Hoppa till innehåll

Etikett: uppslagsverk

Framstående mäns tankar om svenskt folklynne

När jag letade efter information om nationaldagen nyss, trillade jag (som vanligt) in på Nordisk Familjeboks artikel om nationaldagar och det det sorgliga faktum att Sverige inte har någon nationaldag:

Skärmavbild 2013-06-06 kl. 09.05.34

Oj. Oj. Oj. I uppslagsverk är ledorden för alla skribenter och redaktörer ”var neutral, kom inte med egna åsikter, vinkla inte faktainnehållet”. Därför är slutmeningen ovan mycket roande läsning för en encyklopedist. Nästan som detta:

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Så här var det: salig Alf Henrikson jobbade extra som korrläsare och redigerare på Bra Böcker på 1970- och 80-talen. Det sägs att han när han hade läst den färdiga artikeln om kanslistil, skrev en liten lustiger kommentar i marginalen. Som alla med korrekturteckensutbildning vet, ringar man in allt som är frågor och undringar som inte ska redigeras in i texten. Men det glömde Alf. Så när inskrivaren hittade den extra lilla kommentaren, lade hon till den efter ett kommatecken allra sist i artikeln.

Fast det var ju inte det vi skulle prata om.

Jag läste vidare på runeberg.org och snubblade över en fantastisk liten skrift: ”Framstående mäns tankar om svenskt folklynne” (1905). Där beskrivs nogsamt svensken och andra länders uppfattningar om svensken och forna tiders (1800-talets) uppfattningar om svensken och alla är rörande överens om att vi är starka, men faktiskt inte särskilt begåvade.

De framstående männen i skriften samlades ihop av Per Gustaf Lyth (1848–1913), tydligen författare även till ”Svensk stilistik i exempel”, som jag ju måste försöka hitta eftersom stilistik är det bästa jag vet. Näst efter rabarberkräm.

Männen voro … förlåt. Man ramlar ofelbart in i gammelsvenska efter blott ett fåtal lästa rader. Männen var Lyth själv, Tegnér, Almqvist, Geijer och den allerstädes allestädes närvarande Heidenstam, som dyker upp som gubben i lådan var man än läser. Lyth sammanfattar Heidenstams beskrivning av nationalkänslan på detta vis:

Skärmavbild 2013-06-06 kl. 10.15.30

Ack. “Fosterlandskärleken i Sverige ligger död bakom ihåliga ord”. Ack.

I en av Lyths texter (skriven redan 1903) beskrivs hur vi skulle kunna fira nationaldagen om vi hade någon. Naturligtvis ska vi sjunga och dansa – vad vore väl en nationaldag utan sång och dans? – men vi måste ju göra något annat också. Lyth har lösningen: vi ska leka. Men vi måste lära oss att leka på nytt för vi har ju (1903!) glömt bort hur man leker!

Skärmavbild 2013-06-06 kl. 09.09.12

Ack. ”Men på det hela taget leker icke folket i Sverige.” Ack.

För vi sitter hellre stilla och betraktar naturens fägring och lyssna på fåglarna, fy på oss. Men det är tur att ungdomarna finns; de kommer nog att få ordning på lekandet. Säger Lyth, som också vet hur man bäst roar sig:

Skärmavbild 2013-06-06 kl. 10.03.57Gån nu ut i naturen och förpläga er – lek glada lekar, anordna tävlingar och sjung och dansa av hjärtats lust och skänk Björn Borg en vacker tanke ity han idag fyller 57 år. Men akta er för pokuleringen.

pokulera

Typisk nationaldagslek: kakelugnssparkning i lämpliga kläder.
Typisk nationaldagslek: kakelugnssparkning i lämpliga kläder.
Share
73 kommentarer

Arsenik och gamla hästar

Den ack så nyttiga arseniken.
Den ack så nyttiga arseniken.

En gång i veckan går jag in i en radiostudio för att där berätta om ordspråk och talesätt. Förra veckan berättade jag om den nya användningen av ordet “episk”, som numera inte bara betyder berättande eller storslagen utan rätt och slätt väldigt bra.

En lyssnare ringde in och frågade vad i hela friden ”inte gå över ån efter vatten” kunde betyda. Jag kliade mig i huvudet och funderade på vad som var så svårt att förstå. Om man står vid en å, är det onödigt att gå över ån och hämta vatten – krångla inte till det. Vad menade männschan? Men så kom jag på att det var ordet ”efter” som hade stökat till det. Lyssnaren hade i alla år tolkat det som en helt vanlig preposition och inte alls begripit vad man hade att göra bakom vattnet — och hade det kanske något med ”bakom flötet” (som ligger i vattnet) att göra?

A till barograf & armatoler till Bergsund. Så vackert.
A till barograf & armatoler till Bergsund. Så vackert.

Idag pratade jag om kor på isen, latmaskar, korpgluggar och lejonparten samt att man ju inte ska skåda given häst i munnen. Apropå hästars munnar, ansåg jag mig då tvungen att läsa högt ur Nordisk familjeboks första upplaga om ”arsenikätare”.

(Naturligtvis kunde jag ha läst i den närapå identiska artikeln i andra upplagan [”Ugglan”], men att jag i min ägo har min morfars förstaupplaga är bara så häftigt.)

På bilden här ses alltså förstaupplagan till vänster och andraupplagan till höger. De kostar nästan ingenting att köpa idag, men å andra sidan finns de på nätet (Projekt Runeberg), så det är ju egentligen ingen idé. Om man inte som jag njuter av att vända på de gulnade bladen för att få läsa om lapparnas ovanligt långa armar och annat olämpligt. Som att man kan må rätt bra av att strö lite arsenik på jordgubbarna.

”Hästar blifva muntra och lifliga …”
”Hästar blifva muntra och lifliga …”

Artikeln ovan fortsätter med att förtälja att man i vissa alptrakter rekommenderas att äta arsenik, även om det stundom kan göra att man dukar under:

”I Steiermark anses “arsenik-ätningeri” gifva godt hull, blomstrande utseende och ökade krafter, hvarigenom bergvandringarna kännas mindre mödosamma. Man börjar der vid 20 års ålder intaga ett litet korn arsenik af ett knappnålshufvuds storlek, och dosen stegras sedan småningom upp till 40 centigram, ja, enligt uppgift, ända till öfver l gram (100 centigram). Arsenikätandet kan, sedan det en gång blifvit en vana, endast med största svårighet bortläggas och måste sålunda fortsättas hela lifvet igenom. Det lär emellanåt inträffa, att arsenikätare duka under för akut arsenikförgiftning på grund af dosens allt för hastiga stegring.”

Så. Var köper man lite lagom mycket arsenik? Jag skulle nämligen vilja vara både liflig, munter och blomstrande.

Som Cary Grant.
Som Cary Grant.
Share
45 kommentarer

Vem var Florence Foster Jenkins? (uppdat!)

Nej, jag menar inte henne, hon på bilden – Florence Griffith-Joyner (1959–98) och heller inte hennes svägerska Jackie Joyner-Kersee.

Inte heller ska jag berätta om Florence Nightingale även om hennes efternamn kan sägas ha med ämnet att göra. För att inte tala om Farrah Fawcett-Majors, som har lika lite med detta att göra som t.ex. Jodie Foster.

Det finns många lexikon och uppslagsböcker. Jag vill äga dem alla och kunna allt som står i dem. Men det går ju inte. Den enda person som jag vill minnas i Sohlmans musiklexikon brukar jag dessutom glömma bort namnet på, vilket komplicerar när jag vill briljera med kunskap.

– Jomen i Sohlmans finns ju en rolig, den handlar om vahettere, vahette hon, det börjar på J … J … Jonsson?
– Jönsson?
– Nej, hon var britt. Eller amerikan.
– Jones?
– Åh, kommer du ihåg Alias Smith & Jones?

Och så har man tappat bort henne igen.

Ben Murphy & Pete Duel, alias Kid Curry & Hannibal Heyes, alias Joshua Smith & Thaddeus Jones.

Men nu ska jag en gång för alla memorera hennes namn. Jag citerar ur Wikipedia:

Florence Foster Jenkins (1868–1944) was an American soprano who became famous for her complete lack of rhythm, pitch, tone, and overall singing ability.”

Klicka här om ni vill lyssna på henne.

Se på skivomslaget: ”Mord på de höga C:na”! (Vilket påminner mig om Melodifestivalen 1985.)

Nu är Florence Foster Jenkins ju inte den enda som är känd för sin omusikalitet, men hon är den som har den roligaste artikeln i Sohlmans musiklexikon. Om jag får tag i texten, kommer den här nedan.

(Har jag skrivit ett helt blogginlägg om en text som jag inte har tillgång till? Jahapp.)

Äntligen uppdatering!
Jag har varit på biblioteket:

Jenkins, Florence Foster, amerikansk sångerska (1870–1944). Genom ett stort fädernearv kunde J. framträda som mecenat, främst åt en av henne grundad Verdiklubb. Fullt utlopp för sin konstnärliga kallelse fick J. dock först när hon började ge privata konserter, där de av henne själv högst personligt designade dräkterna alltid utgjorde ett viktigt inslag.

J. hade blott erhållit rudimentär sångutbildning, men hade ändå en ovanligt välegaliserad röst: den klingade lika förskräckligt över hela det begränsade omfånget. Härtill kom J:s eminenta förmåga att intonera varje ton felaktigt, att sjunga helt egna intervall och hennes originella rytmuppfattning, som blott undantagsvis sammanföll med ackompanjörens (vilken dessutom fick vara beredd på överhoppade takter och plötsliga tonartsbyten). Som den koloratursopran hon ansåg sig vara, gav hon sig i kast med de mest krävande verk, såsom Nattens drottnings aria ur Trollflöjten, om vilken hon sade att ”Tetrazzini behövde tre andetag, men jag klarar av den i ett”. (—)

Produktidé: man samlar alla roliga uppslagsverksartiklar i en bok. En kanske ganska tunn bok.

Share
30 kommentarer