Hoppa till innehåll

Dag: 9 juli, 2013

Liten knärapport

Ni som nu tror att ni ska få veta allt om när en av Sveriges största skådespelare under början av 1980-talet lät sin son sitta i mitt knä och hur det känns för mig nu när den lille parveln själv är en Hollywoodhunk, kommer att bli besvikna. För jag ska bara rapportera om den ständiga följetongen: mina knän.

Detta har hänt (den korta versionen):

  1. Jag föddes.
  2. Jag fick som 18-åring ont i knäna.
  3. Jag hade ont i knäna tills jag som 27-åring artroskoperades.
  4. Sedan fortsatte jag att ha ont i knäna eftersom det inte var något fel på dem och dessa obefintliga fel inte åtgärdades.
  5. Kortison insprutades utan att särskilt mycket hände.
  6. Jag föll i höstas omkull på en scen i Folkets Hus i Umeå eftersom golvet var galet.
  7. Jag fick allt ondare – särskilt i vänster knä som vreds illa i scenfallet.
  8. Jag opererades i detta vänsterknä i januari: lite trasig menisk och vilsna broskbitar togs bort.
  9. Sedan fortsatte jag att ha ont trots att de trasiga bitarna hade tagits bort: basketspel var out of the question.
  10. Min ytterst tålmodiga sjukgymnast sa i början av maj att nänu får du ta och kontakta din operationsläkare för du gör ju inga som helst framsteg trots att du är fantastiskt duktig vad gäller sjukgymnastiken.
  11. Min operationsäkare sa efter påstötning att ja, nu är det nog dags för magnetröntgen.

Detta har inte hänt (sedan i början av maj):

  1. Smärtan har inte försvunnit.
  2. De svullna knäna har inte som genom ett mirakel blivit osvullna.
  3. Det opererade knät funkar inte bättre.
  4. Läkaren har inte skickat en remiss för magnetröntgen.
  5. Jag har inte slutat med sjukgymnastiken.
  6. Jag har inte spelat basket.
  7. Jag har inte tjatat på läkaren.

Det där sista – insåg jag så sent som igår – är alldeles för mesigt. Men det kan bero på att jag inte förrän igår visste att läkaren inte hade fixat remissen. Så här lät det när jag ringde för att försiktigt säga “harrrkl, ‘schäkta, men när händer det något?”, och då fick tag på en tidsbeställningssköterska eftersom läkarna har semester.

– Men … vad konstigt. Hm. Knatter, knatter. Jag förstår inte. Läkaren har … näe. Den sjuttonde … nej. Men här har remissen funnits, men raderats. Och här har röntgenläkaren bett om mer information om operationen av operationsläkaren men inte fått någon och … och här har … nej. Knatter, knatter. Jag förstår inte, verkligen inte. Men kanske … nej.

Faktum är att jag nu har så vansinnigt ont i det opererade vänsterknät att jag bara kan sova fyra timmar i stöten. Och att jag misstänker att det ständiga tablettknaprandet på sikt inte är särskilt nyttigt. För att inte tala om hur onyttigt det är att gå omkring och gnälla, halta, stånka och på det hela taget vara en surkärring som står vid sidan av basketplanen och muttrar.

Den där brovinkeln symboliserar mitt knä och hur väl det funkar.
Den där brovinkeln symboliserar mitt knä och hur väl det funkar.

– Men Lotten, sa en av läkarna som jag under åren har besökt. Vad synd att du är så ung. Om du hade varit över 60, hade vi bytt ut knäna bara! Tjåpp, schwåpp!

Men jag hade nog gjort som Captain Baines då. Vägrat. Och så hade jag lutat mig mot James Onedin. Och sedan finge jag väl gå på som Zeb Macahan resten av livet.

Share
153 kommentarer