Månad: april 2012

Det ultimata cykelstöldsskyddet och en ny biograf

Publicerat av Lotten Bergman den 8 april 2012 10:00

Jag och Sjuttonåringen tog oss till den ack så långfredagshelgande staden Västerås för att titta på dels Jack Dawson, dels Kate Winslets klänningar.

Titanic har alltså i dagarna nypremiär 14 år efter premiären för att fira att det är 100 år sedan Titanic sjönk. Eller om det kanske har nåt med att fira att filmen förmodligen kommer att dra in ännu mer pengar än den redan har. Sjuttonåringen är vanvettigt förtjust i Leonardo DiCaprio i rollen som Jack Dawson, medan jag är vanvettigt förtjust i 1912 års mode, om än i filmversion.

I Västerås öppnade i fredags ett sprillans nytt Filmstaden och, vips, hörde jag mig själv gnälla över både det ena och det andra eftersom biografen (som var proppfull) bara hade två toaletter. Och ska man se en drygt tre timmar lång film, gäller det att tömma blåsan. Under hela filmen gick små lämmeltåg med kissnödigt folk ut ur salongen – och när de inte gick på toa satt de och och kommenterade högt (”men kan nån skjuta henne!” om den elaka mamman), snöt sig som vore ute och körde femmilen i OS, gjorde pruttljud med händerna och dansade jenka med fötterna mot stolen framför. (Förmodligen av kissnödighet, sa vi.)

I själva salongen hade någon pyntat med något fullständigt obegripligt. (Bilden är tagen med mobilen under eftertexterna.)

Planka, vatten och hajar, jahaja. Men varför?

Ni kommer nu att få höra mig sura ännu lite mer. Till höger på bilden ovan ses hur någon har råkat spilla ut sin hundralitersbunke med popcorn. Ålrajt, spiller gör vi alla (vissa av oss lite mer än andra). Men varför tar man inte upp det? Tänk på alla popcornen som ligger där och känner sig ensamma och övergivna. Bildbevis av dålig kvalitet efter föreställningens slut:

"Nån annan tar säkert hand om skiten" kallar jag detta mitt konstverk. — ”Nån annan tar säkert hand om skiten” kallar jag detta mitt konstverk.

Men nu till positivare tongångar – det absolut bästa cykelstöldsskyddet!

Eftersom vi i familjen har blivit av med alla våra cyklar (och försmäktar på grund av detta), spanar vi hela tiden efter övergivna cyklar som vi kan lämna till polisen, extra fiffiga låsanordningar och cyklar som tydligen inte är stöldbegärliga. Och se!

Just den här stod alltså på ett fågelfritt ställe (vilket man ser på cykeln bredvid) och var inte bortglömd och punkterad utan i allra högsta grad en välfungerande cykel … som väl ingen stjäl?

Alltså måste jag köpa mig ett duvslag.

54 kommentarer

Olle (DDM) ber om det historiska ordet

Publicerat av olle den 7 april 2012 21:24

Kära vänner! Den Djefla Mannen bloggrejpar härmed lotten.se för ett viktigt meddelande som inte kommer FRÅN våra sponsorer utan snarare är riktat TILL våra sponsorer. ”It’s naooow oooor neeevääääär!” sjöng en gång The King. I just det här fallet handlar det dock inte om reproduktionsträngda individer av Homo sapiens, utan om BILDNING och LÄRDOM.

Så här ligger det till: tillsammans med min skrivarkollega Karin Westin Tikkanen jobbar jag flitigt med bokserien Historiska ord. Jag har två titlar ute – Krigiska ord respektive Kulinariska ord – och lämnar strax in manus på den tredje som heter Bibliska ord. Karins bok heter Latinska ord och är den som hittills har fått mest uppmärksamhet.

Mer om titlarna.

Det halvår som ligger framför oss är avgörande för bokseriens framtid. Om försäljningen får upp farten och börjar rulla på av sig själv kan vi hamna i det välsignade tillstånd där den ena boktiteln försörjer en medan man jobbar på nästa. Därför tänkte jag be om er hjälp med tre saker:

1. Kom och besök oss på historiskaord.se. Ställ frågor, skriv kommentarer och var med i de tävlingar som kommer att dyka upp framöver!

2. Gilla oss på Facebook så att det blir lite volym på gruppen.

3. Sprid följande specialerbjudande från AdLibris som gäller fram till den 19 april 2012.

/Olle Bergman, aka DDM

4 kommentarer

Det här med ”sociala medier”

Publicerat av Lotten Bergman den 5 april 2012 14:50

Jomenvisst, ni tittar in i ett sådant just nu. Jag föredrar att kalla dem annat, som ”olika kommunikationsverktyg” (för långt, ju) eller precis vad man gör (blogga, twittra, fejsboka). Jag håller småföreläsningar i ämnet som ligger på sandlådenivå inför människor som bara behöver förstå vad det handlar om. Själv sällantwittrar jag, facebookar med vänsterhanden och bloggar … ja, det vet ni ju.

Igår var det braskande rubriker i tidningarna om att man inte kunde betala med sitt Visa-kort på Coop. Jag såg framför mig hur ilskna påskshoppare rusade ut med obetalda varor och hur personalen slet sitt hår.

Bidrag till er som inte står ut med att att läsa sådana här rubriker: att.

Eftersom jag idag skulle handla i just denna affär och dessutom har svårt att bära med mig stora sedelbuntar, kollade jag runt lite för att ta reda på om det var någon idé att åka iväg, eftersom det ju skulle bli ”tråkigt” för mig som kund:

Lovely, de "sätter in alla resurser". Nu ska här fås besked! — Lovely, de ”sätter in alla resurser”. Nu ska här fås besked!

Coops sajt:

Nähe, inga besked där. Bara tårta. Och recept. Men lite längre ner finns en herrans massa vägar till information!

Bloggen är en renodlad receptblogg, så den struntade jag i. Twitter har inte använts sedan 26 januari:

Facebooks Coopkonto är en ren receptbank:

Men man kan ju mejla via webbformulär från sajten! Då gjorde jag det, för de skulle svara så snart de kan:

Tyvärr var jag lite kort i tonen när jag mejlade, men jag var irriterad.

Klockan 10:06 fick jag svar:

”Hej och tack för ditt brev.
Vi kommer att ta hand om ditt ärende så snart vi kan.”

Inget mer.

Nu ordnade det sig – jag fick handla för över 2 000 kronor och kan frossa i ägg i dagarna fyra. Men frågan kvarstår: varför använder sig inte Coop (och många andra) av de kanaler som de faktiskt har? Alla måste förvisso inte twittra och alla måste inte fejsbooka på samma sätt som att alla faktiskt inte måste prata i telefon eller titta på tv – men vissa borde faktiskt försöka. Kundkontakt, Coop, is a good thing.

Ooooooooooh, nu ser jag att DN har besked:

Jamen det visste jag ju redan.

___________

Uppdatering 13/4
Nu fick jag svar på mitt mejl – men det tog alltså åtta dagar. Den som skrev hette JADCON med versaler, och det var ju lite kul. Coop kommer att ta till sig mina ”synpunkter och kommer att se över hur vi på bästa sätt kommunicerar för att nå så många som möjligt, så snabbt som möjligt”. Dessutom beklagar de det skedda med:

”Vi är hemskt ledsna för att onsdagens tekniska problem orsakade dig onödigt krångel. Våra tekniker arbetade så snabbt som möjligt för att lösa problemet, och tekniken var igång igen dagen därpå.”

Fast jag kan inte påstå att jag har fått onödigt krångel. Jag har faktiskt inte klagat på onödigt krångel utan på att de inte använder sig av sina kanaler, bara.

Ah well.

31 kommentarer

En missad chans till skratt?

Publicerat av Lotten Bergman den 4 april 2012 12:49

I morse skulle jag till radion och prata om etymologier och andra språkkonfunderingar. Eftersom det spökande knät skulle vara i stillhet i 24 timmar och det bara hade gått 22,5, skickade Sveriges Radio på licensbetalarnas bekostnad en taxi. Det kom en gigantisk monstertaxi med plats för ett helt basketlag, vilket kändes lite som att ensam bo i en hotellsvit eller gå omkring i för stora pumps. Jag klättrade upp i baksätet, satte mig tillrätta och njöt av färden.

Det är inte en lång resa – på sin höjd 13 minuter. Jag satt och lyssnade på tystnaden, lade MENOPAUS i Wordfeud och fick en miljard poäng, tänkte på vad jag skulle säga i radio och kisade mot solen. Aaaaaaah. Ta vara på de underbara ögonblicken i livet, tänkte jag och njöt lite mer av tystnaden och så blundade jag och tänkte att nu tror väl taxichauffören att jag har somnat.

– Kan jag stanna här? Sveriges Radio?
– Eh, ja, tack.
– Du jobbar i radio?
– Nä, det kan man inte säga. Jag bara pratar lite.
– Jag var i radio i mitt hemland. Jag hade egen program i radion.
– VA? Hade du?
– Ja, jag är … jag är komiker.
– DU ÄR KOMIKER? Och här har jag suttit knäpptyst!
– Ja. Jag hade egen show varje dag. Rolig show.
– Du borde … du borde ju får prata i radio, du bo…

Vilket guldläge han har egentligen: radiopratande taxikomikern som driver med oss svenskar! Ge karln ett radiojobb!

Jag hoppade ut ur taxin och bestämde mig för att aldrig någonsin igen njuta av tystnaden utan att alltid passa på och prata med allt och alla eftersom den där tystnaden faktiskt var så himla mycket mindre värd än chansen att få klämma en irakisk (?) komiker på pulsen.

Det var svårt att illustrera detta. Tydligen finns det inte något roligt med att kombinera Irak, taxi och radio.

Så jag tar en reklamfilm för Lotto – en vinnare som fortsätter att jobba, men som kan unna sig att välja kunderna med omsorg. (Om inte annat så för att låten är så bra.)

11 kommentarer

Knät from hell

Publicerat av Lotten Bergman den 3 april 2012 01:01

"Collateral damage" tror jag att någon del heter. — ”Collateral damage” tror jag att någon del heter.

Ni vet mina knän som knastrar och där benpiporna skrapar mot varandra och knäskålen går vilse och smärtan dunkar och som jag inte kan sluta gnälla om? Och hur jag som en idiot fortsätter att träna basket trots att knäna är svullna och varma och trots att dunderkurerna med antiinflammatorisk medicin inte alls hjälper? Så här låter det på träningarna:

– Men Lotten … du haltar?
– Japp, men ni vet, spik i foten, det kunde ha varit värre.
– HAR DU EN SPIK I FOTEN?
– Nejnej, jag har bara ont i knät.
– Har hon en spik i knät?
– Har ni hört att Lotten har en spik i knät?

Lite senare ropar jag:

– Nu värmer vi upp! Alla vid mittlinjen! Jag ska bara knyta skorna, så kommer jag – börja med lay upp med reverse i hörnet och en lustiger hook rakt framifrån korgen!

I skorna stoppar jag ner ett par formgjutna sulor och två gelékuddar samt mina fötter. En knöl på strumpan rättas till genom ett kraftigt ryck som gör att strumpan (från 1981) knakar till. Och så tittar jag på mina oknutna skor. För att de ska kunna knytas måste antingen jag komma ner till skorna eller skorna komma upp till mig. Ett nästintill omöjligt projekt, faktiskt. Men med krumbukter och stön funkar det. Och så uuuuut på planen!

– Huff. Uff. Aj.
– Går det bra, Lotten?
– Japp, jag ska bara få igång cirkulationen.
– Trots spikarna i knäna. Jamen se där. Du ser redan lite smidigare ut.
– Tack. Kolla, jag kan spela försvar med djupa knäböjningar!

För ute på planen finns det en stund senare inga sorger eller bedrövelser eller knastrande knän. Jag flyger fram som en lärka och foular för allt jag är värd. (Min spelstil är brutal, hård, klumpig och inte särskilt snabb.)

Men efter träningen tittar jag på två knän som ser ut som oäten palt. Och nu har jag fått nog och en tid hos farbror doktorn imorrn och då ska jag be om en amputation. Eller kanske en kortisonspruta. Vi börjar med det sämsta knät och ser om vi därmed kan skrämma det andra till lydnad. För knäna ska veta hut!

Uppdatering

– Du har ju underbara ligament.
– Tack.
– Fantastiska ledband.
– Tack.
– Men nu tömmer vi knät på vätska och injicerar kortison.
– PRISA GUDARNA! Pukor och trumpeter! I love you!
– Man kan göra det här på två sätt … blabla … riskerna är … blabla … en gång är ingen gång … blabla … artrosen gör att … blabla … Nu kommer det att sticka till. Jahaja, dålig viskositet. Inte grumligt. Bra, det här blir bra. Är den där steril? Då tar vi … humdidum … jamen då var det färdigt.

Jag är numera full av kortison och känner mig som ung på nytt eftersom jag är beordrad noll komma noll fysisk aktivitet och bara får ligga i sängen som änna tonåring till imorrn.

31 kommentarer