Man åker till England för att umgås med släktingar, känna sig som en kopp te, köra bil på fel sida, dricka en pint och äta gourmetmat. Eller hur?
Eller så åker man till England för att kolla på sevärdheter, attackera en främmande man på pub – en man som av oförklarlig anledning dricker tre pintar på en gång – och kolla på ännu en död författares arbetsrum.
Eller för att gå omkring i mataffärer och ta foton på sådant som man måste ta foto på.
Eller kanske för att åka dubbeldäckarbuss och fnittra hela vägen.
Eller för att leta upp underliga, elektriska upphängningar som man vill ha en förklaring till.
Eller så åker man till England för att på uppdrag ta ett foto på något på en plats som man inte riktigt hittar till. Min djefla man sa nämligen i förbifarten ”åk dit och dit och ta ett foto på det där cementröret där så kan jag skriva en artikel om det”.
Jag fick tre länkar som skulle klargöra allt och där det även skulle finnas en perfekt karta. Jag klickade och klickade på länkarna och hittade bara en väldig dålig karta. Men okej, det är ju han som är kartmannen; säger han att det är en bra karta så är det väl det. Tioåringen, Trettonåringen, kusin Ann och jag åkte därför iväg som på en huppegupptäcktsfärd.
Vi letade och letade i två timmar, sprang ibland, klättrade ibland, backade, gick i cirklar och delade upp oss, ropade till varandra och … och … och gav sedan upp. Men innan vi slokörade begav oss till bilen igen, skickade jag ut Trettonåringen med kameran för att hon skulle springa på måfå i ett område som vi inte hade varit i. När hon hade varit borta i en kvart började jag bli orolig, och ropade på henne. Sedan satte jag på kameran och ropade en gång till. Och då!
I samma ögonblick som vi förstod att hon hade hittat det som vi hade letat efter, sa det pling-pling i mobilen, för den djefla mannen hade då kommit på att vi kanske behövde noggrannare instruktioner.
Skrev han. Men det var ju så dags.
