Etikett: Riga

Den arge taxichauffören i Riga

Publicerat av Lotten Bergman den 29 juli 2012 12:07

När jag och Artonåringen skulle ta oss från hotellet i Riga till båten som skulle föra oss hemåt, fick vi i hotellreceptionen rekommendationen att ta en röd taxi som har fast pris till hamnen: 4,30 lats (ungefär 50 kronor).

– Inte svart.
– Okej.
– Inte blå.
– Okej.
– Inte vit.
– Okej, vi förstår, den ska vara röd.
– Röd.
– Okej. Röd.

Nu är ju mina erfarenheter av taxi utomlands inte de bästa. Eller i Sverige, för den delen. I Malmö kör de inte för kort och föreslår att man istället ska gå. För två år sedan blev Tjugoåringen lurad på sina besparingar av en listig taxichaffis och plötsligt infördes en extraavgift på 16 kr på alla taxibilar som utgår från Centralen. Vissa taxichaufförer säger att man ska pruta medan andra påstår att ett fast pris ända fram bara gäller om klockan slår, tuppen gal och vinden vänder samtidigt som det inte är snöstorm.

Anledningen att jag överhuvud taget tar taxi ibland är en (eller en kombination) av följande faktorer –

försovning
tågtrubbel
jättepackning
obekväma skor
brist på egen bil
obefintlig lokaltrafik.

Men i Riga var den främsta orsaken en kopp te.

Vi hade gott om tid, en ganska behändig packning och mådde bra, men jag råkade strax innan vi skulle ge oss iväg hitta ett McCafé, som är bland det trevligaste jag har stött på. Det är McDonald’s men med kaffe, te, kakor och bullar. Snorbilligt, superservice och jättegott! Och jag tyckte att en sista mugg te skulle vara trevlig att smutta på innan vi klev på färjan hemåt. Men man kan icke gå i en kvart med ryggsäck, rullväska och en påse med champagneflaskor utan att allt det goa teet skvimpar ut.

Jag approcherade en långhårig taxichaufför med keps framför en röd taxi.

– Hello, can you take us to the boats?
– Yes.
– How much is it?
– You have voucher?
– Eh, no, they said … how much … they said …? Four lats … Four and …?
– Okay. Four. To boats. Now.

Okej, vad bra, alltså kostade det inte 4,30. Vi satte oss i baksätet och skrattade försiktigt och pekade diskret på hur extremt smutsigt sätet var och att det låg en bunt med Playboytidningar mellan sätena. Min temugg skötte sig fint trots att vi prickade varenda tjälskott och vägarbete på vägen.

Vid båtterminalen tog jag fram mitt betalkort. Och fick en hejdundrande utskällning.

– No card! No! Not pay with card! Stupid!
– But you have … the thing …
– NO! NOT PAY WITH CARD!

Bredvid ratten satt klart och tydligt kortläsaren, som jag intensivt pekade på. Naturligtvis kunde jag ha varit lite mer snabbtänkt här, men jag förstod varken ilskan mot mig eller aversionen mot kortet. Chauffören slog handen hårt mot ratten och skakade på huvudet och var allmänt högljudd när han gång på gång sa att det var kontanter som gällde och absolut inget annat.

För vi hade ju prutat. Vi hade ju prutat hela 0,30 lats (3,60 kr) när jag föreslog ”fyra” för att jag inte riktigt mindes hur mycket det var. Han hade inte satt på taxametern utan ville ha de fyra latsen direkt i fickan – insåg jag medan han viftade med armarna och slog sig själv i pannan för att visa hur otroligt pantade vi var. Jag klappade honom på ena armen, log och sa att han skulle lugna sig och att jag nu lämnar jag min dotter i pant här och så går jag och tar ut pengar, kolla nu, jag kommer strax.

Jag hämtade pengar i en bankomat, den fortfarande skitförbannade taxichauffören fick fem lats som han ilsket tryckte ner i byxfickan, och vi begav oss hemåt. Med en perfekt, full mugg rykande te.

Det finns självklart hederliga taxibolag och dito chaufförer. Men. Finns det något serviceyrke i världen som åtnjuter samma rätt att lura, skälla, bedra och utföra yrket på ett inte särskilt tillfredsställande sätt?

44 kommentarer

Mannen utan fötter

Publicerat av Lotten Bergman den 27 juli 2012 09:14

Vi går och går här i Riga. Det är fantastiskt vad alla här kan gå på knöggliga gator i högklackade skor. Och det är alldeles fantastiskt med alla svepande, halvgenomskinliga kjolar som nästan alla kvinnor har på sig. Vi har lärt oss att cigarrökande män i stora, svarta bilar inte är att lita på och att det faktiskt inte är sådär billigt i Lettland som vi ju vill att det ska vara. (För att vi ju ska kunna köpa lite lycka i form av väskor, skor, böcker och ett par svepande, halvgenomskinliga kjolar.)

Igår gick jag och Artonåringen över en bro på väg mot norra Europas största marknad för mat och annat. På bron låg en ohyggligt mager man på rygg i en onaturlig ställning med huvudet hängande utanför broräcket. Han hade inga fötter.

Han hade inga fötter, nej, men stumparna var lindade med blodig gasbinda och hans kryckor låg slängda i kors, som ett par åror i en övergiven eka. Mellan smalbenen, där fötterna en gång fanns, stod en pappmugg med några slantar i.

Vi passerade utan stirra, för det sägs ju vara ohyfsat. Vi gick vidare mot marknaden, men Artonåringen skällde på mig.

– Varför gjorde vi inget? Han hade … han kunde ju inte … Vi måste göra något!

Precis då råkade den djefla mannen ringa till mig för att berätta vem han skulle äta middag med och att släpet orkar han ju inte åka till tippen med, men kanske ska de handla i eftermid… Fast jag avbröt och vi pratade istället om mannen utan fötter på bron. Ska vi prata med honom? Nej, han kan inte engelska. Ska vi försöka kolla hur han mår? Nej, det spelar ju egentligen ingen roll. Men även om han lever ska han ju inte ligga där, eller hur? Vad ska vi göra?

Vi gick tillbaka till bron, där mannen i en liten stund halvsatte sig upp för att hosta.

Sedan föll han bakåt igen, till synes medvetslös. Jag ringde 113, som man ju ska om folk ligger och dör på gatorna. Den som svarade först, la på luren när hon insåg att jag varken kunde prata lettiska eller ryska. Jag ringde igen, och hamnade hos någon som kopplade mig till två personer som kors och tvärs översatte det jag sa. I detta trepartssamtal förstod de till slut att mannen såg medvetslös ut, att hans andhämtning var ojämn och stötig samt att hans amputerade fötter såg ut att vara förfärligt illa däran. Men de ville mest ha klarhet i hur gammal han var.

– Seventy-five, perhaps, svarade jag.
– Seventy-five?
– Yes, seventy-five.
– Ah. Seventy-five. We send ambulans. Seventy-five. Yes, Seventy-five.

När vi väntade, såg vi hur många andra förbipasserande reagerade när de gick förbi mannen utan fötter. De satte handen för munnen av både stank och förfäran, de pekade och någon stannade till och tvekade lite, men alla gick sedan vidare. En man passerade, sneglade, stannade och tog sedan några steg bakåt för att helt enkelt bara ta den liggande mannens pappmugg med slantar.

– Excuse me, did you just steal his money? sa jag till honom när han passerade oss.
– Yep, sa han på förvånansvärt slängig engelska, och gick snabbt vidare i livet.

Ambulansen kom efter ungefär en kvart, men stannade på fel ställe och ingen såg mina viftande armar, så jag gick ut i trafiken och busvisslade bland skramlande spårvagnar, susande cyklar, skrämmande, svarta bilar och tänkte fånigt ”men vad bra med ambulans om det händer nåt”.

De två i ambulansen suckade och skakade på huvudet och fräste något till varandra på lettiska när de såg den gamla mannen utan fötter. ”Stackars sate” tänkte jag att de sa till varandra. Men förmodligen sa de ”men alltså, idioter till turister”. För det första de fräste till mig (på engelska) var:

– Det här var väl inget att ringa på ambulans för? Han sover ju bara. Så onödigt, totalt onödigt.

De försökte skaka liv i honom, men inget hände. Så tog de till något som fungerade som luktsalt, för mannen frustade till och öppnade ögonen. När han på ett till synes onödigt bryskt sätt sattes i en bättre ställning.

Ambulanspersonalen blängde på mig och den ene sa (på engelska) med hat i blicken:

– Där ser du!
– Men skulle jag inte ha ri…
– Nej, han bor här.
– Men han mår ju inte br…
– Pfffft.

De himlade med ögonen mot mig och skrev något på ett papper och åkte sedan därifrån. Utan mannen som inte längre hade några fötter.

Men vi då? Ja, vi gick och köpte en svepande, halvgenomskinlig kjol som tillverkas här i Lettland, och som tydligen efterfrågas i hela världen numera.

Fotnot
Bilderna ovan togs inte hyenalikt eller i sensationssyfte.

12 kommentarer

Dagen i Riga

Publicerat av Lotten Bergman den 25 juli 2012 19:22

Visserligen gör jag och Artonåringen den lettiska huvudstaden osäker på alla sätt och vis (vi går till exempel över gatorna på alldeles fel ställen), men hon har en basketrelaterad lårkaka och jag två basketknän, så emellanåt lägger vi oss ner och funderar på vad vi skulle kunna göra istället, här i Riga.

Och så gör vi det.

Nu ska vi gå på bio, trots att vi inte är i Brasilien.

14 kommentarer

Från ruskiga hemskheter 1946 till banaliteter som Wi-Fi 2012

Publicerat av Lotten Bergman den 24 juli 2012 21:59

Sverige, Sverige, Sverige.

Står det överallt i Ockupationsmuseet i Riga. Och jag suckar och skakar på huvudet så att nudelsoppefrisyren stänker i ansiktet på andra museibesökare. Fy för bövelen i helskotta sickna ruttna tomater vi var, vi svenskar.

I Baltikum har man i omgångar på alla upptänkliga sätt förtryckts och tvångsförflyttats till Gulag och andra inte särskilt gästvänliga områden. Bland annat har jag idag tagit del av instruktionsböcker där det står om hur allt faktiskt går smidigare om ”familjens överhuvud så snabbt som möjligt skiljs från resten av familjen”.

Fångläger som inte stod långt efter nazisternas koncentrationsläger i överjävlighet var i full gång ända in på 60- och 70-talen, när en del fick komma ”hem” till sina hus igen – som de ju inte ägde längre utan som i de allra flesta fall hade tagit över av (tillika tvångsförflyttade) sovjeter.

Svenska tidningsurklipp på Ockupationsmuseet i Riga.

Och när Sverige efter kriget inte lät 167 (som till slut blev 146) baltiska soldater som hade stridit för axelmakterna att stanna, utan istället iscensatte det som kom att kallas Baltutlämningen, gjordes det inte ens i god tro. Det var förfärligt, och det visste nog alla. (Jag var liksom inte med, och fick en ytterst vinklad version av Baltutlämningen i skolan, så jag gissar lite nu.) Om vi hade klätt alla dessa soldater i civila kläder och ljugit lite istället för att stå till sådan vansinnig tjänst, hade alla kanske överlevt. Men i Sverige (ergo regeringen) var man nästan hur hjälpsam som helst. Ungefär så här gick det till (i en lottensk kortversion):

Sovjet kontaktade Sverige:

– Tjäna. Hörni, vi skulle vilja ha de soldater som flydde till Sverige den 8 maj 1945. Ok?

Sverige kollade luntorna och registreringarna och de noggrant förda anteckningarna och svarade:

– Jahaja, ptja, vi vet inte, det känns inte bra. Men vill ni förresten bara ha soldaterna som kom den 8 maj? Vi har ju fler som kom på andra datum. Dem kan vi också skicka. Men … det känns ändå inte riktigt bra.

V-Gurra kontaktade Stalin å soldaternas vägnar medan regeringen och UD faktiskt försökte att få Sovjet att ändra på sina krav. Men fick bara ett njet till svar. Så Sverige lydde.

Det knorras på sina håll – de där soldaterna var minsann inte var några oskyldiga små lamm och i Hitlers tjänst hade de faktiskt gjort både det ena och det andra. Jahaja, säger vi idag – och det skulle berättiga utlämnandet? Vad vet vi om vad de hade för val, på vilka grunder de fattade sina beslut? Skulle de slåss och dö för de förhatliga ryssarna eller för det galna Tyskland? Pest eller kolera?

Sju soldater begick självmord eller stympade sig för att slippa utlämnas, en av dem stack en blyertspenna hela vägen in i ögat … ja, ni kan läsa resten i Wikipedia eller i NE. Hemska bilder finns här i ett klipp på tyska:

Jag låter er forska vidare på egen hand eftersom jag är en såndärn ytlig typ som i dessa moderna tider bryr sig bra mycket mer om hur maten utomlands ser ut, huruvida avloppen och toarullehållarna fungerar samt om det finns gratis internetvågor överallt.

För det finns gratis Wi-Fi nästan överallt här i Riga! På hotellet behöver man inte be om en sladdrig lapp med XyFgc7x67yTR utan kan logga in med orden Tallink och Free. Hotspots med internetvågor värmer oss i varenda gathörn. Detta är framtiden!

Däremot var maten på båten lite … dåtida. Eller bara annorlunda?

Som de sybariter vi är, avnjöt vi delikatesserna med ett glas vatten för 20 kr. Och båtfönstret har sett bättre dagar, ja.

Hamburgare med tofs och tveeggad tunga. — Hamburgare med bolltofs och tveeggad tunga.

12 kommentarer

På väg mot Riga funderar jag på sädesslag och okunskap

Publicerat av Lotten Bergman den 23 juli 2012 14:35

Häromdagen lyckades jag äntligen ha fyra rätt av fyra när det gäller våra fyra vanligaste sädesslag. För precis som att min pappa inte kan skilja på dill och persilja samt kjol och klänning, har jag länge dragit med skammen att sädesslagen liksom flyter ihop i ett suddigt blurr som får mig att börja flacka med blicken eller i ren panik kasta mig ner i sädesfältet framför mig och kravla omkring där för att omgivningen ska skratta åt mina krumbukter istället för åt min okunskap.

För om man promenerar i blott 25 minuter i omgivningarna runt vårt hus (som alls inte ligger på landet) hittar man dem alla.

Vete – tjock, utan smala borst som distraherar.
Havre – fladdriga, stökiga och väldigt olik de andra eftersom de små vipporna faktiskt är blommor.
Korn – jättelånga borst (som syns dåligt på bilden). Kornfälten ser lite ut som en ryamatta på håll.
Råg – borst, men inte jättelånga.

Uppdat.: Örjan rättade mig – jag hade skrivit ”strån” istället för ”borst”, men strået är själva skaftet medan det där spretiga är borst. Slut på uppdat.

Korn är ett lääängre ord än råg, alltså har det lääängre strån. Havre är ett stökigt ord och vete(bröd) har inga distraherande fibrer. Och detta kunde ni redan? Jahaja. Då ställer jag mig i skamvrån här borta på Centralens lounge, där jag sitter just nu. (Under sommaren kan man åka första klass billigare än andra klass och när man väl har en förstaklassbiljett, så släpps man in i loungen där man kan hinka te och äta digestive tills man spricker. Rap.)

Men nu till något lika hemskt: jag kan inte hålla ordning på de baltiska ländernas huvudstäder! Jag ska till Riga, men var ligger det? “Estland. Lettland och Litauen” säger man ju alltid, och det är från norr till söder. Lätt. Men var finns då mönstret i Tallinn, Riga och Vilnius?

Tallinn påminner om en tall som har barren högst upp i norr, alltså i Estland.
Riga är Lettast att stava.
Vilnius låter som en pizza och dem kan man Lita på.

Ack, det där var svårt. Men nu mot båten som ska ta mig och Artonåringen till Riga. Hon har klätt sig i kortkort, kängor och plommonstop, vilket ju gjorde att jag raskt blev tvungen att byta från min kortkorta, mina kängor och mitt plommonstop för att vi inte skulle se ut som ~~systrar~~ ett resande teatersällskap. (Jag har nu rutig skjorta, shorts och foträta sandaler och ska slå mig i slang med alla andra på båten som går klädda i exakt denna uniform.)

Uppdatering på grund av cool länk från LupusLupus99: kolla här!

Det hade varit himla lätt att vara terrorist eller James Bond. Pang, bara, titta på kartan var Silja Festival glider fram och sikta lite. (Men jag har ju foträta skor, och hjältinnor i foträta skor klarar sig alltid.)

Min båt är mitt i bilden och ska strax väja för Värmdö. Tänk att ingen någonsin har propagerat för att spränga en båtfåra (kanal kanske vi kan kalla en sådan) rakt igenom.

33 kommentarer