Hoppa till innehåll

Dag: 27 juli 2012

Mannen utan fötter

Vi går och går här i Riga. Det är fantastiskt vad alla här kan gå på knöggliga gator i högklackade skor. Och det är alldeles fantastiskt med alla svepande, halvgenomskinliga kjolar som nästan alla kvinnor har på sig. Vi har lärt oss att cigarrökande män i stora, svarta bilar inte är att lita på och att det faktiskt inte är sådär billigt i Lettland som vi ju vill att det ska vara. (För att vi ju ska kunna köpa lite lycka i form av väskor, skor, böcker och ett par svepande, halvgenomskinliga kjolar.)

Igår gick jag och Artonåringen över en bro på väg mot norra Europas största marknad för mat och annat. På bron låg en ohyggligt mager man på rygg i en onaturlig ställning med huvudet hängande utanför broräcket. Han hade inga fötter.

Han hade inga fötter, nej, men stumparna var lindade med blodig gasbinda och hans kryckor låg slängda i kors, som ett par åror i en övergiven eka. Mellan smalbenen, där fötterna en gång fanns, stod en pappmugg med några slantar i.

Vi passerade utan stirra, för det sägs ju vara ohyfsat. Vi gick vidare mot marknaden, men Artonåringen skällde på mig.

– Varför gjorde vi inget? Han hade … han kunde ju inte … Vi måste göra något!

Precis då råkade den djefla mannen ringa till mig för att berätta vem han skulle äta middag med och att släpet orkar han ju inte åka till tippen med, men kanske ska de handla i eftermid… Fast jag avbröt och vi pratade istället om mannen utan fötter på bron. Ska vi prata med honom? Nej, han kan inte engelska. Ska vi försöka kolla hur han mår? Nej, det spelar ju egentligen ingen roll. Men även om han lever ska han ju inte ligga där, eller hur? Vad ska vi göra?

Vi gick tillbaka till bron, där mannen i en liten stund halvsatte sig upp för att hosta.

Sedan föll han bakåt igen, till synes medvetslös. Jag ringde 113, som man ju ska om folk ligger och dör på gatorna. Den som svarade först, la på luren när hon insåg att jag varken kunde prata lettiska eller ryska. Jag ringde igen, och hamnade hos någon som kopplade mig till två personer som kors och tvärs översatte det jag sa. I detta trepartssamtal förstod de till slut att mannen såg medvetslös ut, att hans andhämtning var ojämn och stötig samt att hans amputerade fötter såg ut att vara förfärligt illa däran. Men de ville mest ha klarhet i hur gammal han var.

– Seventy-five, perhaps, svarade jag.
– Seventy-five?
– Yes, seventy-five.
– Ah. Seventy-five. We send ambulans. Seventy-five. Yes, Seventy-five.

När vi väntade, såg vi hur många andra förbipasserande reagerade när de gick förbi mannen utan fötter. De satte handen för munnen av både stank och förfäran, de pekade och någon stannade till och tvekade lite, men alla gick sedan vidare. En man passerade, sneglade, stannade och tog sedan några steg bakåt för att helt enkelt bara ta den liggande mannens pappmugg med slantar.

– Excuse me, did you just steal his money? sa jag till honom när han passerade oss.
– Yep, sa han på förvånansvärt slängig engelska, och gick snabbt vidare i livet.

Ambulansen kom efter ungefär en kvart, men stannade på fel ställe och ingen såg mina viftande armar, så jag gick ut i trafiken och busvisslade bland skramlande spårvagnar, susande cyklar, skrämmande, svarta bilar och tänkte fånigt ”men vad bra med ambulans om det händer nåt”.

De två i ambulansen suckade och skakade på huvudet och fräste något till varandra på lettiska när de såg den gamla mannen utan fötter. ”Stackars sate” tänkte jag att de sa till varandra. Men förmodligen sa de ”men alltså, idioter till turister”. För det första de fräste till mig (på engelska) var:

– Det här var väl inget att ringa på ambulans för? Han sover ju bara. Så onödigt, totalt onödigt.

De försökte skaka liv i honom, men inget hände. Så tog de till något som fungerade som luktsalt, för mannen frustade till och öppnade ögonen. När han på ett till synes onödigt bryskt sätt sattes i en bättre ställning.

Ambulanspersonalen blängde på mig och den ene sa (på engelska) med hat i blicken:

– Där ser du!
– Men skulle jag inte ha ri…
– Nej, han bor här.
– Men han mår ju inte br…
– Pfffft.

De himlade med ögonen mot mig och skrev något på ett papper och åkte sedan därifrån. Utan mannen som inte längre hade några fötter.

Men vi då? Ja, vi gick och köpte en svepande, halvgenomskinlig kjol som tillverkas här i Lettland, och som tydligen efterfrågas i hela världen numera.

Fotnot
Bilderna ovan togs inte hyenalikt eller i sensationssyfte.

Share
12 kommentarer