret som man skulle ringa för att höra en inspelad röst tala om vilka som hade gått vidare … och drabbades av en chock när mitt namn inte var med.
Jag intalade mig att det var deras förlust och att jag nog skulle bli upptäckt på egen hand och att det där med teaterskola bara stöper alla skådespelare i samma trista form. Pffffffft, liksom.
Helena Bergström, Katarina Ewerlöf, Gabriella Boris, Benny Haag, Niklas Hald, Anders Byström, Per Sandberg, Anders Hambraeus, Bia Franzen, Petter Heldt, Anette Kischinowsky, Eva Claar. (Fast inte i den ordningen på bilden.)
De som kom in tog examen 1988 – samtidigt som jag började jobba på Nationalencyklopedin och då hade hand om bland annat ämnet ”drama”.
(Ber om ursäkt för att jag helt har tappat förmågan att skriva kortfattat. Men det är ju i alla fall lördag.)
Sedan 2006 måste man gå en tretimmarskurs för att få övningsköra. Både föräldern (eller vem det nu är – mina barn borde faktiskt få slippa att övningsköra med mig) och den körkortslöse ska lära sig att ta emot och ge information på rätt sätt. Ärligt talat har jag faktiskt sett fram emot denna kurs – men bara för att jag har hört att den är så erbarmligt dålig. (Nej, jag är inte elak. Jag är nyfiken.)
Den där skylten om dubbdäcksförbud är ny och synnerligen viktig.
Innan jag fortsätter här måste jag klargöra diverse saker och lämna en handfull brasklappar så att ni inte missförstår mig.
Jag är för utbildning i alla de former och njuter storligen av att få sitta på vilka kurser som helst.
Jag anser faktiskt att man borde förnya sitt körkort med prov och allt ungefär vart femtonde år eftersom man får ovanor och glömmer viktiga ting. (Vilket jag återkommer till allra sist.)
Jag har absolut inget emot människor som inte behärskar det svenska språket till fullo och tycker dessutom att svenska med brytning kan vara både charmig och vacker och till yttermera visso är det intressant att analysera den svenska grammatiken via ett annat språk.
Jag tror mig inte vara förmer. Inte alltid i alla fall.
Jag, Nittonåringen och Sjuttonåringen satte oss i förmiddags på skolbänken tillsammans med kanske 15 andra mammor, pappor och barn som alla hade betalat 300 kr per person. I tre timmar fick vi lära oss allt från att 50-skyltar inte heter 50-skyltar (eller ens hastighetsskyltar utan ”hastighetsbegränsning”) till att tjejer sminkar sig tre timmar före varje bilkörning och att killar äter mat medan de kör. Dessutom är tolvåriga tjejer alltid jätteförsiktiga när de cyklar medan alla killar cyklar så fort de kan och stegrar gärna cykeln när de kommer i närheten av en bil.
1. Gissa! (Ingen tv-tittning i träningslokalen?)
Bilskolehandledaren var från ett spansktalande land och hade en ytterst intressant, hemmagjord (?) svenska. Pedagogiken gick ut på att han pekade på oss med pekpinne och avkrävde oss svar. När vi som förskrämda små möss hade svarat, talade han inte om huruvida vi hade sagt rätt utan gick bara vidare till nästa person. Han sa att man inte skulle chansa utan faktiskt svara ”jag vet inte” om man inte visste – men nåde alla som faktiskt svarade att de inte visste!
– Du vet inte? DU VET INTE? Du inte säga du inte veta, du ska veta. Du inte lussna!
Och så stötte han pekpinnen hårt, hårt i golvet så att vi hoppade som inför Stig Järrel anno 1944.
– Många djur jag har kört på, älgen på baksidan, många älgar. När den schilten [pekar på älgskylten] diker på en huvudled upp betider farligt. Jag många kaninen olika färg körde på. Du kan skjuta älgen med din bil, den schilten sitta 200 meter där djur bruka dika upp. Och mårk körning på natten med lita jam jam, man vet aldrig vad som komma.
Av alla i lokalen var det bara jag som antecknade. Och jädrar vad jag antecknade.
– Sank farten vid jannkorsning. Jannkorsningen har bomull. Bomull åker ner, traffisignalen blinka, den plinga, den traffisignalen sluta blinka. Bomull åka upp du köra rafram. Rafram inte blinka, svänga vänse blinka, svänga höger blinka, inte blinka rafram.
Detta handlade alltså om hur man agerar vid en järnvägskorsning med bommar, inte bomull. Och självklart förstod vi vad han sa eftersom vi hade bilder att titta på.
2. Gissa! (Staket!)
Allra mest upprörd blev han när vi alla en efter en svarade fel på en fullständigt självklar fråga:
– Vad säga mamma till dig när du panikbromsa när du kör 90? sa handledaren till Nittonåringen och pekade på mig.
– Hon säger nog att jag ska bromsa. Eller så skriker hon.
– Jag tror att jag skulle vråla åt honom att bromsa … försökte jag, som har tappat rösten och måste väsa fram svaren.
Alla svarade likadant. Jag föreslog – nästan panikslaget – att jag skulle dra åt handbromsen eftersom vi uppenbarligen inte kom på rätt svar.
– Inte hambroms, inte den! TRAMPA PÅ PEDALEN I MITTEN! Du måste säga skrika ropa ”trampa pedalen i mitten”, inte säga bromsa, trampa pedalen, lägga foten hallen på golvet! Hallen på golvet! Foten hallen på golvet!
Pedalen i mitten! (Fast handledaren gjorde inte en ring utan ett kryss på bilden som han ritade.)
Sedan nämndes – precis som Trafikverket föreskriver – provet på hallbana, att man inte ska billa på mobil, prata annan gegga under körning, att det är kriminell att sätta sig berusad människa i bil, att man ska följa handledarens intuitioner, att man ska blinka i tid före korset, att rulleskridskor är fordon och att det är straffbar att köra över och platta till den lilla ungen samt att bältelagen gäller för alla, även för ”lilla skatten där”. (Han kallade våra barn för ”lilla skatten” även om den lilla skatten var två meter lång med 317 piercingar och med ett personbästa på 400 kg i ryck.)
Värst var det när vi fick se en bild på en smal landsväg och en bil som möter en cyklist i rödrutig skjorta och hjälm. Vi skulle svara på tre frågor:
– Vad gör du? Är det en tjej eller kille på cykeln? Hur gammalt är barnet?
Han blev ilsknare och ilsknare när alla svarade ungefär så här:
kör långsamt
stannar
tjej
kille
12 år
11 år
kanske 10 år.
Pekpinnen slog gång på gång i golvet medan några av oss fnissade och andra satt förskrämda med forntida skolångest lurande runt hörnet och åter andra lade armarna i kors över bröstet och inspekterade en fläck i taket. Vi kom aldrig riktigt fram till orsaken till ilskan, men klart är i alla fall att om det hade varit en tjej på bilden hade hon klivit av cykeln och gått förbi bilen medan killar som sagt inte gör det utan stegrar sig eller cyklar så fort de kan.
3. Gissa! (Förbud mot tvåor och ettor?)
Vi uppehöll oss i en evighet vid en fråga om reaktionssträckan vid 30 km/h respektive 60 km/h. Jag rosslade under pekpinnehot fram att den ju blir dubbelt så lång. Nittonåringen och Sjuttonåringen bredvid mig nickade gillande. Men det var fel svar, sa handledaren. Andra i lokalen började knorra och frågade vad som avsågs tills handledaren blev riktigt ilsken:
– Nej! Reaktionssträckan och reaktionstiden är alltid samma! Hör på mig! Om reaktionstiden är en sekund är reaktionssträckan en sekund!
– Nämen, vänta nu, väste jag, tid har med klocka att göra, sträcka har med måttband att göra. Minuter och meter.
– Nej.
Då höjde Nittonåringen sin röst:
– Men sträcka dividerat med hastighet är lika med tid och därför är hastighet gånger tid lika med sträcka och om det är som du säger, att om du dubblerar hastigheten och reaktionstiden fortfarande är densamma, så kommer reaktionssträckan att vara dubbelt så lång. Som mamma säger. Kvoten ä…
– Jaså, ja då får du klura på det där, du, sa handledaren.
Och så övergick han till hur man kör ekonomiskt och att bilmarknaden numera kan erbjuda både elbilar och bränslesnåla alternativ.
Men lärde vi oss något idag då? Ja!
Så fort man rör sig snabbare än en person som går, så befinner man sig på ett fordon – och då gäller ”fordonstrafik förbjuden”. (”Får man inte springa, alltså?” viskade Sjuttonåringen i mitt öra.)
Om man på uppkörningen får order om att ”ta första till höger” så ska man inte svänga in på en återvändsgränd, för den räknas inte som en lämplig väg.
Det heter förresten inte återvändsgränd utan återvändsväg.
Man ska absolut inte vänta i dragläge vid tillfälligt stopp i uppförsbacke (som jag lärde mig) utan alltid bromsa tills det är dags att köra.
Högerregeln gäller inte vid skyltar som betyder ”Vägkorsning där fordon på anslutande väg har väjningsplikt (och i vissa fall stopplikt)”. Jag blev alldeles chockad när jag hörde det – intuitivt har jag vetat det, men medvetet kunde jag inte ens under det där pekpinnehotet klämma ur mig det.
Blås på – skit i alla som kommer från höger!
__________________________________
Hej kära Trafikverket Transportstyrelsen!
När jag håller föreläsningar utstår jag tortyren som heter ”kursutvärdering”.
Bara ett litet tips i all vänlighet från en som har gått handledarutbildningen.
__________________________________
När jag skulle välja linje till gymnasiet, visade det sig till min stora förskräckelse att Luleå inte erbjöd en skådespelarutbildning.
– Men va? Den skulle ju ligga där som en sparv på ett guldfat med en silversked bredvid! tänkte jag.
Jag sneglade på mina föräldrar. En kemist. En fransk- och tysklärare. Näää. Jag tittade längre bak i släktträdet: järnvägsarbetare, veterinärer i drivor, växeltelefonist, matematiker, cirkusartist (mormors syster Rut åkte motorcykel på väggar), lärare, lärare och åter lärare. Näää. Så jag vände mig till Bästisgrannen (som var Bästisgrannen redan då).
– Jag väljer vad du väljer. Vad ska du gå? sa jag.
– Vad som helst utan matte.
– Vad synd. Jag har femma i matte. Det är ju kul.
– Jamen välj vad du vill då.
– Nä. Det vill jag inte.
Så jag valde fel. Jag läste ett år på humanistisk linje och bytte sedan till samhällsvetenskaplig linje för att få ha i alla fall lite matte. Nu lider jag förstås inte speciellt mycket av detta felval idag, men det irriterar mig att kvadraten på hypotenusan och tredjegradsekvationer inte är lika självklara som dentala frikativer och diakritiska tecken. För att inte tala om fysik: vad var det kattstaven gjorde med ebonitskinnet nu igen?
Den här veckan ska vi tala om ”utbildning” i Radio Sörmland. Tiden räcker förstås inte till när vi ska avhandla folkhögskolor, gymnasiereformen, utbildningstvång, rätten att få plugga vad man vill och specialistutbildningar i konsten att få till en utsökt vacker intarsia när jag mest vill prata om överliggare.
Fel överliggare.
Rätt överliggare: Sam Ask (1878–1937).
En överliggare pluggar och pluggar och avverkar år efter år kurser utan att sträva efter att ta examen. Ofta pluggar överliggaren inte alls, utan deltar bara i det studentikosa livet och klarar sig därefter lysande eftersom den akademiska världen måhända inte gav några poäng, men livsvisdom och vänner. (=Kontakter.) Sam Ask på bilden här ovan har gått till historien som en överviktig lustigkurre till student som var synnerligen aktiv under Lundakarnevalerna och som sedan blev filmmanusförfattare. De av hans citat som man lätt kan hitta är inte överdrivet fyndiga, filmerna som han var med om att skapa är inte världsberömda och ändå … vet jag vem han var.
Idag intebloggar jag. (Sitter inte vid datorn, betyder det.) Men jag kan i alla fall berätta att jag i morse vaknade av en sådan där tjock, sömnig höstfluga. I fönsterkarmen? Nej. I taket? Nej. Yrande runt lampan? Nej.
I mitt öra.
Vad annars är, är utbildning. Idag är det fem timmars föreläsande om konsten att skriva basketprotokoll. Som varande specialist i ämnet, är det min uppgift att lära upp den yngre basketgenerationen. Så här säger jag:
– Ok, fyll i alla namn och nummer. Foulerna skriver ni i med ett P, U, D eller T med en siffra för spelminut och en annan siffra för antalet straffar om det blir straffar. Alla poäng skriver ni här med spelarens nummer, poängställning och spelminut. Femton, 23, 8 betyder att nr femton ordnade ställningen 23 i den åttonde minuten. Glöm inte timeouterna och lagfoulen och vems tur det är att få inkast vid uppkastsituation. Domaren är er bästa vän och skriv inte lika fula siffror som jag. Häpp!
