Bakgrund:
Fyraåringen är lite sjuk
Nioåringen är lite justerad
I måndags kväll fick lille Nioåringen ett större epileptiskt anfall än han har haft förut.
Vi håller på att mixtra med mediciner som vore han en försökslabbsråtta, vilket inte alls har varit lätt. I ena sekunden är han så trött att han somnar med huvudet i spaghettin, i nästa är han uppe och sjunger Linkin Park-låtar klockan 03:22 – vilket på alla sätt är både för sent och för tidigt.
Skolgången är helt saboterad: ibland får han en förfärlig migränliknande huvudvärk och ibland får han frånvaroattacker som gör att han helt glömmer bort vad han höll på med nyss.
I måndags var han ute på lekplatsen och spelade gitarr med den djefla mannen, när han plötsligt bara lade sig ner och ”försvann”, som vi säger. Det var som att hantera ett sovande barn och pågick i ungefär 15 minuter, vilket är sekundkort på en basketplan men eoner av tid när ett barn mår dåligt. Den ende på plats var den djefla mannen, som var kolugn och bara ringde sjukvårdsupplysningen. Eftersom han hamnade i telefonkö, fick han samtidigt sms:a till mig för att jag skulle få veta. Det såg ut så här – jag visar upp det för att ni ska se hur otroligt lugn han är:
Nioåringen kunde inte svara på var han var eller vem han pratade med. När vi senare i bilen frågade var han befann sig svarade han:
– I en bok.
Sedan ordnade det upp sig såpass att han till och med kunde knyta skosnörena. Men med en förfärlig, halvsidig huvudvärk. Vi hamnade förstås på akuten, där vi omedelbart slussades in i ett undersökningsrum. Jag petade i grabben en halv alvedon och så väntade vi.
Efter en halvtimme sa det pliååång, så mådde han precis hur bra som helst – och efter fem timmars väntan såg det ut så här:
Nu fortsätter lifvet som vanligt, men med den lilla skillnaden att vi har bestämt oss för att en av oss föräldrar aldrig ska vara längre bort från Nioåringen än ungefär en timme. Ibland har barnen fått klara sig själva och sova ensamma i huset när vi har jobbat utomsocknes samtidigt, men nu är det slut med det. Vi fortsätter att försöka hitta rätt medicinering och håller tummarna för att epilepsin ska växa bort. Och gör den det inte, så blir det nog bra ändå.
29 kommentarer