I morse skulle jag till radion och prata om etymologier och andra språkkonfunderingar. Eftersom det spökande knät skulle vara i stillhet i 24 timmar och det bara hade gått 22,5, skickade Sveriges Radio på licensbetalarnas bekostnad en taxi. Det kom en gigantisk monstertaxi med plats för ett helt basketlag, vilket kändes lite som att ensam bo i en hotellsvit eller gå omkring i för stora pumps. Jag klättrade upp i baksätet, satte mig tillrätta och njöt av färden.
Det är inte en lång resa – på sin höjd 13 minuter. Jag satt och lyssnade på tystnaden, lade MENOPAUS i Wordfeud och fick en miljard poäng, tänkte på vad jag skulle säga i radio och kisade mot solen. Aaaaaaah. Ta vara på de underbara ögonblicken i livet, tänkte jag och njöt lite mer av tystnaden och så blundade jag och tänkte att nu tror väl taxichauffören att jag har somnat.
– Kan jag stanna här? Sveriges Radio?
– Eh, ja, tack.
– Du jobbar i radio?
– Nä, det kan man inte säga. Jag bara pratar lite.
– Jag var i radio i mitt hemland. Jag hade egen program i radion.
– VA? Hade du?
– Ja, jag är … jag är komiker.
– DU ÄR KOMIKER? Och här har jag suttit knäpptyst!
– Ja. Jag hade egen show varje dag. Rolig show.
– Du borde … du borde ju får prata i radio, du bo…
Vilket guldläge han har egentligen: radiopratande taxikomikern som driver med oss svenskar! Ge karln ett radiojobb!
Jag hoppade ut ur taxin och bestämde mig för att aldrig någonsin igen njuta av tystnaden utan att alltid passa på och prata med allt och alla eftersom den där tystnaden faktiskt var så himla mycket mindre värd än chansen att få klämma en irakisk (?) komiker på pulsen.
Det var svårt att illustrera detta. Tydligen finns det inte något roligt med att kombinera Irak, taxi och radio.
Så jag tar en reklamfilm för Lotto – en vinnare som fortsätter att jobba, men som kan unna sig att välja kunderna med omsorg. (Om inte annat så för att låten är så bra.)
11 kommentarer