Hoppa till innehåll

Dag: 18 juni 2013

I loungen

En av fördelarna med att köpa tusen och en tågbiljett för dyra pengar och att sedan missa släktmiddagar för att tågen fastnar i Hallsberg och snubblar över signalfel, är att en belöning väntar när tusenlapparna på löpande band i en halv evighet har matats in i SJ:s mage som påminner om Jätten Glufs-Glufs.

Tillgång till loungen.

Det är ”sällskapsrummet” på Centralen där man inte söker sällskap utan faktiskt sätter sig att jobba mellan tågavgångar och möten. Det funkar så vansinnigt bra att få lov att sätta sig i loungen att jag är beredd att köpa extra tågbiljetter bara för att komma upp till denna nivå resten av livet.

Så här sitter jag just nu.
Så här sitter jag just nu.

I min favoritavdelning – den tysta – sitter främst de deadlinestressade och introverta. Ingen, ingen, ingen, INGEN läser en bok, tittar i taket, petar naglarna eller stickar en halsduk. Alla stirrar stint i datorns djup och släpper skärmen med blicken blott för en stilla suck med slutna ögon.

I den yttre avdelningen är det annorlunda -- där samtalar man med ressällskap, har möten och och pratar i telefon.
I den yttre avdelningen är det annorlunda — där samtalar man med sitt ressällskap, har möten och och pratar i telefon.

Alla i loungen har tillgång till knäckebröd, vetebröd, aprikosmarmelad och philadelphiaost samt kaffe, juice, te och världens godaste digestivekex.

Mormors hosta!
Mormors hosta!
Det här vet jag inte riktigt vad det är, men jag får äta hur mycket jag vill av det.
Det här vet jag inte riktigt vad det är, men jag får äta hur mycket jag vill av det.

I tysta avdelningen finns det gott om eluttag i små hemliga luckor. Där kan man som för i tiden även stoppa in nätkabel för att få tillgång till det däringa World Wide Web.

Visst känns det lite antikt?
Visst känns det lite antikt?

Nu när jag har talat om hur underbart det är här, ska ni få ta del av medaljens baksida. För även här drar sig de underligaste, mest högljudda och illaluktande till platsen precis bredvid min.

Jag sitter just nu bredvid en karl som har hörlurar med ljudläckage (visserligen Mozart, men ändå liksom) och som äter knäckebröd som vore det den första måltiden på två veckor och den sista i livet. Smulorna yr genom både näsa, mun och skägg medan marmeladen rinner från mustaschen ner till kavajslaget, där den sammanstrålar med hårpiskan som ligger som en kopparorm över axeln.

På min andra sida sitter en man med tättslutande lurar och därför okänd musik. Men han har ett ohyggligt, genomträngande tutpip i näsan. Jag vet inte och kan inte föreställa mig vad det är för anordning som sitter i näsborren, men den borde han ta patent på och sälja till Försvarsmakten.

Själv är jag ju som alltid ett under av ordning, skönhet, väldoft och lugn.

Share
58 kommentarer