Hoppa till innehåll

Dag: 1 februari, 2012

Inte som Gummi-Tarzan

För tusen år sedan samlade jag gummiband i en burk.

Men vänta nu. Det var ju alls inte för tusen år sedan; det var när jag skrev kåserier i Sydsvenskan i början av 2000-talet och fick en gratisprenumeration på sagda tidning, som alltid levererades en dag för sent (det är långt till Mälardalen) – med gummiband runt.

Min djefla man tyckte att gummibandssamlandet var fjöntigt eftersom vi aldrig någonsin fick användning för snoddarna. Jag bara samlade och samlade ungefär som att jag samlar på gamla gympadojor, snurrskivetelefoner och bufféer.

Häromdagen hittade jag alltså denna gummibandssamling. Alla band hade krackelerat, gummit var torrt som fnöske och påminde lite om bran flakes eller min av antirynkkrämer obefäckade hy. På burken satt en av min djefla man tillverkad lapp.

"Gummigummans gummiburk"
“Gummigummans gummiburk.”

Jag suckade och tänkte på dåtiden. Blöjbyten. Amningskupor. Vällingpulver. Gummiband.

Men … Vänta, är gummiband verkligen av så dålig kvalitet att de blir oanvändbara efter bara några år? Från ovanvåningen hörde jag mitt i funderingarna den djefla mannen vråla:

– GUUUMIIIII!

Plötsligt insikt drabbade mig som ett skott mot knäna: jag kallas väldigt ofta Gummi. Nästan oftare än Lotten. Och har så kallats väldigt länge. Mystiskt.

En snabbkontroll visade sedan att undergången är nära. Jag frågade nämligen den Gummi-skrikande djefla mannen när han egentligen tillverkade Gummigummans gummiburk.

– Åh, det var när vi bodde på Skolgatan. Du samlade gummiband som om du misstänkte att de skulle förvandlas till guld. Det var … 1988. Japp.

Så är det alltså: jag har kommit till den åldern när man gör om minnen och dessutom lägger till detaljer som gör att det hela – som är påhittat – låter som om det är med sanningen överensstämmande.

Hm. Dåtiden alltså. Axelvaddar. Stort hår. Glansiga kostymer. Gummiband.

Share
22 kommentarer