Finklädd hastade jag mot tågstationen för att åka till Stockholm och gå på hejdundrande fest. På väg till finkläddheten hade jag rivit sönder tre par (billiga) strumpbyxor och rivit mig själv på en oäkta ring som hade spärrat ut hullingar och tappat sitt glitter. Detta sinkade mig. Med andra ord var jag svettig, lite sen, lite sur och lite hungrig eftersom den där skålen med fil och flingor som man alltid ska äta innan man går på fest stod kvar i köket och gojsade till sig.
På stationen visade det sig att tåget var lite sent. Och lite mera sent och ännu lite mera sent. ”Det är ett jädra oskick att bara öka förseningen med fem minuter i taget” tänkte jag och viftade lite på tårna i mina jättestora kängor som är så sköna i alla bemärkelser. På stationen visade det sig också att jag hade glömt alla laddare, alla hörlurar, all läslektyr som inte kräver teknik och dessutom var telefonbatteriet på upphällningen. Och alla runtomkring mig pratade för högt och spelade plippande datorspel.
Jag ilsknade till. På Facebook konstaterade jag detta:
Grrrrr, morrade jag och funderade på hur man går från ilsken till glad och festglittrig när precis allt ju går fel. Men som man ropar på fejjan, får man svar: en basketkompis satt på just mitt tåg, som stod stilla i Strängnäs sedan en timme. Hon skrev att det var en knarkare som hade lappat till lokföraren. Snabbt tog jag fram Datorn Med Bara Lite Batteri kvar för att kolla:
Ajajaj. Plötsligt var jag inte arg. Jädra i-landsproblem med nylonstrumpor och knorrande mage. Vad är väl en timme hit eller dit? Men vänta hjälp, det här måste jag ju berätta om för omvärlden, man kan ju idag inte vara med om något utan att berätta om det – då kanske det inte ens har hänt?
Med alla program avstängda, tangentbordet släckt och skärmljuset så skumt att jag kände mig som en spion i en källargarderob, skrev jag detta på väg till Stockholm. Bara så att ni vet.
(Pssst. På hemvägen vid midnatt kan jag väl kolla i kommentatorsbåset om hur det gick i kvällens Melodifestival?)
22 kommentarer