När jag letade efter information om nationaldagen nyss, trillade jag (som vanligt) in på Nordisk Familjeboks artikel om nationaldagar och det det sorgliga faktum att Sverige inte har någon nationaldag:
Oj. Oj. Oj. I uppslagsverk är ledorden för alla skribenter och redaktörer ”var neutral, kom inte med egna åsikter, vinkla inte faktainnehållet”. Därför är slutmeningen ovan mycket roande läsning för en encyklopedist. Nästan som detta:
Så här var det: salig Alf Henrikson jobbade extra som korrläsare och redigerare på Bra Böcker på 1970- och 80-talen. Det sägs att han när han hade läst den färdiga artikeln om kanslistil, skrev en liten lustiger kommentar i marginalen. Som alla med korrekturteckensutbildning vet, ringar man in allt som är frågor och undringar som inte ska redigeras in i texten. Men det glömde Alf. Så när inskrivaren hittade den extra lilla kommentaren, lade hon till den efter ett kommatecken allra sist i artikeln.
Fast det var ju inte det vi skulle prata om.
Jag läste vidare på runeberg.org och snubblade över en fantastisk liten skrift: ”Framstående mäns tankar om svenskt folklynne” (1905). Där beskrivs nogsamt svensken och andra länders uppfattningar om svensken och forna tiders (1800-talets) uppfattningar om svensken och alla är rörande överens om att vi är starka, men faktiskt inte särskilt begåvade.
De framstående männen i skriften samlades ihop av Per Gustaf Lyth (1848–1913), tydligen författare även till ”Svensk stilistik i exempel”, som jag ju måste försöka hitta eftersom stilistik är det bästa jag vet. Näst efter rabarberkräm.
Männen voro … förlåt. Man ramlar ofelbart in i gammelsvenska efter blott ett fåtal lästa rader. Männen var Lyth själv, Tegnér, Almqvist, Geijer och den allerstädes allestädes närvarande Heidenstam, som dyker upp som gubben i lådan var man än läser. Lyth sammanfattar Heidenstams beskrivning av nationalkänslan på detta vis:
Ack. ”Fosterlandskärleken i Sverige ligger död bakom ihåliga ord”. Ack.
I en av Lyths texter (skriven redan 1903) beskrivs hur vi skulle kunna fira nationaldagen om vi hade någon. Naturligtvis ska vi sjunga och dansa – vad vore väl en nationaldag utan sång och dans? – men vi måste ju göra något annat också. Lyth har lösningen: vi ska leka. Men vi måste lära oss att leka på nytt för vi har ju (1903!) glömt bort hur man leker!
Ack. ”Men på det hela taget leker icke folket i Sverige.” Ack.
För vi sitter hellre stilla och betraktar naturens fägring och lyssna på fåglarna, fy på oss. Men det är tur att ungdomarna finns; de kommer nog att få ordning på lekandet. Säger Lyth, som också vet hur man bäst roar sig:
Gån nu ut i naturen och förpläga er – lek glada lekar, anordna tävlingar och sjung och dansa av hjärtats lust och skänk Björn Borg en vacker tanke ity han idag fyller 57 år. Men akta er för pokuleringen.
