Hoppa till innehåll

Etikett: taxi

Den arge taxichauffören i Riga

När jag och Artonåringen skulle ta oss från hotellet i Riga till båten som skulle föra oss hemåt, fick vi i hotellreceptionen rekommendationen att ta en röd taxi som har fast pris till hamnen: 4,30 lats (ungefär 50 kronor).

– Inte svart.
– Okej.
– Inte blå.
– Okej.
– Inte vit.
– Okej, vi förstår, den ska vara röd.
– Röd.
– Okej. Röd.

Nu är ju mina erfarenheter av taxi utomlands inte de bästa. Eller i Sverige, för den delen. I Malmö kör de inte för kort och föreslår att man istället ska gå. För två år sedan blev Tjugoåringen lurad på sina besparingar av en listig taxichaffis och plötsligt infördes en extraavgift på 16 kr på alla taxibilar som utgår från Centralen. Vissa taxichaufförer säger att man ska pruta medan andra påstår att ett fast pris ända fram bara gäller om klockan slår, tuppen gal och vinden vänder samtidigt som det inte är snöstorm.

Anledningen att jag överhuvud taget tar taxi ibland är en (eller en kombination) av följande faktorer –

  • försovning
  • tågtrubbel
  • jättepackning
  • obekväma skor
  • brist på egen bil
  • obefintlig lokaltrafik.

Men i Riga var den främsta orsaken en kopp te.

Vi hade gott om tid, en ganska behändig packning och mådde bra, men jag råkade strax innan vi skulle ge oss iväg hitta ett McCafé, som är bland det trevligaste jag har stött på. Det är McDonald’s men med kaffe, te, kakor och bullar. Snorbilligt, superservice och jättegott! Och jag tyckte att en sista mugg te skulle vara trevlig att smutta på innan vi klev på färjan hemåt. Men man kan icke gå i en kvart med ryggsäck, rullväska och en påse med champagneflaskor utan att allt det goa teet skvimpar ut.

Jag approcherade en långhårig taxichaufför med keps framför en röd taxi.

– Hello, can you take us to the boats?
– Yes.
– How much is it?
– You have voucher?
– Eh, no, they said … how much … they said …? Four lats … Four and …?
– Okay. Four. To boats. Now.

Okej, vad bra, alltså kostade det inte 4,30. Vi satte oss i baksätet och skrattade försiktigt och pekade diskret på hur extremt smutsigt sätet var och att det låg en bunt med Playboytidningar mellan sätena. Min temugg skötte sig fint trots att vi prickade varenda tjälskott och vägarbete på vägen.

Taxikeps i Riga.
Taxikeps i Riga.

Vid båtterminalen tog jag fram mitt betalkort. Och fick en hejdundrande utskällning.

– No card! No! Not pay with card! Stupid!
– But you have … the thing …
– NO! NOT PAY WITH CARD!

Bredvid ratten satt klart och tydligt kortläsaren, som jag intensivt pekade på. Naturligtvis kunde jag ha varit lite mer snabbtänkt här, men jag förstod varken ilskan mot mig eller aversionen mot kortet. Chauffören slog handen hårt mot ratten och skakade på huvudet och var allmänt högljudd när han gång på gång sa att det var kontanter som gällde och absolut inget annat.

För vi hade ju prutat. Vi hade ju prutat hela 0,30 lats (3,60 kr) när jag föreslog ”fyra” för att jag inte riktigt mindes hur mycket det var. Han hade inte satt på taxametern utan ville ha de fyra latsen direkt i fickan – insåg jag medan han viftade med armarna och slog sig själv i pannan för att visa hur otroligt pantade vi var. Jag klappade honom på ena armen, log och sa att han skulle lugna sig och att jag nu lämnar jag min dotter i pant här och så går jag och tar ut pengar, kolla nu, jag kommer strax.

Jag hämtade pengar i en bankomat, den fortfarande skitförbannade taxichauffören fick fem lats som han ilsket tryckte ner i byxfickan, och vi begav oss hemåt. Med en perfekt, full mugg rykande te.

Det finns självklart hederliga taxibolag och dito chaufförer. Men. Finns det något serviceyrke i världen som åtnjuter samma rätt att lura, skälla, bedra och utföra yrket på ett inte särskilt tillfredsställande sätt?

Share
44 kommentarer

En missad chans till skratt?

I morse skulle jag till radion och prata om etymologier och andra språkkonfunderingar. Eftersom det spökande knät skulle vara i stillhet i 24 timmar och det bara hade gått 22,5, skickade Sveriges Radio på licensbetalarnas bekostnad en taxi. Det kom en gigantisk monstertaxi med plats för ett helt basketlag, vilket kändes lite som att ensam bo i en hotellsvit eller gå omkring i för stora pumps. Jag klättrade upp i baksätet, satte mig tillrätta och njöt av färden.

Det är inte en lång resa – på sin höjd 13 minuter. Jag satt och lyssnade på tystnaden, lade MENOPAUS i Wordfeud och fick en miljard poäng, tänkte på vad jag skulle säga i radio och kisade mot solen. Aaaaaaah. Ta vara på de underbara ögonblicken i livet, tänkte jag och njöt lite mer av tystnaden och så blundade jag och tänkte att nu tror väl taxichauffören att jag har somnat.

– Kan jag stanna här? Sveriges Radio?
– Eh, ja, tack.
– Du jobbar i radio?
– Nä, det kan man inte säga. Jag bara pratar lite.
– Jag var i radio i mitt hemland. Jag hade egen program i radion.
– VA? Hade du?
– Ja, jag är … jag är komiker.
– DU ÄR KOMIKER? Och här har jag suttit knäpptyst!
– Ja. Jag hade egen show varje dag. Rolig show.
– Du borde … du borde ju får prata i radio, du bo…

Vilket guldläge han har egentligen: radiopratande taxikomikern som driver med oss svenskar! Ge karln ett radiojobb!

Jag hoppade ut ur taxin och bestämde mig för att aldrig någonsin igen njuta av tystnaden utan att alltid passa på och prata med allt och alla eftersom den där tystnaden faktiskt var så himla mycket mindre värd än chansen att få klämma en irakisk (?) komiker på pulsen.

Det var svårt att illustrera detta. Tydligen finns det inte något roligt med att kombinera Irak, taxi och radio.

Så jag tar en reklamfilm för Lotto – en vinnare som fortsätter att jobba, men som kan unna sig att välja kunderna med omsorg. (Om inte annat så för att låten är så bra.)

Share
11 kommentarer

Vanligt blogginlägg om hotell och taxi

Man skulle kunna tro att jag drivs av en lust att berätta om misslyckanden. Men så ska man inte se det. Fast en helt normal taxiresa från punkt A till B eller Ö är ju inte något att skriva hem om. (Hem = på bloggen.) Hör bara:

I morse åkte jag taxi hemifrån till stationen. Det gick bra och chauffören från Syrien ska utbilda sig till byggingenjör eftersom han älskar matte. Jaha.

Sedan åkte jag tåg till Stockholm. Och kom fram i tid. Undrens tid är inte förbi.

Slutligen tog jag tunnelbana och buss till Lidingös utsiktshotell Foresta. Det gick bra.

Nä, då är det bättre när dagen fortsätter så här:

Jag skulle föreläsa 13:30–16:00 (om mina älskade skrivregler), men var ute i extremt god tid med tanke på allt som kan gå fel. Redan klockan 12:16 satte jag mig i ett hörn med lite kaffe och kaka och började läsa julkalenderkommentarer. Sjönk ner i paradiset, liksom. Klockan 12.29 väcktes jag brutalt av en flåsviftande kvinna som ylade ”sitter du hääääääär?”.

– Ja, sa jag och log för att lugna ner henne.

Naturligtvis hade jag fått fel tid: jag skulle börja klockan 12:30. Inga problem – förutom att hotellet då tog en kvart på sig för att hitta batteri till micken.

Ni ser? Mick utan batteri. Klockan 12:43:22.
Ni ser? Mick utan batteri. Klockan 12:43:22.

När det var dags för fika försökte jag (leende) övertala hotellpersonalen att ha serveringsbord som man kunde nå från två håll istället för ett eftersom det där med batteriet hade fått mig att känna att min hotellförbättringsiver nog behövdes.

Här skulle ALLA långsamt gå förbi och ta ur alla skålar.
Här skulle ALLA långsamt gå förbi och ta ur alla skålar.

Jag informerade dem även (leende) när jag ändå höll på om ett dåligt handtag inne på toan och en bedrövlig papperskorg som såg ut att vara från 1983.

Man undrar vad den har varit med om där på insidan, så rostig som den var.
Man undrar vad den har varit med om där på insidan, så rostig som den var.

Fransiga mattor och fläckar på golven får jag ta med dem en annan gång. För sedan blev jag tvungen fokusera på Taxi Stockholm. Vid halv ett förbeställdes en taxi till mig: kl 16:05 skulle jag hoppa in i den och köras till tunnelbanan. Två av åhörarna som också skulle till Centralen skulle få åka med mig och alla var så glada så. När taxin väl kom – kl. 16:25! – hade jag missat mitt tåg. Vi hoppade in i taxin och jag sa:

– Trampa på gasen! Kör som en biltjuv, kvinnan i baksätet ska ta ett tåg till Skövde kl 16:51! Go-go-go!

Ok. Jag kanske skulle ha sagt “snälla rara, vi är bara lite stressade och skulle uppskatta en så effektiv resa ner till Ropsten som möjligt” med ett leende. För söderkisen som körde blev omedelbart på ett rasande dåligt humör. Eftersom han inte alls körde som den biltjuv jag hade bett om utan snällt väntade bakom bussar som inte ens blinkade och bara svarade “vet inte” och “jag kör bara” på alla mina frågor, sa jag till slut förlåt ett par gånger. Inte leende, dock. Och inte debiterades resan på kursföretaget som jag hade bett om – när jag ville kasta mig ut ur bilen och springa till tunnelbanetåget fick jag snällt stanna kvar och rafsa fram betalkortet.

Taxichauffören tog låååååååååångsamt fram apparaten som man sticker ner kortet i och räckte den till mig. Då tror man ju att det är koden som ska knappas in, eller hur? Icke.

– Summan. Du måste skriva in summan.
– Men varför ska jag, varför kan inte du, det här är ju löjligt!
– Det blir korrekt om du gör det. Nittio.
– Men vaff.. nie noll enter … enter igen! Error! ERROR!

Ni förstår?

När betalningen var avklarad, sprang jag upp till tunnelbaneperrongen där Skövdedamen fortfarande stod. Tåget kom, vi placerade oss i rätt ände, räknade minuterna, planerade språngmarschen genom att kolla på Iphone-appen som visar elektroniska tavlan inne på Centralen. Och så sprang vi – jag med damens rullväska i famnen, hon med andan i halsen.

Hon hann. Och jag tog nästa tåg. Men Taxi Stockholm behöver jag ju inte rekommendera till någon, liksom. Resan tog 3 minuter och var på 1,8 km och kostade 90 kr, vilket kanske är normalt (?) – men varför skyller taxichauffören på “många bokningar” när man beställer drygt tre timmar i förväg?

Men utsikten syntes i alla fall när dimman till slut lättade.
Fast utsikten syntes i alla fall när dimman till slut lättade.
Share
11 kommentarer

“Nä, jag läser inte bloggar”

Jag är på väg till herrmiddag i Stockholm. (Information för nytillkomna läsare: jag räknas som herre i vissa illustra sammanhang ett par gånger per år.) På tåget sitter jag mittemot en man som är 30–50 år och en kvinna som är 41 år. (Elementärt: han är senig och tunnhårig och omöjlig att gissa på medan hon nyss talade om att hon var född 1968.)

– Skorna som jag köpte igår är vita med lite guld och silver på, säger kvinnan. Jag tänkte köpa röda med blått på, men dom fanns inte i min storlek. Men dom blåa med rött på var också fina. Fast dom vita med lite guld och silver på var finast. Fast jag har ju inga röda skor. Vad tycker du att jag skulle ha gjort?
– Öh. (Han verkar ha varit med förr.)
– För om jag hade köpt dom röda hade dom passat bra med den här kjolen, eller hur? För den är ju vit. Men de vita passar ju också, förstås.
– Mmm.
– Den blåa kjolen hade inte alls passat med dom blåa skorna med rött för det är inte alls samma färg på dom två, alltså inte samma blå. Du vet att det finns liksom olika blåfärger som inte passar ihop? Men rött passar alltid med vitt. Och tvärtom! Hihi!
– Ja.

Jag ber verkligen om ursäkt, men vid det här laget var jag så uttråkad att jag ville vrida av mig öronen och gräva fram trumhinnan och knyckla ihop den i vredesmod. Plötsligt (i realtid, alltså nu när jag skriver, liksom!) blev jag tilltalad av den tystlåtne Mannen Med Okänd Ålder.

– Du. Är du en sån som bloggar?
– Jaaa. (Jag ler brett, för jag blir glad över frågan.)
– Nä, jag läser inte bloggar. De är tråkiga. Men … i alla fall.

Vi kom inte längre än så. Men nästa gång någon säger detta till mig har jag svaret.

– Nä, själv lyssnar jag inte på prat. Det är så tråkigt.

Uppdatering närmare midnatt
Måste ju rapportera om ytterligare samtalsämnen denna kväll; för första gången någonsin har jag suttit i ett sällskap som på fullt allvar diskuterar på vilket hem de vill ”få in” sina föräldrar. Man ska tydligen ansöka i tre exemplar och intyga om inkomst eller förmögenhet och dessutom se till att det är tillåtet att ha besök på rummet. Jag bävar.

Just nu sitter jag på Centralens golv eftersom jag hade slarvat med datorns batteriuppladdning och det inte finns sittplatser intill vägguttagen. Jag är inte ensam: vi är sju personer som sitter likadant, tätt tryckta intill varsitt eluttag.

Jag har även hunnit åka taxi med en man som har kört hela sitt yrkesverksamma liv – sedan 1964. Han var mycket upprörd över avregleringen 1990 och svartåkarna och skitstövlarna som snor kunder framför näsan på honom. Men det allra värsta var killen som spillde kaffe på golvet i hans bil.

– En sån enkel grej! Han hade bara behövt säga till så hade jag torkat upp! Jävla ouppfostrade slynglar! Taxisabotörer! Spilla kaffe så där bara!

Han hade behövt en blogg.

Share
11 kommentarer

Jag vill aldrig bliva stur

Nyss åkte jag taxi med en gigantisk chaufför. Hans händer var stora som målvaktshandskar och hans röst mörk som Lurchs. Han körde taxi, men bara tillfälligt sedan tio år. Och så suckade han.

– Jag är 45 år och vet inte vad jag ska bli när jag blir stor!

Fast nu hade han äntligen utbildat sig inom alternativ medicin.

– Ja, jag ser på dig vad du tycker om det, men du ska veta att jag är superseriös! Jag skulle aldrig som alla andra beordra en patient återbesök bara för att få pengar till hyran!
– Men du, har du spelat basket? tvärvände jag och så pratade vi inte mer om alternativ medicin eftersom taxichauffören plötsligt var en gammal, stor baskethjälte.

När jag var liten ville jag bli skådespelerska. Sedan blev jag redaktör. Nu föreläser jag om skrivregler. Broder Jakob som jobbar tillfälligt på Systemet sedan 20 år, konstnären som är lärare och poeten som säljer skor … vad kommer de att bli när de blir stora?

Plötslig insikt:
Hjälp, jag vill ju fortfarande bli skådespelerska! (Fast bara om jag slipper kritik, inte behöver jaga jobb men får hutlöst betalt och bara behöver arbeta lite då och då. Jag är i sanning den borne realisten.)

Share
23 kommentarer