Varje år tar min djefla man några barn och åker tåg raka spåret till Skåne. Under tiden stoppar jag in några andra barn i bilen och kör vilse söderut.
Precis som alltid, uppsöker vi sevärdheter som är stängda, låsta, bakom skynken och under ombyggnad:
Fast det gör inget – för det är det som är poängen. Utan mål eller mening sätter vi oss i bilen och spanar efter bruna skyltar som signalerar intressanta ting.
Det där garnnystanet inbegrep GPS utan täckning, en kartbok från 1979 och tre personer komplett utan lokalsinne. Samt diverse hinder …
När vi letade efter Tomelilla, körde vi på grusvägar som anlades på 1600-talet, eftersom GPS-novisen i baksätet hade råkat sikta in sig på fastigheten Tomelilla och inte staden. Vi hittade istället för en stad 700 kor, 14 hästar, 90 får och ett vilset lamm som verkade ha hamnat i fel hage på andra sidan om stängslet. Eller så var stackarn bara det svarta fåret.
Men väl framme i Tomelilla uppsökte vi världens minsta filmmuseum som ett led i min kamp för barnens allmänbildning.
Så nu vet de till och med vem Spuling var och att både Monica Zetterlind Zetterlund och Per Oscarsson brann upp.
Men det hittills allra konstigaste på resan är väl ändå att jag har träffat en hund som jag inte är allergisk mot. Den har ”hår” och inte ”päls”, vilket gör den till en … kentaur, liksom?
73 kommentarer